1 För par och tjugu år sedan tog förbindelsen mellan Finland och Sverige ett stort steg framåt, när ångbåtarne – dåförtiden »Storfursten» och »Furst Menschikoff» – trädde i pakettbåtarnas linie. Men sedan dessa tjugu år stå vi qvar der vi stodo, medan halfva verlden fått qvicksilfver i stjerten. Nya båtar men samma turer: engång i veckan. Med rätta förvånas H:fors Tidningar öfver denna tålmodiga väntan. Händer ock, som i vår, att ena båten behöfver göra toilett i dockorna: hvad mer? Man väntar då två veckor; man vore färdig att vänta fyra. Lyckliga lugn!
2 När då båten går, instufvas gods och folk efter råd och lägenhet. Aura kom den 6 Juni till Stockholm med 180 passagerare och däcket så belamradt med last – bland annat cirka 100 000konsekvensändrat/normaliserat takpertor – att passagerarne befunno sig i samma ställning som de två feta fruarna i den smala bädden, hvilka måste på förhand underrätta hvarandra: »kusin, jag vill vända!»konsekvensändrat/normaliserat Man föreställe sig nedgångarna till underdäck i detta krinolinernas tidehvarf! Tio eller femton fruntimmer från Åbo hade varit tvungna att tillbringa natten på däck, en vacker natt för vårt luftstreck, men ändå en natt om 3 eller 4 graders värme under hafsvindarna. Arma döttrar af norden, så frusna de voro, och icke ens en kopp kaffe förrän kl. 7 på morgonen! Den rättvisan måste man göra dem, att de utstodo sin bivuak med förvånande hjeltemod. En nordpolsfarare hade tryggt kunnat erbjuda dem hand och hjerta. Hvem vet också hvad som kan hända innan nästa expedition till Spetsbergen?
3 Vare dermed intet ondt ment om våra båtar på Ålands haf. På det hela äro de beqväma, snabba och pålitliga. Aura gör något väsen på gammalt vis; skrufven dunkar allt en smula för svaga nerver, och »Grefven» promenerar då jemnare öfver det blå, isynnerhet sedan han något förstärkt sina refben. Ingendera rår för att man saknar hvad som dock alltid borde finnas, åtminstone i reserv, nemligen ett tredje fartyg. Restaurationen är icke för läckermunnar, men den är ordentlig, och nöd lider man icke. Att den blir dyr, är alltid ett fel; så mycket mer, som det lätt kunde undvikas genom att lemna enhvar sin frihet – aptitsfriheten, som mången är frestad att sätta bland de främsta af menskliga rättigheter. Det är så likt den finska patriarkaliska styrelseformen, när en högvederbörlig ångbåtsförordning befaller enhvar att äta middag, om han vill eller icke, och det vid vite af 60 kopek silfver! Man kan tänka sig följderna af denna förordning under en försvarlig sjögång på Ålands haf. Också skrikes deröfver, och detta med skäl. Rederierna svara, att de icke på annat vilkor erhålla duglig restauration. Om förlåtelse, det måtte väl icke vara omöjligare i Finland än i Sverige. Den svenska ångbåtsrestaurationen håller numera föga billigare priser än den finska, men man betalar der ej för mer än man konsumerar*)Jag bör tillägga, att detta ej alltid är fallet. En del fartyg taxera 2: 50 och på linien Götheborg-Hull 4: 50 riksmynt per dag., och vanligen à la carte. »Riksens tänder» beskatta sig sjelfva: se der en liten »åtskilnad på differensen», som Jolin skulle uttrycka sig, och vår patriarkaliska ångbåtsstyrelse gjorde väl att erinra sig den. Ty hur det är, lära dock äfven restaurationer vara till för publikens skull och icke tvärtom.
4 I inredningens elegans, i ordning ombord, i befälhafvarnes duglighet och humanitet kunna våra finska ångbåtar mäta sig med de bästa svenska. I andra afseenden blifva de våra ej sällan öfverträffade. Hos oss saknas ännu den mäktiga sporren af konkurrens. Frakt- och passagerare-taxor äro billigare i Sverige, hvilket åter fördubblar trafiken. Vanan att ofta resa gör anspråken mindre: man håller sig icke för god att resa på andra eller tredje platsen, när kassan är klen. Den mängd af små ångbåtar, som hvimla på alla Sveriges sjöar, kuster och kanaler, är otrolig. Stockholm ensamt räknar omkring 80. Halfva Sverige rör på sig om sommaren, hvaraf mycken frisk luft, som saknas hos oss, blåser in genom sinnena. Att resa några mil betyder nu icke mer, än en promenad till tullarna. Otaliga små förnödenheter reqvireras för dagen och gå ur hand i hand genom: ångbåtarna: Stockholm plockar dagligen gräslök på alla Mälarens kuster; Marstrand hämtar dagligen sin beafstek från Götheborg, sitt öl från Uddevalla; jernet flyter ut, stenkolen flyta in genom alla Sveriges vattenådror.
5 Jag ber om ursäkt, att så vanliga saker komma i fråga att nämnas. Det vore visst öfverflödigt om man ej sutte så fastnubbad i Finland, om röken af ett ångfartyg ej vore så sällsynt vid våra kuster och om icke så många småstäder der vore helt klosterlikt afstängda från den öfriga verlden.
6 Ännu för sex år sedan styrde man på gammalt beskedligt vis sin kullbåt till Djurgården. Numera äro roddbåtarna nästan försvunna i Stockholm och de stackars kullorna afsatta från embetet, utom på några få mindre besökta farleder (Strömsborg, Ragvaldsbacken m. m.), der de mödosamt snappa några passagerare för »tre styfver stycket» från ångbåtarna. Dessa plaska som änder i alla riktningar. För 3 öre (1¼ kopek) gör man en ångbåtsresa från Röda bodarna till Riddarholmen. För 6 à 10 öre (4 kopek) far man på sju minuter beqvämt till Djurgården. Den i Helsingfors så öfvermodigt föraktade kopparslanten har ännu något värde i Stockholm. (Att »mängden gör det», predikas ännu för döfva öron i Finland.*Undantag: Osberg et Bades små ångslupar i Helsingfors.) Treörestaxan inbringar dock, efter måttlig beräkning, mellan 60 och 70 riksdaler (omkring 25 rubel silfveroriginal: sifver) om dagen för hvarje båt.
7 För två riksdaler (80 kopek) i timmen, och billigare i proportion för längre tid, åker man numera i Stockholm uti en elegant hyrvagn med kusk och hästar, som anstå (och äfven begagnas af) excellenser. Åkarne med deras enspänniga droschkor (trillor) betalas efter taxa med 1 rdr 25 öre (50 kop.) i timmen, ehuru de gerna preja en främling på dubbelt. Såvida tager man sig godt fram äfven till lands. Men med små färder är det illa beställdt. Under 75 öre à 1 rdr (30 à 40 kop.) anser en åkare det vara under sin värdighet att fortskaffa någon från ena gathörnet till det andra, och då tänka våra landsmän med en saknadens suck på de hemma så litet efter förtjenst uppskattade isvoschikarne med deras jemna, orubbliga tiokopekstaxa. En del åkare äro dessutom långtifrån eleganta, försmå ej heller de gamla krogsederna och föraktas af hyrkuskarne som varelser utaf en lägre ordning.
8 Jag hade så när glömt omnibusarne. Dessa aktningsvärda, men obäkliga fortskaffningsmedel fortfara alldeles som förr att trafikera på Stockholms gator och trotsa tidernas kapplöpningslusta. Med försvarligt tålamod kan man i dem åka för »sex skilling» kring hela Stockholm; och bland sällskapet saknas hvarken hederligt folk eller ficktjufvar. Åtskilliga tecken antyda att inrättningen är i nedgående, men dess efterträdare slumrar ännu i framtidens sköte.
9 Hvarochen, som rest med skjuts uti Sverige, vet hvad detta vill säga. En person på hästen; en riksdaler för milen; högst en half mil på timmen, vanligen en qvart; vidare en och par timmars väntning på hvarje gästgifvaregård, derest man icke bekostar särskildt förbud; ytterligare drickspengar åt alla skjutspojkar, pengar och goda ord åt hållkarlen, som är factoum på gästgifveriet och kan qvarhålla oss en half dag, om det faller honom in; – sådant är det ideal af skjutsning, hvartill man, riksdag efter riksdag, kommit genom eftergifter åt bondeståndet och som en och annan jordbrukare äfven i Finland tyckes finna synnerligen önskvärdt. Beqvämt är det visst för jordbrukaren, men i högsta måtto mördande för en resandes tid, kassa och tålamod. Man skulle tycka att jordbrukets billiga anspråk kunde nöjas med mindre.
10 En så dyr och jemmerlig snäckgång midti en tid af vexande rörelse har dock haft något godt med sig. Outhärdligt i längden, har detta skjutsväsende de sista par eller tre åren framkallat diligenser på de mest besökta vägar i Sverige. Man åker väl icke synnerligen fort, ty hästarne ha ej rättighet att springa mer än half mil i timmen, om de än vunnit priset vid Derby; men man kan beräkna sin tid, betalar måttligt och slipper trakasseri. Det är dock alltid något, och diligenserna, hvilka jag föröfrigt känner endast af ryktet, tyckas taga favör i trafiken.
11 Komma så jernvägarna, för hvilka Sverige dessa år skuldsätter sig med, jag vågar ej säga huru många, millioner. Mod har svensken behöft till ett så djerft försök, och mod har han aldrig saknat. Förståndigt folk, som skakar betänkligt på hufvudet åt skuldsättningssystemet i allmänhet, och särskildt de svenska hypotheksföreningarnas stora utländska lån, har dock en bättre tanke om jernvägarna. Detta kapital blir åt många håll produktivt: genom arbetsförtjensten; genom ökad trafik; genom jordegendomens och fabrikernas vexande värde; genom förgrening af rörelsen. Staten bekostar stambanorna; enskilda bolag skola sedan utgrena dem öfver land och rike.
12 I Augusti månad, då hela banan från Stockholm till Götheborg förväntas bli farbar, hoppas man kunna på 14 till 16 timmar tillryggalägga vägen mellan dessa trafikens hufvudorter. Kanalvägen fordrar nu 55 timmar. Resande från Stockholm lemna dock redan ofta sitt ångfartyg vid Töreboda i Vestergöthland (något öfver halfva vägen) och fortsätta derifrån resan på jernväg till Götheborg. Det sägs att de härtills färdiga sträckorna lofva oväntadt godt resultat. Särskildt skall det bli af intresse att se deras inverkan på trafiken långs Götha kanal. För närvarande hvimlar kanalen af ång- och segelfartyg. Under ett par dygns resa från Stockholm möttes omkring 30 ångfartyg; vid Trollhättan ensamt fem. Det tål allt tid, innan Saima kanal kan täfla med denna raska trafik. Platens verk fortfar att tjenstgöra med punktlighet, ehuru man längesedan insett, att dimensionerna äro för små.
13 Få småstäder i Sverige sakna numera telegraf, och ett telegram af 20 ord kostar öfver hela riket en riksdaler banko (60 kopek). Följden är, att telegrafen gör tjenst som en ypperlig springpojke för både små och stora bestyr öfver hela landet. Verkan är oberäknelig; man står vid ett språkrör, der man ögonblickligen hörs öfverallt, får svar öfverallt. Milen försvinna, tystnaden får ljud; man är granne med halfva verlden. Jemförelsen är nedslående för oss, som ock ha en telegraf i Finland, men hvilken telegraf? En inrättning, hvilken låter betala sig 3, 4 till 6 gånger dyrare och dock ej mäktar med mer än 10 stationer, medan Sverige har 60 till 70, som årligen ökas. Men så är det ock ställdt på en annan fot. I stället för den bråte af tjenstemän m. m., hvarmed alla små stationer skola belamras hos oss, betjenas de små stationerna i Sverige af en telegrafist med 500 rdr (200 rub.) i lön af kronan och tre rum af staden. Denne telegrafist har till sitt biträde en lärling och en dräng. Statens kostnader för en sådan station beräknas till omkring 1 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler (400 rub.) om året. Hos oss, säges det, fordrar man af småstäderna, utom lokal af fem rum, en garanti för 1 200konsekvensändrat/normaliserat rubels årlig inkomst. Jag vill gerna tro att ryktet är öfverdrifvet. Men förhåller det sig så, torde man fråga: är detta sundt förnuft?
14 Vår nuvarande poststyrelse har, medelst paketposten på Sverige, tagit ett högst nyttigt steg att lätta förbindelserna. Måtte den äfven snart lyckas utverka en moderation af det dryga brefportot, 20 kopek per lod. Häraf beräknas hälften, eller 10 kopek, såsom svenskt porto från gränsen. Men nu utgör det svenska likformiga inrikesportot 12 öre, omkring 5 kopek s:r, per lod. Hvarföre skola de finska brefven betala mera? Fordrar verkligen svenska postverket detta obilliga öfverskott?
15 Än mer. Till många landsmäns förvåning finner man, att svenska postverket debiterar ett frankeradt bref till Finland med 60 öre = 24 kopek silfver, eller nära fem gånger mer, än ett bref inom Sverige. Är då ej 50 öre (20 kop.) redan tillräckligt dyrt? Och på hvilken grund uttaxeras denna förhöjda beskattning på kommunikationen? Ett bref till Hamburg öfver Köpenhamn kostar i Sverige 45 öre, men till Åbo 60. Jag vore frestad upprepa frågan: är detta sundt förnuft?
16 I sammanhang härmed kan nämnas, att Marstrand, och troligen de flesta svenska badorter, gerna ville reqvirera finska tidningar på qvart år för badsejouren. Men svenska postverket reqvirerar, på grund af den finska taxan, endast för halft eller helt år. Denna affär borde tidningarna sjelfva kunna ställa på rätt, till synnerlig fägnad för finska badgäster i Sverige.
17 Med en känsla af lättnad finner man det trakasserande och fullkomligt onyttiga passväsendet upphäfdt i Sverige, likasom i Norge, Danmark och snart äfven i det passkrånglande Preussen. Må vi hoppas, att ryska riket och Finland, stadde på reformernas bana, ganska snart efterfölja detta lofvärda föredöme. Ingen menniska i förstnämnde länder och England frågar numera efter ett finskt pass, hvilket således kunde saklöst användas till strutpapper, sedan det engång är utlöst hos våra guvernörsembeten, derest det icke skulle fordras vid återkomsten till hemlandet, påtecknadt af vederbörande ryske konsuler i utlandet. Det är således vi sjelfve, som ännu för eget nöje pålägga oss en liten black om foten, och passets bevekliga anhållan till alla »höga makter» etc. etc., att låta N. N. fritt passera och - repassera, är följaktligen ställd till de finska tulltjenstemännen, hvilka »höga makter» äro de enda, som numera bevärdiga detta dokument med ett nådigt ögonkast.
18 Härnäst några ord om Stockholm från eder utflugne
19 Landsman.
Notisen/artikeln ingår i HT 12/7 1862:|158 2|
2. Utsidan af Stockholm. Ett par ord om studentmötet.
20 Traditionens makt är så seg, det historiska minnet så djupt rotadt, att väl få finnar utan en känsla af aktning beträda Sveriges gamla hufvudstad, som i sex och ett halft århundrade äfven var vår. Jag subtraherar derifrån nyfikenheten och det första yttre intrycket, som, med undantag af det natursköna läget, icke erbjuder något imponerande eller praktfullt i jemförelse med Europas större hufvudstäder. Sjelfva det allt dominerande slottet, hvars storhet ligger på bredden och som icke afspeglar konungamakten af Guds nåde i ett enväldigt torn, förvånar föga vid första anblicken: det är först vid en förtroligare åskådning man lär sig uppskatta dess dimensioner och högakta dess ädla stil, som så vackert aftecknar det konstitutionela konungadömet med dess fyra svenska flyglar: riksstånden. Kyrkorna erbjuda intet kolossalt: den största bland dem, Catharina, reser sig med en tung kupol öfver den omgifvande husmassan. Stockholms öfriga praktbyggnader, så respektabla de utan tvifvel äro för norden och Sverige, äga för verlden intet förvånande och kunna icke förklara det intryck af vördnad, som ofrivilligt betager alla öppna sinnen från grannlandet vid inträdet i denna stad.
21 Det är seklernas dunkla ögon, som från dessa murar blicka så djupt i ens hjerta, när man beträder Stockholms historiska mark; det är Riddarholmskyrkan, Storkyrkan, historiska museum, riksarkivet; det är hjelteskuggorna i bronz och marmor; det är den gamla staden (city) med dess forntida prägel, och främst är det medvetandet att stå i den nordiska häfdens hjertpunkt och hufvudstad, som talar så mäktigt till fantasin och vidgar främlingens bröst med stora tankar. Hvarje barn, som gått i en skola i Finland, är på sitt sätt en medarfving i skatten af Stockholms minnen; hvarje kustbo känner af fars och farfars berättelser ända till namnen på Stockholms gator och gränder. Och de stockholmska tryckpressarna – tänkarnes, diktarnes språkrör i vida norden, – hvar finns en enda bildad person på hinsidan Ålands haf, som icke från barndomen bär i sin hågkomst ett frö af deras utsäde, förgängliga frön mången gång, men många äfven utaf den eviga art, som gror genom slägtena och uppspirar i nya blommor på den aflägsna stranden?
22 Det är sannt, att intrycket af ett stort historiskt minne försvinner på Norrbro och Strömparterren. Man kan icke hjelpa, att menniskor, betraktade från spetsen af en pyramid, se dverglika ut. För att uppfatta nutiden, må man då hellre stå, efter eget val, på en kryddbodtrappa eller på Lejonbacken.
23 Jag har sett Stockholm i Carl Johans tid och i Oskars dagar. Nu regerar den femtonde Carl, och hvad man än må invända, svenska folkets historia har aldrig upphört att vara »dess konungars».
24 Oskyldiga tid, när man sof på lagrarna, när Crusenstolpe var riksmartyr, när Lars Hjerta dikterade dagens opinion, när Palmblad och Askelöf stretade att hejda tidens rullande vagn, när Almqvist och Blanche voro på allas läppar, när nåderna visste berätta om Gustaf III:s baler, när en tolfskilling i kapprock var ett helt kapital och en sup och ett glas svagdricka kostade tre skilling i Malmens källare! Då lefde och sjöngo dock än de stora skalderna, som nu redan länge varit gömda i den klanglösa mullen; då tänkte Agardh och Berzelius, då log Lars Hjortsberg och Emelie Högqvist, då målade Westin och Fahlcrantz, då mejslade Fogelberg, då lyssnade norden på sina skönaste näktergalar, den unga Jenny Lind och den vilde, men hänförande pojken Ole Bull. Det var konsternas tidehvarf. För deras skära fägring glömde man nästan att Sverige låg uti käbbel och vanmakt.
25 När jag återsåg Stockholm, satt en konstnär på thronen, men konsternas rika skördemånad var till ända, och man arbetade nu på att tröska axen. Sverige hade för första gången i hela sin långa historia en på fullt allvar konstitutionel konung, och denne konung, välsignad i åminnelse, hade inom få år gjort mer för samhällsreformerna, än någon af hans företrädare alltsedan Carl XI. Den store Gustaf Adolfsandra politiska tanke – den på ett inom sig slutet, blomstrande Sverige – höll på att blifva en verklighet. Den mognade kanske för brådt; den skapade en af dessa illusioner, åt hvilka svenska folkets lyriska genius så lätt hängifver sig. Det ur sin domning vaknade landet, hvars fattigdom så länge varit ett axiom på dess riksdagar och en hållhake på dess spekulationer, ansåg sig plötsligt för rikt. Jag såg Stockholm i blankokreditens mest lysande period, kort före krisen; man lefde friskt undan, riksdalrar ströddes likasom snusaren strör omkring sig hälften utaf sin pris, och värdemätaren i smått, den nationela aptitssupen, utvisade, tack vare den nya beskattningen, 16 skillingar.
26 Stockholms yttre var då redan i fullt arbete att modernisera sig efter mönstren af Hamburg och Paris. År 1862 är förändringen än märkbarare. Främst i den nya toiletten putsade sig den fashionabla verldens butiker vid Drottninggatan och Regeringsgatan på norr. Efter dem följde den idoga Vesterlånggatan i staden, hvars mörka, slingrande stigar med de höga husen och den smala blå proflappen af en himmel derofvan bilda en sällsam kontrast till de lysande expositioner som utbredas i de fordom så tarfliga, nu så pyntade handelsbodarna. Efterhand följde andra stadsdelar exemplet efter bästa förmåga. Hvarje utsida fejades, nybyggnaderna blefvo allt prydligare, hyrorna stego på tio år omkring 75 procent och kunna snart, uti vissa stadsdelar, mäta sig med de verldsberömda Helsingforska priserna. På samma gång vunno Stockholms illa beryktade gator och gårdar betydligt i snygghet, och derföre hade de att tacka dels den välgörande vattenledningen (hvilken, säger man, har att kämpa med många fördomar), dels också en mycket förbättrad, numera förträfflig polis. Och samtidigt sprider den nu sju år gamla gaslysningen sitt klara sken öfver de fordom blindmörka gatorna. Gasbolaget med sitt hundraåriga kontrakt anses vara ett af dem som göra de bästa affärer i Sverige.
27 Bland nyare monumentala byggnader märkas det ännu ofulländade nationalmuseum, föremålet för så många fejder i tidningarna; Rydbergs hotel, inredt i hamburger smak, och södra theatern, en fristående vacker byggnad på Mosebacke. Hvad mera nytt, som förtjenar en blick, kan beqvämast inhämtas ur G. Scheutz’ prydliga »Illustrerade Stockholm».
28 Största delen af Söder med dess backar och stenrummel, yttersta linierna af Norr med dess låga kojor vid sidan af fyravåningshus och slutligen de mörka, till rang och värdighet af gator upphöjda gränderna i den äldsta staden bibehålla ännu deras ålderdomliga prägel. Här har en qvarlefva af det gamla Stockholm med dess häfdvunna seder och oseder krupit in uti vråarna, knotande öfver en ny tids omstöpningar. Ytterst på malmarna kan man ännu bo för två riksmynt i veckan; längst in i gränderna ha källarsalarna ännu sandade golf; här utkastas ännu disksåarnas innehåll ogeneradt i rännstenen. Dessa gränder i gamla staden äro för öfrigt icke de bäst renommerade.
29 Stockholms herrliga läge är kanske för mycket omtaladt, för att öfverraska vid första anblicken. Öfverraskningen kommer först när man redan tror sig ha skådat allt. De landtliga utsigterna i Djurgården, i Haga park och vissa nejder af Ladugårdsgärdet äro, ju mer oväntade, desto mer intagande – och behaga i längden varaktigare än den rika, men alltför vidsträckta taflan från Mosebacke. Tillvaron af verklig skog, verkliga betesmarker, verklig natur och enslig, ostörd grönska i Stockholms närmaste omgifningar gör samma behagliga intryck, som svalboen under kungl. Slottets taklister. Att svalorna trifvas i Sveriges konungaborg, det är vackert, det är värdigt den flärdlösa, enkla och aktningsvärda kungafamilj, som nu bebor detta slott.
30 Djurgården är förtjusande, som den alltid har varit, och ekarna – men tillåt mig lemna alla utrop! Nya villor och värdshus ha tillkommit de sednare åren, de flesta i lätt och smakfull schweitzer stil. En finne kunde inbilla sig att Chiewitz har byggt dem allesamman. Hasselbacken är, som bekant, den eleganta verldens nuvarande mötesplats; men hemligheten af dess tjusningsförmåga ligger kanske mindre i den vackra utsigten, än i det förträffliga köket. Blåporten har återhämtat sig från sitt mångåriga förfall; den inbjuder nu till en af de största salonger i Stockholm samt begagnas till bröllop, sommarbaler och – auktioner på fastigheter. Porten sjelf förhåller sig till den fordna blå, som vår tids Djurgård till Bellmans. Den gamla djurgårdstheatern, öfvergifven af P. Deland och nu upptagen af Selinders brådmogna drifhusplantor, har i cirkustheatern, nu upptagen af Elffors, erhållit en farlig medtäflare.
31 På goda restaurationer i Stockholm är ingen brist, men väl på sådana, der man, som fordom hos Ryssviks, spisar en tarflig, men väl tillredd middag för billigt pris. Dyrheten ökas af den allmänna seden att spisa à la carte, portionen varierande mellan 35 öre och 1: 25 (15 à 50 kop.). Thé fås sällan godt uti Stockholm, chokolade endast hos Lacroix i Bazaren, men detta förr så eleganta kafé har numera nedsjunkit till en dyr och ruskig bättre sorts krog.
32 I allmänhet är det dyrt att lefva i Stockholm, sedan – som någon uttryckte sig – riksdalern upphört att vara talman i borgarståndet. Denna värdighet är numera öfverflyttad på tusentalet, för att ej säga mil|158 3|lionen. Den som kommer från Finland med gamla minnen af Stockholms priser, bedrager sig storligen. De flesta artiklar, utom siden och en del lyxartiklar, äro lika dyra eller dyrare än i Helsingfors' butiker; handtverkarne gifva deri ej efter våra. Det vore i sanning obegripligt, huru en mängd s. k. »bättre» personer – ty här brukas ännu det infama uttrycket – kunde lefva anständigt på sina 2, 3 och 400 riksdaler om året, derest man ej såge en hop små förnödenheter ännu af gammal vana taxeras temligen lågt efter skillingsräkningen, och med praktisk talent att ställa sina inköp derefter, händer dock att riksdalern ännu på vissa håll är pengar i Stockholm.
33 Dock nog om finansfrågor. Jag tillägger blott, att »blomstermålningen» om rikets lyckliga ekonomiska ställning, hvaraf prisstegringen är en naturlig följd, väcker hos mer än en svensk patriot ett grundadt misstroende. De finnas, som anse Schartau ha handlat mera välment än klokt, när han under krisen 1857 räddade en mängd af blankokreditens offer, och dermed en god del af landets rörelsekapital, undan fullkomlig ruin. Schartau sjelf lärer numera vara af samma mening. Hvarföre? Emedan, med nuvarande utländska skuldsättning, krisen förr eller sednare torde förnyas och den sista villan blifva värre än den första. Det hade då varit så godt att hafva den engång för alla väl undangjord.
34 Visst är också, att stockholmarne och svenskarne i allmänhet behöfva uppryckas af större frågor, än det i dagens små bestyr inbyltade materiela välbefinnandet. Skarpskyttefrågan kunde blifva en sådan, under påtryckningen af en yttre fara; tillsvidare är den en modesak. Lyckligtvis antågar representationsförändringen: ett värdigt föremål för patriotiska strider, och längre i fjerran, uppdykar beständigt den skandinaviska frågan, hvilken småningom avancerat från studentmötena in i konungaborgarna. Redan 1856 helsades siudenterne af den skandinaviska nordens tvenne konungar. 1862 likaså; men skilnaden var denna gång, att medan kung Fredrik fägnade sig att »få se sina gäster under bordet», utropade kung Carl ett raskt »lefve Skandinavien!» I allmänhet var nu det politiska elementet med mycken försigtighet skjutet åt sidan, men qvarlåg i bottnen af det annars sjungande och kalasande tåget, särdeles i det ständigt af tysk öfvermakt hotade Danmark. Från denna sida uppfattas det ock af de tyska tidningarna, som häri med rätta se en demonstration mot deras så ömt omhuldade Schlesvig-Holstein.
35 Finska universitetet ihågkoms icke denna gång med skålar och tal. Den uppgifna orsaken var att det saknade representanter vid festerna. I verkligheten torde den mera sjelfständiga väg, som Finland beträdt under sednaste tider, under all vänskap i öfrigt, snarare ha aflägsnat, än närmat oss de skandinaviska sympathierna. I Götheborg, vid en sexa för återvändande studenter, egnades en vänlig skål åt »det arma, förtryckta landets» nyaste framsteg på en lyckligare bana. En närvarande landsman tackade för skålen, med reservation mot de beklagande uttrycken; antydde klart huru vår framtid småningom utvecklats just under den tid talarn beklagat och vädjade till vänskap, men icke till medlidande, under förklaring att vi tagit till regel: hjelp dig sjelf, så skall Gud hjelpa dig. – Svaret slog an, och Cygnæi manliga språk i en dylik fråga torde småningom finna en riktigare tolkning äfven i Sverige.
36 Landsman.
*)Jag bör tillägga, att detta ej alltid är fallet. En del fartyg taxera 2: 50 och på linien Götheborg-Hull 4: 50 riksmynt per dag.
*Undantag: Osberg et Bades små ångslupar i Helsingfors.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Från Sverige.
(Bref till Red. för H:fors Tidningar).
1. Kommunikationerna.
1 För par och tjugu år sedan tog förbindelsen mellan Finland och Sverige ett stort steg framåt, när ångbåtarne – dåförtiden »Storfursten» och »Furst Menschikoff» – trädde i pakettbåtarnas linie. Men sedan dessa tjugu år stå vi qvar der vi stodo, medan halfva verlden fått qvicksilfver i stjerten. Nya båtar men samma turer: engång i veckan. Med rätta förvånas H:fors Tidningar öfver denna tålmodiga väntan. Händer ock, som i vår, att ena båten behöfver göra toilett i dockorna: hvad mer? Man väntar då två veckor; man vore färdig att vänta fyra. Lyckliga lugn!
2 När då båten går, instufvas gods och folk efter råd och lägenhet. Aura kom den 6 Juni till Stockholm med 180 passagerare och däcket så belamradt med last – bland annat cirka 100 000konsekvensändrat/normaliserat takpertor – att passagerarne befunno sig i samma ställning som de två feta fruarna i den smala bädden, hvilka måste på förhand underrätta hvarandra: »kusin, jag vill vända!»konsekvensändrat/normaliserat Man föreställe sig nedgångarna till underdäck i detta krinolinernas tidehvarf! Tio eller femton fruntimmer från Åbo hade varit tvungna att tillbringa natten på däck, en vacker natt för vårt luftstreck, men ändå en natt om 3 eller 4 graders värme under hafsvindarna. Arma döttrar af norden, så frusna de voro, och icke ens en kopp kaffe förrän kl. 7 på morgonen! Den rättvisan måste man göra dem, att de utstodo sin bivuak med förvånande hjeltemod. En nordpolsfarare hade tryggt kunnat erbjuda dem hand och hjerta. Hvem vet också hvad som kan hända innan nästa expedition till Spetsbergen?
3 Vare dermed intet ondt ment om våra båtar på Ålands haf. På det hela äro de beqväma, snabba och pålitliga. Aura gör något väsen på gammalt vis; skrufven dunkar allt en smula för svaga nerver, och »Grefven» promenerar då jemnare öfver det blå, isynnerhet sedan han något förstärkt sina refben. Ingendera rår för att man saknar hvad som dock alltid borde finnas, åtminstone i reserv, nemligen ett tredje fartyg. Restaurationen är icke för läckermunnar, men den är ordentlig, och nöd lider man icke. Att den blir dyr, är alltid ett fel; så mycket mer, som det lätt kunde undvikas genom att lemna enhvar sin frihet – aptitsfriheten, som mången är frestad att sätta bland de främsta af menskliga rättigheter. Det är så likt den finska patriarkaliska styrelseformen, när en högvederbörlig ångbåtsförordning befaller enhvar att äta middag, om han vill eller icke, och det vid vite af 60 kopek silfver! Man kan tänka sig följderna af denna förordning under en försvarlig sjögång på Ålands haf. Också skrikes deröfver, och detta med skäl. Rederierna svara, att de icke på annat vilkor erhålla duglig restauration. Om förlåtelse, det måtte väl icke vara omöjligare i Finland än i Sverige. Den svenska ångbåtsrestaurationen håller numera föga billigare priser än den finska, men man betalar der ej för mer än man konsumerar*)Jag bör tillägga, att detta ej alltid är fallet. En del fartyg taxera 2: 50 och på linien Götheborg-Hull 4: 50 riksmynt per dag., och vanligen à la carte. »Riksens tänder» beskatta sig sjelfva: se der en liten »åtskilnad på differensen», som Jolin skulle uttrycka sig, och vår patriarkaliska ångbåtsstyrelse gjorde väl att erinra sig den. Ty hur det är, lära dock äfven restaurationer vara till för publikens skull och icke tvärtom.
4 I inredningens elegans, i ordning ombord, i befälhafvarnes duglighet och humanitet kunna våra finska ångbåtar mäta sig med de bästa svenska. I andra afseenden blifva de våra ej sällan öfverträffade. Hos oss saknas ännu den mäktiga sporren af konkurrens. Frakt- och passagerare-taxor äro billigare i Sverige, hvilket åter fördubblar trafiken. Vanan att ofta resa gör anspråken mindre: man håller sig icke för god att resa på andra eller tredje platsen, när kassan är klen. Den mängd af små ångbåtar, som hvimla på alla Sveriges sjöar, kuster och kanaler, är otrolig. Stockholm ensamt räknar omkring 80. Halfva Sverige rör på sig om sommaren, hvaraf mycken frisk luft, som saknas hos oss, blåser in genom sinnena. Att resa några mil betyder nu icke mer, än en promenad till tullarna. Otaliga små förnödenheter reqvireras för dagen och gå ur hand i hand genom: ångbåtarna: Stockholm plockar dagligen gräslök på alla Mälarens kuster; Marstrand hämtar dagligen sin beafstek från Götheborg, sitt öl från Uddevalla; jernet flyter ut, stenkolen flyta in genom alla Sveriges vattenådror.
5 Jag ber om ursäkt, att så vanliga saker komma i fråga att nämnas. Det vore visst öfverflödigt om man ej sutte så fastnubbad i Finland, om röken af ett ångfartyg ej vore så sällsynt vid våra kuster och om icke så många småstäder der vore helt klosterlikt afstängda från den öfriga verlden.
6 Ännu för sex år sedan styrde man på gammalt beskedligt vis sin kullbåt till Djurgården. Numera äro roddbåtarna nästan försvunna i Stockholm och de stackars kullorna afsatta från embetet, utom på några få mindre besökta farleder (Strömsborg, Ragvaldsbacken m. m.), der de mödosamt snappa några passagerare för »tre styfver stycket» från ångbåtarna. Dessa plaska som änder i alla riktningar. För 3 öre (1¼ kopek) gör man en ångbåtsresa från Röda bodarna till Riddarholmen. För 6 à 10 öre (4 kopek) far man på sju minuter beqvämt till Djurgården. Den i Helsingfors så öfvermodigt föraktade kopparslanten har ännu något värde i Stockholm. (Att »mängden gör det», predikas ännu för döfva öron i Finland.*Undantag: Osberg et Bades små ångslupar i Helsingfors.) Treörestaxan inbringar dock, efter måttlig beräkning, mellan 60 och 70 riksdaler (omkring 25 rubel silfveroriginal: sifver) om dagen för hvarje båt.
7 För två riksdaler (80 kopek) i timmen, och billigare i proportion för längre tid, åker man numera i Stockholm uti en elegant hyrvagn med kusk och hästar, som anstå (och äfven begagnas af) excellenser. Åkarne med deras enspänniga droschkor (trillor) betalas efter taxa med 1 rdr 25 öre (50 kop.) i timmen, ehuru de gerna preja en främling på dubbelt. Såvida tager man sig godt fram äfven till lands. Men med små färder är det illa beställdt. Under 75 öre à 1 rdr (30 à 40 kop.) anser en åkare det vara under sin värdighet att fortskaffa någon från ena gathörnet till det andra, och då tänka våra landsmän med en saknadens suck på de hemma så litet efter förtjenst uppskattade isvoschikarne med deras jemna, orubbliga tiokopekstaxa. En del åkare äro dessutom långtifrån eleganta, försmå ej heller de gamla krogsederna och föraktas af hyrkuskarne som varelser utaf en lägre ordning.
8 Jag hade så när glömt omnibusarne. Dessa aktningsvärda, men obäkliga fortskaffningsmedel fortfara alldeles som förr att trafikera på Stockholms gator och trotsa tidernas kapplöpningslusta. Med försvarligt tålamod kan man i dem åka för »sex skilling» kring hela Stockholm; och bland sällskapet saknas hvarken hederligt folk eller ficktjufvar. Åtskilliga tecken antyda att inrättningen är i nedgående, men dess efterträdare slumrar ännu i framtidens sköte.
9 Hvarochen, som rest med skjuts uti Sverige, vet hvad detta vill säga. En person på hästen; en riksdaler för milen; högst en half mil på timmen, vanligen en qvart; vidare en och par timmars väntning på hvarje gästgifvaregård, derest man icke bekostar särskildt förbud; ytterligare drickspengar åt alla skjutspojkar, pengar och goda ord åt hållkarlen, som är factoum på gästgifveriet och kan qvarhålla oss en half dag, om det faller honom in; – sådant är det ideal af skjutsning, hvartill man, riksdag efter riksdag, kommit genom eftergifter åt bondeståndet och som en och annan jordbrukare äfven i Finland tyckes finna synnerligen önskvärdt. Beqvämt är det visst för jordbrukaren, men i högsta måtto mördande för en resandes tid, kassa och tålamod. Man skulle tycka att jordbrukets billiga anspråk kunde nöjas med mindre.
10 En så dyr och jemmerlig snäckgång midti en tid af vexande rörelse har dock haft något godt med sig. Outhärdligt i längden, har detta skjutsväsende de sista par eller tre åren framkallat diligenser på de mest besökta vägar i Sverige. Man åker väl icke synnerligen fort, ty hästarne ha ej rättighet att springa mer än half mil i timmen, om de än vunnit priset vid Derby; men man kan beräkna sin tid, betalar måttligt och slipper trakasseri. Det är dock alltid något, och diligenserna, hvilka jag föröfrigt känner endast af ryktet, tyckas taga favör i trafiken.
11 Komma så jernvägarna, för hvilka Sverige dessa år skuldsätter sig med, jag vågar ej säga huru många, millioner. Mod har svensken behöft till ett så djerft försök, och mod har han aldrig saknat. Förståndigt folk, som skakar betänkligt på hufvudet åt skuldsättningssystemet i allmänhet, och särskildt de svenska hypotheksföreningarnas stora utländska lån, har dock en bättre tanke om jernvägarna. Detta kapital blir åt många håll produktivt: genom arbetsförtjensten; genom ökad trafik; genom jordegendomens och fabrikernas vexande värde; genom förgrening af rörelsen. Staten bekostar stambanorna; enskilda bolag skola sedan utgrena dem öfver land och rike.
12 I Augusti månad, då hela banan från Stockholm till Götheborg förväntas bli farbar, hoppas man kunna på 14 till 16 timmar tillryggalägga vägen mellan dessa trafikens hufvudorter. Kanalvägen fordrar nu 55 timmar. Resande från Stockholm lemna dock redan ofta sitt ångfartyg vid Töreboda i Vestergöthland (något öfver halfva vägen) och fortsätta derifrån resan på jernväg till Götheborg. Det sägs att de härtills färdiga sträckorna lofva oväntadt godt resultat. Särskildt skall det bli af intresse att se deras inverkan på trafiken långs Götha kanal. För närvarande hvimlar kanalen af ång- och segelfartyg. Under ett par dygns resa från Stockholm möttes omkring 30 ångfartyg; vid Trollhättan ensamt fem. Det tål allt tid, innan Saima kanal kan täfla med denna raska trafik. Platens verk fortfar att tjenstgöra med punktlighet, ehuru man längesedan insett, att dimensionerna äro för små.
13 Få småstäder i Sverige sakna numera telegraf, och ett telegram af 20 ord kostar öfver hela riket en riksdaler banko (60 kopek). Följden är, att telegrafen gör tjenst som en ypperlig springpojke för både små och stora bestyr öfver hela landet. Verkan är oberäknelig; man står vid ett språkrör, der man ögonblickligen hörs öfverallt, får svar öfverallt. Milen försvinna, tystnaden får ljud; man är granne med halfva verlden. Jemförelsen är nedslående för oss, som ock ha en telegraf i Finland, men hvilken telegraf? En inrättning, hvilken låter betala sig 3, 4 till 6 gånger dyrare och dock ej mäktar med mer än 10 stationer, medan Sverige har 60 till 70, som årligen ökas. Men så är det ock ställdt på en annan fot. I stället för den bråte af tjenstemän m. m., hvarmed alla små stationer skola belamras hos oss, betjenas de små stationerna i Sverige af en telegrafist med 500 rdr (200 rub.) i lön af kronan och tre rum af staden. Denne telegrafist har till sitt biträde en lärling och en dräng. Statens kostnader för en sådan station beräknas till omkring 1 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler (400 rub.) om året. Hos oss, säges det, fordrar man af småstäderna, utom lokal af fem rum, en garanti för 1 200konsekvensändrat/normaliserat rubels årlig inkomst. Jag vill gerna tro att ryktet är öfverdrifvet. Men förhåller det sig så, torde man fråga: är detta sundt förnuft?
14 Vår nuvarande poststyrelse har, medelst paketposten på Sverige, tagit ett högst nyttigt steg att lätta förbindelserna. Måtte den äfven snart lyckas utverka en moderation af det dryga brefportot, 20 kopek per lod. Häraf beräknas hälften, eller 10 kopek, såsom svenskt porto från gränsen. Men nu utgör det svenska likformiga inrikesportot 12 öre, omkring 5 kopek s:r, per lod. Hvarföre skola de finska brefven betala mera? Fordrar verkligen svenska postverket detta obilliga öfverskott?
15 Än mer. Till många landsmäns förvåning finner man, att svenska postverket debiterar ett frankeradt bref till Finland med 60 öre = 24 kopek silfver, eller nära fem gånger mer, än ett bref inom Sverige. Är då ej 50 öre (20 kop.) redan tillräckligt dyrt? Och på hvilken grund uttaxeras denna förhöjda beskattning på kommunikationen? Ett bref till Hamburg öfver Köpenhamn kostar i Sverige 45 öre, men till Åbo 60. Jag vore frestad upprepa frågan: är detta sundt förnuft?
16 I sammanhang härmed kan nämnas, att Marstrand, och troligen de flesta svenska badorter, gerna ville reqvirera finska tidningar på qvart år för badsejouren. Men svenska postverket reqvirerar, på grund af den finska taxan, endast för halft eller helt år. Denna affär borde tidningarna sjelfva kunna ställa på rätt, till synnerlig fägnad för finska badgäster i Sverige.
17 Med en känsla af lättnad finner man det trakasserande och fullkomligt onyttiga passväsendet upphäfdt i Sverige, likasom i Norge, Danmark och snart äfven i det passkrånglande Preussen. Må vi hoppas, att ryska riket och Finland, stadde på reformernas bana, ganska snart efterfölja detta lofvärda föredöme. Ingen menniska i förstnämnde länder och England frågar numera efter ett finskt pass, hvilket således kunde saklöst användas till strutpapper, sedan det engång är utlöst hos våra guvernörsembeten, derest det icke skulle fordras vid återkomsten till hemlandet, påtecknadt af vederbörande ryske konsuler i utlandet. Det är således vi sjelfve, som ännu för eget nöje pålägga oss en liten black om foten, och passets bevekliga anhållan till alla »höga makter» etc. etc., att låta N. N. fritt passera och - repassera, är följaktligen ställd till de finska tulltjenstemännen, hvilka »höga makter» äro de enda, som numera bevärdiga detta dokument med ett nådigt ögonkast.
18 Härnäst några ord om Stockholm från eder utflugne
19 Landsman.
Notisen/artikeln ingår i HT 12/7 1862:|158 2|2. Utsidan af Stockholm. Ett par ord om studentmötet.
20 Traditionens makt är så seg, det historiska minnet så djupt rotadt, att väl få finnar utan en känsla af aktning beträda Sveriges gamla hufvudstad, som i sex och ett halft århundrade äfven var vår. Jag subtraherar derifrån nyfikenheten och det första yttre intrycket, som, med undantag af det natursköna läget, icke erbjuder något imponerande eller praktfullt i jemförelse med Europas större hufvudstäder. Sjelfva det allt dominerande slottet, hvars storhet ligger på bredden och som icke afspeglar konungamakten af Guds nåde i ett enväldigt torn, förvånar föga vid första anblicken: det är först vid en förtroligare åskådning man lär sig uppskatta dess dimensioner och högakta dess ädla stil, som så vackert aftecknar det konstitutionela konungadömet med dess fyra svenska flyglar: riksstånden. Kyrkorna erbjuda intet kolossalt: den största bland dem, Catharina, reser sig med en tung kupol öfver den omgifvande husmassan. Stockholms öfriga praktbyggnader, så respektabla de utan tvifvel äro för norden och Sverige, äga för verlden intet förvånande och kunna icke förklara det intryck af vördnad, som ofrivilligt betager alla öppna sinnen från grannlandet vid inträdet i denna stad.
21 Det är seklernas dunkla ögon, som från dessa murar blicka så djupt i ens hjerta, när man beträder Stockholms historiska mark; det är Riddarholmskyrkan, Storkyrkan, historiska museum, riksarkivet; det är hjelteskuggorna i bronz och marmor; det är den gamla staden (city) med dess forntida prägel, och främst är det medvetandet att stå i den nordiska häfdens hjertpunkt och hufvudstad, som talar så mäktigt till fantasin och vidgar främlingens bröst med stora tankar. Hvarje barn, som gått i en skola i Finland, är på sitt sätt en medarfving i skatten af Stockholms minnen; hvarje kustbo känner af fars och farfars berättelser ända till namnen på Stockholms gator och gränder. Och de stockholmska tryckpressarna – tänkarnes, diktarnes språkrör i vida norden, – hvar finns en enda bildad person på hinsidan Ålands haf, som icke från barndomen bär i sin hågkomst ett frö af deras utsäde, förgängliga frön mången gång, men många äfven utaf den eviga art, som gror genom slägtena och uppspirar i nya blommor på den aflägsna stranden?
22 Det är sannt, att intrycket af ett stort historiskt minne försvinner på Norrbro och Strömparterren. Man kan icke hjelpa, att menniskor, betraktade från spetsen af en pyramid, se dverglika ut. För att uppfatta nutiden, må man då hellre stå, efter eget val, på en kryddbodtrappa eller på Lejonbacken.
23 Jag har sett Stockholm i Carl Johans tid och i Oskars dagar. Nu regerar den femtonde Carl, och hvad man än må invända, svenska folkets historia har aldrig upphört att vara »dess konungars».
24 Oskyldiga tid, när man sof på lagrarna, när Crusenstolpe var riksmartyr, när Lars Hjerta dikterade dagens opinion, när Palmblad och Askelöf stretade att hejda tidens rullande vagn, när Almqvist och Blanche voro på allas läppar, när nåderna visste berätta om Gustaf III:s baler, när en tolfskilling i kapprock var ett helt kapital och en sup och ett glas svagdricka kostade tre skilling i Malmens källare! Då lefde och sjöngo dock än de stora skalderna, som nu redan länge varit gömda i den klanglösa mullen; då tänkte Agardh och Berzelius, då log Lars Hjortsberg och Emelie Högqvist, då målade Westin och Fahlcrantz, då mejslade Fogelberg, då lyssnade norden på sina skönaste näktergalar, den unga Jenny Lind och den vilde, men hänförande pojken Ole Bull. Det var konsternas tidehvarf. För deras skära fägring glömde man nästan att Sverige låg uti käbbel och vanmakt.
25 När jag återsåg Stockholm, satt en konstnär på thronen, men konsternas rika skördemånad var till ända, och man arbetade nu på att tröska axen. Sverige hade för första gången i hela sin långa historia en på fullt allvar konstitutionel konung, och denne konung, välsignad i åminnelse, hade inom få år gjort mer för samhällsreformerna, än någon af hans företrädare alltsedan Carl XI. Den store Gustaf Adolfs andra politiska tanke – den på ett inom sig slutet, blomstrande Sverige – höll på att blifva en verklighet. Den mognade kanske för brådt; den skapade en af dessa illusioner, åt hvilka svenska folkets lyriska genius så lätt hängifver sig. Det ur sin domning vaknade landet, hvars fattigdom så länge varit ett axiom på dess riksdagar och en hållhake på dess spekulationer, ansåg sig plötsligt för rikt. Jag såg Stockholm i blankokreditens mest lysande period, kort före krisen; man lefde friskt undan, riksdalrar ströddes likasom snusaren strör omkring sig hälften utaf sin pris, och värdemätaren i smått, den nationela aptitssupen, utvisade, tack vare den nya beskattningen, 16 skillingar.
26 Stockholms yttre var då redan i fullt arbete att modernisera sig efter mönstren af Hamburg och Paris. År 1862 är förändringen än märkbarare. Främst i den nya toiletten putsade sig den fashionabla verldens butiker vid Drottninggatan och Regeringsgatan på norr. Efter dem följde den idoga Vesterlånggatan i staden, hvars mörka, slingrande stigar med de höga husen och den smala blå proflappen af en himmel derofvan bilda en sällsam kontrast till de lysande expositioner som utbredas i de fordom så tarfliga, nu så pyntade handelsbodarna. Efterhand följde andra stadsdelar exemplet efter bästa förmåga. Hvarje utsida fejades, nybyggnaderna blefvo allt prydligare, hyrorna stego på tio år omkring 75 procent och kunna snart, uti vissa stadsdelar, mäta sig med de verldsberömda Helsingforska priserna. På samma gång vunno Stockholms illa beryktade gator och gårdar betydligt i snygghet, och derföre hade de att tacka dels den välgörande vattenledningen (hvilken, säger man, har att kämpa med många fördomar), dels också en mycket förbättrad, numera förträfflig polis. Och samtidigt sprider den nu sju år gamla gaslysningen sitt klara sken öfver de fordom blindmörka gatorna. Gasbolaget med sitt hundraåriga kontrakt anses vara ett af dem som göra de bästa affärer i Sverige.
27 Bland nyare monumentala byggnader märkas det ännu ofulländade nationalmuseum, föremålet för så många fejder i tidningarna; Rydbergs hotel, inredt i hamburger smak, och södra theatern, en fristående vacker byggnad på Mosebacke. Hvad mera nytt, som förtjenar en blick, kan beqvämast inhämtas ur G. Scheutz’ prydliga »Illustrerade Stockholm».
28 Största delen af Söder med dess backar och stenrummel, yttersta linierna af Norr med dess låga kojor vid sidan af fyravåningshus och slutligen de mörka, till rang och värdighet af gator upphöjda gränderna i den äldsta staden bibehålla ännu deras ålderdomliga prägel. Här har en qvarlefva af det gamla Stockholm med dess häfdvunna seder och oseder krupit in uti vråarna, knotande öfver en ny tids omstöpningar. Ytterst på malmarna kan man ännu bo för två riksmynt i veckan; längst in i gränderna ha källarsalarna ännu sandade golf; här utkastas ännu disksåarnas innehåll ogeneradt i rännstenen. Dessa gränder i gamla staden äro för öfrigt icke de bäst renommerade.
29 Stockholms herrliga läge är kanske för mycket omtaladt, för att öfverraska vid första anblicken. Öfverraskningen kommer först när man redan tror sig ha skådat allt. De landtliga utsigterna i Djurgården, i Haga park och vissa nejder af Ladugårdsgärdet äro, ju mer oväntade, desto mer intagande – och behaga i längden varaktigare än den rika, men alltför vidsträckta taflan från Mosebacke. Tillvaron af verklig skog, verkliga betesmarker, verklig natur och enslig, ostörd grönska i Stockholms närmaste omgifningar gör samma behagliga intryck, som svalboen under kungl. Slottets taklister. Att svalorna trifvas i Sveriges konungaborg, det är vackert, det är värdigt den flärdlösa, enkla och aktningsvärda kungafamilj, som nu bebor detta slott.
30 Djurgården är förtjusande, som den alltid har varit, och ekarna – men tillåt mig lemna alla utrop! Nya villor och värdshus ha tillkommit de sednare åren, de flesta i lätt och smakfull schweitzer stil. En finne kunde inbilla sig att Chiewitz har byggt dem allesamman. Hasselbacken är, som bekant, den eleganta verldens nuvarande mötesplats; men hemligheten af dess tjusningsförmåga ligger kanske mindre i den vackra utsigten, än i det förträffliga köket. Blåporten har återhämtat sig från sitt mångåriga förfall; den inbjuder nu till en af de största salonger i Stockholm samt begagnas till bröllop, sommarbaler och – auktioner på fastigheter. Porten sjelf förhåller sig till den fordna blå, som vår tids Djurgård till Bellmans. Den gamla djurgårdstheatern, öfvergifven af P. Deland och nu upptagen af Selinders brådmogna drifhusplantor, har i cirkustheatern, nu upptagen af Elffors, erhållit en farlig medtäflare.
31 På goda restaurationer i Stockholm är ingen brist, men väl på sådana, der man, som fordom hos Ryssviks, spisar en tarflig, men väl tillredd middag för billigt pris. Dyrheten ökas af den allmänna seden att spisa à la carte, portionen varierande mellan 35 öre och 1: 25 (15 à 50 kop.). Thé fås sällan godt uti Stockholm, chokolade endast hos Lacroix i Bazaren, men detta förr så eleganta kafé har numera nedsjunkit till en dyr och ruskig bättre sorts krog.
32 I allmänhet är det dyrt att lefva i Stockholm, sedan – som någon uttryckte sig – riksdalern upphört att vara talman i borgarståndet. Denna värdighet är numera öfverflyttad på tusentalet, för att ej säga mil|158 3|lionen. Den som kommer från Finland med gamla minnen af Stockholms priser, bedrager sig storligen. De flesta artiklar, utom siden och en del lyxartiklar, äro lika dyra eller dyrare än i Helsingfors' butiker; handtverkarne gifva deri ej efter våra. Det vore i sanning obegripligt, huru en mängd s. k. »bättre» personer – ty här brukas ännu det infama uttrycket – kunde lefva anständigt på sina 2, 3 och 400 riksdaler om året, derest man ej såge en hop små förnödenheter ännu af gammal vana taxeras temligen lågt efter skillingsräkningen, och med praktisk talent att ställa sina inköp derefter, händer dock att riksdalern ännu på vissa håll är pengar i Stockholm.
33 Dock nog om finansfrågor. Jag tillägger blott, att »blomstermålningen» om rikets lyckliga ekonomiska ställning, hvaraf prisstegringen är en naturlig följd, väcker hos mer än en svensk patriot ett grundadt misstroende. De finnas, som anse Schartau ha handlat mera välment än klokt, när han under krisen 1857 räddade en mängd af blankokreditens offer, och dermed en god del af landets rörelsekapital, undan fullkomlig ruin. Schartau sjelf lärer numera vara af samma mening. Hvarföre? Emedan, med nuvarande utländska skuldsättning, krisen förr eller sednare torde förnyas och den sista villan blifva värre än den första. Det hade då varit så godt att hafva den engång för alla väl undangjord.
34 Visst är också, att stockholmarne och svenskarne i allmänhet behöfva uppryckas af större frågor, än det i dagens små bestyr inbyltade materiela välbefinnandet. Skarpskyttefrågan kunde blifva en sådan, under påtryckningen af en yttre fara; tillsvidare är den en modesak. Lyckligtvis antågar representationsförändringen: ett värdigt föremål för patriotiska strider, och längre i fjerran, uppdykar beständigt den skandinaviska frågan, hvilken småningom avancerat från studentmötena in i konungaborgarna. Redan 1856 helsades siudenterne af den skandinaviska nordens tvenne konungar. 1862 likaså; men skilnaden var denna gång, att medan kung Fredrik fägnade sig att »få se sina gäster under bordet», utropade kung Carl ett raskt »lefve Skandinavien!» I allmänhet var nu det politiska elementet med mycken försigtighet skjutet åt sidan, men qvarlåg i bottnen af det annars sjungande och kalasande tåget, särdeles i det ständigt af tysk öfvermakt hotade Danmark. Från denna sida uppfattas det ock af de tyska tidningarna, som häri med rätta se en demonstration mot deras så ömt omhuldade Schlesvig-Holstein.
35 Finska universitetet ihågkoms icke denna gång med skålar och tal. Den uppgifna orsaken var att det saknade representanter vid festerna. I verkligheten torde den mera sjelfständiga väg, som Finland beträdt under sednaste tider, under all vänskap i öfrigt, snarare ha aflägsnat, än närmat oss de skandinaviska sympathierna. I Götheborg, vid en sexa för återvändande studenter, egnades en vänlig skål åt »det arma, förtryckta landets» nyaste framsteg på en lyckligare bana. En närvarande landsman tackade för skålen, med reservation mot de beklagande uttrycken; antydde klart huru vår framtid småningom utvecklats just under den tid talarn beklagat och vädjade till vänskap, men icke till medlidande, under förklaring att vi tagit till regel: hjelp dig sjelf, så skall Gud hjelpa dig. – Svaret slog an, och Cygnæi manliga språk i en dylik fråga torde småningom finna en riktigare tolkning äfven i Sverige.
36 Landsman.