Notisen/artikeln ingår i Finland 25/2 1889:|47 1|

Fernissa och praktisk bildning.

1 Sedan kejs. senaten afböjt skolstyrelsens hemställan om inrättandet af en ny femklassig flickskola i Helsingfors, må derom endast tilläggas, att framtiden torde vara af skolstyrelsens mening. En pedagog, märket A. T. i H:fors Dagblad för den 16 febr., gifver denna fråga en oväntad bärvidd, i det att han uppställer ett alternativ, som väl i tydlighet, men ej i raskhet lemnar mycket öfrigt att önska. »Endera skall nuvarande fruntimmersskola» – läs: skolor, – »omorganiseras, eller ock skall staten öfvertaga eller inrätta andra läroverk, som i sanning stå i öfverensstämmelse med tidens kraf, som är, att qvinnan sjelf skall dugliggöras för kampen för tillvaron.»

2 Om vi förstå A. T. rätt, bör således hela den nuvarande högre qvinliga undervisningen omskapas till ett slags realskola, slöjdskola, handelsskola, hushållsskola eller alla dessa tillsamman, i det lofliga ändamålet att lära qvinnan försörja sig sjelf; något annat än bergning behöfver hon icke. Gif henne ett polyteknikum, men ingen aning om mera. Hennes lägre begåfvade ande behöfver brödstudier, ingenting annat. Mat! Mat!

3 Detta kallar A. T. att »stå i öfverensstämmelse med tidens kraf» och märker ej sjelf huru han dermed går 40 eller 50 år tillbaka. Ty om det då ansågs som qvinnans lefnadsmål att »blifva gift», så ligger nu alldeles samma grundtanke i det lefnadsmål A. T. uppställer, att studera för maten.

4 Ett namn betyder så mycket i verlden. Derför att våra högre qvinliga (svenska) läroverk ännu belamras med det långsläpiga namnet fruntimmersskolor, inbillar sig A. T., med en hos pedagoger ovanlig naivitet, att dessa läroverk ännu uppfostra till samma salongsbildning, som när de först fingo namnet. De stälde sig då redan (1844), genom sitt bemödande om en grundligare undervisning, icke så litet högre än sina företrädare, de ytliga privata pensionsanstalterna; men sant är, som namnet utvisar, att de verkligen ville uppfostra »fruntimmer» för sällskapslifvet. Och nu tror A. T., att de 1889 stå på alldeles samma punkt, – »litet franska, litet tyska, litet Schiller och Göthe o. s. v.» för det enda stora ändamålet att »blifva gift». Hela verlden har gått framåt, qvinnan stiger allt högre på tidens gungande våg, men den högre qvinliga undervisningen, vårdad af de mest intelligenta representanter af sitt kön och närd af samtidens bästa bildningskällor, den står ännu der den stod 1844.

5 Det ser icke ut, som skulle A. T. öppnat en dörr i de nuvarande s. k. fruntimmersskolorna. Bevistandet af ett par eller tre lektioner hade varit tillräckligt att klargöra den ofantliga skilnaden mellan 1840-talet och 1889. Lärokurser, lärometoder, åskådningsundervisning, skolans hela riktning åt det intensiva i kunskapen, ja sjelfva det vackra tidsenliga demokratiska likställandet af olika samhällsklasser, allt vittnar, att fernissans och »fruntimrens» tid är ohjelpligt förbi i dessa läroverk. Utan tvifvel finnas der brister, dem man söker att afhjelpa. Men för att komma till grundfelet, som A. T. påbördar dessa läroverk, nemligen deras oduglighet för ett praktiskt lefnadsmål, må A. T. jemföra lektionerna i dithörande och närmast grundläggande läroämnen, matematik, naturvetenskaper, historia, geografi och moderna språk sådana de nu äro med hvad dessa lektioner varit förr. Den praktiska utbildningen för qvinnans ekonomiskaoriginal: ekomiska oberoende har helt visst sin stora betydelse och bör på sitt håll tillgodoses; men man skall icke lättsinnigt tala om »miljonpalatser för dockhem», när det gäller att lyfta qvinnan till andligt oberoende, förutan hvilket hennes ekonomiska förvärf endast sänker henne djupare ned i stoftets träldom.

6 Skolstyrelsen hade, på goda skäl, föreslagit en ny femklassig flickskola i Helsingfors. Behofvet och de fem klasserna antyda en borgareskola med öfvervägande praktisk tendens, der de mindre bemedlade samhällsklassernas döttrar finge genomgå en kortare och för dem mera nyttig lärokurs. Man skulle tro, att A. T. känt sig lycklig att der, hvarest fernissan är utesluten, se sitt praktiska ideal förverkligadt. Men nej. Den olyckliga fruntimmerstiteln har af någon, – lika hastig i sina slutsatser, som A. T. sjelf, – blifvit påhängd den föreslagna borgareskolan, och se der fernissan! A. T. beklagar, att qvastgumman och bykgumman vilja ha sin Anna och Mina till herrskap i fruntimmersskolan, alltså bör ingen ny skola för dem inrättas, – icke ens (faktiskt) borgareskolan. Logiken är icke A. T:s starka sida.

7 Den store Anden är verkligen så illa underrättad om rangskalan, att han icke frågar efter bykgumman och qvastgumman, när han utdelar sina gåfvor åt en Anna eller en Mina. Enligt A. T:s och mångas mening, borde han hafva tillbörlig respekt för rang och förmögenhet. Det vore dock godt för Anna och Mina att hafva ett trappsteg ofvanom folkskolan, i händelse gåfvan råkat falla på deras lott.

8 Massornas ofta fåfängliga önskan att se sina barn genom skolbildning uppstiga till en högre samhällsklass är något, som icke bör undertryckas, men ledas i rätta spåren. Fåfängt vilja de privilegierade klasserna, slägte efter slägte, behålla sin position. Underströmmen stiger uppåt med makten af en naturlag; de nya och friska krafterna undantränga de förbrukade gamla. Det är detta strömdrag skolorna ej böra dämma. Det, som de böra motverka, är de svaga intelligensernas anspråk på företrädet af börd och samhällsställning. Qvastgummans son eller dotter må blifva hvad de förmå; rådsherrens, miljonärens son eller dotter må också blifva – hvad de förmå.

9 Z. T.