Notisen/artikeln ingår i HT 7/12 1844:|97 1|

Ögonkast.

5. Abd-el-Kader.

1 Den vida största delen af det stora, solbrända, föga kända Afrika bebos af den inhemska negerstammen, hvilken bland alla jordens menniskoracer är den, som hitintills visat minsta anlag för det stora andliga framskridande, som man kallat civilisation. De hvilka försvarat negerslafveriet på den grund att denna folkrace vore af naturen oförmögen för bildning och derigenom född för träldomen, hafva likväl förbisett, att ett brännande klimat döfvar och försoffar menniskans andliga förmögenheter, hvilken race hon än må tillhöra. Säkert är emellertid, att intet civilisationsförsök i Afrika lyckats för andra än de fordne Egyptierne, Chartaginenserne och medeltidens Araber,*)Man kunde anföra Romarne; deras civilisationsarbete, så förstörande för folkens nationalitet, vann i Afrika ingen fast och inhemsk rot. kanske blott emedan Europeerne i sin stolta sjelfkärlek ej medgifvit infödingarne en egendomlig uppfattning af bildningen, enlig med en af den omgifvande naturen bestämd verldsåskådning**)Ett väl svagt, men märkligt spår af inhemsk afrikansk kultur och christendom återfinnes än i dag i Abyssinien.. Bäst lyckades deri Araberne, men äfven de endast vid nordliga kuststräckan. Och äfven de förföllo snart i den förvildning och okunnighet, som fördömmer alla folk, hvilka bekänna Muhameds lära, till en förtidig ålderdom.

2 När derföre Fransmännen år 1830 eröfrade Algier med den stolta försäkran att civilisera Afrika, hade de illa beräknat historiens lärdomar och sin egen fåfänga. Man civiliserar icke ett folk derigenom att man förstör dess nationalitet. Deremot vitna högt och himmelskriande många ännu gengående skuggor af fordom förhoppningsfulla nationer, måhända bestämda till en stor framtid, om icke utländsk våldsmakt förtrampat de späda hjertbladen af deras börjande lif. Hvem kunde ock föreställa sig, att Fransmännen skulle vid sin sida och i sitt land tåla en arabisk nationalitet? Denna illusion, om någon trott derpå, är efter 14 års eröfringskrig i Afrika fullkomligt utplånad, och regeringen gör allt för att uppmuntra franska och tyska kolonisationer i provinsen Algierien.

3 Under sådana förhållanden och med erkännande af alla de välgörande följderna af barbareskstaternas medelbara eller omedelbara kufvande af Frankrike, måste vi anse Arabernas ihärdiga försvar för sitt oberoende fullkomligt berättigadt. Med odelad beundran måste vi betrakta den störste nu lefvande man, som bekänner sig till Islam, »bergens i store son, dalarnes skönhet och svalka»,konsekvensändrat/normaliserat Abd-el-Kader, Adsh Sidi el Adi Mohamed Ben Sidi Mahhi el Dinn, »den allsmäktiges tjenare och son till Herren som ger religionen lif».konsekvensändrat/normaliserat I mer än tolf år har denne man orubbligt stridit för sitt folks och sin stams oberoende. Ofta slagen genom sina fienders tapperhet och öfverlägsna taktik, men aldrig besegrad, sålänge ännu trollkraften af hans namn förmått kalla härar ur jorden, stor ej mindre genom personliga egenskaper, än genom den ädla strid, för hvilken han offrar sitt lif, intager denne man i samtidens häfder ett utmärkt rum, hvilket ej ens hans fiender äro hugade att bestrida honom.

|97 2|

4 Abd-el-Kader föddes år 1808 i nejden af Mascara. Hans fader var Si Mahhi el Dinn, en ganska ansedd marabut af en urgammal familj, som räknade sina anor ända från Fatimiterne, en undergörande Dervisch, hvilken samlade stora skatter genom almosor af de rättrogne samt slutligen uppsvingade sig till Bey i Mascara och dog förgiftad under inre oroligheter. Abd-el-Kader hade fått en så sorgfällig och så lärd uppfostran, som det var möjligt för en Arab. Ännu ganska ung, uttolkade han de svåraste ställen i Koran med en undransvärd i skarpsinnighet och studerade ifrigt vältaligheten och historien, särdeles sitt folks. Han anses för den lärdaste man i sitt land och kallas derför »thalek» (lärd), likasom för sin ostraffliga lefnad »marabut» (helig).

5 I sin ungdom gjorde han en vallfart till Mekka och helsades der af de helige med spådomen: »engång skall du herrska!» För att göra sig värdig denna profetia, på hvilken han orubbligt förtröstade, öfvade han sig i ridkonst, vapenöfningar och allt slags gymnastik med den framgång, att han vid 21 års ålder gällde för den bäste ryttare i hela Berberiet, hvilket vill något säga. Denna hans utmärkta personlighet banade honom väg till herraväldet i Mascara och kort derefter i Tlemcen. Störd i sitt fredliga ordnande af landets förvaltning genom Fransmännens framträngande till Oran, invecklades han från denna tid i en alltmera hårdnackad kamp med dessa nye eröfrare, en strid, hvars skiften vi förbigå och hvars sednaste resultater drifvit Abd-el-Kader i landsflykt till ett hörn af Marokko.

6 Abd-el-Kader är en man af medellängd och något fetlagd; hans drag äro milda och själfulla, hans skägg tunnt och svart, hans ögon och händer utmärkt vackra, hela hans väsende lugnt, jemnt och högst intagande. Han är tapper, men hans talent att skapa och ordna en här är större än hans taktiska skicklighet. Hans seder äro rena och stränga; han äger blott en hustru, en tjuguårig dotter och en son, hvilka han hjertligt älskar. Han bor och kläder sig högst enkelt; blott under krigståg unnar han sig, likt Spartanerna, någon beqvämlighet. Han arbetar rastlöst, studerar så ofta hans tid medgifver och medför på alla sina resor ett litet bibliothek. Han är ganska from, men utan fanatism; ofta predikar han sjelf öfver texter ur Koran. Han är en i botten redlig man, som strängt håller ett gifvet löfte, klok i underhandling, men ädelmodig äfven mot fiender. Han talar lifligt och ofta glänsande. Napoleon är den han mest beundrar bland christne hjeltar.

7 Landsflyktig och omgifven af föga öfver hundrade trogne, väcker denne man ännu Fransmännens lifliga fruktan, och den dag torde väl komma, då han åter drar i härnad mot dem i spetsen för tusende. Ty det system Fransmännen följa i Afrika föranleder oupphörligt nödvändigheten af nya eröfringar, för hvilka endast Atlas och öknen sätta en gräns. Så kunna de aldrig påräkna uppriktiga sympathier bland den inhemska befolkningen; när en stam blifvit kufvad i vester, reser sig en annan i öster, och tvärtom. Hundradetals millioner i penningar, många tusende tappres blod och än fleres död genom det heta klimatets sjukdomar har eröfringen af Algierien under dessa 14 år kostat Frankrike. År från år fordrar denna besittning större härar och större uppoffringar; men dessa offer underkastar sig nationalfåfängan villigt, i förhoppning att »civilisera Afrika»,konsekvensändrat/normaliserat eller rättare i hopp att bemäktiga sig hela nordkusten, uppsvälja Egypten och, till trots för Engelsmännen, göra medelhafvet till en fransk insjö. Må än framtiden gäcka eller förverkliga dessa stolta drömmar; den strid, hvilken nu utkämpas på Afrikas nordkust, är af ett eget intresse såsom en kamp på lif och död mellan Christenhetens och Islams, vesterns och österns mest ridderliga och tappra folk.

 

 

1. *)Man kunde anföra Romarne; deras civilisationsarbete, så förstörande för folkens nationalitet, vann i Afrika ingen fast och inhemsk rot.
2. **)Ett väl svagt, men märkligt spår af inhemsk afrikansk kultur och christendom återfinnes än i dag i Abyssinien.