Notisen/artikeln ingår i Finland 27/6 1885:|145 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

I.
Ehrenström och Engel.

1 För fyratio, femtio år sedan hyrdes öfra våningen i baron C. von Rosenkampffs gård vid kaserntorget (numera Bremers, Södra Magasinsgatan 5) af en liten, mager, hvithårig gubbe, enkling med en enda son, hvilken som gardesofficer bodde i den närbelägna kasernen. Läsaren har måhända sett denne gubbe afbildad i ett numera sällsynt kopparstick från slutet af förra seklet, men han var ung då, smärt, rak, ljushårig, elegant i den gustavianska kostymen vid dess öfvergång till den stora revolutionens enklare klädedrägt. Kopparsticket föreställer de tre såkallade konspiratörerne från år 1794, desse konspiratörer, hvilkas brott bestod i att begråta Gustaf III, hata Reuterholm och i förtroliga bref meddela hvarandra sina förhoppningar om en personförändring i den dåvarande förmyndarestyrelsen. Der, på taflan, såg man statsmannen, den genialiske fallne gunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt, krigaren, öfversten för Björneborgs regemente, sedermera presidenten m. m. Johan Fredrik Aminoff, och hofmannen, Gustaf III:s f. d. kabinettssekreterare Johan Albert Ehrenström, – alla tre unge, intelligente män, som redan spelat sin rol i tidens politiska krönika och voro bestämde af skickelsen att, under brokiga öden, fortsätta denna rol in på det 19:de seklets andra, tredje och fjerde decennier, främst Armfelt och sist Ehrenström. En fjerde person saknades på denna tafla: Magdalena Rudenschöld.

2 Den hvithårige gubben i huset vid kaserntorget var ingen annan, än dåmera »verklige statsrådet» Johan Albert Ehrenström, som visserligen mer än de fleste andre verklige eller overklige statsråd gjort skäl för sin titel, men med långt större skäl kunnat uppbära titeln »verkeligt stadsråd».

3 Han uppnådde i detta hus en ålder af 85 år (född i Helsingfors 1762 och död derstädes 1847). Ett mönster af punktlig ordning i sina måttliga lefnadsvanor, hade han regelbundet bestämt vissa timmar om dagen, när han arbetade på sina långt senare tryckta memoirer, andra timmar, när han åkte ut, och åter andra, när han gjorde eller mottog besök. Gustavian i detta, som mycket annat, förde han noggrann bok öfver sina visiter, vanligen med anteckning huru lång tid hvarje besök borde upptaga. Samma punktlighet fordrade han äfven af andra, var ytterst ceremoniös i helsning och tilltalsord, ytterst artig mot alla efter stånd och värdighet, sträng i konvenans och kännare af fruntimmerstoiletter. När man vant sig vid dessa egenheter, dem redan 1830 och 1840-talen vuxit ifrån, kände sig en yngre generation anslagen af den fina och spirituela grandezza, som voro ett omisskänneligt arf från Gustaf III:s hof. Ehrenström kände i grund den i vår tid utdöda konsten af en behaglig konversation, liflig, underhållande, qvick, ej sällan kryddad med en pikant anekdot och helst dröjande vid det han förmodade vara för åhöraren angenämt, men äfven begåfvad med talenten att säga oangenäma saker på det mest angenäma sätt. Stora vyer eller djup lefnadsvishet skulle man icke söka i denna behagliga konversation, som förstod att rätta sig efter åhörarens uppfattning och särskildt i politiska ämnen var mycket försigtig; men der fanns en god del sens commun och en rik skatt af lifserfarenhet.

4 I Helsingfors funnos ännu personer, som sett Ehrenström schavottera, och man omtalade en gammal uppkäftig fiskmånglerska, som sagt till honom: »nog mins jag er från packartorget i Stockholm.»konsekvensändrat/normaliserat E. hade intet svar på sådana tillmälen. Äfven G. M. Armfelts namn hade stått att läsa på skampålar i Finland, utan att Reuterholm lyckades degraderaoriginal: degraderadera hans rykte för efterverlden. Den gamle gustavianen svarade i sina memoirer, som utvisa, att han ej kunde förlåta och glömma.

5 Ehrenström umgicks i v. Rosenkampffs hus, utan att dock blifva rätt förtrogen med någon. Dåvarande chefen för strömrensningskorpsen, öfversten, sedermera generalmajoren Carl von Rosenkampff var nemligen en så fullständig motsats till den gamle hofmannen, som man gerna kunde tänka sig, – i ovanlig grad enkel, öppen, hjertlig och gladlynt, så rättfram, att krus och ceremonier voro för honom ett oting, hvarför han ock, under sitt kända folknamn »koski-paroni», var på sin tid en af de populäraste män i alla delar af landet. Rosenkampff var stark piprökare, medan Ehrenström afskydde tobaksrök, hvarför rummen vanligen vädrades när man väntade besök af hofmannens fina näsa, men rökte andra gäster inne hos värden, förblef Ehrenström hos damerna i salongen, der äfven hans rätta plats var. Han hade bebott sin våning i tjugu år, när han upptäckte, att der på våren var för mycken sol, och hyrde sig då en annan, der han tyckte sig finna mera skugga, men dog före flyttningen och fick den skugga han sökte i grafven. I hans memoirer läser man ofta en längtan till obemärkt lugn. Så verldsman han var, denne man, som under en kort period af sitt lif stått i det intensivaste solljus, har man icke rätt att betvifla uppriktigheten af hans längtan till skuggan.

6 I v. Rosenkampffs hus umgicks vid samma tid, som nära vän och förtrogen, dåvarande öfverintendenten för allmänna byggnaderna Karl Ludvig Engel (född i Berlin 1778, död i Helsingfors 1840). Han var en starkt bygd, bredaxlad man af medellängd, mörkt hår, lifliga bruna ögon, något solbrynt, men fin hy, med ungdomens rodnad på kinderna ännu vid 60 år. Obekanta fäste sig icke mycket vid denne vanligen fåordige, tystlåtne man, som i större sällskaper behöll sina tankar för sig, men i förtrogna kretsar utvecklade sina idéer med hela öfvertygelsens värme. Med undantag af några få vänner och beskyddare, som kallat honom hit från en obemärkt plats, förstodo honom få i den tid han lefde och verkade. Han ansågs väl för en skicklig, men derjemte fantastisk, vågsam och farlig arkitekt, med hvars utsväfvande planer man måste noga nagelfara. Afundsmän betraktade honom som en tysk äfventyrare och fägnade sig åt de blyertsstreck, som mer än en gång korsade hans eskissritningar. Det är efterverlden, som vid anblicken af hans verk, bättre förstått, att K. L. Engel var en arkitekt af första ordningen och att honom fattades endast en mera storartad verkningskrets, mera stöd i sin samtid och mera tillgångar att förverkliga sina idéer, för att intaga en af de främsta platserna i den moderna arkitekturens historia.

7 Desse två män, J. A. Ehrenström och K. L. Engel, äro de egentlige grundläggarne af Finlands nya hufvudstad. Den tredje här nämde, C. v. Rosenkampff, är den egentlige grundläggaren af Saima kanal (första utkastet af C. H. Nyberg, utförandet af N. Eriksson). Deras lefnadsteckningar i öfrigt finna här intet utrymme.

8 I November 1808 hade Helsingfors stad ödelagts af en härjande eldsvåda. Det var den nya, som man då sade, »ryska tiden», hvilken intågade genom dessa två portar: Sveaborgs kapitulation och Helsingfors brand, båda timade under samma år. Ämnen nog för de modiges eftertanke och för de klenmodiges bäfvan.

9 Finlands eröfrare, Alexander I, upptog dessa tilldragelser som en vink af försynen. Det är mer än sannolikt, att tanken på Helsingfors som Finlands hufvudstad daterar sig från November 1808, ehuru den mognade|145 3| till dekret först den 27 mars gamla stilen 1812.

10 Eröfrarens mildhet är väl bekant, men äfven hans politik påkallade här en kejserlig frikostighet. Utom brandskadeersättningar till ett belopp af vidpass en half miljon, erhöll staden ett räntefritt lån af en miljon rubel banko assignationer, – stora penningar denna tid. Och utom dessa medel till enskild disposition, omtalar Ehrenström en slutsumma, som redan vid hans afsked från nybyggnadskomitén 1825 steg till 4 229 743konsekvensändrat/normaliserat rubel 91 kopek b:ko ass., kronans medel för offentliga byggnader, planeringar, arvoden och andra kostnader för den nya staden. Beloppet af finska kronans efter 1825 utgifna medel för sin nya hufvudstad är icke bekant och troligen aldrig sammanräknadt, men öfverstiger utan tvifvel många gånger de här anförda beloppen. Helsingfors har blifvit Finland dyrt: det må se till huru det betalar sin skuld.

11 Den första nybyggnadskomitén bestod af landshöfdingen Fredrik Stjernvall, ordförande; borgmästaren Strömberg, vice ordförande; kommerseråderne Govinius och Lindholm samt löjtnanten Kocke, ledamöter. Desse herrar uppgjorde en ny stadsplan som, på Armfelts begäran, granskades af den då till Finland öfverflyttade Ehrenström. Han fann denna plan »blottad på smak och i de flesta delar orimlig», skref derom en memoire som framlades för kejsaren, och utnämndes – mot sin önskan, säger han, – till ordförande i nybyggnadskomitén efter Stjernvall, som önskat befrias från detta uppdrag. Förordnandet utfärdades samma dag, 27 mars 1812, som dekretet om hufvudstaden. Ehrenströms namn blef härmed oupplösligt förbundet med denna. Armfelt och Aminoff hade verksamt bidragit till hans val, hvarigenom klöfverbladet från 1794 befanns fulltaligt representeradt vid den nya stadens vagga.

12 Ehrenström uppgjorde den nya, af kejsaren stadfästade planen för Helsingfors stads reglering och tog deri, som komiténs ordförande, den verksammaste del intill början af 1825, då han på begäran erhöll afsked från nämnda befattning. Han var denna tid ledamot af finska senatens ekonomiedepartement och uppgjorde 1824 äfven planen för Uleåborgs nya reglering efter branden 1822.

13 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 30/6 1885:|147 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

II.
Karten af en hufvudstad.

14 Helsingfors har begynt sin tillvaro med ett myteri mot konungamakten. Det bosatte sig mot Gustaf Wasas vilja vid Wanda ås utlopp, men straffades af naturmakterna, hvilka 90 år senare tvungo staden att uppsöka en djupare hamn. Helsingfors har sett onda och goda dagar, uppgått i rök, härjats af krig och pest, bevitnat två nesliga kapitulationer, två lyckliga och epokgörande landtdagar, sett inom sina portar Gustaf II Adolf, Adolf Fredrik, Gustaf III, mottagit Rysslands Peter med muskötkulor, men fyra af hans efterträdare med hurrarop, varit så fattigt och folktomt som ingen stad i Finland numera är, och slutligen blifvit så mäktigt och rikt, som i detta land en stad kunnat blifva; ondt och godt merendels utan dess egen förskyllan. Under första seklet af sin tillvaro på Finlands karta har staden börjat som torpare, mjölnare och skutskeppare; har under andra seklet vuxit till byggmästare, skeppsredare och krigsleverantör; derefter i tredje seklet förtjenat penningar på Sveaborg och tillstält baler för dess officerare, tilldess att staden, mot slutet af detta sitt tredje sekel, oförväntadt och plötsligt befordrades till styrelsens och vetenskapernas medelpunkt, hvilken utmärkelse, så vidt den gälde meniga borgerskapet, snarlikt kunde jemföras med en befordran till senatsvaktmästare och universitetspedell. Att bringa till mognad denna lilla och gröna kart af en hufvudstad, tillkommer dess fjerde århundrade, när Helsingfors ändtligen börjat uppfatta sin ställning, bygga och – göra skulder.

15 Nådiga skrifvelsen från mars 1812 inlåter sig i inga motiver. Hans Majestät har »i anseende till flere förekomne omständigheter i nåder täckts förklara Helsingfors för Finlands hufvudstad». Näst det närmare läget till Petersburg, torde Sveaborgs kanoner varit påräknade; – ett skydd, som sedan visat sig tvifvelaktigt. Bakom dessa motiver låg sannolikt ett tredje, det mest afgörande, den politiska nödvändigheten att bryta med Åbos svenska traditioner, som ständigt underhöllos af närheten till den svenska hufvudstaden. I jemförelse dermed syntes det af mindre vigt att flytta styrelsens medelpunkt från en finsktalande ort till en svensktalande.

16 Följderna af det sistnämnda kunna ur nutidens partisynpunkter anses som lyckliga eller olyckliga, men i ingen händelse som obotliga. Landet tränger in i alla dess utkanter. Utan en äldre kulturforms, af orten gynnade motstånd mot en yngre kulturform hade brytningen blifvit mindre och hastigare öfvergående, men resultaterna grundare och ovaraktigare. Hårdt tillkämpade segrar äro att föredraga framför de lätta. Motståndet fördjupar hvarje rörelse, skapar ensidigheter, upprör skum, men stålsätter hvarje kraft och lemnar tid till besinning.

17 Man kan ej förneka, att ju detta nya Helsingfors i sin början var konstgjordt och främmande för det land, det skulle representera. Det hade icke uppstått såsom medelpunkter vanligen uppstå, ur historiska tilldragelser eller ur mötesplatser för en stor samfärdsel. Det hade uppstått genom ett kejsareord, såsom Alexandria, såsom Petersburg, men var icke, som dessa städer, redan af naturen danadt till ett utflöde för mäktiga hjelpkällor. Intill 1812 hade historiens fall och forsar lika litet förmått lyfta staden Helsingfors öfver provinsen Nylands nivå, som fallet vid Gammelstaden förmått af Wanda å göra något mer, än en liten beskedlig och grumlig qvarnränna. Trång smög sig bådas bana fram genom ängar och åkerfält: hvarken ån eller staden kunde se långt framför sig.

18 Landet, och Helsingfors sjelf, skulle derför hafva med oförstäld förvåning erfarit nyheten 1812, om ej tiderna varit sådana, att ingenting mer tycktes kunna förvåna. Efter 1789, efter 1808 fans intet förundransvärdt, som ej redan öfverträffats af verkligheten, och 1812, när Napoleon ryckte med sina tallösa härar mot Ryssland, visste ingen mer hvem här i morgon skulle råda i Finland. En småstad mer eller mindre, hvem tänkte derpå!

19 En gjorde det, och den mannen var Ehrenström. Han hade fått sin instruktion och medlen att utföra den; hans skepp voro brända för återtåget till Sverige, der Karl XIII nu bar spiran, och det gälde att återbörda det första fäderneslandet. Ehrenström hade varit royalist i hvarje tum och dertill en afsvuren fiende till Napoleon Bonaparte: alltså var han numera af grundsats, sympathi och intresse alltigenom Alexander I:s man. Så långt i hans makt stod, ville han gifva Finland en kejserlig hufvudstad, täckelig för dess nye grundläggare, men äfven värdig hans egen födelseorts nya bestämmelse. Det egendomliga dervid var, att ordföranden i nybyggnadskomitén samtidigt icke kunde upphöra att älska och i vissa tillämpliga delar kopiera detta Stockholm, der han tillbragt sina glänsande ungdomsår. Men han gjorde det ej som en dilettant i yrket; han hade sett och studerat de fleste bland Europas stora städer, hade rik erfarenhet och utbildad smak. Han använde i sina kopior de motiver platsen erbjöd, utförde hvad han medhann i centern och öfverlemnade de öde flyglarna af halfön att fullbordas af efterkommande. Allt eller nästan allt, hvad senare generationer gjort för stadens försköning ingick redan som tanke eller utkast i Ehrenströms plan.

20 År 1816 kallades Engel till Helsingfors, och från denna tid blef han, trots olikheten i öden och tänkesätt, Ehrenströms verksamme bundsförvandt. Sexton år yngre, hade Engel inhemtat en praktisk nyare erfarenhet och korrigerade som arkitekt ingeniörens topografiska plan. Sällan har planläggningen af en ny hufvudstad råkat i bättre händer, än dessa. Båda dessa män, stående på höjden af sin tids bildning, konst och smak, sågo långt och tänkte stort. Att Helsingfors icke blef allt hvad det kunnat och bordt blifva; att den storartade planen i några delar bortfuskades med små blyertsstreck, små besparingar, som sedan runnit bort i gagnlöst förspilda miljoner; att de klarsynta, för en lång framtid beräknade utkasten stundom fingo vika för anordningar, hvilka redan 20 eller 30 år derefter visade sig trånga och otillräckliga; derför har staden att tacka några inflytelserike män, hvilkas synvidd icke räckte längre, än till deras egen pensionerade lifstid och som mätte allt efter tumstocken af sin egen medelmåtta. Den dag skall komma, när en arkitekturhistoria för Helsingfors innehåller märkvärdiga ting, och nutidens makthafvande må erinra sig, att den dagen kommer.

21 Men om byråkratin i början af detta århundrade, med få undantag, var kortsynt, voro stadens äldste med tillhörande borgerskap icke långsyntare. De hade uppvuxit under små och trånga förhållanden; det var lönlös möda att för dem uppställa framtidsutsigten af något, som med tiden skulle blifva en stor stad. De hade sett Stockholm, några måhända äfven Petersburg, men det högsta och förnämligaste de kunde tänka sig för sitt eget land var Åbo. Ja väl, de hade, som sprittnye hufvudstadsbor, intet emot att göra Helsingfors ännu ett strå hvassare, endast kronan ville betala granlåten; men att lössläppa projektmakare bland sina gamla hederliga magasiner och plank, för att sedan få betala kostnaden för sådana dårskaper, detta måste man söka med|147 3| alla lofliga medel förekomma. Enstaka undantag funnos, hvilka hyste en aning om att framtiden kunde behöfva mer och tänka annorlunda. Mängden höll stadigt emot, så långt man förmådde, i fyrtio, femtio år framåt, men beklagligen icke alltid med önskad framgång. Stadens reglering var dock i väsentliga delar faststäld af Hans Kejserliga Majestät och måste följaktligen åtlydas. Med grämelse måste desse ärlige borgare åse, huru många nyttiga gårdstomter, gemytliga trädgårdar, plank och uthus uppslukades af de ursinnigt vidsträckta esplanaderna, de orimliga torgen, de offentliga byggnaderna med deras rymliga qvarter och dessa kostsamma quaier, som voro så öfverflödiga för den gamla tidens beskedliga lastpråmar. Bortspränga bergen, hvilket missdåd emot naturen! Utfylla Gloet, hvilken graf för stadskassan! Grefvinnan Steven Steinheil erbjöd sig att, utan kostnad för staden, förvandla den sedan så kallade Sparbanksudden till en engelsk park mot besittningsrätt för 30 år, men stadens äldste funno detta förslag alltför betänkligt, udden kunde behöfvas för andra ändamål, och udden blef sedan vexelvis värdshus, kålland och ryskt bageri, likasom Engels kejserliga palats på Skatudden blef i tidens fullbordan en rysk kyrka.

22 Ett af blyertsstrecken, som utplånade Ehrenströms föreslagna kanal midt genom staden från Thölö vik till södra hamnen, kan man icke beklaga. Denna kanal från en tid, när Gloet ännu var en hafsvik, medan jern- och spårvägar voro obekanta, skulle ha varit en tvifvelaktig försköning, men ett otvifvelaktigt hinder för stadens trafik.

23 I öfrigt bör medgifvas, att icke ens Ehrenströms och Engels storslagna planer voro nog långsynta att förutse alla de behof, som yppade sig inom mindre än 50 eller 60 år efter deras uppgörande. Senaten fann sig för trångt logerad; embetsverken måste upphyra lokaler i vidt skilda stadsdelar; universitetet måste, förutom sitt observatorium, som behöfde bergen, anskaffa tre eller fyra nya tomter utom sina två från början anslagna qvarter; kyrkorna blefvo snart otillräckliga; handel och sjöfart hade mycket att anmärka. Endast kaserner, sjukhus och torghandel fingo dimensioner för en lång tid framåt och plats reserverades för ett ständerhus, – denna centrala plats, hvilken tre husvilla stånd i tidernas fullbordan funno upptagen af ett riddarhus.

24 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 4/7 1885:|151 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

III.
För femtio år sedan.

25 Det nya Helsingfors var med alla brister, stort anlagdt och vitnar, bättre än Ehrenströms af bitterhet uppfylda sjelfbiografi, om hans kärlek till födelsebygden. I första utförandet slösades allt på centern; man hade ej tid med periferin. En kyckling utan vingar och stjert hade fått ett näste på klipporna. En svensk resande, som kom från landsidan sade om Helsingfors: »det är en stad av kaserner och sjukhus.»konsekvensändrat/normaliserat En tysk, som kom från sjösidan, anmärkte: »schöne Aussenseite und nichts dahinten.»konsekvensändrat/normaliserat

26 Helsingfors, det var de offentliga bygnaderna med några få enskilda stenhus i centern, qvarlefvor från svenska tiden eller uppförda, liksom på försök, i första glädjen att tillhöra en hufvudstad. Resten, det var tankstreck ut i en okänd framtid, – det var långa, breda gator och stora torg, bebygda här och der med trädhus om två våningar, som syntes mycket aktningsbjudande för den äldre generationen; i öfrigt, och för det mesta, sådana tarfliga gula trädhus om en vånings höjd, som ännu stå, förlägna öfver sin tillvaro, vid några förnämliga gator och bilda pluraliteten vid utkanterna.

27 De stora palatsen, ja, de voro någonting oerhördt i Finland och, man kunde tillägga, äfven i Sverige utom dess hufvudstad. I senatspalatset, i universitetshuset, i de tre ofantliga kasernerna och de två kolossala sjukhusen uppenbarade sig kejsareviljan, mot hvilken konungaviljan, som uppfört det beundrade hofrättshuset i Vasa och det besjungna nya universitetshuset i Åbo, nedsjönk till någonting borgerligt. Särskildt på kasernerna hade Petersburg tryckt sin lätt igenkänliga stämpel. Resande begapade dem som vidunder och nästan med fruktan. Framför senatshuset stannade en hederlig landsbo med det intrycket, att der bor kejsaren. Stundom såg man en tysk, en fransman eller engelsman förvånad stanna framför universitetshuset och fråga – väl icke, som Franzén omtalar att en resande frågat om hofrättshuset i Vasa: »är det i Finland bygdt det huset?» – men: hvem har bygt detta hus? Ty i stilens renhet, i ädla proportioner, i luft, ljus och lätthet finner denna bygnad än i dag få sina likar i hela den civiliserade verlden. I Helsingfors och Finland står det oöfverträffadt.

28 Det hade sina behag, detta lilla Helsingfors för femtio år sedan. Hamnarna voro landtligt blå, »sällskapsträdgården», som ännu ej blifvit Kajsaniemi park, var så landtligt enslig man kunde begära för ett knytparti i det gröna, och många vackra, numera försvunna, enskilda trädgårdar, som icke uppslukats af esplanaderna, utbredde då ännu en rik grönska af lönnar, lindar och ekar mellan gårdarnas plank. Kontrasterne mellan det framträngande nya och det undanvikande gamla märkas nog skönjbart äfven i våra dagar, men voro då mycket bjertare. Hela stadsdelar, såsom Skatudden, och långa, trånga, krokiga gator, som fått anstånd med flyttningen, togo sig ännu friheten protestera mot all modernisering. Ögat behöfde denna omvexling, ty något enformigare och tråkigare, än breda storstadsgator med låga småstadsträhus kan man knapt tänka sig. Dertill kom stenläggningen, detta antediluvianska pinoredskap för menniskor, hästar och ekipager, på hvilket Helsingfors ännu idag fortfar att årligen slösa många tusen mark, för att efter nästa femtio år utskrattas af efterverlden. Allt skulle vara stenlagdt i den första ryska tiden: det var städernas tillknäpta uniform, skugglös, solbränd, knagglig och mödosam. Nu kan man dock andas ut i sqvärer på några torg och öppna platser; men på 1830-konsekvensändrat/normaliserat och 1840-talenkonsekvensändrat/normaliserat skulle detta ha ansets under en hufvudstads värdighet. Det fattades blott, att man stenlagdt Helsingfors esplanader.

29 Detta påminner om huru de första gångbara trottoirerna tillkommo i börjanoriginal: börjar af 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat. Trottoirer funnos och voro anbefalda, men alla med mot hvarandra spjernande kullerstenar, likasom gatorna. Då uppenbarade sig i handeln Revals plansten, och personer med värkande fötter vågade föreslå stadens äldste att belägga trottoirerna med sådana planstenar. Stark opposition, onödiga, dåraktiga kostnader! Ifrigaste opponenten var en mäkta betydande skomakaremästare, ännu ej fabrikör; här brukades icke fabrikörer den tiden. Sedan denne myndige man solklart bevisat planstenarnas obehöflighet, yttrade lagman S. på sitt torroliga sätt: ja, det tror jag nog, att H. är emot planstenarna. Det vore ju att taga bort halfva förtjensten från skomakarne! – S. fick skrattarne på sin sida, trottoirerna skulle få plansten, och en del fingo det verkligen, men det varade 30 eller 40 år, innan reformen blef allmännare införd, slutligen äfven ställvis med asfalt eller huggen granit, och ännu lyckas man upptäcka skomakaren H:s skoslitande kullerstenar vid mera bortskymda gator.

30 För att kunna föreställa sig Helsingfors på 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat, måste man utplåna hälften af stadens nuvarande bebygda område och från återstoden utstryka alla de bygnader, torrläggningar och försköningar, som sedan tillkommit. Man måste tänka sig Gloet och jernvägstorget såsom en grund hafsvik, der skolungdomen åkte skridsko öfver vestra delen af Alexandersgatan inpå de tomter, der nu Ekbergs och Litonii stenhus äro uppförda. Man måste tänka sig en annan sumpmark, »kärret», sträckande sig norrom senatstorget mellan Nikolaigatan och Mariegatan. Vid en smal, smutsig gränd några få steg från senaten inrymde ett gammalt melankoliskt stenhus i två våningar stadens trivialskola, och öfver detta klassiska lärosäte nedblickade, från berget inom senatstomten, den höga, massiva klockstapeln af grå granitblock. Kronohagen var bebygd ända till bergen och stranden, men söderom gardeskasernen var allt en ödemark, vesterom Fredriksgatan allt berg eller sandmo.

31 Några få platser ha bibehållit sig temligen oförändrade intill våra dagar. Kaserntorget har endast mist sina slagtarebutiker och fått en folkskola; dess två vånings trähus stå allt ännu lika obekymrade för elden och bygnadsordningarne. Senatstorget är på tre sidor detsamma, som 1832; endast på norra sidan, der högvakten stod, reser sig nu Nikolaikyrkan med dess stora stentrappa. Salutorget har endast i sina östra delar förändratsoriginal: förändrat och fått sin »tandpetare» 1835. Societetshuset uppfördes vid samma tid af ett bolag.

32 Öfverintendenten Engel hade två söner, den äldre arkitekt, den yngre läkare. Båda bortrycktes i unga år från en löftesrik framtid. Det lärer varit den äldre af sönerne, som under fadrens ledning uppgjorde eskissritningar till ett kejserligt palats på Skatuddens berg. En praktfullare plats torde få hufvudstäder kunna erbjuda. Vederbörande betraktade med ena ögat Skatuddens dåvarande ruckel, med andra ögat Engels kostnadsförslag och – inköpte kommerserådet Heidenstrauchs nyss uppförda enskilda hus till kejserligt palats. Visst var platsen trång och låg vägg i vägg med grannarnes uthus. Men det gälde icke den gången en landshöfdingepension, alltså borde man spara på kronans medel. Huset ombygdes en gång grundligt, en annan gång mindre grundligt, och när man sammanlade dessa summor med inköpssumman, hade man för samma belopp, som Engels palats skulle kostat, fått en tarflig och allt annat än kejserlig nabo till konditorn i grannskapet. Hvilket icke hindrar, att man nu, när konditorn försvunnit, lärer vara betänkt på ett tredje försök att placera landets storfurste vägg i vägg med en friherre, en köpman och särskilda mjölkbutiker m. fl. aktningsvärde, men icke hofmessige medborgare, som i samma stadsqvarter vända ryggen åt storfursten.

33 Slutresultatet: trångt, förnöjsamt och allt i görningen. Det då lefvande slägtet frågade sig hvad det gagnar lifvets lycka att, såsom den finska gåtan säger om fiskaren, när han lappar sin not, »söka, söka, finna och vara missnöjd». Helsingfors höjde sig då icke med annat, än sina knapt torra palatser, öfver sitt land. Och detta land var i öfvergångsperioden ännu fast rotadt i det gamla och kända. Få andra, än sjömännen hade rest; hvarför skulle man resa? Det var dyrt och besvärligt; man bad ju i kyrkorna för alla resande. Hemma bäst. Och när man ej hade rest och ej hade måttstocken att mäta sin torfva med andra länders, hvarför skulle man bråka? Ett och annat var olägligt, dumt, kanske befängdt; hvem kunde hjelpa det? Det mesta var nog ändå som det skulle vara, och en upplyst styrelse vakade faderligt för omyndiga barn. Lyckliga tid, när Helsingfors klef upp till sitt äreställe, huru sekellångt aflägsen synes du icke i dag!

34 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 9/7 1885:|155 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

IV.
Kyrkorna.

35 År 1712, när tsar Peter i egen hög person tog det obefästade Helsingfors från sjösidan efter en het strid, antändes staden af de aftågande karolinerna under Karl Armfelt. Då nedbrann den första här uppförda kyrkan. En ny uppfördes på den plats, der nu biblioteket står, och fick efter drottningen namnet Ulrika. Det var här och på det nedanför belägna torget festen för Hogland firades i Gustaf III:s närvaro, juli 1788. Fyratio år senare refs Ulrikas kyrka till följd af stadens reglering, och en ny uppfördes, numera känd under namnet »Gamla kyrkan». Alla dessa tre äldre kyrkor uppfördes af träd. Begrafningsplatserna voro först vid nuvarande nordvestra hörnet af senatstorgets tomt samt under pesten 1710 på Kampmalmen; sedermera vid nuvarande gamla kyrkan och efter 1828 borta vid Edesviken. Så hastigt förgår menniskors minne, att af de äldre generationerna icke ett spår mer finnes qvar, der de bäddats i jorden, och af den generation, som upplefde början af detta århundrade, blott några få minnesvårdar i den vackra, löfrika promenaden vid gamla kyrkan.

36 E. Nervander har flitigt och noggrant antecknat flertalet af de tusende minnesvårdar, som under de sista 57 åren uppvuxit på den nuvarande begrafningsplatsen. Det har lönat mödan, ty der hvila snart två generationer, som sett den nya hufvudstaden mogna ur karten, och bland dem så många för Finland dyrbara namn, som ingen annan plats i landet, icke ens Åbos minnesrika hviloplats, kan framvisa.

37 Antager man, att en kyrka bör kunna inrymma en tredjedel af ortens befolkning, så var denna »gamla kyrka» tillräcklig för 7 500konsekvensändrat/normaliserat invånare. Redan stadsplanen af 1812 förutsåg minst dubbelt så många och bestämde platsen för en tegelkyrka på berget norrom senatstorget. Grunden till denna lades 1830, och dess uppförande öfvertogs på entreprenad af handlanden Korosteleff, som uppfört universitetshuset. Men om sistnämda byggnad gingo vidunderliga sägner. Man påstod, att hela skottkärror med deras innehåll blifvit invräkta och kringmurade i väggarne för att fylla tomrummen. Fingo nu sådana rykten icke just tagas efter bokstafven, så ha likväl senare reparationer blottat mycket i väggarna inföst löst tegelgrus jemte annat fusk, och det ansågs derför nödigt att vid Nikolaikyrkans byggnad – hon uppkallades så efter det höga, icke just prisvärda föredömet af kyrkan Ulrika, – anställa en kontrollör. Då fans här en af von Rosenkampffs skickligaste byggmästare, inspektor Kantlin, en liten, from och påpasslig gubbe, på hvilken man kunde lita som på blankt guld. Denne gamle Kantlin från Nykarleby blef utsedd till kontrollör för kyrkobyggnaden. Han tog icke sitt uppdrag så, som det ofta tages, när man gör ett och annat besök om dagen på arbetsstället. Han bygde sig en egen tarflig koja på kyrkoplanen åt blibliotekssidan, flyttade dit med sin gamla hustru och bodde der vinter och sommar i sju eller åtta år, från tidiga morgonen till sena qvällen öfvervakande hvarje sten, som fogades in i muren. Honom har Helsingfors att tacka för sin solidast uppförda offentliga byggnad. Mången mins ännu den besynnerliga fattiga kojan vid sidan af praktbyggnaderna, likasom man minnes en hatt, hvilken i många år hängde på en af de högsta byggnadsställningarne och hade tillhört en arbetare, som föll med derifrån och slog ihjäl sig. Gamle Kantlin fick likväl ej upplefva kyrkans fullbordan, han dog något år förut.

38 Äfven kyrkans vida större och berömdare byggmästare Engel fick ej skåda sitt verk färdigt. Han dog i maj 1840. Och likasom hade skickelsen velat till ett försoningsoffer utkora just de tre män, som haft närmaste anparten i detta stora byggnadsarbete, dog äfven Korosteleff, innan kyrkan ännu var fullt färdig, afsynad och invigd. Hans död ansågs likväl stå i samband med en säregen omständighet.

39 Den bergplatå, på hvilken Nikolaikyrkan är uppförd, erbjöd nämligen, jemte sin i öfrigt klippfasta grund, en svag punkt, en sluttning på östra sidan. Arkitekten hade ej förbisett denna betänkliga punkt; man hade der gjort grundmuren dubbelt så tjock och vidtagit alla af det farliga läget och den ofantliga tyngden påkallade försigtighetsmått. Icke förty upptäcktes redan före afsyningen just der en spricka i muren. Det berättas, att förskräckelsen öfver denna spricka ådrog Korosteleff döden.

40 Flera år efter upptäckten var denna spricka ännu ett allmänt samtalsämne. Man förutspådde, att den ståtliga byggnaden en vacker dag skulle ramla. Två handelsexpediter drucko en afton champagne hos Kleineh. De hade hållit ett vad, sade de, och föreslogo Kleineh, som satte sig vid deras sida, att få betala champagnen, när vadet var afgjordt. Förslaget antogs med nöje, de reqvirerade ett par flaskor extra, och slutligen frågade Kleineh hvarom de två hållit vad. Svar: de voro båda ense om att Nikolaikyrkan skulle ramla, men den ene sade åt öster, den andre åt vester.original: vester, Vadet är ännu i dag oafgjordt och champagnen obetald. Men man har nu hunnit lugna sig, och arkitekterne försäkra, att församlingen i kyrkan kan anse sig lika trygg, som det närmast för faran utsatta posthuset.

41 År 1840 trodde man kyrkan med dess torn vara till det yttre färdig, fastän ännu ej inredd, och för att bereda utrymme åt det stora tilloppet af resande firades der universitetets 200-årigakonsekvensändrat/normaliserat jubelfest med tillhörande promotioner i alla fyra fakulteterna.original: fakulteterna, Der nu altaret står, var en parnass med katheder uppförd och rikligt blomstersmyckad. Pacius anförde på nuvar. altarläktaren körer ur Händels Messias med dess storartade halleluja. Nikolaikyrkan blef härmed invigd åt vetenskap och konst förrän åt Guds dyrkan; eller hellre med lofsång till Gud för bildningens segrar.

42 Men ännu skulle tolf år förgå, innan detta tempel öfverlemnades åt sin egentliga bestämmelse. Engels verk föranledde mycken kritik; om med eller utan skäl må arkitekterne afgöra, men visst är, att arkitekten icke haft fria händer vid ritningens utförande. Icke nog med att man påstått honom hafva bortglömt platser för orgel och sakristia. Man hade mycket att anmärka mot »ett stort torn på en liten kyrka», särskildt derför att kyrkans dimensioner icke ansågos motsvara den vida platån. Dertill kom, att man måste öfvergifva det första försöket att placera klockorna i tornet öfver kupolen, emedan murbruk föll ned vid ringningen och skakningen ansågs farlig för kupolens bestånd. Engel hade nu som öfverintendent efterträdts af en annan berlinare, Lohrmann, och Lohrmann föreslog, i samråd med dem som klandrat Engel, de två sidopavillonerna, hvilka uppfördes på 1840-taletkonsekvensändrat/normaliserat, dervid de bullersamma klockorna placerades i vestra pavillonen, med den påföljd att ingen föreläsning i universitetets närbelägna auditorier kan höras, när klockorna ringa. Med dessa och andra förändringar blef Engels ursprungliga plan så omstiliserad, att Nikolaikyrkan i sitt nuvarande skick framgått ur en kompromiss mellan osammanhängande idéer. En af århundradets största och mest harmoniske mästare i byggnadsstilen har sålunda, mot sin vilja, efterlemnadt ett verk, som knapt bär någon stil alls.

43 Lohrmann var så plågad af detta lappverk och så trött vid tallösa frågor, att han sade sig vilja låta trycka visitkort med påteckning: »ingen må fråga mig om Nikolaikyrkan!»

44 En af de många anmärkningarna var: kyrkan är för liten! – Vänta något litet, – svarade en spåman, – vänta en femtio eller hundra år, så skall kyrkan befinnas alltför stor för|155 3| de få lutheraner, som ej då ännu blifvit greker!

45 Ändtligen kunde kyrkan, med sin nya sköna orgel och sin färdiga inredning, invigas den 15 februari 1852. Erkebiskop Bergenheim förrättade altartjensten, och borgerskapet gaf påföljande dag stor middag. Orgeln afprofvades d. 15:de på aftonen för dem, som ej kunnat bevista gudstjensten. Ute rasade en af dessa snöstormar, som göra gatorrna ofarbara, och inne i kyrkan var folkträngseln så vådelig, att man hörde nödrop af qvinnor och barn. Det befans, att kyrkans akustik lemnar mycket öfrigt att önska, medan gamla kyrkan i detta afseende är utmärkt lyckad.

46 Ännu en episod må nämnas om altartaflan. Hans Majestät ville förära kyrkan en sådan och lät beställa densamma hos R. V. Ekman i Åbo. Hvarken ämnet – Kristus välsignar barnen – eller utförandet behagade konstkännaren baron W. Klinkowström, som af H. K. M. fått uppdrag att anskaffa taflan. »Det är en barnkammare , sade K. – Följden blef att Ekmans »barnkammare» placerades vid gamla kyrkans altare, som förut pryddes blott af ett förgyldt kors, hvaremot en ny tafla, Kristi grafläggning, bestäldes för Nikolaikyrkan från Neff i Petersburg. Neffs tafla är ett verkligt konstverk, utfördt med denne målares eleganta pensel och derutinnan vida öfverträffande Ekmans; men Ekman hade valt ett vida betydelsefullare och mera populärt motiv. Den, som vet huru vigtig en taflas belysning är, förstår också Ekmans klagan, att han målat sin tafla för Nikolaikyrkans mera skuggade altare, der hon skulle taga sig helt annorlunda ut, än i den opåräknadt starka belysning hon fått vid gamla kyrkans altarvägg.

47 Gardets i kasernen inrymda kyrka var från sin början mycket besökt och under pastor Melarts tid mycket på modet; men i gamla kyrkan vigdes de förnämligaste brudpar och jordfästades de anseddaste döde. Hon var den officiella stadskyrkan med sin dåvarande sofvande kyrkoherde och sina andefattige, långsläpige kapellaner.

48 Den lilla grekiska kyrkan, som nu fått en så praktfull efterträdarinna, var på sin tid tillräcklig och påsknatten mycket besökt äfven af nyfikne lutheraner. Vid dessa, stundom betänkliga tillfällen, sågs en liten gestalt i grå kappa, dold af skuggan, luta sig mot ryska lasarettets port midtemot kyrktrappan. Det var rektor för ett läroverk, som hade att frukta politiska följder af en nyfiken ungdoms obetänksamma öfverdåd.

49 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 17/7 1885:|162 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

V.
Byråkratin och rangordningen.

50 På 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat befann sig den nya finska hufvudstaden ännu i samma omorgnade skick, som Jeppe på berget, när han uppvaknade som en hög herre. Makten hade ditflyttat hvad den förmådde: senaten med dess många embetsverk, universitetet med dess samlingar, militären med dess parader, mycket folk, mycket penningar, torg- och butikhandel; men något, som man i våra dagar kallar samhällsande och folklif, hade makten ej förmått så genast framtrolla ur småstadens kycklingsägg.

51 De på befallning hopkomna beståndsdelarna af ett nytt samhälle behöfde tid att smälta tillsamman. Rangklasser och bildningsgrader spjernade mot hvarandra. Här fanns ingen kejserlig eller kunglig tornspets i denna nya hufvudstad, under hvars nivå allt öfrigt kunde känna sig i någon mån likformigt. Deremot funnos småkejsare i mängd: hvarje civil eller militärtjensteman, främst förtroendemännen, betraktade sig som ett utflöde från maktens källa och som en återglans af dess herrlighet. Detta var hvad man nu kallar byråkratin, – ett ord, som censuren då, på goda skäl, icke tillät framträda i tryck. Den uniformerade byråkratin innehöll det öfverst flytande ädla gräddlagret i tidens filbytta: någon kondensator var ännu icke uppfunnen. Näst under detta öfversta lager sökte sig lärdomen och penningen en anspråkslösare plats i byttan, men under dem var allt vassla och blå mjölk.

52 Numera, då byråkratin småningom inregistreras bland öfvervunna ståndpunkter, är man böjd för att med en viss ringaktning blicka tillbaka på desse dethroniserade små furstar. Detta är likväl obilligt och, framför allt, ohistoriskt. Byråkratin i Finland har varit en historisk nödvändighet, alldeles som fordom adeln och hierarkin. Hvar skulle man taga ett politiskt folk? Byråkratin har otvifvelaktigt haft en mission att genomföra på sin tid, från 1809 till 1863, och har i det stora hela genomfört den med heder. Det gälde mindre framstegen, som voro få och stundom liknade baksteg; det gälde att bevara framtiden åt en ny generation, som fick tid att mogna.

53 Gustaf III:s senare år och Gustaf IV Adolfs regering hade uppfostrat byråkratin på samma gång de afvant folket att blanda sig i landets styrelse. Med 1809 kommo småkejsarne af sig sjelfve och funno sitt välde förberedt. Det fanns en redan färdig tradition, hvilken betraktade styrelsen icke blott som den enda berättigade, utan ock som den flödande källan för alla timliga förmåner. Utan rang och lön ingen framtid. För bondgossen var prestkragen och för medelklassen en statstjenst det högsta målet för all ärelystnad. Dit syftade hela skolundervisningen. Den politiska lefnadsregeln var: »hvad angå mig Polens affärer?» »Kronans bröd är litet, men segt.» Och gick något på tok, – »knyt näfven i byxfickan!»

54 På 1840-taletkonsekvensändrat/normaliserat uppfördes i Helsingfors en komedi af Scribe, benämnd »Michel Perrin».konsekvensändrat/normaliserat Ett uppträde i detta stycke väckte mycken munterhet, emedan det mästerligt persifflerade byråkratin. Polisministern Fouché får nys om en sammansvärjning mot förste konsuln Bonaparte, men har ännu ej trådarne i sin hand. Han tillkallar polisprefekten: – »inom två timmar vill jag veta allt, annars jagar jag bort er (je vous chasse).» Polisprefekten tillkallar underprefekten: – »om en timme vill jag veta allt, annars – je vous chasse.» Underprefekten tillkallar öfvergevaldigern: – »om en half timme vill jag veta allt, annars – je vous chasse.» Och öfvergevaldigern tillkallar hela skaran af sina underlydande: – »om en qvart timme vill jag veta allt, annars – je vous chasse!»

55 Byråkratins ordres i små frågor och stora gingo på detta sätt genom hela rangskalan ofvanifrån ända ned till länsmannen och brofogden, visst icke så brutalt, som i förste konsulns tider, ty här funnos ju oafsättlige tjenstemän, men i sak ungefär lika. Hvarje tjensteman var sin förmans ödmjuke tjenare och sin underlydandes stränge sjelfherskare. Särskildt om landshöfdingarne – man hade då ännu landshöfdingar – cirkulerade befängda historier. Om generaler och öfverstar icke mindre. Äfven de till karakteren och i privatlifvet älskvärdaste personligheter kunde ofta nog betrakta hvarje annan mening, än deras egen, som en förgripelse mot monarken sjelf.

56 Den stora allmänheten, som ej hade lyckan tillhöra någon af rangklasserna, stod bugande och väntande i embetsrummens försalar eller i höga vederbörandes väntrum. Timmarne på dagen, när ett ärende kunde föredragas, voro knappt utmätta och vaktmästarne ömsom nedlåtande, ömsom brutala. Det fanns hederlige postmästare, som hade för sed att kasta bref och paketer i ansigtet på sina kunder vid postluckan, när ej utanskrift eller omslag voro fullt efter formen. Ty näst tredska och uppstudsighet, voro af alla fel formfel de oförlåtligaste. Underskrifter, icke blott till Hans Kejserliga Majestät, utan till hvarje embetsverk, fingo ej misstaga sig på ett enda ord i den allerödmjukaste formen. Man hade redan från Gustaf III:s tid ärft en ytterlig noggranhet i tilltalsord och titulatur. Man ansträngde nu sin uppfinningsförmåga att till den föreskrifna ödmjukheten lägga någonting ännu ödmjukare, såsom »aller-underdånigst-ödmjukaste».konsekvensändrat/normaliserat Och om man förut dristat nalkas hans Landsfaderliga Majestät med sin underdånigst tropligtiga ansökan, fördristade man sig nu att äfven vädja till Högstbetrodde o. s. v. Herr Landshöfdingens och Riddarens af flera Höga ordnar »Länsfaderliga» Gunst och Bevågenhet.

57 Märk, att allt, som gälde sådane Höge Vederbörande, borde skrifvas med stor bokstaf och utmärkas med större stil. Hade någon okunnig supplikant fördristat sig att skrifva i Nåder med litet n, riskerade han att få sin inlaga utan Nåder kasserad.

58 Gustaf II Adolf hade, som bekant, utfärdat ytterst minutiösa reglementen om uniformer och hofdrägter, men nu utsträcktes dessa reglementen, visserligen utan stångpiskor, till alla tjenstemän utan undantag, inclusive embetsverkens betjening och studenterne. Allt som gjorde anspråk på medborgerligt anseende, borde ovägerligen uppträda i uniform, med denna oformliga båt, som kallades tvåkantig hatt, och vid sidan detta oblodiga, silfverfransade stekspett, som kallades värja. Huruledes fredlige, rundmagade, flintskallige kammarråd, professorer och kronofogdar taga sig ut i denna krigiska utstyrsel, kan man nogsamt bevittna än i dag. Men i Nikolai I:s tider var uniformen en statsangelägenhet af vigt och gaf tillträde der, hvarest sådant vägrades åt en ouniformerad främling, såsom på Sveaborg och i ryska kyrkan om påsknatten.

59 Till civil uniform hörde vid högtidliga tillfällen äfven gula knäbyxor, svarta silkesstrumpor och skor med spännen. I denna halft gustavianska kostym uppträdde magistrar och studenter ännu vid 1836 års promotion. 1840 buro de ännu uniform, men blå benkläder och stöflar. Vid 1844 års promotion tilläts redan den svarta fracken med hvit halsduk för den, som så önskade, och senare försvunno uniformerna vid dessa tillfällen totalt, för att uppsökas – och lånas – endast vid kejserliga besök. Om studentuniformerna framledes mera.

60 Andra etikettfrågor voro nära förenade med dessa vigtiga rang- och uniformfrågor. »Med hvad rätt bär titulus flor kring värjan?» – frågade en geheimerådinna ett overkligt statsråd vid en hofsorg. – »Vet statsrådet icke, att endast de fyra högsta rangklasserna ha rättighet att nu bära sorg?»

61 Byråkratin kunde ej undgå att visa sig i blandadt sällskap vid vissa allmänna tillfällen, men hade sina afskilda bänkar i kyrkan och höll strängt på rangen vid andra, mera enskilda sammankomster i sällskapslifvet. »Och kan ni tänka er», – yttrade en af nåderna med indignation, – »vi hade i går intim societé hos generalguvernören, och så kom der ... ett professorshus!»

62 Rangklasserna gåfvo anledning till några vanvördigt muntra spel femkort. Nyårsvisiter voro nemligen vid denna tid högst vigtiga, och en försummelse deraf ansågs af mången såsom en afsigtlig missaktning. Nyårsdagen från klockan 9 till 2 e. m. var halfva staden i rörelse och kyrkorna besökta blott af de lägre samhällsklasserna, som ej visste folkvett. Men så långt|162 3| hade man redan kommit, att de flesta hus uthängt visitlådor, och gratulanter, som hade 30 namn på sin lista, kände sig mycket olycklige, när här och der en familj befanns nog borgerlig att personligen taga emot. I sådana hus, der då på nyårsförmiddagen hundrade kort från olika regioner af rang eller icke rang inlagts uti visitlådan, roade man sig på eftermiddagen att spela fem kort med dessa artighetsbevis. Grefvar, generaler, geheimeråder med deras familjer och gelikar användes som kungar och ess, baroner, statsråd, senatorer, majorer, lagmän, kommerseråder och så vidare ända ned till simple adelsmän åsattes ett värde som kort af medlersta rangen, hvarefter små tjenstemän, borgerligt folk och slutligen studenter utspeltes som hackor.

63 Omkring år 1843 hade många hunnit ledsna vid denna nyårskomedi, och statsrådet Lars Jägerhorn föreslog då att på ett enklare sätt afbörda sig nyårsvisiterna. Man lät införa i H:fors Tidning deras namn, som ville afsäga sig nyårsvisiterna mot en frivillig afgift, hvilken ursprungligen skulle användas att belöna dygdigt och fattigt tjenstefolk. Denna sed fann många antecknare och fortfor i 15 år eller något mer, tilldess att man slutligen fann äfven den tryckta offentliga afsägelsen onödig och namnlistorna i tidningen blefvo allt fåtaligare. En af de sista, som lät publicera sitt namn för detta ändamål, var generalen och landtmarskalken friherre Nordenstam.

64 Om de ledande personligheterna under byråkratins maktperiod vore mycket att tillägga, men tiden är ännu icke kommen att yttra sig fritt. Memoirlitteraturen, som flödade så rikt under det gustavianska tidehvarfvet, synes under en efterföljande period hafva belagts med ett munlås, ganska naturligt under en tid, som införde censuren (1829) och i allt, som hade en aflägsen beröring med politiken, utmärkte sig genom sin skuggrädsla. Mycket af historiskt och enskildt intresse från detta århundrades andra, trdje och fjerde decennium lärer tyvärr – såsom man berättar om grefve Carl Erik Mannerheims brefsamlingar – blifvit uppoffradt åt lågornas glömska; men Robert Castréns lyckliga forskningar låta förmoda, att oförväntade källor för denna tids interiörer ännu skola upptäckas. Astronomin är icke den enda, som slutligen lyckas med sina teleskoper upplösa nebulosor. Historien är en fruktansvärd detektiv: allt kommer dock slutligen med i storbyket.

Wird ja nichts so fein gesponnen,

Kommt doch einmal in die Sonne.

66 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 19/7 1885:|164 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

VI.
Från Universitetet 1828–1840.

67 År 1828 hitflyttades Åbo akademi som en brandskadad, bergad i blotta skjortan. Universitetet i Helsingfors blef, som bekant, rikligen uppklädt och ersatt för sina förluster. Med bättre skäl, än blott det underdåniga nitets, har Alexander I blifvit kallad det finska universitetets andra grundläggare och hans namn förbundet med detta läroverk. Politiska skäl för flyttningen äro lätta att genomskåda, men kunna icke förringa det storartade och ur kejsarens ideala lifsuppfattning framgångna hägn, som denne monark egnade vetenskaperna.

68 Den gamla akademiska traditionen upprycktes från roten och omplanterades i en dittills så litet akademisk jordmån, som möjligt. Plantan vattnades rikligt och sköt efterhand nya rötter, men ingen kan undra, att hon i början sjukades. Allt var nytt, ovant och ovisst; den fasta marken tycktes ryckt undan de nio musernas fot, och de kände sig stå i den blå luften. Universitetet befann sig i samma ställning 1828, som landet 1812: en total omstörtning i går; hvar skola vi vara i morgon? Ett kappsäckslif, som på resor!

69 Man inqvarterade sig med återstoden af enskildt bohag och allmänna samlingar så godt man förmådde. Föreläsningarne begynte i dåvarande inspektörshuset. Grundstenen lades till den nya universitetsbyggnaden, som fullbordades 1832 och invigdes med en promotion.

70 Någre af professorerne byggde sig gårdar; de fleste hyrde rum hvar som helst, studenterne kinesade i möjliga och omöjliga vindskamrar. Det fanns spekulativt folk, som den tiden godhetsfullt byggde gårdar åt sådane mindre nogräknade hyresgäster. Der skulle vara ett visstoriginal: viss antal rum, som afkastade hyra; soliditet och beqvämlighet voro bisaker. Få hufvudstäder kunna framvisa något så abderitiskt obeqvämt, som flertalet af dessa på 1820 och 1830-talenkonsekvensändrat/normaliserat uppförda bostäder i Helsingfors. Hvilket icke hindrar, att ju många af dem ännu stå qvar och finna hyresgäster.

71 I Åbo var akademin, i dess nära förbund med biskop och domkapitel, allt; i Helsingfors blef universitetet nedflyttadt till tredje rangen efter styrelsen och militären. Dess lärda anseende var reduceradt nära nog till en examensanstalt för blifvande tjenstemän, och detta ej utan egen förskyllan. Af Porthans, Franzéns och Calonii samtid fanns redan i Åbo knappt en slocknande efterglans; men der fanns en nimbus qvar, som tog ände i Helsingfors. Hvilka europeiskt ryktbara namn hade detta vetenskapernas centrum nu att framvisa? Gustaf Gabriel Hällström (senare: af Hällström), den berömde fysikern, som uträknat vattnets största täthet och i Helsingfors skulle grundlägga Finlands meteorologi. Utom Hällström funnos två eller tre namn med anseende i de skandinaviska länderna: Israel Hvasser, den genialiske läkaren och tänkaren, som ständigt sökte lifvet der andre naturforskare endast funno materien; vidare kirurgen Agapetus Törngren och möjligen theologen Jakob Bonsdorff. Utom dem funnos yngre vetenskapsmän, som inom landet åtnjöto förtjent anseende: häfdaforskarne Vilhelm Gabriel Lagus, Gabriel Rein och vältalaren Johan Gabriel Linsén, litteraturhistorikerne Fredrik Wilhelm Pipping och Johan Jakob Tengström, entomologen Johan Reinhold Sahlberg, kemisten Pehr Adolf von Bonsdorff, mathematikern Nathanael Gerhard af Schultén, astronomen Fredrik Wilhelm Argelander, och några få andra, som redan i Åbo grundlagt sitt lärda rykte; ja, här fanns äfven en på sin tid uppburen poet, adjunkten i grekiska Axel Gabriel Sjöström. Af de öfrige, som i nästföljande decennier skulle uppstiga till vetenskapens höjder, voro vid denna tid de fleste nästan okände i vidare kretsar. När då Hvasser snart återflyttade till Sverige (1829) och Törngren tog afsked, återstod endast Hällströms namn som en glanspunkt i den sparsamma ljuskrets, hvilken universitetet lyckades sprida omkring sig under de första åren efter sin flyttning till Helsingfors.

72 Bristen i lärdt anseende uppvägdes i någon mån af den separata ställning universitetet intog såsom styrdt af thronföljaren och stående under skild kejserlig protektion. Olyckligtvis fann tidens politiska skuggrädsla tid efter annan anledningar att betrakta detta läroverk med allt annat, än blida ögon. Professorerne voro lojala ända till servilism, men icke så studenterne, som förlupo sig i pojkaktiga excesser vid ryska kyrkan och misstänktes för att hafva druckit polackarnes skål 1831.

73 Stämningen vid universitetet var bland de äldre betryckt, bland de yngre likgiltig, der den icke var vild. Det fanns ingen mäktig ande, som tyckte skarorna med sig för ideala lefnadsmål. Det fanns ingen stor fosterländsk fråga, som värmde ynglingens själ och spände mannens muskler i viljestark kraft. Det hade uppstått en varmhjertad, men oförstådd ansats ditåt den sista tiden i Åbo, men den hade åter fördunstat. Man sjöng ännu, som en kär tradition:

»Men till det finska fosterlandet

Med vemod höjes blicken opp,

Ty vekligheten snärjer bandet

Omkring den unga blommans knopp».

75 »Veklighet», dermed var icke farligt i en tid, när studenten ännu gick i vadmalsrock och tuggade tobak; – »vemod», det var en efterdyning från 1808; men »fosterlandet» – deri låg sångens kärna. Detta ord hade funnits länge, hade fortlefvat genom seklerna, omedvetet, halfmedvetet, omtöcknadt af framtidens dimmor, men det fanns ännu icke som lifskraftig realitet, det var tänkt, det var genomlefvadt och blodstänkt på slagfälten, men det var ännu icke ett lifsmål. Fosterlandet, det var ännu det Finland, som varit svenskt och blifvit ryskt. Det fosterland, som en dag skulle vara sig sjelf och stå för sig sjelf och af sina söner och döttrar fordra allt, men också gifva dem allt, detta fosterland var icke funnet ännu.

76 Men der fosterlandet ännu ej finnes till, särskildt för ungdomen, der vidgar sig ett tomrum, i hvilket tidens och hjertats sjelfviska lystnader tränga sig in och få öfverhand, ty i andens verldar finnes ett verkligt tomrum lika litet, som i naturens. Man sjöng således om vemod, veklighet och fosterland för stämningens och den vackra melodins skull, men tänkte ej vidare derpå. Der de stora frågorna voro stumma, förde de små ordet. Och sådana funnos alltid. En picknick-historia, en studentflamma, som hade mankerat en student för att låta uppbjuda sig af en gardesofficer, satte universitetets ungdom i rörelse, föranledde sammankomster, diskussioner och beslut – att icke mera besöka picknickerna! – och slutligen handgripligheter, när man kastade bläck på de tredskandens krås. Theaterdemonstrationer antogo betänkliga dimensioner. Myterier mot rektor och trassel med polisen behandlades som riksvigtiga angelägenheter.

77 Patres i Consistorium sysslade likaledes med småting. De hade lyckligen undkommit det i Åbo så besvärliga bråket med akademins donationshemman, hvilka nu indragits till kronan mot ökad stat för universitetet. Äfven de nya statuterna af 1828 voro lyckligt undangjorda. Befrodringsfrågorna upptogo, som vanligt, tid och bearbetningar. Disputationsöfningarne på latin med studenter och stipendiater fortforo. Vigtigast var likväl att hålla den politiska balanserstången i jemnvigt till vederbörandes nöje. 1830 års julirevolution och polska revolutionen 1831 förorsakade sömnlösa nätter, visst ej utan skäl under den dåvarande styrelsen. Misstänkta brushufvuden måste hållas i tygel och ej få besmitta den lätt antändliga ungdomen. Detta inverkade på befordningarne, på stipendierna, på disciplinsfrågorna och framför allt på karantänen mot skadliga politiska inflytelser. Fordringarne på den unge studentens vetenskapliga underbyggnad voro små och sådana de kunde ställas på dåvarande skolor; studentexamen varade i regeln 7 à 8 timmar från klockan 2 e. m. till kl. 9 eller 10 på aftonen. Fordringarne på hans sedlighet voro lika anspråkslösa; det var nog, att han icke förgick sig mot förmän, polis eller militär. Men sjöng eller rökte han på gatorna, hvilka odygder voro förbjudna, aflopp det mindre lyckligt. Upsala-sångerna, som sjöngos mest, funnos stundom betänkliga. »Vikingasäten, åldriga fästen, klippor, den eviga frihetensoriginal: frthetens värn», åtnjöto tolerans, men »Samloms, bröder, kring frihetens fana»! – detta var vådeligt. För att rädda den populära visan, fann poeten Sjöström en lycklig utväg. Han ändrade blott ett ord: »Samloms, bröder, kring oskuldens fana»! Detta ord förekom likväl sångarne nästan för menlöst, och så smög sig »frihetens fana» åter obemärkt in.

78 Den akademiska sången förtjenar sin egen historia. Sjöström hade skrifvit en annan, mycket oskyldig visa: »När himlens blå af mörka skuggor höljes», som för sin vackra melodi blef mycket sjungen. Men den stadnade snart i skuggan för Fredrik Ehrströms enkla och populära melodier till några af Runebergs visor, som på 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat utbreddes genom studenterne kring hela landet. Det var »Källan», det var »Svanen», det var »Högre mot sanden» med flera. Man sjöng också vid punschbålen många Bellmaniana; i dem fanns ingen politik, mycken qvickhet, väl också mycket »ungerskt vin».

79 Detta allt före Fredrik Pacii tid. Med honom kommo de tyska visorna och, bland mycket skönt, äfven en och annan politisk slagdänga: »Du bist ein brawer mak mak mak mak mak»; »Europa hat Ruh, Europa hat Ruh, Und weil Europa Ruhe hat, so hat Europa Ruh».

80 Den lojalaste af alla studentsånger sjöngs för kejsar Nikolai och hans kejsarinna vid deras höga besök i universitetet den 10 juni 1833. Det var ett fyrstämmigt harmoniskt hurra.

81 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 31/7 1885:|174 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

VII.
Från studentlifvet.

82 Lägg icke sadeln på fålen, innan han känner tygeln, och håll ej hans tygel för strängt utför backarna! Det fordras talrik ungdom, som plötsligt känner sig fri från lexans bojor; men statskonst är långt ifrån nog. Man måste en gång sjelf hafva genomlefvat den berusande åldern från 15 till 25 år, lefvat den med varmt blod och fullt hjerta, men man måste också hafva genomlefvat de högsta idéer och de ädlaste lifsmål, som hägra för ynglingens ärelystnad. Har man ej detta, förstår man ej ungdomen och mäter dess lif med de 40 eller 60 årens måttstock; men förstår man ej ungdomen, må man ej hoppas att kunna styra den.

83 Alla universitetets rektorer, med undantag måhända af Rein, hafva mer eller mindre slutat med impopularitet hos studenterne. Det är en predestination, som följer med embetet, men som kan skärpas eller förmildras af det sätt, hvarpå detta handhafves. Orsaken ligger mindre hos statuterna, hvilka tillförsäkra den studerande ungdomen nära nog hvarje frihet, som är förenlig med lagbundna förhållanden. Orsaken ligger i universitetets privilegierade ställning, hvilken med större rättigheter äfven pålägger ungdomen större pligter, fara för misstydningar och en kontroll, som lätt blir förhatlig. Svagheten att betrakta rättigheten som hufvudsak och pligten som bisak återfinnes hos alla åldrar; hvarför skulle just den ålder, för hvilken hvarje band kännes som boja, vara derifrån fritagen?

84 En student var blifvande tjensteman och skulle uppfostras, efter byråkratins måttstock, att icke fela mot formen. Universitetet såg sin ungdom församlad två gånger om året vid inskriptionerna, och dessa bestodo deri, att sekreteraren i uniform uppläste disciplinsreglementet, hvilken nöjsamma lektyr fanns till öfverflöd tryckt i alla studentbref, hvarefter rektor mottog kuratorernes förteckningar och de, som icke aftågade till biljarderna, tågade till kyrkan för att höra en söfvande predikan. Hvarken för hjertat eller för eftertanken fanns något att lära.

85 Hvad man icke fann hemma sökte man annorstädes. »Humaniora», företrädesvis Goethe, Schiller, Tieck, Uhland, Franzén, Tegnér, Stagnelius, Vitalis, studerades ifrigt; äfven romaner. Slutligen framträdde Almqvist och antände allt antändbart hos den dåvarande akademiska ungdomen med en enthusiasm, hvarom man numera knappt har en föreställning.

86 Men man kastade sig med lika hunger öfver en mera närande själsföda. De klassiska studierna fortforo att bedrifvas som hufvudsak, utom att man allt otåligare kände latinets fjettrar trycka i tal och skrift. Claudius Albertus Tulindberg belägrades alla morgnar af lärjungar i mathematik, drack alla qvällar brorskål med dem och berättade dem på hvilken dag i veckan de voro födda. Hällströms och P. A. v. Bonsdorffs auditorier voro öfverfyllda. Man studerade Schlegel och Hegel, samlade insekter med Sahlberg och lärde sig af Okens Naturgeschichte, att den första menniskan högst sannolikt födts och uppammats till tre års ålder i blomkalken af någon jättelik vext vid stranden af Ganges.

87 Hälften af studenterne voro arbetsmyror, som lefde med nyckeln ur dörren på sura limpor, smörbyttor och rökta fårbogar, medförda från hemmen. Deras enda förströelse bestod i afdelningsmöten samt i en kopp thé eller kaffe hos »Kaffemaja» i skolgränden. Höjden af vällefnad var att supera biffstek och manngrynsgröt hos mamsell Björkström eller spisa sin middag hos Petrells och fru Christén, om hvars anrättningar en bekant skämtare påstod, att när man ville föra sillsalladen till munnen, fanns ingenting qvar, emedan torrackorna sparkade bort allt från bordsknifven.

88 Från dessa stängda studerkamrar, denna tarfliga kost och dessa enkla lefnadsvanor utgingo emellertid de män, som i nästföljande decennier skulle blifva universitetets ypperste och bära den nya tidens fana till seger.

89 Det fanns undantag, finare folk, rike eller af natur och umgänge mera slätborstade ynglingar, som beställde sina kostymer af dyrt kläde hos modeskräddaren Palmqvist, hvilken tog 25 rubel silfver för en rock på kredit och hade mycket besvär att inkassera studenternes skuldsedlar genom akademifogden Uhrväder. Desse fine herrar voro vanligen aspiranter till någon kopisttjenst i senaten och hamnade väl ock till större delen på samhällets höjder, men bland sina kamrater i vadmalsrocken voro de illa ansedde somoriginal: anseddes om sprättar och umgingos föga med dem. Det fanns mycken orimlig fördom mot allt, som hörde till ett mera förädladt sällskapslif; det stora flertalet studenter voro i Helsingfors främlingar, komne från bondlandet, skygge för bildade fruntimmer och tölpige, der de ej kunde undgå att visa sig i en salon.

90 I det närmaste andra hälften af 30-taletskonsekvensändrat/normaliserat studenter tog lifvet temligen lätt, arbetade ryckvis, när en examen förestod, men tillbragte deremellan sin tid vid biljarderne eller hemma vid romaner och kortspel. De sista tiderna i Åbo hade varit randiga: af sju studenter, som på 1820-taletkonsekvensändrat/normaliserat utgingo från en af landets småstäder, hade sex gått ohjelpligt förlorade. Med de siste Åbo-studenterne följde icke blott »Kaffemaja» med sina oskyldiga koppar, som aldrig öfverskredo lyxen af »vinthé», utan äfven konditorers och »flaggors» dragonpunsch, en försåtlig komposition, som serverades varm och i jemförelse med hvilken den på 1840-taletkonsekvensändrat/normaliserat införda, visst icke heller oskyldiga svenska punschen kunde kallas en fruntimmersvara. När då seden fordrade, att hvarje brorskål måste drickas i botten, och glasen voro lika rymliga, som brorskålarne många, blef det oundvikliga bihanget till hvarje studentfest ett s. k. lazarett, der slagne kämpar fingo för natten sin hviloplats. Detta ruskiga försigtighetsmått ansågs behöfligt ännu vid 1848 års majfest, som hade sitt Mon repos i en lada, men blef lyckligtvis allt mindre behöfligt, i samma mån de slagnes antal mer och mer aftog och slutligen en sådan manspillan hörde till undantagen. Den förekom visserligen ännu vid studenthusets invigning 1870, och förekommer ryckvis äfven i våra dagar, när stundens intryck bringa unga hufvuden att glömma måttet; men hvad förr tolereradesoriginal: tolerades som ett nödvändigt ondt, det ogillas och beklagas nu, när det inträffar. Redan på 1850-taletkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte J. V. Snellman kl. 2 om natten vid en studentfest på Kajsaniemi det glädjande framsteg, att ingen enda af de lifvade 100 ynglingarne glömt Franzéns älskvärda studentregel:

»Drick som du drucke, om munskänken var

Din i brudstolen rodnande flicka!»

92 Med den tryckta stämningen, bristen på högre lefnadsmål och den politiska dvalan efter 1809 följde i hela landet ett betänkligt utvidgande af måttlighetens gränser. Måttlig var numera den, som tog »en bäsk» kl. 9 på morgonen, en annan kl. 12 och en tredje eller »klar» kl. 6 på aftonen, hemma eller i småstädernas apothek, blott han icke tog dem oftare. Måttlig var äfven »en för hvart öga», vare sig vin eller thoddy, blott man icke räknade en för hvar kroppsledamot. Mångenstädes ansågs det vara värdens ära att supa sina gäster under bordet. Och hvarför skulle icke en nyss vorden man, som studenten, visa sin mandom med samma bragder, som hans fader och många farbröder funno en ära uti att framvisa?

93 Viner voro länge nästan okända för studentens små tillgångar, men begynte mot slutet af 1840-taletkonsekvensändrat/normaliserat komma i bruk. För att uttränga dem från värdshusen, företogo sig någre af de ledande männen 1851, 1852 att införa det billigare, dittills föga konsumerade ölet. De dyrare värdshusen tyckte ej om denna nyhet och spjernade i början emot, men utan framgång. Den tongifvande Kleineh lät hänvisa alla, som begärde öl, till disken. Bland desse befann sig händelsevis en afton stadens nye borgmästare C. Brummer, okänd för den kypare, som mottog beställningen. Följden blef, att K. följande dag uppkallades inför magistraten och tillsades att ställa sig gällande värdshusordning till efterrättelse. Från denna tid daterar sig ölets allmännare utbredning i Helsingfors, om till fromma för nykterheten må lemnas derhän, men jemförelsevis till fördel för sparsamheten.

94 Lefnadskostnaderna voro små, likasom anspråken. Studentens vivre med alla tillbehör, hvaribland middag på portör, kostade för en hösttermin i|174 3| medeltal 200 och för en vårtermin 300 rubel banko assignationer (220 och 330 mark). I penningeräkningen var dock mycken villervalla. Man räknade samtidigt riksdaler banko, riksdaler riksgälds, rubel banko, rubel silfver och 32 skillings rubel, förutom den qvarstående räkningen efter plåtar, daler, skilling och gammal mark. Allt var sedelmynt eller koppar, ryskt, svenskt och finskt om hvartannat, minsta sedeln 20 kopek banko ass. L. v. Haartmans myntrealisation 1840, som förvandlade allt till silfverrubel, gjorde en ände på villervallan, men föranledde stegring i alla priser. Penningen är en fantasi. Silfverrubeln blef snart icke mer, än bankorubeln förut.

95 Studentfesterna voro enkla: en kopp thé, mycket punsch, supé af smörgåsar och buljong; några afdelningar hade sillsallad och stek. Man blossade väldiga rökmoln ur långa lerpipor, tända med fidibus och öfverdragna med rödt lack vid änden för läpparna. Ett vanligt skämt, när två rökare stodo inbegripne i liflig disput, var att oförmärkt afbryta deras piphufvuden och se dem suga på blotta skaftet. Mera nogräknade rökare medförde egna pipor. Ansenligare folk bestod sig en dyrbar lyx af silfverbeslagna sjöskumspipor, men studenten nöjde sig mest med inhemska trähufvuden eller oäkta komposition. Och ur dessa mer eller mindre solida hufvuden kunde en stark rökare blossa en kardus i veckan: »Kosacken», »Tuppen», eller »Geflevapen»; – det var rangskalan på förmögenhet eller kredit. Cigarren begynte småningom visa sig i slutet af 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat, och Borgströms »Bruna prima» bröto dess bana. Femton år derefter voro piporna reducerade till ett fåtal och senare nästan till antiqviteter. Cigaretten inkom först omkring 1860 från Ryssland och behöfde likaledes 10 till 15 år för att utbreda sitt herravälde. Men samtidigt begynte rökarnes antal minskas, likasom cigarren hade minskat tobakstuggarnes och snusarnes antal. Nervösare yngre generationer fördraga icke så lätt nikotinen, som deras föregångare. De icke rökandes antal uppgår snart till hälften af de rökandes.

96 Med de enklare sederna följde också mycken råhet i jemförelse med en nyare tid. Den specialitet, som då idkades af en och annan upprymd kamrat, att uppgifva »härskri» på gatorna, vore numera knappt tänkbar. Den gloria, som omstrålade berömde slagskämpar, har sedan mycket förbleknat. Spelare funnos då, som i alla tider, men den förbjudna raffellådan, som mången marknadsnatt ruinerade oerfarne ynglingar, är nu endast en tradition.

97 Detta om studentlifvets utsidor på 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat, hvarom möjligen längre fram mera. Insidorna erbjödo, jemte mången brist, äfven mycket ädelt och anslående, särskildt genom den sällsynt begåfvade kärntrupp af yngre akademiske lärare, som då gingo i spetsen för den studerande ungdomen.

98 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 4/8 1885:|177 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

VIII.
Från sällskapslifvet.

99 Nutiden, som hvimlar af föreningar, partier, bolag, diskussionsmöten och tidningskrig, har icke lätt att tänka sig en vida tystare och tomare tidsperiod, när allt detta låg i sin första linda och dagens intressen koncentrerade sig kring en litterär stridsfråga, en utnämning, en nyhet från Petersburg, ett theaterstycke, en tidning, som utkom på grötdagarne två gånger i veckan, eller en liten skandal för dagen. Men om dagens frågor voro få och af ringa betydenhet, var uppmärksamheten vida mer samlad, än i en tidpunkt, som splittras åt tusen håll; man förstod icke associationens förenade kraft, men enskildt kastade man sig mera odelad på det, som låg en om hjertat; man hade bättre tid och mera lugn att tänka, arbeta, utbilda en sjelfständig öfvertygelse. Och deraf förklaras, att just ur detta, i yttre måtto så intresselösa, handlingslösa och nedtryckta tidskifte framgingo män af fast karakter, stark vilja, eminent förmåga att en dag ingripa i fäderneslandets öden och utveckling. Den rätta såningstiden för 19:de seklets senare hälft i Finland var 1840-taletkonsekvensändrat/normaliserat, men såningsmännen uppvexte under de två nästföregående decennierna.

100 Under bristen på association och allmänna frågor var sällskapslifvet det närmaste och naturligaste föreningsbandet. Men der möttes man genast af alla missförhållanden i ett litet, på befallning hopkommet samhälle af beståndsdelar, som icke rätt ville smälta tillsamman. Den fåtaliga högre societén hade sina aftonsamqväm, militären sina, de lägre tjenstemännen sina, universitetet sina, borgerskapet sina, handtverkarne sina; arbetsklassen hade intet annat, än krogen. Herrarnes kortspel, fruarnas klagomål öfver sina pigor, ungdomens dansnöjen utfyllde aftonen. På baler och supéer var ingen brist: en fashionabel bal skulle kosta 600 rubel banko, summan var aflagd, gardes musik och förfriskningar som de borde vara; – nöjet, ja, det fanns eller fanns icke, allt hur det föll sig; ungdomen är elastisk. Det, som icke fanns, det var en lifvande fläkt utöfver stundens småprat. Rangklasserna läto känna sin tyngd; af den gustavianska konversationen återstodo endast anekdoterna, ofta slippriga nog. I öfrigt upptogo befordringsfrågor och nya eller väntade uniformsförändringar den tid, som kortspel och dans lemnade disponibel. Politik föga, litteratur, musik och theater något mer.

101 Detta var fattigdom. Men rättvisan fordrar det tillägg, att i små enskilda kretsar förnekade sig ej den hjertlighet, den gästfrihet och den enkla trefnad, som af ålder varit hemmastadda i det finska familjelifvet.

102 Man gjorde försök med subskriberade baler, »picknicker», i societetshusets rymliga salon med två fönsterrader i höjden, denna storslagna mötesplats, hvarmed det nuvarande Helsingfors har intet jemförligt och hvilken, jemte sina två förmak, inrymde 1 600konsekvensändrat/normaliserat personer. Dessa picknicker, som fortforo 10 år eller något deröfver, uppnådde sin glanspunkt mot slutet af 1830-taletkonsekvensändrat/normaliserat, då en strålande, i hela landet omtalad skönhet der tjusade allas blickar. Det var om henne Runeberg sade: »ställ Hilda H. på Pungaharju, och du omfattar med en blick allt hvad naturen och menniskolifvet erbjuder skönast!»konsekvensändrat/normaliserat – Hon hade haft en beundrad föregångarinna, en Aurora, som vid denna tid räckt sin hand åt en rysk furste och sedan qvarlemnat oförgätliga spår af sin välgörenhet i Helsingfors och annorstädes. Tio år senare fick hon äfven en lika beundrad efterträdarinna, en »hertiginna», och dessa tre bilda tillsamman den mest lysande konstellation, hvilken tjusat en astronom i det Helsingfors, som gått.

103 Det var ett titulerråd med ofantligt långa spindelben, som på bestyrelsens vägnar öppnade balen. Gardesofficerarne voro picknickernas lejon och väckte afund bland mindre lyckligt lottade. Man tillskref dem litterära afsigter: en af dem skulle, bland annat, utgifva ett arbete med titel: »Konsten att draga de minsta franska handskar på de största finska labbar».konsekvensändrat/normaliserat Studenterne uppfunno en hel litteratur af sådana boktitlar för att hämnas sina nederlag. Det oblodiga kriget mellan Apollos och Martis söner ledde, som redan är nämndt, till en kris, ett mankemang af en dame och ett beslut af studenterne att ej mera besöka picknickerna. Några få företogo sig att trotsa beslutet och möttes i societetshusets vestibul af förbittrade kamrater, som kastade bläck på deras chemisetter.

104 Numera grånade damer, som då voro unga, bevara ett blidare minne af gardesofficerarne och af det nöje, med hvilket de flögo som vinden öfver detta ofantliga bonade golf. De minnas den unge spenslige C. K., som en kort tid var den mest omtyckte i valsen; och snart derefter sändes till Kaukasus, der han blef huggen i stycken af Tscherkesserne.

105 Det var ömtåliga frågor, hvilka familjer då hade och hvilka icke hade rätt att subskribera till dessa picknicker. Borgaresocietén hade sin rättmätiga yrkesstolthet och subskriberade, från sin sida, på skilda baler i öfra våningen af det gamla rådhuset, som stod der nu Nikolaikyrkans östra pavillon är belägen. Men äfven der gjorde rangskilnaden bryderi. Man skulle vara sin egen, man skulle innehafva en ställning, ett anseende, en bildningsgrad, och direktionen höll sträng vakt mot obehöriga. Studenterne, som nu lyste på picknickerna genom sin frånvaro, besökte desto hellre borgarebalerna, hvilka de, otidigt nog, kallade »muffer», och bedrefvo der hvarjehanda pojkaktigt ofog. När en af direktörerne, skomakaren N., förebrådde en alltför lifvad dansör att hafva stampat i kadrillen, svarades, att »det var för att gifva direktionen förtjenst».

106 Både picknicker och muffer hade sin tid och tynade slutligen af, som andra förgängliga tidsblomster. Efter dem gåfvos, under en rad af år, maskrader till förmån för de fattiga om Mariedagen i societetshuset. Tillträdet ville eller kunde man icke begränsa, och samlingen blef så blandad, att slutligen hederliga fruntimmer ej mer kunde gå dit. På den sista af dessa maskrader hände, att två damer tappade sina underkjolar i valsen, och derefter var det slut med den välgörenheten.

107 Gesäll- och betjentbaler funnos, såsom de fortfarande finnas. Det var under en af dessa vid Stora Robertsgatan i december 1866, som explosionen inträffade i gardets krutkällare och väggen föll in öfver de dansande midti françäsen.

108 Kroppsarbetarnes timme var icke slagen ännu. På dem tänkte, i det Helsingfors, som gått, ingen annan, än polisen och möjligen presten. Intet folkbibliotek, ingen läsesal; – dessa uppstodo genom dåvarande professor Schaumans och några varmhjertade fruntimmers initiativ i början af 1860-taletkonsekvensändrat/normaliserat. Sommartid såg man om söndagarne arbetarnes familjer med sina knyten på närmaste holmar eller i sällskapsträdgården. Om höstarne trängdes de kring ett fyrverkeri, om vintrarne voro de, som myrorna, försvunna i sina stackar. Ett positiv, en parad, en likprocession, en lindansare, gratis beskådad genom springorna i hans omhägnad, se der deras nöjen. Kyrkan var deras mötesplats, och en sämre kunde man välja, men äfven den var trång; här fanns ju länge blott en. Det var ett ensligt lif, ofta trist nog och »näringsstället» (narningsstället, som det stod på en del skyltar) frestande. Statistiken från denna tid känner endast personer pliktfällda för fylleri, och denna siffra är vältalig nog, men dryckenskapen var mindre utbredd på 1830-konsekvensändrat/normaliserat och 1840-talenkonsekvensändrat/normaliserat, än den senare blef. Flertalet arbetare lefde myrans lif i det tysta.

109 Vid Thölö fanns från äldre tid, der nu Hesperia är, ett utvärdshus med tysk skylt vid porten: »Wirthshaus zum Vergnügen». Det innehades länge, temligen glömdt, af dansläraren Stålhane och öfvertogs på 1850-taletkonsekvensändrat/normaliserat af restauratören S. Han hade den lyckliga idén att göra början med ett slags folknöjen; måhända hade der varit ett uppslag till sådana förr. Man fick åtminstone skratta åt pojkar, som kapplöpte i säck eller klättrade uppför såpade stänger. Dessa sommarnöjen utvecklades småningom, icke alltid i nykterhetens intresse, men i munterhetens. De voro föregångare till brandkårsfesterna och andra sådana förlustelser; men välordnade folknöjen med sedligt inflytande tillhöra nutidens bästa uppfinningar.

110 En parenthes: Bokhandlaren, sedermera kommerserådet F. Frenckell (von Frenckell) var agent för ett ryskt brandförsäkringsbolag och hade sitt kontor i numera Edlunds hus vid hörnet af Unions- och Norra Esplanadsgatorna. S. hade till försäkring anmält sitt nya värdshus vid Thölö, men funnit premien för hög och tagit sig betänketid. En dag ser F. honom komma svettig och andtruten åkande på isvoschik, stanna vid porten och träda in på kontoret. »Jag ber att nu få betala premien», utropade S. Emellertid hördes larmsignaler, och F. frågade hvarför S. hade så brådt. – »Jo, jag ön|177 3|skar erlägga premien nu genast», svarade S. »Kanske vi vänta litet», menade F. Man efterfrågade larmsignalerna, och det var Thölö värdshus, som brann.

111 Det finnes ett sällskapslif, som icke behöfver nöjets retmedel, emedan det sjelf är det bästa af nöjen: – utbytet af tankar, känslor, intryck, erfarenheter och frågor om allt, som eger värde och intresse för lifvet. Detta sällskapslif fanns förr, likasom det finnes nu, men endast i små vänkretsar. Finnen är ej född för det stora sällskapslifvet; han är dertill för sluten, för litet snabbfyndig och för senfärdig att ingå i nya bekantskaper. Helsingfors vanslägtades deruti ej från sitt land. Här funnos pratmakare, här funnos verldsmän, till och med hofmän, och dock reducerade sig sällskapslifvet i större dimensioner till dessa skyldigheter, hvilka man sedan känner sig lycklig att hafva undangjort. Kom vidare depensen dertill, så kunde om mången sägas hvad Nervander sade om gardesofficerarnes bal 1847 på deras chefs, nuvarande kejsarens, höga födelsedag: »Gardisterne ha gjort hvad de äro skyldige och äro skyldige hvad de ha gjort.»konsekvensändrat/normaliserat

112 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 3/9 1885:|203 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

IX.
Kejserliga besök.

113 I Storfurstendömet Finlands säregna ställning till kejsaredömet är den frånvarande, osynlige Storfursten för folket en myth, en legend, som folktron utsmyckar efter sina föreställningar, ogrumlad af personliga intryck. Han står upphöjd öfver dagfrågorna, såsom visaren på ett urverk synes oberoende af mekaniken derunder. Han är det personifierade fäderneslandet, äfven sedan detta fädernesland representeras af andra statsmakten, ständerna, och omstrålas af en gloria, som icke tillåter tvifvel. Svenskarne gjorde sina konungar ansvarige för god eller dålig årsväxt. Finnarne äro lika litet fritagne från en vidskeplig tro på regentens lyckliga eller olyckliga stjerna, men betrakta honom som en skyddande, välgörande makt, för hvars möjliga missgrepp icke han, utan hans tjenare bära skulden.

114 Denna föreställning är ärftlig sedan många generationer och har omgifvit regentens person med en helgd, hvilken gjort attentater otänkbara i Finland.original: Finland, I hvilket annat land som helst hade Anjalamännen icke ryggat för att försäkra sig om Gustaf III:s person: här höll dem en osynlig makt tillbaka. Sedan Kristian II har ingen tyrann förverkat kronans anspråk på oantastelig helgd; äfven den för folket okände löftesbrytaren Sigismund fann trohet. Hvarje konung eller kejsare, som besökt detta land, har här varit omgifven af en osynlig skyddsmur, folkets vakt.

115 Ett hof gifver glans åt en hufvudstad, men förlorar genom vanan en del af sin prestige. Sällsynta furstliga besök äro icke blott föremål för nyfikenheten och spelrum för små fåfängor, små ärelystnader, små personliga metkrokar: de upplifva och befästa derjemte den prestige, som omgifver kronan. Kommer så dertill något imponerande i regentens personlighet, antaga dessa besök karakteren af kröningsfester.

116 Adolf Fredriks och Gustaforiginal: Gustsf IV Adolfs besök i Finland omgåfvos af kunglighetens glans och satte allt i rörelse, men lemnade föga varaktiga intryck. Gustaf III tjusade med sin personlighet och ihogkoms länge af det då lefvande slägtets barn och barnabarn. Regenterne af Romanowska huset, alla storväxte, ståtlige män, som icke behöfde en krona för att imponera på mängden, efterlemnade en folktradition, hvarhelst de beträdde Finlands jord.

117 Intrycket vexlade färg efter personligheten. Alexander I mottogs med häpen förundran, med oviss väntan, men lyckades genom sin mildhet förvandla dessa känslor nära nog till beundran. Nikolais personlighet var öfverväldigande och ingaf fruktan; hvar han gick eller red, såg man kejsaren. Alexander II var känd och älskad allt från unga år, och denna folkets tillgifvenhet, så berättigad genom hela hans regering, hade tillika mycket personligt. Han hade ärft den höghetsblick, som böjde äfven en trotsig hjessa, men det menskligt ädla, nästan veka i hans personlighet tillvann honom flera hjertan, än högheten. Äfven hos sonen och efterträdaren Alexander III tror sig folket igenkänna denna hjertats adel, som utmärkte fadren, och vill gerna på sonen öfverflytta den personliga tillgifvenhet, hvilken i sällsynt grad egnades företrädaren.

118 Folken ledas oftare af personliga intryck, än af reflekterande omdömen. Detta förstå verklige statsmän ganska väl, medan politiske kanstöpare bena känslor som sillar.

119 Nikolai I med sin kejsarinna Alexandra Feodorovna anlände till Helsingfors den 10 juni 1833 klockan 7 på morgonen med ångfregatten Ischora. Salutorget var uppfyldt af hurrande folkmassor. Ischora låg djupt, muddrade i sandbottnen och ankrade framför den plats, der nu obelisken står. Klockan 9 framträdde Kejsaren och snart äfven kejsarinnan på akterdäcket. Hans utseende var gladt; han presenterade sin gemål på det älskvärdaste sätt en herskare kan presentera en kejsarinna för folket: han tog henne i allas åsyn om lifvet och kysste henne. Folkmassorna uppfattade denna hjertliga presentation, hurraropen fördubblades och belönades med ett kejserligt smålöje.

120 Kejsar Nikolai var då i blomman af sin mannaålder, 37 år, gestalten kejserlig, hållningen kraftfull, hyn så solbränd, att den syntes brun mot den hvita pannan, der hatten skuggat. Hans kejsarinna var två år yngre, lång, smärt, mild och gladlynt, drägten nästan borgerligt enkel. Båda besökte omedelbart efter landstigningen grekiska kyrkan, senare senaten och universitetet, der kejsaren med några ord på ryska uttryckte sin tillfredsställelse med studenternes uppförande. Desse voro uppstälde afdelningsvis, med de få, som hade uniformer, och de ännu färre, som förstodo ryska, i främsta ledet. Vid utgången uppstämdes i vestibulen ett harmoniskt hurra. Kejsarinnan frågade baron Rehbinder hvad detta var för en sång och smålog vid svaret. På senatstorget var parad. Kejsaren var icke nöjd med gardesbataljonens marsch; chefen, öfverste Ramsay, fick ord, för hvilka han bleknade. Han hade dock med sina gardister modigt mött polackernes eld två år förut, men för kejsar Nikolais rynkade ögonbryn stod ingen man i hans rike utan att darra.

121 På aftonen var bal och illumination; man kände då ingen gas, ingen elektrisk belysning, men 2 000konsekvensändrat/normaliserat mareschaller och ljus i fönsterna upplyste senatstorget. De kejserliga afreste dagen derpå. De hade logerat i generalguvernörshuset; något palats fans icke.

122 Det var till minne af detta höga besök obelisken, som för sin litenhet af skämtare kallades tandpetaren, upprestes på salutorget två år derefter, sommaren 1835, med enskilda subskriberade medel.

123 Ett klart solsken utbredde sig öfver detta kejsar Nikolais första och hans kejsarinnas enda besök i Finlands hufvudstad. Kejsarens andra och sista besök 21 år senare var höljdt af mörka åskmoln, men rörande genom stundens allvar. Det var den 14 mars 1854. Krig hade utbrustit mot Turkiet, och rikets härar stredo vid Donau. England och Frankrike stodo färdiga att bryta löst, Italien (Piemont) likaledes, Österrike stod väpnadt ända till tänderna vid Rysslands gränser, Preussen hotande, Sverige vacklande under makternas påtryckning. Finland måste försvaras mot den annalkande krigsfaran. Natt och dag anlände trupper; Helsingfors var öfverfullt af militärinqvartering, mellan 20 och 30 000konsekvensändrat/normaliserat man; till Sveaborg gingo långa transporter öfver de redan bräckliga isarna. På varfvet sträcktes kölarne till nya kanonslupar, afsedda att i ångans tidehvarf ros med årar, hvarför de ock snart befunnos lika obrukbara, som de vid kusterna uppsatta optiska telegrafernaoriginal: telegraernfa. Ingen jernväg, ingen elektrisk gnista underlättade dessa mödosamma och kostsamma förberedelser. Elektriska telegrafen infördes kort efter fredslutet 1856.

124 Kejsaren kom kl. 2 på morgonen i släde. Det var natt, mörker och menföre. Långa bron och vägen från Gammelstaden voro upplysta med mareschaller; talrika folkmassor väntade i snöslasket. I sporrstreck ilade den långa raden af slädar förbi med kosacker i spetsen. En man i grå militärschinell satt, böjd af bekymmer, i främsta släden. Det var kejsaren. Trött och åldrad, sågs han äfven, när han i vagn, besökte kaserner och lazaretter. Den väldige, som i detta ögonblick stod ensam mot det koaliserade Europa, kände sin kraft digna under kronans tyngd. Folkmassorna betraktade honom med rörelse. Han förekom dem som en titan, hvilken öfvergifven af alla utom sitt folk, stälde sin jätteskuldra mot tidens rullande hjul.

125 Truppernas mönstring på Senatstorget var denna gång mer än en vanlig parad; det gälde nu blodigt allvar. Och kejsaren till häst var icke mer den böjde mannen i släden och vagnen. Ännu kunde han hög, rak och kraftfull i sadeln beherska allt med sin befallande blick. Han mönstrade noga hvarje man, hvarje mundering: det berodde icke mer på att linien marscherade snörrät och att hvarje knapp var knäppt efter reglementet; det gälde nu krigsduglighet i minsta detalj ...

126 Ett år derefter, den 3 mars 1855 på morgonen, spred sig bland folkhoparne på salutorget en nyhet, hvilken i tidens allvar kom äfven den liknöjdaste att studsa. Kejsar Nikolai hade gått ur tiden den 1 mars, och medan nästan hela Europa kände nyheten samma qväll genom telegrafen, behöfde den 40 timmar för att uppnå Finlands hufvudstad. Intrycket var djupt och allmänt. Det var som kände man bergen darra af en jättes fall. Denne man hade dock varit en kejsare i hvarje tum.

127 Första gången Helsingfors lärde känna Alexander II var den 27, 28 och 29 maj 1842. Han var då 24 år, lång, smärt, blomstrande, såsom han|203 3| finnes afbildad i universitetets konsistoriisal i finska gardets dåvarande uniform med blå reverer. Han kom som thronföljare och kansler, väl närmast för att lära känna sitt universitet, som då presenterades för honom och der han donerade Alexandersstipendiet. Man såg, att han kände sig sjelf ung bland de unga, till hvilka han talade, framförande Kejsarens välbehag. Och han vann studenterne, hvilka dittills icke varit lätta att vinna; de sjöngo för honom såsom de aldrig sjungit förr för en hög person. När han afreste, med ångfartyget Herkules, följde de honom med sång till badhusets långa brygga i brunnsparken. Gång efter gång upprepades sången och afskedet. Den unge furstens ögon glimmade af tårar och framkallade motsvarande känslor bland ynglingaskaran på bryggan. Att Alexander II:s kärlek till Finland varit en ungdomskärlek, derpå tviflar ingen, som varit vittne till detta afsked.

128 Hvilken makt är ej sången!

129 I förbigående kan antecknas, att observatoriets torn och taklister då för första gången bekransades med mareschaller i de ljusa majnätterna. Nikolaikyrkans torn illuminerades på detta sätt för första gången 1856.

130 En annan småsak: en kurir afsändes till Petersburg för att hemta läckerheter till supéen efter balen. Denne kurir körde de 44 milen till Petersburg fram och åter på mindre än 3 dygn och hann derunder uträtta ärendet. Huru många hästar han körde ihjäl, är icke bekant, men väl erfor man, att den höge gästen knapt vidrörde supérn och att de kostbara läckerheterna till största delen blefvo vaktmästarnes byte.

131 Detta besök 1842 hade varit en ungdomsfest med två baler, en i societetshuset och en i brunnshuset, der små flickor strödde blommor för H. K. H. Nästa besök 9 år senare, den 14 mars 1851, gälde allvarsammare frågor. Universitetets verksamhet hade varit suspenderad en dag, till följd af studentdemonstrationer mot dåvarande vicekansler, general Nordenstam, denne sedan så utmärkte och populäre medborgare, hvilken i början af sin bana här var så impopulär, men hvilken, som få andra, förstod att hemta lärdom af erfarenheten. Thronföljaren kom med en sträng varning, men derjemte med tillgift för 43 inför disciplinskommissionen åtalade studenter, – en mission hvaröfver han kände sig lycklig och som var förträffligt egnad att befästa det varma intrycket af hans första besök. Inrättandet af professionen i finska språket daterar sig från denna minnesvärda dag, och liksom för att fördela minnen åt alla håll, beviljades åt ryssar rättighet att besitta jord i Finland, medan det tilläts att hädanefter föredraga historien på svenska, i stället för ryska språket, vid kadettkorpsen i Fredrikshamn.

132 De kejserliga besöken 1856, 1863 och 1876 – främst det af 1863 – tillhöra en nyare tids historia.

133 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 10/9 1885:|209 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

X.
Från litteraturens område.

134 Den besjungna Aura var svärtad af rök; dess sånggudinnor hade flytt med svedda lockar till okända stränder. Hade de öfvergifvit det kulna Finland, der de nyss stämt Franzéns lyra och inristat Porthans namn i tideböckerna?

135 De hade strött sitt ymnighetshorn öfver Sverige. Den svenska litteraturen uppblomstrade, som aldrig förr. Berzelius, Agardh, Nilsson stodo i spetsen för naturforskningen, Geijer bevingade historien och Fryxell gaf henne åt folket; Tegnér, Stagnelius, Atterbom sjöngo sig in i allas hjertan. Föll då icke en gnista af nytt lif äfven på det domnade Finland?

136 Der märktes spår af en frisk fläkt redan på 1830-talet, och denna växte i nästa decennium till en morgonbris. Tyst och obemärkt började en af dessa historiens bäckar, som efterhand växa till mäktiga floder och omskapa folken. Tanken på ett finskt folk, som var sig sjelf, hade droppvis fallit genom seklerna och på sista tiden begynt blifva i Åbo ett takdropp, mot hvilket man utspände en paraply. Knapt befann sig universitetet i Helsingfors, innan någre unge män företogo sig att stifta Finska Litteratursällskapet 1831 och en ung läkare begaf sig på vandringar i en äldre läkares spår, för att uppsöka ett folks hjertrötter. Detta lyckades honom öfver all förväntan, och 1835 förvånade han verlden med Kalevala. Det var som skulle seklerna hafva väntat på denna lösen, ty nu spordes öfverallt ett nyvaknadt lif. Kalevala förstods visserligen i sin början blott af få, men alla kände i luften, att en stor väckelse timat, när denna bok framträdde. Och alla fröjdade sig, ty då funnos inga partier – och inga finländare – i Finland.

137 Få år derefter (1839) stiftades Finska Vetenskapssocieteten; tidskriften Suomi började (1841). Nordström utgaf sin Svenska Samhällsförfattning och v. Bonsdorff sin Kameral. Naturvetenskaperna fingo Nervander, filosofin Snellman, historien Rein, Lagus och yngre arkivforskare, språkforskningen Castrén och Wallin. Poesin hade i mer än 20 år varit enka efter den bortflyttade Franzén, och icke låtit trösta sig af Penelopes friare, då plötsligt och oväntadtoriginal: ovändadt en skald af första ordningen framträdde med Elgskyttarne och en samling lyriska dikter.

138 Det fanns ännu någonting qvar af den allmänna hänförelse, hvarmed man i detta århundrades första decennier helsade skaldekonsten. Ännu hade man för denna en tid och uppmärksamhet, som snart skulle splittras åt hundrade håll. Ännu sjöng man Franzéns visor, ännu deklamerade man Choræi skaldestycken, ännu lästes i många hem den groftryckta Upsala-upplagan af de tyske klassikerne. Huru läste, deklamerade, sjöng man ej Frithiofs saga! Huru gret man ej vid Stagnelii silfverklingande vers, huru svärmade man ej för Lycksalighetens ö! Och när Almqvist kom att fanatisera tidens ungdom, huru blef ej hans namn en partifana, kring hvilken heta strider utkämpades öfverallt, så långt svenskt språk och svensk bildning sträckte sig inom landet! Det är med en sådan resonnans bland sitt folk, som en verklig, en storskald får mod att sjunga. Utan en sådan begrafvar han sången i eget bröst. Hvarför skulle han slösa välljud på gnisslande vindflöjlar?

139 Långsamt banade Runeberg sig väg genom en chorus af äldre svenske medtäflare. Tegnér och andra hade redan hunnit med sin purpurståt tränga sig mellan Franzén och honom. Runebergs visor voro för enkla, hans Elgskyttar på samma gång för klassiska och för hvardagliga. I Sverige förlöjligades tiggaren Aron, som »sopade smutsen i högar». Ehrströms melodier voro de första, som gjorde Runeberg populär i eget land. I Hanna och Julqvällen hade man redan hunnit vänja sig vid den galopperande hexametern, som förekommit så kall och enformig, men som nu började värma. Dessa två dikter hade redan eröfrat Finland, när Nadeschda med sina modernare rhytmer och kung Fjalar med den fornnordiska sagans tjusning eröfrade Sverige. Slutligen kom Fänrik Stål att taga hela den civiliserade verlden med storm, på samma gång som han smälte Finland i stolta tårar.

140 Den generation som i unga år upplefvat Kalevala och Fänrik Stål, har bevittnat en vändpunkt i sitt folks lif, hvilken icke på sekler återkommer. Dessa två verk kunde uppstå endast ur tidernas mognad, ett förgånget, som afslutat sin mission, och ett nytt, som började sin. Då, icke förr, icke senare, kunde »Vårt land» uppstå och blifva folksång. Fäderneslandet såsom medveten idé är ett resultat af hela tidsutvecklingen, men Kalevala blef dess ursprungsord och Fänrik Stål dess fanbärare.

141 Runeberg står ensam, han har icke bildat någon skola omkring sig. Efterapare fick han många, – men de få samtida skalder, som qvarlemnat varaktigare spår – L. Stenbäck, F. Cygnæus, J. J. Nervander – gingo sina sjelfständiga vägar. Detta likade mästaren bäst; dominera ville han aldrig. Men väl uppstod kring honom ett rörligt lif, som fick luft i Morgonbladet 1832–1837 och inverkade på litteraturen i alla riktningar. Sjelfva den dittills moltysta prosan i skönlitteraturen vågade sig skygg fram i några svaga försök, men qvästes, som »Murgrönan», af tidningarna, förlorade modet och teg. Desse tidningsrecensenter, hvilka dock, ej utan skäl, blifvit kallade »vexelbeprisningssällskap», ha på sitt samvete mången lättskrämd nybörjare, af hvilken det med en smula kärlek hos granskaren kunnat blifva något, men som hånad af pressen, drog sig afskrämd tillbaka.

142 Bokpressens alster i Finland på 1830- och 1840-talen voro icke flera, än att deras titlar inrymdes på några få spalter af Borgå Tidning, der de förtecknades af den flitige samlaren, historikern J. E. Öhman. Akademiska afhandlingar och andliga ströskrifter utgjorde flertalet. Få förläggare riskerade trycka, än färre betala ett honorar åt författaren. De böcker, som betalade sig bäst, voro psalmboken, katekesen och almanackan på båda språken samt stundom en skolbok.

143 Mycken tysk litteratur lästes, föga fransk; engelska böcker voro sällsynta. De flesta böcker, äfven skolböcker, införskrefvos från Sverige; men hände undantagsvis, att en i Finland tryckt bok öfversändes till spridning i Stockholm, var den svår att finna vid efterfrågan, såsom icke annonserad och undanstökad på vinden; – en rivalitet hos bokhandlarne, hvari den svenska publiken ej hade del. Frestelsen att eftertrycka i Finland begärliga svenska böcker var under dessa förhållandenoriginal: förhållande ganska stor, men motstods berömligt. Man känner ett undantag: bokhandlaren C. i Wiborg eftertryckte Frithiofs saga, men detta försök väckte så allmänt ogillande, att det blef veterligen det enda.

144 Var den svenska läsarekretsen i Finland fåtalig, så var den finska än fåtaligare, och finskspråkig litteratur alltså i regeln dömd att dö af svält. Endast Jac. Judén och C. A. Gottlund hade mod att utsända böcker utom det andliga området, den senare, som bekant, på savolakska dialekten. Gottlunds digra Otava med planscher möjliggjordes 1831 med ett understöd genom furst Menschikoff, hvilken boken är tillegnad, och med träget hopsamlade prenumeranter, hvilkas namn sedan trycktes i början af boken, – ett vanligt prenumerantfiske denna tid. Vännerna af finska språket (E. A. Ingman, W. S. v. Schildt m. fl.) nöjde sig med klingande öfversättningar från Homerus och andra klassiker som språkprof. M. A. Castrén skref på svenska, E. Lönnrot vanligen likaledes; hans förträffliga Mehiläinen (finskt tryck) utkom 1836, 1837 och gick med förlust. Kanteletar, Sananlaskuja och Arvoituksia (1840–1844) trycktes, likasom Kalevala af F. Litt. sällskapet. Lönnrot berättade på sitt|209 3| vanliga muntra sätt, att när han en tid redigerade Oulun Wiikko Sanomat, hade han 300 rubel banko assignationer för hvad han skref och censor i Uleåborg 600 rubel för hvad han strök.

145 Tidningspressen i landet hade dock sin bestämda publik (lösnummer såldes icke). Men hvad denna publik inbragte kan bedömas af en uppgift i Morgonbl. 1841. Finlands Allmänna Tidning hade detta år 717 prenumeranter på posten, Helsingfors Tidningar 623, Borgå Tidning 424, H:fors Morgonblad 324, Åbo Underrättelser 282, Åbo Tidningar 255, Vasa Tidning 208, Suomi 150. Finskspråkiga tidningar upptagas icke. Priset för årgång var 2 rubel silfver och derunder, utom postarvodet.

146 Format och innehåll voro derefter, ehuru man redan gjort framsteg. Innehållet bestod af knapphändiga nyheter, ekonomiska uppsatser, recensioner, polemik, noveller, plockgods, annonser och kungörelser. Om nyheternas färska datum kan man göra sig ett begrepp, när februarirevolutionen (24 febr. 1848), som satte hela Europa i lågor, första gången omtalades i Petersburgs tidningar den 8 mars och i Helsingforsbladen den 11 mars. Hvarför skulle tidningsläsare vara så nyfikna? När t. ex. Åbo brann den 4 sept. 1827, berättade landets tidningar de följande dagarne om indianerne i Peru.

147 Der funnos, utom bristen på telegraf och jernvägar, andra knutar på tråden. Under kritiska tider fingo tidningarna icke meddela andra politiska eller krigsnyheter, än dem, som förut stått att läsa i det officiela bladet. Samma lag gälde allt, som rörde det kejserliga huset. Den 14 mars 1851, en fredag, var hela Helsingfors i rörelse vid H. K. H. Tronföljarens besök, men när H:fors Tidn:r dagen derpå ville med några få lojala rader omtala det höga besöket, ströks notisen, emedan den först borde vara införd i Allmänna Tidningen. H:fors Tidn:s läsare fingo således först påföljande onsdag veta, att hela hufvudstaden varit i festjubel föregående fredag.

148 Censor – här talas om censuren för 30 eller 40 år sedan – hade icke sällan vänskapen ändra vissa delar af bladets innehåll till ett presentablare skick. När H:fors Tidn. i juni 1854 publicerade en ordagrann öfversättning af amiral Plumridge’s proklamation till Uleåborgs invånare, ändrade censor amiralens icke fullt tillbörliga uttryck i enlighet med den vördnad, hvarmed höga vederbörande skickligtvis nämnas i officiela aktstycken. H:fors Tidn:s redaktion understälde denna ändring h. exc. generalguvernörens personliga pröfning, och följden blef, att proklamationen infördes i sitt ursprungliga skick.

149 Endast ännu ett historiskt aktstycke och utan alla reflexioner. Den 18 januari 1854 utfärdade censurkomitén i Helsingfors ett cirkulär till alla tidningsredaktioner i hufvudstaden af innehåll, att tidningens censurexemplar borde insändas till censor, »korrigeradt och tryckt på skrifpapper, sist 24 timmar före den för bladets utgifvande bestämda tid».

150 Det är öfverflödigt tillägga, att detta cirkulär icke kunde efterlefvas.

151 Af skäl, som härmed sammanhänga, förbigås Saimas framträdande 1844. Nutidens läsare borde medgifvaoriginal: medgifya, att om tidningspressen för 30 och 40 år sedan, med undantag af Saima och en kortare tid H:fors Morgonblad, var fattig och betydelselös, denna press icke ensam bar skulden derför. Pressen afspeglar sitt lands publik: god eller dålig, är den sådan läsarne vilja hafva den. Sådan herren är, sådan tjenaren.

152 Desto flitigare kastade man sig öfver tillåtna ämnen, såsom litteratur, konst, ekonomi. En anslående novell var ett evenement, en omtvistad teaterpjes satte hufvudstaden i lågor. 1836 hade en recensent i H:fors Tidn. bedömt en af Pacii konserter och yttrat sig med beröm om en der förekommande fuga; hvarpå Morgonbladet elakt anmärkte, att rec. nog hade rätt, men att der icke förekom någon fuga alls. Recensenten kom i nöd och förklarade, att om der icke fanns någon fuga, så fanns der dock en »fugerad sats». Hvarpå Mbl. i nästa nummer presenterade ett intyg af Pacius, att vid nämda konsert icke förekommit tecken till någon fuga eller ens en fugerad sats. Och dermed var denna mördande polemik afslutad.

153 En annan gång kunde polemiken om bagateller fortsättas i månader och år med den surmulda arghet och de personliga utfall, som i alla tider, antingen det gält små eller stora frågor, varit den finska tidningspressens fula kartnagel. Detta icke endast bland små skriblerer. J. V. Snellman och J. J. Nordström råkade i den häftigaste träta, först om skogslagstiftningen, senare om finska emigrationen till Sverige, och glömde det aldrig. Likaså Snellman och F. Schauman med anledning af den förres »Spanska fluga». F. Cygnæus och hans »Jääkyntilät» angrepos af J. A. Gadolin, och när J. J. Nervander lade sig dermellan, uppstod deraf en skarp konflikt mellan denne och Cygnæus. En hel litteraturhistoria skulle kunna fyllas med sådana fejder. Giganter och småfolk tumlade om hvarandra i denna den finska litteraturens morgongryning.

154 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 22/9 1885:|219A 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XI.
Konst och konstlif.

155 Poesin och musiken räkna sina anor i Finland alltifrån gamle Wäinämöinen. Katholska kyrkan införde byggnadskonsten med stenkyrkorna, bildhuggarkonsten med helgonbilderna och träsniderierna, målarekonsten med altartaflorna och väggmålningarna, musiken som konst med messan och orgeln, slutligen äfven den dramatiska konsten med mysterierna, hvilkas sista spillror fortlefvat till vår tid i julstjernanoriginal: justjernan. Svaga spår kunna upptäckas till och med af danskonsten, den mest rotlösa af de nio muserna i den barbariska norden.

156 Det lilla, som fanns, var utländskt arbete, tyskt eller italienskt. Hvad skulle ett folk mellan isar och fiender göra med konst? Naturen, folksången och stundom en inhemsk kyrkobyggmästare eller kyrkomålare voro de ende konstnärerne.

157 Hertig Johan var konstälskare och omgaf sig med taflor i Åbo slott. F. Cygnæus blef oändligen intresserad af upptäckten att en »Henrik målare», anlitats af hertigen, men lyckades icke utspana mer än namnet af denna halfmythiska personlighet.

158 På 1600-taletkonsekvensändrat/normaliserat utgingo finnarne första gången på ströftåg i Europa och hemförde som byte åtskilligt äfven i konst, men först i medlet af 1700-taletkonsekvensändrat/normaliserat fick landet egne målare. De voro få och fattige, hade lärt sin konst i Stockholm och målade dels porträtter, dels kyrkor och altartaflor.

159 I början af detta århundrade uppträdde målarne Lauræus och Finnberg med de första anspråken på utbildad konst. Deras snillrika taflor väckte blott flyktig uppmärksamhet, och de dogo i armod.

160 1840 hade Wilhelm, Magnus och Ferdinand von Wright, Robert Wilhelm Ekman och Berndt Godenhjelm egnat sig åt målarekonsten. Den förste öfverflyttade till Sverige och förhjelptes af »Skandinaviens fiskar» till en knapp utkomst; den andre blef ingeniör och kartritare; Godenhjelm blef vice häradshöfding, F. v. Wright ung och blyg, hade ej ens detta födgeni och lefde som skogens foglar; Ekman ensam trodde på framtiden och kastade sig djerft in i den brödlösa kampen för idealet. Utom dem funnos några dilettanter, som icke gjorde anspråk på konstnärsrangen, och bland dem en fint bildad, högt begåfvad qvinna, Mathilda Rothkirck, den första målarinnan.

161 Midtunder den dödande likgiltighet, hvilken omgaf desse förste banbrytare såsom berg af snö, låg dock något i tidens luft, som långsamt begynte uppbära deras domnande vingar. Arkitekturen hade uppblomstrat under Engel, skulpturen, hvaraf man härtills i landet knapt sett annat af nyare datum, än några marmorbyster, några dussingipser och Wäinämöinens staty i Monrepos trädgård, fick en oväntad impuls 1843. Detta år företogo sig nämligen två unge, för konsten lifvade magistrar, Robert Tengström och Herman Kellgren, att föranstalta en subskription bland studenterne för att inköpa artistiska kopior i gips efter antikens mästerverk. Subskriptionen inbragte 420 rubel silfver, och dessa gipskopior, Laokoon, Apollo, Diana, Niobe m. fl., uppställdes i det nya bibliothekshuset. Samtidigt hade musiken, hvilken trampat ut sina barnskor vid de akademiska konserterna i Åbo, de privata violinqvartetterna och studentsången i Helsingfors, tagit ett jättesteg framåt genom hamburgaren Fredrik Pacius, som hitkallades från Stockholm 1835. Årligen inbjödos numera Helsingfors musikvänner att åhöra de största oratorier och andra musikverk, under det att virtuoser af första och andra rangen här gåfvo konserter under genomresan från eller till Petersburg. Lägger man dertill de tyska operasällskaper, som vid samma tid förstodo att elektrisera Helsingfors publik, kan man fatta det förunderliga, att vid början af 1840-talet likasom en varm luft strömmade in öfver de öde isfält, som dittills betäckt kulturens sommarbarn, litteratur och konst.

162 För något måste man svärma, och man hade ju intet annat. Religionen var en katekes, politiken förbjuden, de stora sociala frågorna ännu ofödda, partierna okända ända till namnet; fäderneslandet som lifsgrund var icke uppfunnet ännu. Universitetets jubelfest 1840 hade åt alla håll utkastat lifsfrön, det var morgonluft öfverallt, man kände sig yrvaken. Hvilken underbar tid; nästan allt ogjordt, men allt i görningen! Först nu begynte ett helt folk vakna till besinning efter det döfvande slaget 1809, och först nu, i den kokande kitteln af nya idéer, nya framtidsmål, begynte Helsingfors ana, att det i sig samlade tidens och landets rörliga krafter.

163 Rörelsen i sin början var ännu mycket oklar. Om hvarandra sömnig dvala och blind entusiasm. Litteraturen var ännu svag och fåtalig: man såg hetsig polemik, man vände ut och in på Runeberg, Almqvist, Cygnæus, men till oratoriet gick man full af förvåning och från operan hemkom man med en favoritmelodi på läpparna. Huru man trängdes om Pacius! Huru man applåderade Ole Bull 1839! Huru man förföljde med sin beundran Emilie Högqvist 1836! Och likväl fördunklades hon snart af operasångarne och sångerskorna Hornicke, systrarna Reitmeyer m. fl. Musiken blef tändstickan: der, och blott der, framträdde Europas största mästerverk fullfjädrade. Det var ingen tillfällighet, att de förste musikälskarne äfven blefvo de förste konstälskarne, synnerligen för målarekonsten.

164 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 23/9 1885:|220 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XI.
Konst och konstlif.

165 Borgströmska huset var då och länge efteråt musikens medelpunkt, likasom alla resande virtuosers gästfria mötesplats. Här ljöd violinqvartetten, först under de äldre, sedan under de yngre dilettanternes stråkar; här inbjöds hvarje berömd artist att deltaga med sitt instrument, och qvartetten var ett betänkligt profstycke äfven för virtuoser af första rangen. Ole Bull bestod icke detta prof, han förtjusade, 19 år gammal, halfva verlden med sina underbara toner från norska fjellen, men redde sig slätt med Mozart och ansågs derför af den klassiska musikens stränge domare för en fantast. Men musiken var icke den enda, som omhuldades i det Borgströmska huset. Dess för sin tid ej obetydliga galleri af oljemålningar ökades genom inköp af inhemska taflor, när sådana började uppstå. Litteratörerne hade här och i Tengströmska huset (Joh. Jakob Tengströms) sin med förkärlek valda mötesplats. Virtuoserne sammanträffade här med Runeberg, Nervander, Snellman, Nordström, Cygnæus, Wallin, Castrén och nästan allt hvad Helsingfors då hade intelligent af en äldre och yngre generation.

166 Kanske mins ännu mången det oansenliga envåningshuset vid Mariegatan gentemot det senare bygda riddarehuset, – detta lilla gula trädhus, som brann 1858 och sedan ersattes af ett stort stenhus. Denna annars föga bemärkta punkt på Helsingfors karta förtjenar ihågkommas, ty den har i 50 år varit en medelpunkt, som få eller ingen annan enskild boning, för de bästa och högsta intressen i den finska hufvudstadens umgängeslif. Dess om Helsingfors så högt förtjente grundläggare, kommerserådet Henrik Borgström, gick ur tiden i juni 1883 och hans vänsälla, varmhjertade maka i januari 1885.

167 Närmaste grannen i norr till Borgströmska huset, det redan nämda Tengströmska, åtskiljes derifrån blott af en smal port. Det är sällsynt i Finland att bredvid hvarandra finna två sådana grannar, dertill inbördes förenade genom vänskapens närmaste band. Hade Tengströmska huset icke samma betydelse för konsten, som det Borgströmska – och det har dock varit Walter Runebergs atelier under hans härvaro, – så var det än närmare befryndadt med litteraturen genom slägtskap och ett förtroget umgänge. Dess egna medlemmar tillhörde från Åbotiden intelligensens fåtaliga aristokrati i landet och räknade som närmaste fränder professorerne Runeberg, Bergbom, Castrén och Herman Kellgren, de spirituele bröderne Gabriel och Fredrik Tengström samt professorskan Fredrika Runeberg. Få enskilda familjer hafva inom sig egt och förlorat så mycket utmärkt. Den högt begåfvade ende sonen Robert Tengström dog ung i Paris; svärsönerne Castrén och Kellgren föllo vid början af en glänsande bana, dottersonen Robert Castrén bortkallades i unga år från en löftesrik framtid. Efter professor J. J. Tengströms död 1858 fortforo de tre professorskorna, tre enkor, i många år att samla kring sig den förtrogna litterära kretsen af äldre och yngre vänner, tilldess att af den engång så rikt begåfvade familjen nu endast en Niobe återstår med de qvarlefvande af andra, tredje och fjerde slägtledet.

168 Sådana lifvande, samlande och inflytelserika kretsar för tidens kulturintressen, som familjerna Borgström och Tengström, förtjena en aktningsfull hågkomst i ett land, som i öfrigt lider en kännbar brist på hvad man i andra länder kallar mecenater. Litteratur och konst behöfva, framför andra, tillmötesgående; utan sol och värme frysa de bort. Men af sol och värme fanns ytterst litet för 40 år sedan. Landet var fattigt, kulet och tänkte på dagens bröd; få rika hade något att slösa deröfver, och ännu färre kände behof af ett sådant slöseri. Det fanns en och annan magnat, hvilken, såsom baron W. Klinkowström, förvärfvat en viss smak, en viss konstkännedom, och funno det nöjsamt att omgifva sig med taflor eller något litet skulptur; men sådant sökte de utom landet. Här fanns och kunde, i deras tanke, ingenting finnas förtjent af uppmärksamhet. Något hof fanns icke heller, som skulle beskyddat konsten, och landets lilla, något afsigkomna aristokrati riktade sina blickar bakåt på Stockholm, framåt på Petersburg. Hade icke konst- och litteraturintressena funnit ett välbehöfligt stöd i några få borgerliga familjer, skulle aldrig ett grönt strå spirat fram ur ödemarken. Numera är mycket annorlunda, nu har landets styrelse sjelf gått i spetsen för detta beskydd af konsten, medan litteraturen fortfar att drifva vind för våg och endast ihågkommits af litteratören, senator J. V. Snellman. Men på den tid, hvarom här är fråga, trodde hvarken styrelse eller magnater på möjligheten af en inhemsk konst, och tryckpressen, – ja, den öfverlemnades i censurens ömma omvårdnad.

169 Det fanns likväl en magnat (säger en), som såg något längre, och denne var geheimerådet, prokuratorn Carl Walléen. Ännu kan han icke vara glömd, denne långe, magre, imponerande vårdare af lagen, han, som ena ögonblicket kunde vara så autokrat, när han fann det behöfligt, och andra ögonblicket åter den älskvärdaste beskyddare för hvarje förbisedd talent, – han, som umgicks så lätt med penningen, men också förstod att slösa som en ädling på allt hvad han fann förtjenstfullt och skönt. Denne man, sjelf konstälskare, trodde på konstens framtid i Finland och blef, icke stiftaren, men den förste inflytelserike beskyddaren af Finska Konstföreningen.

170 Huru denna uppstod och verkade i sin första banbrytande period, skall nästa gång antecknas.

171 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 7/10 1885:|232 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XII.
Finska Konstföreningens början.

172 Mellan professorerne F. Cygnæus och N. A. Gyldén uppstod för vidpass 10 år sedan en polemik med anledning deraf, att båda ansågo sig berättigade till äran att vara F. Konstföreningens egentlige upphofsmän. Härom kan sägas, att båda hade ur vissa synpunkter rätt och ur andra orätt. Tanken på en blifvande konstförening var ett af de många fruktbärande frön, hvilka F. Cygnæus så rikligen strödde omkring sig, men med hvilkas realisering han icke praktiskt befattade sig. Vid nämda förenings stiftande befann han sig dessutom på utrikes ort och kunde således ej hafva deri någon direkt andel. Professor N. A. Gyldén med fru, född Wrede, förtjena ihogkommas såsom varma konstvänner, nitälskande för måleri och skulptur, hvaraf de ock i sitt hem samlat anslående profstycken. Ende sonen, den sedan berömde astronomen Hugo Gyldén, mångsidigt begåfvad uppväxte under dessa intryck vid violinen, penseln och poesin; men i stället att blifva den virtuos, den målare eller den skald, som man af honom väntade i barndomsåren, blef han den stränge vetenskapsman, som hans land i en senare tid förgäfves velat återbörda från Sverige.

173 Professor N. A. Gyldén hade från utrikes resor, jemte sin kärlek för konsten, äfven hemfört ifrigt förordade planer för dess befordran genom inköp till universitetet och yrkade äfven på en förening för konstens befordran. Förf. till dessa anteckningar erinrar sig en middag hos honom på våren 1845, dervid möjligheten af en konstförening utgjorde ett lifvadt samtalsämne. Närvarande voro, bland andra, professorerne Nervander och Ilmoni, konsul H. Borgström, assessor F. A. Rabbe, lektor C. Backman, bergmästarne F. Tengström och Hartvall, artisten M. von Wright, magister F. Berndtson m. fl. Den varmaste försvararen af en tillämnad förening var Ilmoni, Hvassers lärjunge, en idealist, som i sin lågande entusiasm ej erkände några hinder. Om i denna lifvade krets af konstvänner det definitiva beslutet fattades, vågar jag icke afgöra, men visst är att der funnos icke blott flertalet af föreningens stiftare och blifvande ledamöter i direktionen, utan äfven de olika element, som behöfvas för att införa en idé i verkligheheten: hänförelsen, den lugna besinningen, den praktiska klokheten och slutligen konsten sjelf, hvilken frågan gälde.

174 För öfrigt var förslaget då icke nytt, det hade varit å bane i flere år, det hade framgått ur det lifliga intresse för konstfrågorna, som vid denna tid var så utbredt i Helsingfors, der man isynnerhet svärmade för musiken. Finska Konstföreningen är således icke stiftad af en, utan af många, och sin tids legitima skötebarn. Icke ens de mest sangviniske bland dess stiftare kunde förutse de förvånande frukter denna förening, som gaf konsten dess första fotfäste i Finland, skulle bära 30 eller 40 år efter stiftelsen.

175 Huru rotad föreningen var i tidsintresset och huru detta famlade efter former för sitt framträdande, visar sig deraf, att en dylik förening var samtidigt börjad i Åbo och att redan d. 27 oktober 1845 öppnades i universitetet en utställning af de förenämda gipserna, jemte ett antal oljemålningar – plockgods för resten – utstälda till salu af en belgisk spekulant. Den 10 mars 1846 hade konstföreningen sitt konstituerande möte i universitetets fakultetsrum – denna historiska mötesplats för så mycket fruktbart och ofruktbart i landets kultur. Ordförande blef då geheimerådet Walléen, viceordförande baron Klinckowström, skattmästare konsul Borgström, ledamöter i direktionen professorerne Ilmoni och Nervander samt ingeniör v. Wright, suppleanter professorerne J. J. Tengström och Gyldén, magister Berndtson och licentiaten Topelius. Den sistnämde blef ett år senare föreningens sekreterare.

176 Walléen var rätte mannen att sätta en ny sak i gång på en tid, när ett namn behöfdes i spetsen för allt och protektion ansågs oumbärlig. Honom hade Konstföreningen att tacka för sin höge beskyddare, dåvarande Storfursten Alexander, chef för finska gardet, numera Alexander III. Detta namn betydde statsmaktens ynnest, men medförde senare äfven andra fördelar: ett i tre år utfallande bidrag af 500 rubel, motsvarande 100 aktier, samt föräringen af baron Klinckowströms efterlemnade, inköpta tafvelsamling, och F. v. Wrights vackra landskap från Haminanlaks. En vink af denne ordförande var tillräcklig att förskaffa föreningen ledamöter och medhåll, äfven der, hvarest man skulle ha afvisat hvarje annan, som kom med hvad man var mycket böjd för att kalla en tiggarelista. Och hvar helst en gryende talent stod att upptäcka, – E. J. Löfgren bland andra – var Walléen den frikostigaste likasom välvilligaste beskyddare.

177 Det skulle endast ske såsom han förestälde sig att det borde ske. Han var icke van att motsägas. Genom hans inflytande valdes den första direktionen permanent, utan att nya val komme i fråga, sålänge de förre ledamöterna qvarstodo. På de s. k. aktierna (5 rub. s:rrubel silfver årligen på obegränsad tid) och inträdet till utställningarne (20 kop. s:rkopek silfver) åsattes ett pris mera efter ordförandens sätt att betrakta penningen än efter allmänhetens. När derför vid extra möte den 18 Januari 1849 pluraliteten beslöt en reorganisation af stadgarne, hvarigenom direktionen underkastades årligt omval, för att ständigt kunna representera föreningens åsigter – en grundtanke, som mindre välbetänkt förändrades 30 år senare till treårig valperiod; – när samtidigt, 1849, aktiernas pris nedsattes till 3 rubel och ständiga ledamöter antogos mot afgift engång för alla, drog sig Walléen, ehuru återvald, förnärmad tillbaka. Hans efterträdare som ordförande blefvo geheimerådet baron Carl Cronstedt 1849–1855, generalmajoren baronen Casimir von Kothen 1855–1861, senatorn baron Sebastian Gripenberg 1861–1863 och derefter professor Fredrik Cygnæus, hvilken alltifrån sitt inträde i direktionen 1849 varit dess ledande tanke, intilldess att han, bruten af åren, afsade sig ordförandeskapet 1879.

178 Konstföreningen var icke fattig i förhållande till landets tillgångar under dess första tid; den räknade redan första året 459 betalda aktier à 5 rubel, och dess första bokföring ordnades på ett utmärkt sätt af H. Borgström. Årliga omsättningen uppgick de första 30 åren till 10 à 15 000konsekvensändrat/normaliserat mark i nuvarande mynt. Men i jemförelse med dess uppgift och nyare tillgångar efter Hovingska donationen 1876 var föreningen, som länge stödde sig uteslutande på enskilda bidrag, tarfligt lottad och ofta tvungen att hushålla, der den hellre velat gifva med så fulla händer, som dess förste ordförande önskat. Den andre i ordningen var ytterst försigtig att förlika Debet och Credit. Den tredje ordförande följde den förstes princip: pour gagner beaucoup, il faut depensér beaucoup; men fann också nödigt att anställa betydande notvarp af aktietecknare, hvartill hans egenskap af ecklesiastikchef förträffligt egnade sig bland det annars föga konstälskande presterskapet. Fjerde ordföranden följde den femtes råd, och om denne femtes öppna hand får man en föreställning, när man vet, att E. J. Löfgren ville göra honom till finansminister. Men var viljan god, så var kassan ofta klen, och för F. Cygnæus, som kallade sig »alla slarfvars förmyndare», återstod då ingen annan utväg, än att tillgripa sin egen handkassa bakom Napoleon I:s statyett på byrån. Bland hans anteckningar i almanackan läser man en af följande lydelse: »I dag tog N. N. min sista hundra mark.»

179 Penningen är mycket, icke minst för en fattig och frusen nybörjande artist, begåfvad med ungdomens utmärkta aptit, men man misstager sig, om man tror, att penningen är allt. Det vore oförklarligt, huru Konstföreningen med sina ganska begränsade tillgångar förmått, så att säga, skapa en finsk konst ur intet, om den icke å ena sidan fått medvind af tidsströmningen och, å andra sidan, verkat mycket mer genom tillmötesgående uppmuntran, än genom sina små understöd. Det var deri, som F. Cygnæus var mästare. Han väntade ej på nybörjare, af hvilka någonting kunde göras, han uppsökte dem. De unge artisterne sågo i honom ett slags försyn; det lönade mödanoriginal: mödar att svälta och frysa för att af honom få ett erkännande ord. Och utvägar fann han alltid. Var skattmästaren obeveklig och den egna handkassan pank, åsterstod alltid en vexel eller ett förord hos dem, som hade mera att gifva; icke kunde man lemna N. N. på gäldstugan i Düsseldorff eller Paris. I nödfall, om Cygnæus råkade vara på resor, tog han sjelf hand om den skeppsbrutne på fremmande ort. Dålig tack fick han stundom derför, men från de 30 år F. C. var Konstföreningens ledande själ finnes knappt en artist, som icke ännu i dag|232 3| ihogkommer honom med varm tillgifvenhet och kastar en blick af saknad på fönstren i bottenvåningen, Östra Henriksgatan n:o 5, der denne mäktige banbrytare för den finska konsten slutligen vissnade enslig bort och slocknade 1881.

180 Hans museum i villan på bergen är endast spillran af en älsklingsidé, hans ofödda smärtebarn, som värmde de sista 25 åren af hans lif, denna »Finska Konstakademi»,konsekvensändrat/normaliserat i hvilken Finska Konstföreningen slutligen skulle utmynna och hvars krona skulle vara ett nationalmuseum för konsten. I alla dessa år trodde Cygnæus ihärdigt på möjligheten att förverkliga sin idé och framstälde den på årsmötet 1860, icke förglömmande nödigt kostnadsförslag, som steg till ett belopp af 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Om dess tidsenlighet kan man hysa olika meningar; akademiernas tid synes vara förbi; men tanken var storartad, former kunna förändras, och förr eller senare måste en af staten organiserad medelpunkt uppstå. Cygnæus lyckades, som bekant, icke genomdrifva denna sin älsklingstanke.

181 Konstföreningen har icke undgått alla nybörjares öde att betala lärpenningar. Af dess förste skyddslingar gingo mer än två tredjedelar förlorade, somlige genom döden, somlige genom brutna vingar. Hvem mins numera Nikander, Barkman, Asplund och hvad de alla hette, desse målaregesäller, af hvilka man en tid väntade blifvande artister? Hvem mins alla dessa unga målarinnor, som fylde utställningarna och täflade om premierna? Några ha efterlemnat aktade namn; flertalet hemförde till sina familjer ett angenämt minne af ungdomsförsök ej utan talent. Döden bortryckte i deras unga år just dem, af hvilka man väntat mest: Anders Ekman, som endast hann med snillrika studier, Werner Holmberg och Karl Emanuel Jansson, hvilka redan uppnått ett glänsande rykte. Några få qvarstodo för att rikta konsten och glädja dess beskyddare: det är en lång historia om kamp, segrar och nederlag, hvars resultat är den nuvarande målare och bildhuggarekonsten i Finland.

182 Ty det bör icke förgätas, att Konstföreningens blotta tillvaro redan innebar fäste, uppmuntran, stöd för ett dittills rotlöst, brödlöst och skyddslöst studium. Allt hvad nu på detta håll hedrar och gläder landet har direkt eller indirekt utgått från Konstföreningens initiativ. Dess ritskolor uppsamlade och rensade anlagen, dess understöd syntes förstorade genom hoppets synglas, dess uppmuntran klargjorde talenter, som misströstade om sig sjelfva, dess utställningar framkallade konstvänner der ännu ingen tanke eller behof rört sig i denna riktning. På sin tid uppbar föreningen med enskilda medel och enskild tidsuppoffring alla de konstintressen, hvilka staten i andra länder och numera delvis äfven i vårt land, öfvertagit: – undervisningen, reseunderstöden, pristäflingarna, måleri- och skulptursamlingarne. Det var ingen lätt eller ringa uppgift, men den löstes med framgång. Konstföreningen kan numera med lugn motse den dag, när dess uppgift förenklas till hvad sådana föreningars uppgift är uti andra länder: att genom inköp och utlottning af konstverk understöda artisterne, utbreda mottagligheten för det vackra och förädla sammanlefnaden.

183 Behofvet af ett närmare personligt samband mellan artister, litteratörer och konstvänner föranledde 1864 stiftandet af en förening, benämndt Konstnärsgillet. Initiativet utgick från arkitekten Nestor Tallgren. Stiftarne voro 16, ledamöterne numera omkring 100. Det är en klubb för diskussion af gemensamma intressen, hvilken äfven utställer och utlottar ledamöternes arbeten. Att denna personliga samverkan, som är en komplettering af Konstföreningens grundtanke, ej gått spårlös förbi, visar sig deraf, att Konstnärsgillet tagit första initiativet till finske artisternes och litteratörernes pensionsförening 1873, skyddslagen för deras eganderätt 1877 och slöjdskolan i Helsingfors 1874, äfvensom anordnat konstutställningarne i Helsingfors 1876 och de finska konstverkens utställning i Köpenhamn 1883.

184 Hvilken mission återstår för de små nationerna, som äro beröfvade allt politiskt inflytande? Den, att i mensklighetens stora sekulararbete inlägga sitt mått och sin egendomlighet af mensklig förädling, – odling, religion, vetenskap, litteratur, konst.

185 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 15/10 1885:|239 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XIII.
Runeberg vid 28 år.

186 Vid Konstantinsgatan fanns en på sin tid mycket anlitad smedja, tillhörande smeden Ramstedt. Denne lille gubbe, hvars magra armar icke tycktes skapade för släggan, hade likväl smidt hop en förmögenhet och ansågs för en af stadens driftigaste borgare. Sjelf bodde han, som en man af gamla tiden, tarfligt vid smedjan, men uppförde på tomten bredvid, i hörnet af Konstantins- och Manegegatorna, en välförsedd, vacker gård, bestämd för hyresgäster. Denna gård ombytte sedan, efter Ramstedts tid, flera gånger egare och var en mötesplats för akademiska kretsar under J. J. Tengströms och J. J. Estlanders tid.

187 År 1831 hemsöktes Helsingfors första gången af koleran. Ramstedt hade mod att mottaga den fruktade farsoten till sin granne och uthyrde hörngården till koleralasarett. Förmodligen var hyran lockande, men efteråt kom ett afdrag. När farsoten upphörde nästföljande vinter och lasarettet blef obehöfligt, ville ingen ny hyresgäst inflytta i gården. Der röktes och vädrades i alla vinklar och vrår; hyran nedsattes till det lägsta möjliga, men de vackra rummen förblefvo toma. Hvem ville bo med kolerans hemska spöke så nära bakom sig?

188 Då fanns en ung docent, magister J. L. Runeberg, som i temligen knappa omständigheter vågat uppsätta eget bo året förut. Han hade intet annat lefvebröd, än sina lektioner i Laurells nya lyceum, till hvars stiftare han hörde, och hvad boet derutöfver behöfde, måste anskaffas genom privat information. Orädd som han var, fann magister Runeberg den låga hyran förmånlig och hyrde gården från den 1 oktober 1832.

189 Familjen bestod då af tre personer: husfadren sjelf, 28 år, hans unga maka, född Tengström, 25 år, och en några månader gammal liten flicka i vaggan. Denna lilla flicka, Anna, äldsta barnet och enda dottern, som sedan dog i späda år, hade af någon mindre finkänslig skämtande vän blifvit kallad »det poetiska missfostret» för hennes ovanligt långa bruna hår; men i verkligheten var hon ett välskapadt, vackert barn med de klaraste bruna ögon och tycke af modren, – fru Runebergs tänkande, varma, behagliga tycke, som sedan i äldre år, när hörseln försämrades, antog någonting tillbakadraget och inåtvändt.

190 Ingen af de sex sönerne fanns då ännu.

191 Hvad skulle denna lilla, anspråkslösa familj, som lefde nära nog på studentfot, företaga sig med åtta stora, vackra rum, tambur och kök? Detta blef snart kändt. Två rum uthyrdes åt magistrarne Castrén och Wegelius, – den sedan så berömde upptäckaren af finska folkets vagga, Mathias Alexander Castrén. Tre af de öfriga rummen med skild utgång bestämdes för sex pensionärer, två i hvardera. Det var två studenter från Vasa, två lyceister från Viborg, en dito från Lovisa och en privatist från Nykarleby. Den sistnämde, som åtnjöt två timmars privat handledning om dagen, erlade i ett för allt under två läseterminer 500 riksdaler (700 mark); de öfriga troligen något mindre. Mängden gjorde det, enligt det gamla ordstäfvet. Häri fann den stora våningen sin förklaring.

192 Hvilken börda likväl den unga värdinnan härmed åtog sig, detta kan den husmoder bäst bedöma, som pröfvat hvad det vill säga att sörja för sex matfriske fremmande pojkars alla behofver, piltar som kommit från egna olika hemvanor och kanske der blifvit temligen bortklemade. Dessa sex torde gifvit bekymmer nog, när de läste på nätterna och somnade från ljusen, när de sjuknade, när de råkade i sällskap af okänd beskaffenhet, när de blefvo länge borta på qvällarna eller ströfvade ut på svag is om hösten; för allt skulle ju de ansvara, som åtagit sig omvårdnaden. Emellertid aflopp allt lyckligt, förutom trassel med otrogna tjenarinnor. Allt var enkelt, men väl försedt, pensionärerne hade å sin sida ingen rimlig anledning till dessa klagomål, som äro så vanliga bland ungdom i andras hus; fastmer reste de sedan med vänskap och tack. Men den unga värdinnan hade sannolikt fått nog af försöket, ty det upprepades icke vidare efter detta första års prof.

193 Till familjens egen disposition återstodo då tre rum: sal, två kamrar och köket, der de två tjenarinnorna bodde. Salen var lyckligtvis stor och ljus: den skulle ju på samma gång tjenstgöra som matsal, mottagningsrum, lektionssal och bibliotek. I dess midt matbordet, till venster två höga, gulmålade bokhyllor af enklaste form; de nedersta hyllorna uppfylda af omkring 100 »Elgskyttar». Till höger en soffa med ett mindre bord och för öfrigt vanliga stolar med glesa mellanrum. Intet piano, inga taflor, dertill var icke råd. I sängkammaren en finare toilett med spegel och byrå; för öfrigt allt af enklaste form och material. I arbetsrummet med dess nötta skrifbord hängde på väggen en gammal fiol; den spelades icke, den knäpptes endast för att uttaga en melodi. Egaren lefde i en inre musik, fastän han veterligen ej spelat ett instrument. De två pensionärerne i rummet bredvid hyrde ett gemensamt piano; gossen från Lovisa var ett musikaliskt underbarn, ehuru han aldrig blef mer än dilettant. Till dem kom Runeberg stundom för att uttaga en melodi på pianot, aldrig en melodi som han hört, alltid en egen, som födts samtidigt med en af hans dikter och hvilken han nu ville få klar för sitt öra. Det var egendomliga, drömmande toner, som bildade ett intagande, inom sig afslutadt musikaliskt helt och närmast kunde förliknas vid Almqvists musik. De ha aldrig blifvit upptecknade; dikten blef odödlig, melodin dog i diktarens bröst. En af dessa en skalds okända melodiska drömmar fick en sällsam gengångare. Fredrik Ehrström hade, bland andra Runebergs dikter, äfven tonsatt »Löf och örter och blommor små». Motivet var så förvånande likt Runebergs egen melodi till samma stycke, som om Ehrström afskrifvit denna. Hade han hört den? Aldrig. Melodin låg förborgad i orden, med hvilka den blifvit född, och Ehrström hade med musikalisk inspiration funnit den der.

194 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 16/10 1885:|240 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XIII.
Runeberg vid 28 år.

(Forts.)

195 Den obemärkte docenten i grekiska språket och litteraturen, magister Runeberg var till sitt yttre lika olik den senare så frejdade professorn och skalden, som general Bonaparte i yngre år var olik kejsar Napoleon I. Hans långa gestalt var mager och nästan kantig; den vackra och kraftiga proportion, som sedan ifylde sig mellan de breda skuldrorna, de långa armarna och det höghvälfda bröstet, fanns ännu icke. Hyn, som på sommaren bryntes af solen, bar på vintern gulbleka spår af ansträngda studier; näsan var tunnare, håret yfvigt; blicken, ehuru alltid intelligent, saknade det storartade lugn, som i senare åren beherskade alla, utan att göra anspråk derpå. Julaftonen 1832 skänkte Runeberg sin maka detta då nya, af Mazér målade porträtt, som ännu finnes qvar och som afbildade honom nästan i en ynglings gestalt med karmosin på kinderna. Gåfvan åtföljdes af en vers, som för mottagarinnan presenterade »hennes vackra man». »Men det är ju icke likt», anmärkte fru Runeberg med en ton af besviken väntan. – »Möjligt», svarade gifvaren, »men jag har ju presenterat din vackra man.»konsekvensändrat/normaliserat – Det är sant, att äfven andra då funno brister i likheten, men en senare generation får likväl af Mazérs bild en temligen trogen föreställning om Runeberg vid 28 års ålder.

196 Det arbetade och gäste för mycket inom denna väldiga ande då för att han skulle ha hunnit till sjelfbeherskning och harmoni. Han stod midt i striden, han tyngdes af bekymmer, han led af motgångar och visste sig förbisedd; han var en gigant, som kände sina armar bundna. Morgonbladet 1832–1834 bär vittne om att han kunde förhetsa sig, men sällan och snart öfvergående. Hans polemik kunde slå öfver målet, såsom emot Tegnér och fosforisterne, men var i grunden godmodigt satirisk, aldrig bitter, aldrig personlig. Sådan var han ock i sitt enskilda lif, ojemnare då, än i senare år, stundom nedstämd, oftare lifvad, gladlynt, skämtsam, aldrig hvad man kallar vid dåligt lynne. Det fanns redan då ett sällsynt jemnmått hos denne man, i betraktande af de yttre och inre stormar han hade att genomkämpa. Sin vederqvickelse fann han i ett lyckligt familjelif, i en förtrogen vänkrets, i det gamla Greklands skalder, i den diktkonst, hvartill han kände sig kallad och om hvars äkthet han först nu genom Elgskyttarne blef fullt medveten.

197 En arbetets man var han alltid i kraftens dagar. Han uppstod vanligen tidigt och gick då ut på ensliga vandringar. Förmiddagen tillbragtes mest i lyceum, eftermiddagen med hans privata elever, aftonen med de få vännerne eller med hans makas anförvandter. Det var icke lätt att veta när han ostörd fann tid för studier och skriftställareverksamhet, som ju vid redigerandet af en tidning måste vara regelbunden; men att han fann tid, derom vittnade både lärda och litterära alster från denna period af hans lif. Sannolikt användes en del af natten. Hans bibliotek var hvarken då eller senare rikt försedt, om icke i grekisk litteratur; han läste af grundsats endast det bästa för att ej förlora sig sjelf i mängden af intryck och förebilder. Homerus bland de gamle och Walter Scott bland de nyare voro och förblefvo hela lifvet igenom hans älsklingsförfattare.

198 »Lördagssällskapet», till hvars intima krets hörde Snellman, Nervander, Cygnaeus, Nordström, Laurell, F. Tengström, Bygdén, Ahlstubbe, F. Ehrström och fem eller sex andra, sammankom turvis hos hvarandra och fyra eller fem gånger på året hos Runeberg. Dess sammankomster lågo utom de dåvarande pojkarnes synkrets, men ha fortlefvat i traditionen. Der munhöggs betydligt. Den qvickaste var Nervander, den hvassaste Nordström, den mest hetlefrade Snellman, den talföraste Laurell. Cygnaeus med sin storslagna idealism var ett ständigt föremål för spjutkastning, likasom F. Tengström för skämtet. Ingen tyckte mer om ett friskt skämt, än Runeberg sjelf, och ingen fann det rätta ordet som han, men ofta nog blef det han, som lade emellan ett lugnande inpass, när striderna blefvo för heta. I detta sällskap sparades icke skarpa, ja, ur den tidens synpunkt, rent af revolterande ord i dagens litterära och akademiska frågor, men derifrån utgingo ock banbrytarne för den nya tid, som efterhand kullstörtade den akademiska konservatismen från Åbo och inverkade så mäktigt omskapande på alla landets kulturförhållanden.

199 Till det närmaste dagliga umgänget hörde, utom skolläraren Bygdén, en af dessa godhjertade humoristiska slarfvar, dem Runeberg särskildt favoriserade och dem han förstod att så mästerligt teckna. Det var en storvext, bredaxlad, gladlynt senior af den gamla Åbostammen, vanligen kallad Matte, slägting och barndomsvän, hvilken Runeberg med otrolig möda sökte hålla i raka akademiska spår och bereda en stadig plats på den pedagogiska banan. Hvar dag svor Matte de heligaste löften och glömde dem lika regelbundet dagen derpå, men han och hans vän förblefvo oskiljaktige. Det lönade mödan att höra Runeberg berätta om Matte och dennes arffiende, den ryktbare polisen Eklöf, som alla qvällar lurade i högvakten vid senatstorget, der nu den stora kyrktrappan är, och huru Matte, af fruktan för Eklöf, tassade tyst på tå öfver det mörka torget i strumpfötterna.

200 Ett annat drag. Runebergs gamla moder lefde under mycket knappa omständigheter. Sonen hade långtifrån något öfverskott att dela med sig, men antecknaren af dessa rader hedrades stundom med förtroendet att rekommendera på posten ett penningebref till fru Anna Maria Runeberg, Jakobstad.

201 Regelräte pedagoger torde haft åtskilligt att anmärka mot Runebergs metod att undervisa. Han tog den åtminstone med privatelever, ganska fritt. Stundom en, stundom två, stundom tre timmar å rad, huru tiden medgaf. Det hände väl ock, att han gaf eleverne lof en dag för att sjelf ströfva ut på fågelskytte. Det nödvändigaste i boken måste obevekligt kunnas, men derutöfver var metoden sokratisk. Man skulle sjelf uttänka rätta lösningen, rätta ordet. Detta var brydsamt, men det väckte eftertanken bättre än slabbrande lexor. Eleverne lärde sitt mått grundligare på två terminer för denne lärare, än på fyra terminer i skolan.

202 Utom lärosalen hölls så föga på respekten, att lärjungarne behandlades som jemnlikar med läraren. Om vintern deltog magistern med sina sex pensionärer i snöbolIskrig på gården; höst och vår lärde han dem träffsäkerhet i stenkastning, hvari han var en mästare. För att sist tillägga ett ord om dessa sex, förskingrades de snart i olika öden. En dog i unga år, en blef officer vid gardet, två blefvo lagkarlar och den ene af dem hofrättsråd, en blef polismästare och en professor.

203 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 31/10 1885:|253 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XIV.
Afskedsfesten för Runeberg och hans senare besök i Helsingfors.

204 Det är bekant, att docenten Runeberg och hans lördagssällskap ej voro väl anskrifne hos pluraliteten af det magtegande consistorium academicum och, visserligen ej utan skäl, ansågos som revolterande nyhetsmakare. Motgångar på den akademiska banan blefvo häraf en följd, och slutligen blef Runeberg, oaktadt ett snillrikt, glänsande specimen, förbigången vid besättande af adjunkturen i grekiska språket. Då sökte och fick han lediga lektorstjensten i samma språk vid Borgå gymnasium 1837.

205 Hela den yngre generationen vid universitetetoriginal: universitet råkade i uppror. Redan två år förut, när det gälde ett literärt understöd, hade studenterne vid en publik disputationsakt i filosofiska auditorium sönderrifvit medtäflarens, teologen J. A. Gadolins tryckta afhandling och kringstrött bitarne öfver auditoriets golf. Nu tänkte man på intet annat, än demonstrationer. Det kostade Snellman och andre den nya tidens populäre män ingen ringa möda att hålla ungdomen tillbaka och förebygga skandaler. Runeberg sjelf, som aldrig varit partiman, gjorde allt hvad han förmådde att lugna de upprörda känslorna. Slutligen lyckades man afleda stormen genom förslaget att fira en storartad afskedsfest för den bortflyttande läraren, och de äldre åtogo sig att – som man vid denna tid läste i »Lycksalighetens ö» – hålla vindarna instängda i säck.

206 Gentemot det då ännu ofödda Kajsaniemi utskjuter i Thölö vik, nära till Långa bron, den täcka udde, som af ett der beläget utvärdshus fått namnet »Sparbanken». Udden och dess sparbank ha sin egen historia, som icke hör hit; den var mycket på modet före Kajsaniemis tid och inbragte vackra sparpenningar, om ej för gästerne, så utan tvifvel för värden. Läget var ostördt och afskildt samt hade fördelen af ett mellanrum mellan sig och staden, tjenligt att lemna alltför lifliga känslor tid till besinning på återvägen. Här hölls afskedsfesten för Runeberg den 8 maj 1837.

207 Man samlades kl. 6 i den vackra, något svala våraftonens glans. Det var omkring 300 personer, kanske något deröfver, studenter, yngre och äfven äldre lärare, som hörde till minoriteten i consistorium, samt stadsbor utom universitetet. Teologiska fakulteten var troligen glest representerad. Icke hälften af deltagarne fann tak öfver hufvudet, men tält voro uppslagna med nödiga tillbehör, bålar och lerpipor.

208 Akademiska fester äro i alla tider kända för sin ordrikedom i skålar och tal, men här hölls ej mer än det enda talet för hedersgästen. Talaren var magister Aron Gustaf Borg, sedermera professor, kyrkoherde, domprost i Kuopio och landtdagstalare. Förtroendet föll på god hand. Man hade tänkt på Isak Ahlstubbe, tidens celebraste vältalare före F. Cygnæus och dertill Runebergs intime vän; men Ahlstubbes tal voro bildade efter det klassiska latinet, der frasen var hufvudsak, och Aron Borg förstod att i sin flytande talegåfva inlägga en öfvertygande värme. Borg har talat mycket i sitt lif, men kanske aldrig så sympatiskt ur allas hjertan. Han, så att säga, flöt på en situation och tog sitt tacksamma ämne i stora drag, utan bitterhet. I de derpå följande stormande hurraropen ingick heller ingen demonstration mot de akademiske fäderne. Allt var hyllning, saknad och glödande tillgifvenhet.

209 Efter talet afsjöngos, på melodi af »Svanen», för tillfället författade verser af Lars Stenbäck. Derpå svarade Runeberg. Han var, som man vet, skygg för hyllningar och höll lika ogerna tal, som han gerna talade i förtroliga kretsar. Nu kunde han icke undgå att svara, och han svarade med några få ord, sägande sig alltid skola bevara i kärt och tacksamt minne detta universitet, »der han lärt sig att skåda lifvet ljust».

210 Hela festen koncentrerade sig kring sitt föremål. Der den tätaste gruppen trängdes, kunde man vara viss på att i dess medelpunkt finna Runeberg. Otaliga gånger buren kring salen, mottog han denna gång hyllningen utan förlägenhet. Han var öppen, varm, tillgänglig för alla; afskedet från förtrogne vänner och denna ungdom, med hvilken hans diktarelynne var så nära beslägtadt, gjorde honom vek. Icke utan smärta drog han sig från dessa lifvande intryck tillbaka till en småstads enahanda. Hvad skulle icke han, då i blomman af sin kraft, hafva kunnat verka här, på detta jemförelsevis stora och bördiga såningsfält för en ny tids idéer och en upphöjd lifsåskådning! Han kunde ju icke förutse, att flykten till Borgå skulle lemna honom, om icke mera tid, så dock mera lugn, än här varit möjligt, för att samla sina tankar och i stillhet utmejsla dem till odödliga skaldeverk. Vi, som efterlefva, förstå nu, att detta, som så månget annat af lifvets smärtsamma skiften, var en skickelse, ämnad att göra honom, icke till hvad han här kunnat blifva, men till hvad han i Borgå blef, – och detta var dock i sanning mycket nog.

211 Den, som känner ungdomen, förlåter gerna, om den i ögonblick af högstämda känslor förglömmer det dagliga lifvets kloka mått. Men studentlifvet 1837 glömde måttet oftare och för mindre anledningar än man glömmer det nu i våra dagar. För att bekänna sanningen, drucko många den qvällen icke ur glas, utan direkt ur bålarna. Tälten skuggade: man kunde icke se bålarnas botten. Supén klockan 1 var en huggsexa, der den, som lyckats röfva en bit på gaffeln, bar den bort i triumf.

212 Solen gick upp med denna underbara belysning öfver sundets, vikens och hamnarnas vattenspeglar, som endast en vårmorgon kan erbjuda. När klockan led emot sex, beredde sig de siste qvarblifne, – de torde ha varit omkring 50, – att följa hedersgästen hem till hans bostad. Der sjöngs hela vägen qvartettsång, och när man kom till Långa bron, sjöngs »Källan». De, som icke sjöngo, och bland dem skalden sjelf, stodo lutade mot balustraden, betraktande skuggor och dagrar på de glänsande vattenytorna.

213 Den tiden sjöngos Runebergs visor alltigenom, icke som nu, när man är för lat att sjunga mer än en eller två verser. När sångarne kommo till sista versen:

Ochkonsekvensändrat/normaliserat källans ljus och mörker skall

Likvälkonsekvensändrat/normaliserat af dem bero,konsekvensändrat/normaliserat

215 – af molnskuggorna – afbröt dem Runeberg. – »Nej, – sade han, – nej, det är icke sant! Sen på vattenspegeln der! Är han ren, skall ingen sky förmörka honom, ingen, ty han bär sitt ljus i sig sjelf!»

216 Så slöts denna afskedsfest, i enthusiasm jemförlig med få andra, och Helsingfors har dock bevittnat många öfversvallande känslor af den art, som qvarlemnar intryck för hela lifvet.

217 Åren gingo, generationerna vexlade, mycket förändrades, Runeberg fanns ej mera här, och hans plats fyldes aldrig. Han rotade sig i Borgå, han kände sig hemma der, han uppsöktes af bekanta och obekanta, hans hus blef en vallfartsort, hans blomsterprydda boning ett ständigt gästrum, derifrån hvarje besökande hemförde ett minne, men der ingen bekymrade sig om den oersättliga tid och arbetskraft, han frånröfvade Finlands och verldens skaldekonst. I Helsingfors var skalden numera en främling. Alla kände honom, alla ville se honom, men han kände få och var icke nyfiken att se sina många okända beundrare.

218 Ändock hade han stundom anledning att återvända hit. Han hade nära och kära anförvandter, äfven gamla vänner, som voro lycklige att någon sällsynt gång få se honom hos sig. Han kom då ibland, men alltid i möjligaste incognito. Han hade sina skäl, han önskade vara förskonad för dessa hyllningar, som endast generade honom och störde hans lugn. Fick då någon af vännerna råda om honom en qväll, skedde det blott med förbehåll att »ej ringa hop folk». Och detta var lättare lofvadt, än hållet, helst när fruarna fingo sin hand med. Ofta nog fann gästen, i stället för den utlofvade trånga vänkretsen, salen full. Då drog sig Runeberg, tyst eller fåordig, tillbaka i herrarnes rökrum, och de, som inbjudits till hans närmare bekantskap, funno sin väntan besviken.

219 Nödd och tvungen, infann sig skalden till promotionen 1857 med dess sjuhundraårs jubileum för kristendomens införande i Finland. Han promoverades då till theologie doktor och måste ställa sig på parnassen inför soiennitetssalens högtidsklädda publik. Professor Lille var promotor i theologiska fakulteten och inspirerades både af stundens betydelse och sin gamla vänskap för Runeberg till ett tal, som i öfrigt var både värdigt och varmt, men, för den vid sådana tillfällen häfdvunna frasen, kanske något för långt. Efteråt var doktorsmiddag i Oeltzes salon. – »Nå, Runeberg, –|253 3| sade Lille vid det förtroliga samspråket der, – hvad tyckte du om mitt tal? Och hvad tänkte du på, när du stod så allvarsam på parnassen?» – »Jag tänkte, – svarade Runeberg – att jag satt i min båt vid Kroksnäs och hade stängt in en flock änder uti en vik. Jag ville just lägga an, när du slöt att tala.»konsekvensändrat/normaliserat

220 Vid sina besök i Helsingfors bodde Runeberg stundom hos sin svägerska, professorskan Tengström, stundom hos svågern, bergmästaren F. Tengström. En dag inbjöd Tengström honom och antecknaren af dessa rader till bergsstyrelsens embetsrum för att bese några nya malmer och mineralogiska samlingar. Detta var en list. Vid ankomsten befanns der en fotograf i beredskap med sin apparat. »Se så, sätten er, det är allt i ordning», sade Tengström. Det halp icke, fotografin togs och blef det mest lyckade porträtt, som finnes af Runeberg. Det förtjenar tilläggas, att fotografen var en ung dilettant i yrket, tjensteman vid bergsstyrelsen, och aldrig erbjudit sin konst åt allmänheten.

221 F. Tengström förrådde stundom sin svågers incognito, i glädjen att se honom här. En afton, när Runeberg, nyss anländ, icke anade oråd, stod plötsligt en skara af ett par hundra studenter utanför hans fönster och helsade honom med sång. Han gick ut att tacka dem och bortrycktes i triumf till societetshuset. I hast improviserades en sexa med skålar och sång. Stämningen blef så lifvad, att gästen från Borgå rycktes med i hänförelsen, likasom han nyss ryckts med bland sångareskaran.

222 Första delen af Fänrik Stål var utkommen, och färdiga stycken af andra delen hade af skalden upplästs i små kretsar vid hans gästfria, oförgätliga qvällar, eller rättare nätter, i Borgå. Några åhörare hade sedan lyckats få afskrifter, ej blott af »Sveaborg», som var censurens förskräckelse, utan äfven af andra stycken. Nu, vid sexan i societetshuset, när Runeberg bars kring det rymliga förmaket, uppslogos dörrarna till stora, vid tillfället mörka salen, – denna sedan så saknade sal, som inrymde mer än 1 000konsekvensändrat/normaliserat personer och varit vittne till så många festliga samqväm. Efter ett kringtåg der, placerades gästen med sin stol på ett bord midti salen, och nu skulle han uppläsa »en fänrik». Han uppläste »Fänrikens marknadsminne», omgifven i mörkret af åhörarne, hvilka i andlös tystnad uppfångade hvarje ord. Mot slutet af dikten svek minnet författaren. Han hade börjat generalens tal till den gamle granadören och kommit till orden

223 Derförkonsekvensändrat/normaliserat äro vi kamraterkonsekvensändrat/normaliserat ...

224 Men här stannade han och hade glömt fortsättningen. Då hördes ur mörkret en späd, ung röst fortsätta:

225 ... derförkonsekvensändrat/normaliserat kom, och sätt dig här!konsekvensändrat/normaliserat

226 Riktigt! anmärkte Runeberg, öfverraskad af detta eko, och fortsatte derpå, under egen och allmän munterhet, dikten till slut.

227 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 6/11 1885:|258 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XV.
Majfesterna.

228 Hvarhelst en skara frisk ungdom finnes församlad under vårens första grönska, söka sig dess känslor luft. Majfesterna vid universiteten voro icke någonting nytt, de hade länge firats under olika former i Sverige och Åbo, men i den utsträckning och form, hvarmed de firades under de första två decennierna efter universitetets flyttning till Helsingfors, blefvo de ett slags folkfester, som lockade tusentals åskådare från alla samhällsklasser.

229 Om den första majfesten 1831 vid Sörnäs saknas närmare detaljer, men om de efterföljande, åren 1833, 1834 och 1848 är följande antecknadt. De firades alla på Gumtäkts ängar invid landsvägen, vidpass 4 verst nordost från Helsingfors. Läget var vackert och gynsamt, en lindrigt mot vägen sluttande plan, begränsad på landsidan af blandad barr- och löfskog samt i vester af Gammelstads vik, som utbredde i aftonsolen sina grunda, glittrande vattenspeglar med grupper af vass. Vid fjerde majfesten 1848 donerade Gumtäkts egare, dåvarande kammarrådet, sedermera statsrådet friherre J. G. von Bonsdorff, i sitt och sina arftagares namn, dessa ängar till ett evärdeligt majfält för Finlands studenter, – en på fältet muntligen tillkännagifven donation, som mottogs med ljudeliga lefverop för denne ungdomens gladlynte gamle vän. Men sedan oblida öden fogat, att efter 1848 ingen majfest mera lyckades endrägtigt församla alla studenterne, har v. Bonsdorffs varmhjertade donation råkat i glömska, och de under splittringens tider firade majfesterna hafva af denna orsak sökt sin lokal i den senare anlagda, närmare belägna Thölö park.

230 Andra majfesten var torsdagen den 23 maj 1833 i klar, men sval luft och med fullt utslagen grönska. Studenterne, 300 till antalet, tågade under omvexlande sång och fältmusik kl. 4 e. m. från universitetstrappan ut till Gumtäkt. Dammet var så starkt, att de efterföljande roade sig att »rista blodörn» – figurer – på de föregåendes ryggar. Vid ankomsten till fältet blef kapplöning om första glasetoriginal: första–glaset, öfverplaggen hängdes i träden, fraterniseringen blef allmän. Fältet var prydt med en kolossal trikolor i de ryska färgerna, tält och en talaretribun. Bland de inbjudne sågos vicekansler, general Thesleff, rektor, professorerne och många honoratiores, hvaribland landshöfdingen grefve Armfelt. Programmet var officiöst och granskadt af rektor. Festtalare var magister Isak Ahlstubbe, om hvilken det sades, att han endast behöfde se på knappen i sin frack för att derur hemta ett flytande tal. Första skålen utbragtes under kanonsalut för kejsaren, den andra för kansler. Talaren glömde ej att erinra om 300 nya skolor, som dittills blifvit inrättade under H. M. Kejsar Nikolais regering. Folksången afsjöngs; – icke Kejsarhymnen eller Vårt Land, som då voro ofödda, utan »Eläköön armias», Franzéns vackra finska ord till den engelska folksången God save the king. Derefter följde sedvanliga skålar för vicekansler, rektor, universitetet och fosterlandet.

231 Den icke officiösa och mest lifvade delen af festen bestod af lek och dans, – bollslagning, spjutkastning, trissa, simlek och stöfvelkadriller. Simleken var halsbrytande och gick så till, att 50 eller 60 kamrater stälde sig mot hvarandra med framsträckta armar och förenade händer. Öfver denna långa rad af armar skulle då en simma, sålunda att han kastades högt i luften, föll tillbaka i de mest vidunderliga ställningar, kraflade sig framåt, gjorde en ny luftresa och fortsatte på detta sätt raden till slut. Dertill fordrades skicklighet och balans hos simmaren, styrka och beräkning hos de kastande. Betedde sig endera oskickligt, hamnade den olycklige simmaren med hufvudet förut på marken mellan svigtande armar. Desse studenter 1833 – den nuvarande studentgenerationens fäder och farfäder – räknade bland sig berömde kämpar i allt slags manlig idrott. Och likväl klagades då, att deras bragder voro ett intet mot Åbo studenternes.

232 Senare kom en tid, när kämpalekarna glömdes, och redan 1848 märktes tydligt en minskning i vighet och kraft. Mellan 1848 och 1878 aftogo ytterligare dessa egenskaper af brist på öfning och håg; ungdomen förblef i öfrigt sig lik, men från de förlästa skolorna tillströmmade unge filosofer, hvilka ansågo kraftöfningar under sin värdighet. Våra dagar ha åter sett sport bland ungdomen; man förbereder sig nu metodiskt med tränande till den vighet och styrka, hvartill fäderne kommo genom hårdhändta pojklekar.

233 Tredje festen var fredagen den 23 maj 1834 och liknade sin föregångare, utom att vårsolen nu visade ett blidare anlete. Den stora ryska trikoloren på majfältet föll ned och uppstäldes åter. Flere talare uppträdde och sist Snellman. Qvällen var då redan långt liden, luften sval, punschens inverkan syntes de äldre vådlig, men ingen maning till uppbrott fann gehör. Vänta litet! sade Snellman och framträdde på tribunen. Det var en skål för fäderneslandet i kraftiga ord. Han stod der synlig för alla med sitt höjda glas, och när han slutat, kastade han detta tömda glas till marken, så att det splittrades i hundrade stycken. Hvem ville ej följa hans exempel? Den gamla seden, att ur ett glas, som bevärdigats med en sådan skål, borde ingen ringare skål mera drickas, slog an. I ett nu voro alla glas under hurrarop slagna i stycken, och när ingenting mera fanns att dricka ur, fann maningen till återtåg villigt gehör.

234 Han kände sitt folk, den mannen, och sparade icke på krafttag. Det måste ha varit vid majfesten 1848, när han genom en coup de main gjorde slut på punschdrickandet, som fram på qvällen antog vådliga dimensioner. Vid dessa majfester fanns alltid ett Mon repos, en hölada, bestämd att lemna ett herberge för slagne kämpar, men den svala qvällsluften medförde en fara äfven för de måttligaste. De trodde sig ha iakttagit all försigtighet och kände sig endast behagligt stämda, när den försåtliga varan plötsligt steg dem åt hufvudet och måttet var öfverskridet. Åter manade äldre kamrater till uppbrott, och åter fann uppmaningen intet gehör. De långa borden med sina rader af glas stodo der så inbjudande, och än var det långt till bålarnas botten. Då utsträckte Snellman sin käpp öfver yttersta bordet och avancerade djerft hela bordraden framåt, nedsopande alla glas, hundradetal och åter hundradetal, som en härjande Attila. Öfverraskade, förvånade, åsågo de täta lederna kring borden denna djerfva razzia, ett knot uppstod, men nedtystades snart af hurrarop. Åter hade Snellman lyckats slå an den rätta strängen, och i gladaste stämning anträddes återtåget, under skratt åt de få knotande, som misslynte plockade upp här och der ett osöndradt glas från gräset för att fortsätta kampanjen.

235 Nöjet blef temligen dyrt, icke blott för de ruiner af glas, som betäckte fältet, utan ock för transporten till majfältet och för de många kringstående snyltgäster, pojkar och andra, som i skymningen smögo sig fram från skogsbrynet oeh delade undfägnaden. 1834 belopp sig hvarje deltagares räkning till 5 riksdaler. Tillställarnes isvoschtschikar ensamt kostade mer än 100 riksdaler.

236 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 7/11 1885:|259 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XV.
Majfesterna.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

237 Floras dag, lördagen den 13 maj 1848, firades fjerde majfesten, hvars intryck blefvo epokgörande långt utom studentkretsarne. Det var »das tolle Jahr»; februarirevolutionen i Paris hade antändt halfva Europa, och äfven här hade man druckit dess skål i champagne, äfven här hördes numera marseljäsen på gatorna. Universitetet hade fått en ny vicekansler, en general från Kaukasus, Nordenstam, ännu obekant med alla förhållanden. Liberalare än sin företrädare, general Thesleff, som efter 1834 icke tillät firandet af andra än höga födelsedagar, tillät Nordenstam majfesten, måhända på prof, var sjelf närvarande och bars i triumf af desse samme studenter, hvilkas mest impopuläre chef han blef några få år derefter. Programmet blef likväl på förhand noga granskadt, och Finlands af fruntimmer förärade nya fana fick icke bäras i spetsen för studenternes tåg, men fick uppresas i centern af majfältet.

238 Tiderna hade mognat, folkmedvetandet sökte sig ord. Hösten 1847 hade Runebergs Vårt Land första gången blifvit synligt i Borgåbladet, och några dagar före majfesten ombads Fredrik Pacius att skrifva en melodi till denna sång. Han fattade sitt uppdrag som en illustration för festen och skref i hast en af dessa melodier, bestämda att en gång höras, anslå och sedan glömmas, sådana han skrifvit många förut. Men i hans diktarelynne låg alltid någonting storartadt, och texten ryckte honom med sig. Utan att sjelf ana det, inlade han i sin tondikt en fläkt, som sedan uppbar denna melodi öfver minst åtta andra, måhända mera omsorgsfullt utarbetade melodier till samma text. Man anmärkte utan skäl i Pacii melodi till Vårt Land en reminiscens af den tyska visan »Der Pabst lebt herrlich in der Welt». Likheten består i ett flyktigt motiv, sådana man ofta finner gemensamma i de mest olika kompositioner.

239 Studenterne uttågade från sin trappa vid senatstorget under vexlande sång och gardesmusik, som förut, men utan fana. Hon svajade vid ankomsten stolt öfver majfältet. Det behöfdes icke mer. Man kände sig stå kring en symbol af fäderneslandet.

240 Då uppstämdes för första gången Vårt Land under ackompagnement af gardesmusiken. Det var en väldig och gripande kör, alla hufvuden blottades, först bland de närmast stående, sedan allt längre kring det med omkring 3 000konsekvensändrat/normaliserat åskådare folkfylda fältet, och på samma sätt spridde sig hurraropen efter sångens slut ända bort till det aflägsna skogsbrynet. En frisk vårvind utvecklade fanan. Intrycket var öfverväldigande, bland de närstående få ögon torra. Finlands stumma folk hade ändtligen funnit ord, och från denna dag blef Vårt Land dess folksång.

241 Efter de sedvanliga skålarna uppträdde på tribunen Fredrik Cygnaeus. Han var då i mannålderns fulla kraft, ett och fyratio år, draperad i sin korta, svarta venetianska kappa och alldeles sådan Löfgren målat honom. Han stod en lång stund tyst och lugn, betraktande skarorna under sig som en kung betraktar sitt folk, medan sorlet på det vida, öppna fältet behöfde tid att tystna. Derpå begynte han detta ryktbara tal om Finlands namn, som, i förening med den första fanan och den första folksången, blef epokgörande för det då lefvande slägtet och många efterföljande.

242 Huru hade icke de lärde fordom letat efter detta namn i alla de eländiga kärr de kunnat påfinna! Cygnaeus tog det gammaltestamentligt såsom en sammanfattning af land och folk, såsom en lifsrot till allt, och han visade huru det genomgått seklerna från de mörkaste skuggor till nutidens ljusa dag, huru det sammanhållit alla bristande band, förenat alla åtskilssträfvande viljor, banat sig väg genom isar och ödemarker, slagits till jorden, förhånats, trampats, öfverväldigats och alltid rest sig ånyo, aldrig förgätits, aldrig förrådts, aldrig öfvergifvits i den bittraste nöd. Han fann dess märke öfverallt hvar han såg, i naturen, i folktypen, i folkanden, i historien, än som dunkel instinkt, än som medvetet mål, och dess makt var oförstörbar. Detta namn kunde ej dö, sålänge ett menskligt hjerta klappade här; detta namn fortfor att värma odlarens håg, der han gick frusen vid plogen, och tänkarens forskning vid nattlampans sken; detta namn fortfor att återljuda i modrens enkla visa vid vaggan, likasom i skaldens högstämda dikt, det eldade krigarens mod i faran, det kom ynglingens blod att svalla och tärnans kinder att glöda; det ingick såsom en lifsgrund i allt arbete, alla försakelser, alla pligter och alla framsteg; – för detta namn vilja vi alla lefva, och för det kunna vi alla dö ...

243 Under de sista orden hade den nedgående solen förvandlat Gammelstads vik till skimrande guld. Talaren utsträckte sin arm mot de glänsande vattenspeglarna och frågade – icke med fänrikens ord i »Den femte juli», men med hans tankegång – om icke detta land dock var värdt att älskas i lifvet och döden. Ett glest hurra besvarade dessa ord och spridde sig sympatiskt öfver fältet, äfven der man ej förnummit ett ljud af talarens röst. Det var glest, derför att få af de närmast stående deltogo deri, de kunde det icke, en varm lifsström från deras hjertan flödade öfver och förqväfde röster. Aldrig har en finsk talare mäktigare hänfört tusende åhörare, aldrig har i detta land ett tal qvarlemnat ett djupare intryck. Det var improviseradt, det flöt ut ur dagen och stunden, upptecknades icke heller, ty man hade då ingen stenograf, och blef följaktligen icke tryckt, såsom de flesta af Cygnaei senare tal. Orden förglömdes, tanken qvarstod, slog rot hos ungdomen, spridde sig öfver landet och blef det fruktbara utsädet för ett nytt tidehvarf.

244 Detta tal den 13 maj 1848 var höjdpunkten af Fredrik Cygnaei på upphöjda tankar rika lif och otvifvelaktigt hans bästa tal. Som talare uppträdde han sedan ofta i 30 år derefter, och aldrig utan att anslå någon sträng i åhörarens bröst, men så, som denna dag, talade han aldrig mer. Ansträngningen att på ett öppet fält och under en hel timme söka göra sig hörd af dessa tusenden kring honom sprängde för alltid hans röst. – »Hvad gör det?» – sade han, när många år derefter någon beklagade detta missöde, – »jag har dock en gång talat!»

245 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i Finland 9/12 1885:|286 2|

Anteckningar från det Helsingfors, som gått.
Af Z. T.

XVI. Biskop Franzén i Helsingfors.

246 Det var trettio år sedan han flytt, – det fordna Finlands goda genius, – Selmas och Fannys sångare, den milde skalden Frans Mikael Franzén. Hvarför han flytt, hvarför han i sorgens och betryckets tider öfvergifvit detta fädernesland, som han älskade så högt och som älskade honom så varmt tillbaka, detta har blifvit anadt och längesedan förlåtet. Hvem kunde blöda och gråta som han? Och tårarna skymde hans blick, så att han ej mer kunde se ett lyckligt, ett återupprättadt Finland bortom 1809.

247 Nu, vid det finska universitetets 200-årigakonsekvensändrat/normaliserat sekularfest 1840, skulle han åter besöka sin ungdoms, sin kärleks och sina sorgers land. Ryktet derom nådde Helsingfors dagarna före festen och väckte en halfförbleknad tillgifvenhet åter till lif. Den äldre generationen bevarade Franzén i kär personlig hågkomst; den yngre hade uppvuxit vid hans älskliga sånger, som då ännu sjöngos i nästan alla bildade, svensktalande hem. Bland de många väntade gästerne var knappt någon så kärkommen, som han, och studenterne öfverenskommo att mangrant helsa honom vid ankomsten.

248 Detta hade emellertid sina hakar. Rektor Ursin gick till kanslers adjoint, ministerstatssekreteraren baron Rehbinder, som befann sig i staden, och begärde hans tillstånd för studenterne att möta Franzén. Det är mig okärt, svarade R. Ungdomen förstår ej huru många ögon nu betrakta den; ansvarar ni för, att ej helsningen blir en demonstration? – Ursin åtog sig detta ansvar, och helsningen tilläts. Vicekansler, general Thesleff var ganska missnöjd. Han hade året förut vägrat sitt tillstånd att med en allmän studentfest fira det hundraåra minnet af »en gammal svensk professor, som hette Porthan», och nu kom der åter en gammal svensk professor, som hette Franzén. Detta var påtagligen för mycket, det kunde framkalla onåd.

249 Man skref den 14 juli 1840. Redan på f. m. samlades 100 studenter i esplanaden för att mottaga Runeberg, som väntades med ångslupen Helsingfors, men gäckade ungdomens förväntan och ankom landvägen. Skaran, som emellertid vuxit till 250, uttågade då klockan tre på eftermiddagen till Thölö för att invänta Franzén, som landstigit i sitt gamla Åbo och derifrån afhemtades af sin svärson, professor C. D. von Haartman, i vagn till Helsingfors. Några muntra timmar förflöto vid kaffe och pipor under berättelser om åtskilliga försök att afböja mottagandet. Man hade bland annat utspridt, att den väntade gästen skulle anlända först sent på natten. Tolf eller femton vagnar rullade fram på landsvägen, och hvarje gång rusade skaran ut från värdshuset genom dörrar och fönster, men hvarje gång blef den åter besviken. Talmannen F. Cygnaeus försvann och eftersöktes af vicetalmannen Ståhlberg; Ståhlberg försvann och efterspanades af Lille. Ändtligen, klockan 6 på aftonen, signalerade utkiken rätta vagnen.

250 Och Franzèn kom vid v. Haartmans sida. Studenterne uppfylde hela den breda vägen, vagnen stannade, och fäderneslandets gäst helsades med ett dånande hurra. Alla hufvuden blottades, äfven deras i vagnen. Franzén yttrade några ord till tack, men rösten var lågmäld, få hörde honom. Hans ögon fyldes af tårar. Det var dock samma oförgängliga ungdom, som han förr haft så kär och för hvilken han skrifvit sin sköna »studentvisa», som, på J. V. Snellmans föranstaltande, blifvit ånyo tryckt 1837 och sedan utdelades åt hvarje student, som inskrefs i österbottniska afdelningen.

251 Derefter följde en varm helsning på vers, författad af Rudolf Israel Holsti och afsjungen på den gamla Åbomelodin »Ren uppå tidens mörka vågor».konsekvensändrat/normaliserat – Sedan framträdde F. Cygnæus på landsvägen, under det att alla kommande och farande nödgades stanna; denna väg har dock bevittnat ett oförgätligt ögonblick. – »När» – sade talaren – »den nuvarande generationen växte upp, hörde den vid sin vagga sånger af en underbar ljufhet. Dessa sånger växte i barnens hågkomst tillsamman med deras moders bön och deras faders välsignelser. De visste ej då hvadan dessa enkla, rörande toner kommo, som voro för dem så förtrogna och kära; men de uppväxte till ynglingar, de lärde känna sångarens namn, och intet namn blef för dem mera vördadt och älskadt, än namnet Frans Mikael Franzén.»tillagt av utgivaren

252 Cygnæus talade kort, men ur hjertat. Man mins med hvilken varm vältalighet han 32 år senare (1875) tolkade betydelsen af Franzéns minne för efterverlden. Skalden svarade från sin vagn och nu med tydligare förnimbar stämma, medan perla efter perla droppade utför hans fårade kinder. Han talade om sina återvaknade minnen efter många års frånvaro, om sin oföränderliga kärlek till det finska fäderneslandet, om glädjen att återse sönerne till de vänner, som stått hans egen ungdom närmast. En sällsamt blandad känsla fylde åhörarnes bröst, – vördnad och kärlek med en skugga af sorg. Än ett dånande hurra, och vagnen rullade bort till staden. Ynglingaskaran följde långsamt och tigande efter. Trafiken på landsvägen återtog sitt vanliga lopp, lifvets böljor slogo åter tillsamman öfver stundens hänförelse, men detta möte vid Thölö glömdes icke lätt af någon bland deltagarne.

253 Under de få dagar biskop Franzén tillbragte i Helsingfors, såg man stundom i festhvimlet hans vördnadsvärda gestalt, men helst drog han sig tillbaka i den lugnare kretsen af sina närmaste anhöriga. Hans blonda, englalika dotter, professorskan von Haartman, hade då redan före sin fader gått till de himmelska fridsboningarne, men hon hade efterlemnat en talrik barnskara, som var morfadrens tröst. Och magisterpromotionen 1840 gestaltade sig för Franzén till en familjehögtid. Hans dotterdotter, Rosina von Haartman (sedermera fru Lavonius), var kransbinderska, och aldrig har en älskvärdare hand knutit ungdomens lager. Äldste dottersonen, Carl von Haartman, sedermera kejserlig lifmedikus, var med sina blomstrande 18 år den yngste bland de 96 magistrarne. Sjelf mottog den gamle skalden, jemte domprosten Gadolin, jubelkransen på den rikt blomsterklädda parnassen i Nikolaikyrkan. Desse två hade varit primus och ultimus vid 1790 års promotion i Åbo och stodo nu här, två bland fyra qvarlefvande af en förgången generation, en så sällsynt tilldragelse, att något motsvarande aldrig förr och aldrig sedan antecknats i det finska universitetets tideböcker.

254 Anblicken af sådane veteraner på en parnass har alltid något rörande. Och nu var den ene af dem Frans Mikael Franzén. Der drog en varm fläktoriginal: fiäkt från det förgångna in i det närvarande, för att derifrån åter andas långt in i det tillkommande. De få bland 1840 års magistrar, som möjligen upplefva 1890, skola då kunna frambära till den tidens ungdom en kär helsning från 1790.

255 Jubelmagistrarne voro sjelfskrifne hedersgäster vid magistermiddagen i brunnshuset. Hvarje då närvarande skall ännu kunna utpeka deras plats i den ljusa, luftiga salen. Den ene unge magistern efter den andre kallades fram till presentation för mästaren i sångens ädla konst. Mången igenkändes som son eller anförvandt till en kär ungdomsvän, alla bevarade i minnet några vänliga ord, och slutligen föreslogs, enligt akademisk sed, att de unge skulle kalla jubelmagistrarne farbror. Hederstiteln kom icke i bruk mer än denna enda dag, men denna dag uppvägde många år.

256 Biskop Franzén var då 68 år och alldeles sådan Vestin målat honom åt österbottniska afdelningen 5 eller 6 år förut, i det vackra och välträffade porträtt, som numera pryder ett rum i studenthuset. Måhända hade dotterns bortgång under dessa få år blekt den skära, nästan jungfruliga rodnaden på hans fina kinder och lagt någon rynka till. Hyn hade kanske något litet gulnat, det långa, ofvanom pannan benade håret, – detta hår, hvilket fordom

... varkonsekvensändrat/normaliserat brunt som kaffe, när jag slår

Helt litet grädde i åt pappa,konsekvensändrat/normaliserat –konsekvensändrat/normaliserat

258 det hade törhända nu fått en högre silfverglans. Men under den ädelt formade pannan framblickade ännu dessa milda ögon, som rört hans samtid och i hvilka hela djupet af en fridlyst ande afspeglade sig. Det fanns i hans blick något drömmande och inåtvändt; förbi verldens yttre företeelser såg denna blick beständigt någonting högre bakom. Man igenkände der en man, som pröfvat mycket, tänkt mycket, känt mycket och dock bevarat ett barns oskuld. Man ihågkom apostelns ord: »detta är segern, som öfvervinner verlden, vår tro».

259 Franzén hade i yngre år varit sjuklig och aldrig af stark kroppskonstitution, men han bar sina 68 år vackert och vördnadsbjudande. Intrycket af hans något lutade gestaltoriginal: gestalf och hela hans blida personlighet verkade på alla värmande och välgörande. Det fanns knapt någon så känslolös, att han icke kände sig dragen till denne Guds och menniskors älskling, som sökte och såg endast det goda. På honom kunde tillämpas C. G. Tessins yttrande om Tollstadius: »är icke den mannen en god menniska, så skrifver Vår Herre icke en läslig handstil.»

260 I en kort derefter utgifven dikt har Franzén skildrat intrycken af sin resa till Åbo och Helsingfors 1840. Der uttalas mycken kärlek till Finland, mycken välvilja äfven för den nyare tid, som här uppblomstrat, men alltigenom en undergifven resignation. Och han kunde ej känna det annorlunda: det nya Finland han såg var icke det gamla mer; allt, allt, från det härjade gamla Åbo och dess efterträdare, ända till »de röd- och hvita mätarne af vägen», de då nyss införda verststolparne, var så förunderligt nytt. Han kände sig vara en gäst i sina fäders land och skref denna dikt, såsom han gjorde denna resa, med tillbakahållna tårar.

261 Ännu sju år derefter dröjde han qvar i en verld, som blef för honom alltmera främmande. Jag såg icke mera honom, men väl hans fridfulla, af en lummig trädgård och många blommor omgifna biskopsgård i Hernösand. Han var då redan sjuk och bruten af åren. Det berättas, att hans yngsta dotter slutligen vaggade honom som ett barn.original: barn, Oförgätlig för Sverige såsom för Finland, slocknade han stilla bort år 1847.

262 (Forts.)