Notisen/artikeln ingår i HT 11/6 1842:|45 1|

Madame FinkLor

1 De äro intressanta företeelser, dessa talentfulla artister från konstens hemland i söder, hvilka någongång förirra sig ända hit upp till vår ensliga, gömda nord. Vi hafve om dem och deras fädernesland läst mycket, föreställt och mycket, men få äro de lycklige, som sjelfve applauderat en Primadonna i la Scala eller lyssnat till näktergalens sång på Arnos stränder. Deraf kommer, att vi i mycket dömme såsom efter ett rykte eller en fördom, ofta skeft, orättvist. Charlataner, småheter i konstens verld, förvilla och stundom; den rätte, flärdfrie konstnären igenkännes derpå, att han för sitt hemland med sig, sjunger dess toner, målar dess färger naturligt och utan öfverdrift. Af sådana hafve vi att njuta och att lära mycket, ofta mer än af långa resebeskrifningar. Vi, som älske konsten med ett tycke, alltför svalt, alltför nordiskt, för att i den frambringa något stort och sublimt, vi beundre mer än vi förmå dela denna glödande hängifvenhet åt en skön konst, denna lynnets eld, som i södern måste skaffa sig luft inom utrymmet af en stor talent, för att icke förtära barmen, i hvilken den bor. Hvem känner ej Italienarn, som ger sin sista rock för en aria, Fransmannen, hvilken, lycklig som gud, med sin sista sous på fickan köper sig en theaterbillet, och Tysken – nå ja, Tysken är visserligen större oeconom, men äfven han subscriberar med lika enthusiasm till ett monument åt Mozart och Schiller, som till ett dylikt åt Arminius, Hofer, Blücher och andra folkets eller vapnens män.

2 Vi tale nu om en Italienska. Att säga »en Italiensk Sångerska»,konsekvensändrat/normaliserat det vore att säga samma sak två gånger. Vi tale om en Sångerska, som i sjelfva sångens hemland intagit en upphöjd plats, om Madame FinkLor. Utan att på förhand våga ett i hvarje händelse obefogadt omdöme, referere vi blott ur utländska och Ryska blad några notiser, hvilka, i förening, med den utmärkta Sångerskans personlighet, göra tillfyllest att lyckönska Helsingfors till bekantskapen med denna talent.

3 Madame FinkLor, hvilken anländt från Moskva öfver Petersburg till Helsingfors, för att begagna härvarande celebra badinrättningar, är född Italienska och har, efter en omsorgsfull musikalisk utbildning, som Prima donna uppträdt på de berömdaste theatrar, såsom San Carlo, La Scala, Italienska Operan i Paris m. m. Det var i Paris, hon år 1836, med ett engagement af 20 000konsekvensändrat/normaliserat francs för 6 månader, uppträdde på samma gång som vår berömda landsmanninna, Fröken v.Schoultz. Norma, Desdemona, Anna Bolena äro de roller, i hvilka Mad. Fink Lor skördat sina flesta triumfer. I la Straniera uppträdde Mad. FinLor 17 qvällar å rad i la Scala. Hennes sopran lofordas som hög och ren, hennes föredrag är uttrycksfullt, hennes method bildad efter den Italienska skolans utmärktaste mönster. Moskvas Politiska Journal af den 1 (13) April detta år yttrar bland annat följande:

4 »Tre utmärkta Sångerskor befinna sig samtidigt i Moskva; tre talenter hafva förenat sig att förtjusa oss: Mad. FinkLor, Mad. Cinti-Damoreau och Mad:lle Falcon. Hvad som mest väcker vårt intresse, är att de tre|45 2| skilda methoder för opera-sången, hvilka för närv. dela den musikaliska verlden, i dessa Sångerskors personer uppträdt hos oss. Mad. FinkLor återgifver fullkomligt den nya Italienska skolans, Mad:s Cinti-Damoreau och Falcon Pariser Operans method. De sednare äro båda elever af Conservatorium i Paris; Cinti-Damoreau äger en röst af otrolig böjlighet, ehuru icke tillräckligt stark för Pariser operans lokal; den komiska Operan är hon utan medtäflerska. Ung och skön, har Mad:lle Falcon, med sin angenäma, harmoniska stämma, mycket bidragit till framgången af Hugenotterna, och Judinnan, roller, som skrifvits för hennes röst. Mad. FinkLor är fostrad i sångens land, denna sång, som tjusar oss. Begåfvad med en kraftfull omfattande stämma, förenar hon med ett correct föredrag ett uttrycksfull behag; hennes mål är lika mycket att röra hjertat, som att tjusa örat. – Hvilken njutning för en musikälskare, att samtidigt höra dessa tre!»