1 När nordanstormarna uppe vid kusten af Bottenhafvet, efter att i flera dagar ha piskat böljorna med ris, slutligen tyckas fördubbla sitt raseri, brukar den gamle fiskaren småle och säga: »Nordan blåser nacken af sig.» Man kunde i år tro detsamma om hösten. Han har stormat hela September igenom, och mer än hälften af Oktober, han har spillt sina störtregn, han har gått i sin ständiga florshufva som en lustig bror mellan skål och vägg, men han står ännu på sina fötter, han bär sin nacke lika högt – han är stor som förgängelsen, och derföre är det han som regerar verlden tillsvidare. All mörkrets makt är en makt tillsvidare.
2 Britter och Fransmän ute på sina flottor i sjön beklaga sig öfver nordens klimat. Napier utdelar dubbla portioner grogg, och Parceval låter slå bottnen ur vinfaten. Märsgasten värmer sin tjäriga jacka mot ångpannorna, och Midshipmannen, som svär öfver att tillbringa »hundvakten» på däck, söker värma sig med tanken på en älskvärd miss eller en förtjusande grisette i hans aflägsna fädernesland. Östersjön har intet förbarmande; de finska klipporna visa sina tänder som varggap genom de gråa dimmorna, och de finska stormarna ryta en annan musik, än Musards orchester i pariser salongerna.
3 Och undertiden går den sysslolöse finske sjömannen vid sin stängda hamn och ser af gammal vana på vindflöjeln och förundrar sig öfver att vara på torra backen under »en så styf bris».konsekvensändrat/normaliserat Och med detsamma det undfaller honom ett »f–n anamma» öfver Engelsmännen, som dömt honom till denna overksamhet, kan han ej som sjöman neka sin beundran åt »den sjutusan», som går »med alla lappar» i misten der våra egna knappast gå med bottenrefvade märssegel. Blir det åter fråga om Fransosen, så tar vår tjärjacka en ny buss och talar ur en annan ton: Fransosen kan väl vara bra nog på land, men han är för fin herre, för att rätt trifvas i salt vatten; och huru gick det med »Austerlitz», som fick kasta 45 kanoner öfver bord i Stockholms skärgård?
4 Derpå klappar vår finske äntergast sin gumma under hakan och säger: icke är det värdt att fälla kursen för det, mor; ebben är aldrig så lång, att icke floden kommer, och den dagen kan väl komma ännu, när Vår Herre ropar: alle man på däck! Våra skepp, de vexa nu för det mesta i skogen, men de vexa medan vi sofva, mor, och deras tid kommer, likasom vår. Att stänga oss ifrån sjön, det är som att binda hunden med korf, ty sjömän äro vi, och sjömän blifva vi, så länge det finnes en droppe salt vatten vid vår hundramila strand.
5 Derpå tar han lugn sina nät på axeln, påsätter sin slitna sydvest, stiger i sin båt och går ut till sjöss – för att fånga sikar.
6 Och köpmannen, som bär en så stor del af krigets tyngd, beräknar kurserna och studerar tidningarna och höjer priserna och försäljer gamla lager och kalkylerar framtiden och söker nya fält för spekulationen; och vid sidan af många stora förluster gifvas äfven några fall af en icke obetydelig vinst.
7 Och fabrikanten, och trafikanten i smått, och producenten af alla slag säljer litet mindre än förr, men mycket dyrare, och rörelsen går ännu, lik ett fartyg, som med saktad fart fortfar att skrida fram, sedan seglen bergats och ångan upphört. Denna kraft kallas i fysiken vis inertiæ, tröghetens kraft; en naturlag och en nödvändighet för lifvets mekanism. Och embetsmannen, och presten, och konsumenten af alla slag studerar den svåra uppgiften att förlika ökade utgifter med stationära eller minskade inkomster, att lefva så väl som möjligt för så billigt som möjligt. Och ännu ha icke behofven minskats i samma mån som svårigheten att tillfredsställa dem ökats; man sockrar på gröten som förr, och kunde man räkna kaffepannornas antal i hela Finland, så skulle man finna att deras antal, hos fattiga som hos rika, knappast minskats med 5 procent, under det att priset på varan ökats med 100 procent.*)Dock att cichorian åter blifvit tagen till nåder. Så långsamt går det att göra en dygd af nödvändigheten. Så svårt är det att skjuta tiden tillbaka ens i de behof, dem den absoluta måttligheten så gerna kallar »inbillade».konsekvensändrat/normaliserat Deremot är det märkvärdigt att följa resultaterna af ett bland de verkligaste behofven. Sedan saltpriserna stigit 110 procent, vill det synas som skulle menige man försöka att i den vägen umbära så mycket som möjligt. Man säger att konsumtionen af salt fisk aftagit, och man berättar att bönderne i några af städerne fört sitt smör osaltadt till torget.
8 Och menige man, som ej kan beräkna diplomatiken, lugnas af vissheten att skörden fyllt hans behof för dagen, och välsignar bränvinsförbuden, och bär sin börda med tålamod, och studerar krigsnyheterna i Suometar, Oulun Wiikkosanomia och Maamiehen Ystäwä, och begrundar sakernas gång på sitt sätt med det klara och skarpa förstånd, som ofta hos den finske bonden förvånar en herreman, stolt öfver sin förmenta öfverlägsenhet, – och förtröstar med fast hopp på Guds makt, som är större än härarnas makt, och ber i sin ohycklade tillgifvenhet att Gud må bevara kejsaren och landet i de många bekymren.
9 Och den finske soldaten, som, härtills ännu med få undantag, mera fått visa viljan än verket, står orubbelig i sitt led, fast beslutsam att fylla sin pligt, till sista blodsdroppen, och ehuru det alltid måste vara kärast att få kämpa på fosterlandets jord, följer han sin fana, ehvart den går förut, viss att med detsamma följa hederns lagar, vore det och som fånge i ett främmande land.
10 Och om det äfven är sannt, att ett spärradt land under bördan af ett krig, till en viss grad »lefver på kapitalet»,konsekvensändrat/normaliserat så tvingas det dock af den hårda nödvändigheten att undersöka och anlita sina inre hjelpkällor mera än förr, och denna erfarenhet skall ej blifva utan sin nytta, när bättre tider randas. Det som trycker tyngst på rörelsen i det yttre och inre, är icke så mycket kryssarnes blokad, som har sina luckor, eller ögonblickets bördor, hvilka äro en öfvergående last, som icke fastmera ovissheten om den framtid, som randas, när den snön smälter, hvilken ännu gömmes i höstens moln. Om i denna stund uppstode en profet, som, olik alla andra, vore osvikelig och kunde säga till landet: »i nästa vår ha vi fred!» – då vore ögonblickets trollmakt bruten i samma stund, en ofantelig tyngd vore vältrad från hvarje bröst, förlusterna, ehuru kännbara, skulle upphöra att svida, önskningarna, om ock ouppfyllda, skulle draga vexel på bättre tider, yxan skulle dåna i alla skogar, hammaren skulle ljuda i alla verkstäder, plogens bill skulle hvässas, intelligensens krafter föryngras, allt skulle lifvas och förfriskas af vissheten att äga en framtid – denna framtid, om hvilken ett manligt folk aldrig förtviflar, men hvilken det är menskligt att frukta, när den står vid horizonten lik en ofantelig lavin, som hotar att krossa och förhärja allt i dess väg.
11 Ganska nära se vi det märkvärdiga exemplet af en ädel nation, som har en långvarig fred att tacka för ett förr okändt välstånd och som likväl, trött vid de goda dagarna, med all gevalt vill ha krig – krig med alla dess olyckor, utan nödtvång, utan rimligt hopp om verkliga fördelar. Utan tvifvel ligger i denna åtrå, som för mensklig klokhet synes så obefogad, det instinktlika medvetandet deraf, att denna nation, med dess gamla oroliga vikingalynne, under fredens längd sjukas, moraliskt förslappas och söndersliter sig sjelf samt behöfver en stark åderlåtning att rena sitt förskämda blod. Något sådant har ej varit att befara på denna sidan om Bottenhafvet. Om something is rotten in the state of Danemark, så gäller det icke det finska folkets friska kärna. Men försynen tyckes anse det nyttigt att låta vår långa kurs i farornas skola fortfara. Vår Herre bekänner sig ej till de liberala principerna i skoltuktsfrågan; vare det sagdt utan att vilja förmätet mästra den störste mästaren.
12 Emellertid, sedan årstiderna medföra fem månaders vapenhvila, skulle kriget snart blifva ett utslitet ämne, derest ej nyheterna från Krim hölle alla sinnen i spänning. Två verldsdelars öden hvila der på svärdsuddarne. Der är ett underbart sammanträffande af omständigheter, hvilka, om man ej tillerkänner dem annan betydelse, åtminstone hafva den moraliska, att stegra försvaret och genom makten af ett förebud förlama det fruktansvärda anfallet. Det gamla Chersonesus på Krim, der nu den fransk-engelska styrkan riktar sitt hufvudanfall i förbund med kristenhetens arffiender, är samma punkt, der Vladimir den store, och med honom ryska riket, för snart nio sekler sedan, år 988 öfvergick till kristna läran. Vidare är den 14 Sept. 1854, när fransk-engelska hufvudmakten landsteg söderom Eupatoria, 42:dra årsdagen af Napoleons intåg i Moskva år 1812, detta intåg som med rätta anses beteckna början till hans fall och som efterföljdes af så omätliga nederlag. Slutligen har det sällsama inträffat, att högste befälhafvaren och ledaren för detta kolossala krigståg, han som nyss förut med så mycken tillförsigt förklarat sig ämna bestiga Sebastopols murar, han faller redan i början af fälttåget, innan han ännu sett dessa murar, och dör icke soldatens död för en kula på slagfältet, utan den tysta döden i kajutan af ett fartyg, efter att ha öfverlefvat det smärtsama afskedet från ärelystnadens mest glänsande dröm.
13 Menskan spår och Gud rår, säger ordspråket.
14 Fredens tankar och sysselsättningar ha likväl i denna stund återtagit sin plats i den finska hufvudstaden. En stor del af militären har afmarscherat; finska gardet, som väntades hit, är på marsch åt Polen, utan att man känner dess bestämmelseort. Större delen af familjerna från landet äro inflyttade, de toma våningarne äro åter befolkade, höstarbetena gå sin gång, universitetet är öppnadt, studenterne fåtaligare än förr, men talrikare än man väntat, och den herrliga studentsången, frisk som en framtids hopp, begynner åter ljuda i höstens mörker. – Marknaden var som vanligt, en ringa tillökning i den marknad, som alla förmiddagar äger rum vid hamnarne och på salutorget. Samma säljare, samma varor och få framsteg, om icke i Åbohandskarne, som vunnit ständigt större kredit, i svarfveriarbeten, som ha några vackra saker att bjuda, och i bleckslagerier, som visade några nätta nyheter i leksaksväg.
15 I umgängeslifvet är det tyst och husesamt; inga baler (blott en borttappad picknick af den förra säsongens öfverblefna karta), inga soiréer, inga spektakter; endast Hrr Kleineh och Oeltze ha någon gång låtit höra musik. Med Kajsaniemi är det förbi, om icke nuvarande disponenten förstår sig bättre på stället och allmänheten, än början lofvar. Dess »invigning» marknadsdagen påminte mycket om de fordom på alla marknader ryktbara »flaggorna»,konsekvensändrat/normaliserat och af det förra Kajsaniemi igenkände man endast soffan i salongen.
16 Utsigterna för vanliga nöjen äro ej stora för vintern. Det finns en af de sköna konsterna, som under sådana tider kunde påräkna det allmännaste deltagande, emedan behofvet af ett ädelt och lifvande nöje då blir kännbarare än någonsin, och det är musiken. Hr Ganszauge har dock slutligen åter upplöst sitt kapell och behållit endast eleverne; det är en ledsam omständighet, emedan det minskar resurserna, men törhända är det icke omöjligt att sammanbringa en tjenstbar orkester med tillhjelp af militärmusiken. Sången åtminstone skall icke förstummas; sången kan aldrig dö i Finland.
*)Dock att cichorian åter blifvit tagen till nåder.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Helsingfors.
9.
23 Oktober 1854.
1 När nordanstormarna uppe vid kusten af Bottenhafvet, efter att i flera dagar ha piskat böljorna med ris, slutligen tyckas fördubbla sitt raseri, brukar den gamle fiskaren småle och säga: »Nordan blåser nacken af sig.» Man kunde i år tro detsamma om hösten. Han har stormat hela September igenom, och mer än hälften af Oktober, han har spillt sina störtregn, han har gått i sin ständiga florshufva som en lustig bror mellan skål och vägg, men han står ännu på sina fötter, han bär sin nacke lika högt – han är stor som förgängelsen, och derföre är det han som regerar verlden tillsvidare. All mörkrets makt är en makt tillsvidare.
2 Britter och Fransmän ute på sina flottor i sjön beklaga sig öfver nordens klimat. Napier utdelar dubbla portioner grogg, och Parceval låter slå bottnen ur vinfaten. Märsgasten värmer sin tjäriga jacka mot ångpannorna, och Midshipmannen, som svär öfver att tillbringa »hundvakten» på däck, söker värma sig med tanken på en älskvärd miss eller en förtjusande grisette i hans aflägsna fädernesland. Östersjön har intet förbarmande; de finska klipporna visa sina tänder som varggap genom de gråa dimmorna, och de finska stormarna ryta en annan musik, än Musards orchester i pariser salongerna.
3 Och undertiden går den sysslolöse finske sjömannen vid sin stängda hamn och ser af gammal vana på vindflöjeln och förundrar sig öfver att vara på torra backen under »en så styf bris».konsekvensändrat/normaliserat Och med detsamma det undfaller honom ett »f–n anamma» öfver Engelsmännen, som dömt honom till denna overksamhet, kan han ej som sjöman neka sin beundran åt »den sjutusan», som går »med alla lappar» i misten der våra egna knappast gå med bottenrefvade märssegel. Blir det åter fråga om Fransosen, så tar vår tjärjacka en ny buss och talar ur en annan ton: Fransosen kan väl vara bra nog på land, men han är för fin herre, för att rätt trifvas i salt vatten; och huru gick det med »Austerlitz», som fick kasta 45 kanoner öfver bord i Stockholms skärgård?
4 Derpå klappar vår finske äntergast sin gumma under hakan och säger: icke är det värdt att fälla kursen för det, mor; ebben är aldrig så lång, att icke floden kommer, och den dagen kan väl komma ännu, när Vår Herre ropar: alle man på däck! Våra skepp, de vexa nu för det mesta i skogen, men de vexa medan vi sofva, mor, och deras tid kommer, likasom vår. Att stänga oss ifrån sjön, det är som att binda hunden med korf, ty sjömän äro vi, och sjömän blifva vi, så länge det finnes en droppe salt vatten vid vår hundramila strand.
5 Derpå tar han lugn sina nät på axeln, påsätter sin slitna sydvest, stiger i sin båt och går ut till sjöss – för att fånga sikar.
6 Och köpmannen, som bär en så stor del af krigets tyngd, beräknar kurserna och studerar tidningarna och höjer priserna och försäljer gamla lager och kalkylerar framtiden och söker nya fält för spekulationen; och vid sidan af många stora förluster gifvas äfven några fall af en icke obetydelig vinst.
7 Och fabrikanten, och trafikanten i smått, och producenten af alla slag säljer litet mindre än förr, men mycket dyrare, och rörelsen går ännu, lik ett fartyg, som med saktad fart fortfar att skrida fram, sedan seglen bergats och ångan upphört. Denna kraft kallas i fysiken vis inertiæ, tröghetens kraft; en naturlag och en nödvändighet för lifvets mekanism. Och embetsmannen, och presten, och konsumenten af alla slag studerar den svåra uppgiften att förlika ökade utgifter med stationära eller minskade inkomster, att lefva så väl som möjligt för så billigt som möjligt. Och ännu ha icke behofven minskats i samma mån som svårigheten att tillfredsställa dem ökats; man sockrar på gröten som förr, och kunde man räkna kaffepannornas antal i hela Finland, så skulle man finna att deras antal, hos fattiga som hos rika, knappast minskats med 5 procent, under det att priset på varan ökats med 100 procent.*)Dock att cichorian åter blifvit tagen till nåder. Så långsamt går det att göra en dygd af nödvändigheten. Så svårt är det att skjuta tiden tillbaka ens i de behof, dem den absoluta måttligheten så gerna kallar »inbillade».konsekvensändrat/normaliserat Deremot är det märkvärdigt att följa resultaterna af ett bland de verkligaste behofven. Sedan saltpriserna stigit 110 procent, vill det synas som skulle menige man försöka att i den vägen umbära så mycket som möjligt. Man säger att konsumtionen af salt fisk aftagit, och man berättar att bönderne i några af städerne fört sitt smör osaltadt till torget.
8 Och menige man, som ej kan beräkna diplomatiken, lugnas af vissheten att skörden fyllt hans behof för dagen, och välsignar bränvinsförbuden, och bär sin börda med tålamod, och studerar krigsnyheterna i Suometar, Oulun Wiikkosanomia och Maamiehen Ystäwä, och begrundar sakernas gång på sitt sätt med det klara och skarpa förstånd, som ofta hos den finske bonden förvånar en herreman, stolt öfver sin förmenta öfverlägsenhet, – och förtröstar med fast hopp på Guds makt, som är större än härarnas makt, och ber i sin ohycklade tillgifvenhet att Gud må bevara kejsaren och landet i de många bekymren.
9 Och den finske soldaten, som, härtills ännu med få undantag, mera fått visa viljan än verket, står orubbelig i sitt led, fast beslutsam att fylla sin pligt, till sista blodsdroppen, och ehuru det alltid måste vara kärast att få kämpa på fosterlandets jord, följer han sin fana, ehvart den går förut, viss att med detsamma följa hederns lagar, vore det och som fånge i ett främmande land.
10 Och om det äfven är sannt, att ett spärradt land under bördan af ett krig, till en viss grad »lefver på kapitalet»,konsekvensändrat/normaliserat så tvingas det dock af den hårda nödvändigheten att undersöka och anlita sina inre hjelpkällor mera än förr, och denna erfarenhet skall ej blifva utan sin nytta, när bättre tider randas. Det som trycker tyngst på rörelsen i det yttre och inre, är icke så mycket kryssarnes blokad, som har sina luckor, eller ögonblickets bördor, hvilka äro en öfvergående last, som icke fastmera ovissheten om den framtid, som randas, när den snön smälter, hvilken ännu gömmes i höstens moln. Om i denna stund uppstode en profet, som, olik alla andra, vore osvikelig och kunde säga till landet: »i nästa vår ha vi fred!» – då vore ögonblickets trollmakt bruten i samma stund, en ofantelig tyngd vore vältrad från hvarje bröst, förlusterna, ehuru kännbara, skulle upphöra att svida, önskningarna, om ock ouppfyllda, skulle draga vexel på bättre tider, yxan skulle dåna i alla skogar, hammaren skulle ljuda i alla verkstäder, plogens bill skulle hvässas, intelligensens krafter föryngras, allt skulle lifvas och förfriskas af vissheten att äga en framtid – denna framtid, om hvilken ett manligt folk aldrig förtviflar, men hvilken det är menskligt att frukta, när den står vid horizonten lik en ofantelig lavin, som hotar att krossa och förhärja allt i dess väg.
11 Ganska nära se vi det märkvärdiga exemplet af en ädel nation, som har en långvarig fred att tacka för ett förr okändt välstånd och som likväl, trött vid de goda dagarna, med all gevalt vill ha krig – krig med alla dess olyckor, utan nödtvång, utan rimligt hopp om verkliga fördelar. Utan tvifvel ligger i denna åtrå, som för mensklig klokhet synes så obefogad, det instinktlika medvetandet deraf, att denna nation, med dess gamla oroliga vikingalynne, under fredens längd sjukas, moraliskt förslappas och söndersliter sig sjelf samt behöfver en stark åderlåtning att rena sitt förskämda blod. Något sådant har ej varit att befara på denna sidan om Bottenhafvet. Om something is rotten in the state of Danemark, så gäller det icke det finska folkets friska kärna. Men försynen tyckes anse det nyttigt att låta vår långa kurs i farornas skola fortfara. Vår Herre bekänner sig ej till de liberala principerna i skoltuktsfrågan; vare det sagdt utan att vilja förmätet mästra den störste mästaren.
12 Emellertid, sedan årstiderna medföra fem månaders vapenhvila, skulle kriget snart blifva ett utslitet ämne, derest ej nyheterna från Krim hölle alla sinnen i spänning. Två verldsdelars öden hvila der på svärdsuddarne. Der är ett underbart sammanträffande af omständigheter, hvilka, om man ej tillerkänner dem annan betydelse, åtminstone hafva den moraliska, att stegra försvaret och genom makten af ett förebud förlama det fruktansvärda anfallet. Det gamla Chersonesus på Krim, der nu den fransk-engelska styrkan riktar sitt hufvudanfall i förbund med kristenhetens arffiender, är samma punkt, der Vladimir den store, och med honom ryska riket, för snart nio sekler sedan, år 988 öfvergick till kristna läran. Vidare är den 14 Sept. 1854, när fransk-engelska hufvudmakten landsteg söderom Eupatoria, 42:dra årsdagen af Napoleons intåg i Moskva år 1812, detta intåg som med rätta anses beteckna början till hans fall och som efterföljdes af så omätliga nederlag. Slutligen har det sällsama inträffat, att högste befälhafvaren och ledaren för detta kolossala krigståg, han som nyss förut med så mycken tillförsigt förklarat sig ämna bestiga Sebastopols murar, han faller redan i början af fälttåget, innan han ännu sett dessa murar, och dör icke soldatens död för en kula på slagfältet, utan den tysta döden i kajutan af ett fartyg, efter att ha öfverlefvat det smärtsama afskedet från ärelystnadens mest glänsande dröm.
13 Menskan spår och Gud rår, säger ordspråket.
14 Fredens tankar och sysselsättningar ha likväl i denna stund återtagit sin plats i den finska hufvudstaden. En stor del af militären har afmarscherat; finska gardet, som väntades hit, är på marsch åt Polen, utan att man känner dess bestämmelseort. Större delen af familjerna från landet äro inflyttade, de toma våningarne äro åter befolkade, höstarbetena gå sin gång, universitetet är öppnadt, studenterne fåtaligare än förr, men talrikare än man väntat, och den herrliga studentsången, frisk som en framtids hopp, begynner åter ljuda i höstens mörker. – Marknaden var som vanligt, en ringa tillökning i den marknad, som alla förmiddagar äger rum vid hamnarne och på salutorget. Samma säljare, samma varor och få framsteg, om icke i Åbohandskarne, som vunnit ständigt större kredit, i svarfveriarbeten, som ha några vackra saker att bjuda, och i bleckslagerier, som visade några nätta nyheter i leksaksväg.
15 I umgängeslifvet är det tyst och husesamt; inga baler (blott en borttappad picknick af den förra säsongens öfverblefna karta), inga soiréer, inga spektakter; endast Hrr Kleineh och Oeltze ha någon gång låtit höra musik. Med Kajsaniemi är det förbi, om icke nuvarande disponenten förstår sig bättre på stället och allmänheten, än början lofvar. Dess »invigning» marknadsdagen påminte mycket om de fordom på alla marknader ryktbara »flaggorna»,konsekvensändrat/normaliserat och af det förra Kajsaniemi igenkände man endast soffan i salongen.
16 Utsigterna för vanliga nöjen äro ej stora för vintern. Det finns en af de sköna konsterna, som under sådana tider kunde påräkna det allmännaste deltagande, emedan behofvet af ett ädelt och lifvande nöje då blir kännbarare än någonsin, och det är musiken. Hr Ganszauge har dock slutligen åter upplöst sitt kapell och behållit endast eleverne; det är en ledsam omständighet, emedan det minskar resurserna, men törhända är det icke omöjligt att sammanbringa en tjenstbar orkester med tillhjelp af militärmusiken. Sången åtminstone skall icke förstummas; sången kan aldrig dö i Finland.