1 Några ord må än vidare tillåtas oss i ett ämne, som tillförene flera gånger varit vidrördt i detta blad.
2 Den som har råd och tid och står på den plats i lifvet att han ej behöfver neka sig något af bildade menniskors nöjen, endast rublarna räcka till, kan väl finna det onödigt nog att påkalla det allmänna deltagandet för de lägre klassernas trefnad och uppmuntran. Det kan väl så synas honom, för hvilken promenaderna, theatrarna, concert- och balsalongerna upplåta sina förlustelser utomhus och för hvilken inomhus lektyr, samtal och alla bildningens tillgångar, formade med alla lifvets bequämligheter, stå tillreds de stunder han ej egnar åt den första och renaste af alla njutningar: familjelifvets. Det faller sig svårt för den som från barndomen är van vid alla dessa fördelar, att försätta sig in i arbetarens ställning, så torftig, så full af försakelser, så utblottad på alla bildningens och penningens resurser, som den verkligen är och måste förblifva, sålänge lifvets lotter så ojemnt skiftas. Och likväl måste det ligga i de bildades, de förmögnes eget välförstådda intresse att se sig omgifna af en belåten och välsinnad arbetande klass, som förrättar sina sysslor med gladt mod, som aldrig knotar, aldrig afundas de bättre lottade, utan gör hvad den tillkommer med besked, emedan den gör det gerna, viss om att ha sin glädje, äfven den. Ofta behöfves det så litet för menniskors trefnad: några toner af en visa, några slag på en usel tambourdebasque komma negerslafven att glömma sina lidanden. Skulle då menniskor i ett ojemförligt lyckligare läge än han behöfva mer för sin ro? Och skulle icke bemedlade medborgare gerna bidraga till arbetarens trefnad, helst när uppoffringen för dem blefve oändligen ringa?
3 Bland de timliga behofven ställe vi, näst efter brödet, ett gladt och frimodigt sinne främst. Det gifves länder, der tillochmed brödet ställes i andra rummet. Italienaren hungrar en hel dag för att förskaffa sig en operabiljett till aftonen och Spanjoren säljer sin rock för att få plats vid en tjurfäktning. Här i norden hyser man väl större aktning än så för ett godt mål och en god pels. Men öfverallt behöfver arbetaren hvad man kallar »en muntration».konsekvensändrat/normaliserat Sjömannen sjunger sin raska visa medan han hissar och brassar, landtmannen har sina skördelekar och sjelfva den flitiga gumman trallar vid spinnrocken. Tjenaren i staden deremot, dagakarlen, den fattige handtverkaren, hvad hafva de? Krogen och åter krogen, korten, squallret, möjligen ett och annat dansnöje af högst tvetydig natur. Lycka om de helst stundom få skratta åt en markattas putslustiga krumpsprång ute på torget. Det är dock något.
4 Nej, arbeta är godt, men det skall ske med nöje. Arbetarens husliga trefnad är ock att högt värdera, men äfven han känner behof af sina likars umgänge. Korteligen, han måste stundom hafva en glad stund utomhus, för att med friskt sinne hålla ut under veckans arbetsmöda.
|44 3|
5 Denna stund kan lämpligast förläggas till söndagsaftonen, isynnerhet den ljusare årstiden.
6 Af alla de förlustelser, som egna sig för en större och mindre bildad allmänhet, äro täflingsnöjen mest att rekommendera. Hvarje yttre företräde, det må då komma an på mod, kraft, ihärdighet, skicklighet eller blott behändighet, anslår massorna. En täflingsstrid väcker hos dem den största spänning; hvarochen känner sig likasom kämpa med, och med jublande hurrarop helsas segervinnaren. Sådant gör arbetaren godt.
7 Derföre har folket i Spanien sina tjurfäktningar, i England sina boxningar, tuppfäktningar och kappränningar, i Hamburg sina kapprodder, i Schweiz sina målskjutningsfester och otaliga andra lustbarheter i alla europeiska länder.
8 Vi upprepe ännu: hvad äger man här?
9 Och vi tillägge: hvad kunde man man dock äga?
10 Må oss tillåtas några anspråkslösa förslager, hvilka, om de ock sakna all annan förtjenst, icke torde sakna möjlighetens, utförbarhetens. Gerna må de ock utträngas af bättre.
11 Om man genom frivilliga bidrag lyckades sammanbringa medel till premier, kunde en eller par gånger om sommaren kapprodd anställas, antingen mellan de yttre punkterne af båda hamnarna härstädes eller ock mellan quaierna och någon af holmarne. De täflande skulle ställa sig vissa reglor till efterlefnad, båtarna skulle prydas med flaggor, utposter skulle vid hvardera slutpunkten noga bevaka tiden för afgång och ankomst. Komme man derhän att, liksom i Hamburg, betrakta denna täflan som en liten fest, blefve den sannolikt ganska rolig, och prisbelöningarna – en silfverbägare, ett dito ur, eller ock en summa penningar – behöfde sammanräknade ej kosta mer än 50 à 60 Rub. S:rRubel Silfver. Ty hedern vore väl ock något att sätta värde på för den vinnande.
12 Vintertid kunde en kappkörning mellan staden och fästningen hafva sitt stora nöje. Dervid torde dock de flesta täflande utgöras af herremän och priserna antingen rättas derefter eller ock bestå i hedern ensam, helst tidningarna säkert ej skulle underlåta att beskrifva tillställningen och namngifva segervinnaren.
13 Bland löjliga täflingar finnes ingen narraktigare, än den med klättring uppför stång. En slät stång af 3 högst 4 famnars längd öfversmetas väl med ister, såpa eller andra slippriga ämnen, reses derpå rätt upp i höjden och fästes stadigt i marken. Öfverst i toppen har man för hvarje gång fästat ett eller flera pris, bestående i småsaker, matvaror o. d. så löst fästade, att den klättrande, om han kommer så långt, kan nedrycka det första bästa han får tag uti. Men innan han når detta upphöjda mål för sina sträfvanden, hvilka besatt löjliga försök gör han icke, helst de vida flesta måste misslyckas! Vanligen utgöras de täflande här af snåla piltar, som med giriga blickar sluka rariteterna ofvanför sitt hufvud och ofta nära målet genom ett förtidigt tillgrepp hasa tillbaka nedför den glatta stången. Leken är burlesk, men högst komisk, och de upphängda priserna en småsak att anskaffa. Så kan ett sammanskott af 10 Rub. S:r, väl också mindre, räcka till för en hel aftons upptåg af denna art.
14 En sådan stång borde man hafva i beredskap vid Thölö om söndagsquällarna. Andra lekar, lika oskyldiga, kunde påhittas till omvexling och möjligt ofog dervid med någon aktsamhet lätt förekommas.
15 Thölö är det enda ställe vid och i Helsingfors, der man varseblifvit någon skymt af folklif ibland om midsommarquällarna. Det borde derföre företrädesvis väljas till folknöjen. I sällskapsträdgårdens promenader äro de lägre klasserna icke rätt hemma. De inse nog att ingen tänkt på deras glädje der. Kanske vore dock skäl att för dem inrätta en och annan liten butik, der de under lediga quällar finge mjöd, öl, hvetbröd och tobak. Spirituosa skulle derifrån landsförvisas. Likaså de merändels orimligt höga värdshuspriserna. Föredrar man dock att äga folktomare, men fashionabla promenader, välan, så kunde Thölö, som sades, blifva den egentliga mötesplatsen för den stora massa af stadens innevånare, som icke röker cigarr och dricker thé. Troligt vore då, att mången af dessa sednare jemväl promenerade dit ut för ombytes skull.
16 I Stockholms Djurgård kan en familj af folket kalasa på sitt vis en hel afton för 24 skillingar riksgälds, ungefär hvad man här på värdshusen betalar för en butelj mjöd. När skall man här vänja sig af med dessa omåttliga värdshusdepenser, hvilka, från början alstrade af löjligt skryt, sedermera blifvit vana, vunnit häfd och sluta med att anses som oundvikliga?
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Folknöjen.
1 Några ord må än vidare tillåtas oss i ett ämne, som tillförene flera gånger varit vidrördt i detta blad.
2 Den som har råd och tid och står på den plats i lifvet att han ej behöfver neka sig något af bildade menniskors nöjen, endast rublarna räcka till, kan väl finna det onödigt nog att påkalla det allmänna deltagandet för de lägre klassernas trefnad och uppmuntran. Det kan väl så synas honom, för hvilken promenaderna, theatrarna, concert- och balsalongerna upplåta sina förlustelser utomhus och för hvilken inomhus lektyr, samtal och alla bildningens tillgångar, formade med alla lifvets bequämligheter, stå tillreds de stunder han ej egnar åt den första och renaste af alla njutningar: familjelifvets. Det faller sig svårt för den som från barndomen är van vid alla dessa fördelar, att försätta sig in i arbetarens ställning, så torftig, så full af försakelser, så utblottad på alla bildningens och penningens resurser, som den verkligen är och måste förblifva, sålänge lifvets lotter så ojemnt skiftas. Och likväl måste det ligga i de bildades, de förmögnes eget välförstådda intresse att se sig omgifna af en belåten och välsinnad arbetande klass, som förrättar sina sysslor med gladt mod, som aldrig knotar, aldrig afundas de bättre lottade, utan gör hvad den tillkommer med besked, emedan den gör det gerna, viss om att ha sin glädje, äfven den. Ofta behöfves det så litet för menniskors trefnad: några toner af en visa, några slag på en usel tambourdebasque komma negerslafven att glömma sina lidanden. Skulle då menniskor i ett ojemförligt lyckligare läge än han behöfva mer för sin ro? Och skulle icke bemedlade medborgare gerna bidraga till arbetarens trefnad, helst när uppoffringen för dem blefve oändligen ringa?
3 Bland de timliga behofven ställe vi, näst efter brödet, ett gladt och frimodigt sinne främst. Det gifves länder, der tillochmed brödet ställes i andra rummet. Italienaren hungrar en hel dag för att förskaffa sig en operabiljett till aftonen och Spanjoren säljer sin rock för att få plats vid en tjurfäktning. Här i norden hyser man väl större aktning än så för ett godt mål och en god pels. Men öfverallt behöfver arbetaren hvad man kallar »en muntration».konsekvensändrat/normaliserat Sjömannen sjunger sin raska visa medan han hissar och brassar, landtmannen har sina skördelekar och sjelfva den flitiga gumman trallar vid spinnrocken. Tjenaren i staden deremot, dagakarlen, den fattige handtverkaren, hvad hafva de? Krogen och åter krogen, korten, squallret, möjligen ett och annat dansnöje af högst tvetydig natur. Lycka om de helst stundom få skratta åt en markattas putslustiga krumpsprång ute på torget. Det är dock något.
4 Nej, arbeta är godt, men det skall ske med nöje. Arbetarens husliga trefnad är ock att högt värdera, men äfven han känner behof af sina likars umgänge. Korteligen, han måste stundom hafva en glad stund utomhus, för att med friskt sinne hålla ut under veckans arbetsmöda.
|44 3|5 Denna stund kan lämpligast förläggas till söndagsaftonen, isynnerhet den ljusare årstiden.
6 Af alla de förlustelser, som egna sig för en större och mindre bildad allmänhet, äro täflingsnöjen mest att rekommendera. Hvarje yttre företräde, det må då komma an på mod, kraft, ihärdighet, skicklighet eller blott behändighet, anslår massorna. En täflingsstrid väcker hos dem den största spänning; hvarochen känner sig likasom kämpa med, och med jublande hurrarop helsas segervinnaren. Sådant gör arbetaren godt.
7 Derföre har folket i Spanien sina tjurfäktningar, i England sina boxningar, tuppfäktningar och kappränningar, i Hamburg sina kapprodder, i Schweiz sina målskjutningsfester och otaliga andra lustbarheter i alla europeiska länder.
8 Vi upprepe ännu: hvad äger man här?
9 Och vi tillägge: hvad kunde man man dock äga?
10 Må oss tillåtas några anspråkslösa förslager, hvilka, om de ock sakna all annan förtjenst, icke torde sakna möjlighetens, utförbarhetens. Gerna må de ock utträngas af bättre.
11 Om man genom frivilliga bidrag lyckades sammanbringa medel till premier, kunde en eller par gånger om sommaren kapprodd anställas, antingen mellan de yttre punkterne af båda hamnarna härstädes eller ock mellan quaierna och någon af holmarne. De täflande skulle ställa sig vissa reglor till efterlefnad, båtarna skulle prydas med flaggor, utposter skulle vid hvardera slutpunkten noga bevaka tiden för afgång och ankomst. Komme man derhän att, liksom i Hamburg, betrakta denna täflan som en liten fest, blefve den sannolikt ganska rolig, och prisbelöningarna – en silfverbägare, ett dito ur, eller ock en summa penningar – behöfde sammanräknade ej kosta mer än 50 à 60 Rub. S:rRubel Silfver. Ty hedern vore väl ock något att sätta värde på för den vinnande.
12 Vintertid kunde en kappkörning mellan staden och fästningen hafva sitt stora nöje. Dervid torde dock de flesta täflande utgöras af herremän och priserna antingen rättas derefter eller ock bestå i hedern ensam, helst tidningarna säkert ej skulle underlåta att beskrifva tillställningen och namngifva segervinnaren.
13 Bland löjliga täflingar finnes ingen narraktigare, än den med klättring uppför stång. En slät stång af 3 högst 4 famnars längd öfversmetas väl med ister, såpa eller andra slippriga ämnen, reses derpå rätt upp i höjden och fästes stadigt i marken. Öfverst i toppen har man för hvarje gång fästat ett eller flera pris, bestående i småsaker, matvaror o. d. så löst fästade, att den klättrande, om han kommer så långt, kan nedrycka det första bästa han får tag uti. Men innan han når detta upphöjda mål för sina sträfvanden, hvilka besatt löjliga försök gör han icke, helst de vida flesta måste misslyckas! Vanligen utgöras de täflande här af snåla piltar, som med giriga blickar sluka rariteterna ofvanför sitt hufvud och ofta nära målet genom ett förtidigt tillgrepp hasa tillbaka nedför den glatta stången. Leken är burlesk, men högst komisk, och de upphängda priserna en småsak att anskaffa. Så kan ett sammanskott af 10 Rub. S:r, väl också mindre, räcka till för en hel aftons upptåg af denna art.
14 En sådan stång borde man hafva i beredskap vid Thölö om söndagsquällarna. Andra lekar, lika oskyldiga, kunde påhittas till omvexling och möjligt ofog dervid med någon aktsamhet lätt förekommas.
15 Thölö är det enda ställe vid och i Helsingfors, der man varseblifvit någon skymt af folklif ibland om midsommarquällarna. Det borde derföre företrädesvis väljas till folknöjen. I sällskapsträdgårdens promenader äro de lägre klasserna icke rätt hemma. De inse nog att ingen tänkt på deras glädje der. Kanske vore dock skäl att för dem inrätta en och annan liten butik, der de under lediga quällar finge mjöd, öl, hvetbröd och tobak. Spirituosa skulle derifrån landsförvisas. Likaså de merändels orimligt höga värdshuspriserna. Föredrar man dock att äga folktomare, men fashionabla promenader, välan, så kunde Thölö, som sades, blifva den egentliga mötesplatsen för den stora massa af stadens innevånare, som icke röker cigarr och dricker thé. Troligt vore då, att mången af dessa sednare jemväl promenerade dit ut för ombytes skull.
16 I Stockholms Djurgård kan en familj af folket kalasa på sitt vis en hel afton för 24 skillingar riksgälds, ungefär hvad man här på värdshusen betalar för en butelj mjöd. När skall man här vänja sig af med dessa omåttliga värdshusdepenser, hvilka, från början alstrade af löjligt skryt, sedermera blifvit vana, vunnit häfd och sluta med att anses som oundvikliga?