Notisen/artikeln ingår i HT 1/11 1856:|88 2|

Två slags löneförhöjning.

1 En ny insändare uppträder med följande erinran:

2 »Hr –n klagar i H:fors Tidningar N:o 83 med skäl öfver lägre tjenstemäns löneförmåner och tager i jemförelse dermed en vaktmästares lön, som beräknas till 130 rubel, jemte kläder, husrum och ved. Detta må gälla hvad senats-vaktmästare beträffar, men annan dylik betjenings löneförmåner vid de öfriga embetsverken äro åtminstone lika, om icke mera otillräckliga, än de lägre tjenstemännens. En vaktmästare vid guvernörsembetet, postdirektionen, tulldirektionen, banken och många andra verk har i årlig lön 85 rubel och derunder. Någon kan hafva fritt husrum, men icke heller kläder bestås åt dessa. Då pensionsafgifter, kronoutskylder, fattigafgift samt afgifter till kyrkan och presterskapet etc. afräknas, återstå ungefärligen 82 rubel. En så aflönad vaktmästare, som råkar vara gift och ha barn, kan äfven dessutom i dessa dyra tider med den tarfligaste lifnäring, som till det mesta för dagen måste köpas, ej med mindre än 30 kopek om dagen komma genom,

3 Hvarifrån skall han nu taga 102 rubel 50 kopek, som härvid brista? Han måste genom uppassningar och på annat sätt söka förtjena, men dertill är han ofta förhindrad genom tjenstegöromål, såsom att passa på posterne och bära papper och bref till tjenstemännen och mera dylikt, och för öfrigt är en sådan summa ej så lätt förtjenad. Genom sjukdomar och annat tillskyndas han äfven opåräknade utgifter. Han har ej som tjenstemännen den förmån att hoppas på framtiden och få förmånligare inkomster, utan lifvet måste vara och blifva eländigt.

4 En sjötullvaktmästare har i lön 60 rub. och kan räkna förtjenster genom bevakningar i medeltal till 30 rub., alltså en årlig lön af 90 rub. En postiljon har 60 rub. i lön, 6 kop. i dygnet då han är på resa, och kläder, utom skoplagg och linnekläder; icke heller deras förmåner äro lysande. Böra icke alla dessa kommas i håg med förhöjning?» ...

5 Så långt denne insändare. Att också han har rätt, i vissa fall, synnerligast der trägen tjenstgöring gör det omöjligt att fylla bristen med biförtjenster, vilja vi icke bestrida. Samma klagan måste, vid det hastiga och oproportionerliga stigandet af lefnadskostnaden, genomgå hela den vidtutgrenade talrika raden af de lägre tjenstemannaklasserna, och det är säkert, att om alla röster derutinnan blefve offentligen hörda, skulle alla tidningar fyllas af likabeskaffade reklamationer.

6 Att det allmänna härvid bör göra och äfven skall göra hvad det kan, d. v. s. se till, att ingen dess tjenare missbytes i jemförelse med de öfriga och i mån af hans ställning och tjenster, att de mest berättigade, de mest trängande behofven fyllas, är med visshet att hoppas. Men blir det möjligt för statsverket, att uppfylla alla önskningar? Vi tvifla derpå. Statsverket är ingenting annat än allas gemensama egendom, grundad på allas gemensama bidrag, och om tjenstemannaklassen har mesta känning af prishöjningen, så äro öfriga samhällsklasser visst icke heller derifrån fritagne. Det kan med skäl invändas, att, emedan öfriga klasser dels med ökadt arbete kunna bereda sig ökade inkomster, dels som producenter räkna sig ökade priser till godo, är tjenstemannen bunden vid sin engång fastställda lön och har sällan tid eller tillfälle att derutöfver göra något för att hålla sig uppe. På denna grund stöda sig ock vissa rättmätiga önskningar och innebära då ingenting annat, än att arbete i statens tjenst ej må uppskattas lägre, än arbete i det enskilda lifvet. Gå åter dessa önskningar längre och fordra att tjenstemännen skall af staten hållas så under armarna, att han ensam ingen känning har af den tyngd som alla bära, då gå de för långt och begära ett företräde på öfriga klassers bekostnad.

7 Staten har ett indirekt sätt att lätta bekymmer af detta slag och ganska verksama medel, både att åter minska lefnadskostnaden och att grunda enskildt välstånd på allmänt välstånd. Nuvarande omåttliga priser skulle aldrig inträffat, åtminstone aldrig så utan hejd, derest landet haft bättre kommunikationer till sjöss och lands, ett rationelare landtbruk, en verksamare industri och en bättre organiserad handelsrörelse. Det är denna löneförhöjning, uppkommen genom lefnadskostnadens minskning, man framför allt bör hoppas, ty utan den blir all annan blott ett palliativ för ögonblicket.

8 Vid välgörenhets kongressen i Brüssel denna sommar förevisades, bland annat, en fullständig och snygg omgång linne- och gångkläder för en person af arbetsklassen till ett pris af inalles 15 francs (3 rub. 75 kop. s:r) och en fullständig, likaledes snygg inredning af tvenne rum för en arbetarefamilj: möbler, sängkläder m. m., verktyg och sybehör m. m. för inalles 120 francs (30 rubel silfver). Har man engång här i landet kommit, om icke till samma priser, så dock derhän, att alla samhällsklasser kunna hafva sina förnödenheter för måttligt pris i proportion till allt annat, – då ha visserligen äfven tjenstemännens löner blifvit i samma mån betydligt förhöjda.

9 Men för att komma derhän, kan icke för ofta erinras, huru ingen har rätt att sätta sig med armarna i kors och vänta att staten skall göra allt. Statens förmåga att något uträtta beror ändock ytterst på allas goda vilja, medverkan och drift. Det kan frågas, om verkligen alla klasser äro beredda att underkasta sig de försakelser, som hårda tider fordra. Huru mången är det, som nu i den dyra tiden tänker på att umbära någon enda af de njutningar, vid hvilka han vant sig under bättre tider? Törhända vore dock någon löneförhöjning också dermed att vinna. Det kan också frågas, huru mången – vare sig löntagare, handlande, näringsidkare eller jordbrukare, ty alla kunna dertill bidraga – har fullt allvar med att genom sitt arbete påskynda gryningen af en bättre tid. I följd af ett system, der den enskilde haft ringa eller intet att skaffa med allmänna angelägenheter, stå nu de flesta och de bästa krafterna isolerade, enstaka, omedvetna om sin förbindelse att medverka för det hela, och vänta att staten skall sörja för allt och alla. De äro ursäktade ty de ha icke blifvit vanda vid annat. Hållne för omyndiga, vänta de nu, att deras förmyndare skall göra vind och väder, årsvext och millioner; staten skall bära den dyra tidens tyngd, staten skall fylla alla brister, staten skall låta manna regna i öknen, och den enskilde skall dermed hålla till godo. Att de sjelfva äro verkande drifhjul i denna stora mekanism, som utan dem är intet annat än visaren på urtaflan, derom ha de flesta ingen aning. Men utan att detta medvetande väckes, utan att hvar och en känner sin kraft vara en del utaf statens kraft, sin redliga upplysta vilja en del utaf statens vilja och sitt verksama lif ett vilkor för statens lif och trefnad, – utan detta medvetande skall staten allt framgent synas för mängden vara hvad den nu synes vara: en fattigförsörjningsanstalt.