Notisen/artikeln ingår i Morgonbladet 4/1 1872:|3 1|

Ved åt de fattiga.

1 I Helsingfors fanns för omkring femton år tillbaka en man, som sålde ved åt de fattiga pundtals och marktals. Några skrattade åt en sådan vedmarknad; andra harmades och funno den temligen okristlig, ty mannen tog – om jag mins rätt – 10 kopek silfver för ett lispund rå tallved, hvilket gjorde en nätt profit. Mannen visste dock hvad han gjorde, ty hans vedmarknad hade flitiga kunder under den kallaste vintern, när man på torget betalade ett litet lass usel ved med 1½ till 2 rubel silfver och derutöfver.

2 Vid den tiden gjorde äfven Fruntimmersföreningen, – som väl visste hvad 20 graders köld, höga vedpriser och illa försedda rum betyda för folk, som icke har pengar, – ett menniskovänligt försök att värma de fattigas boningar. Föreningen uppköpte ved och försålde den, vid upptedd anvisning af direktriserna, emot inköpspris. Dermed uträttades mycket godt, men försöket visade sig icke fullt praktiskt. Många behöfvande hade icke penningar att köpa en qvart famn ved och fingo den derföre gratis. Andra, som hade penningar, tyckte det vara obilligt att de skulle betala, när somliga fingo utan betalning, och pockade uppå samma förmån. Icke så få mera bemedlade lyckades äfven genom väns vänner få anvisningar, ställda på verkligt behöfvande, – och på detta sätt blefvo förråderna snart uttömda. Fruntimmersföreningen har derföre de senare åren återgått till sin förra method att utdela ved gratis åt dem, som man visste vara i verkligt behof, och Helsingfors har nästan alla vintrar, med vanlig beredvillighet teck|3 2|nat icke obetydliga bidrag för sina frysande medmenniskor.

3 Det finns likväl många grader af behof mellan den utfattige, som har alldeles intet, och den obemedlade, som med knapp nöd lyckas att förskaffa sig hvad han oundgängligt behöfver. Den utfattige får ofta hjelp, medan den knappt bergade, som nödgas köpa allting dyrt för dagen, får frysa och hungra.

4 Att gifva åt så många, som höra till dessa sednare, är blankt ogörligt, och det vore icke heller godt att förflytta dem till allmosehjon. Men att förskaffa dem deras behofver för möjligast billiga pris, vore för dem en dubbel välgerning: deras tillgångar skulle förslå, deras arbetslust blefve oförminskad, deras hederskänsla icke förstörd.

5 I andra länder kommer man till detta välgörande resultat genom s. k. konsumföreningar för de mindre bemedlade. I Helsingfors gjordes för några år sedan ett försök i samma syfte, men medan förslaget väntade ett halft år på styrelsens stadfästelse, hann den lilla släkten af associationsanda fördunsta, och hvarochen fortfor att sköta sig sjelf, i det man lemnade resten åt fattigvården.

6 Nu har samma tanke uppkommit, men under en annan form, och det gäller nu att förskaffa de många behöfvande, som ej äro egentliga allmosehjon, billig ved. Ändamålet torde icke behöfva något förord, och om det nu motsäges af en blid jul, så skall Februari månad sannolikt blifva en desto vältaligare förespråkare.

7 Man har dervid utgått från följande kända erfarenhet:

8 Veden bör icke skänkas åt någon, men säljas till ett pris, som betäcker alla kostnader;

9 Den bör säljas uti så små partier, att äfven den, som ej har råd att köpa mer än en brasa i sender, kan få behofvet tillfredsställdt;

10 Detta är icke möjligt, om veden mätes med famnsmått, eller med något kubikmått, huru litet som helst. Det är endast möjligt genom att sälja ved efter vigt, således efter pund eller mark. Det enda verkliga inkast, som kan göras deremot, är att rå ved väger betydligt mera än torr, och derpå kan endast svaras, att man alltid måste söka anskaffa den möjligast torra ved för detta behof.

11 Af allt kan man lära något. Vedspekulanten för femton år sedan har troligen icke anat, att hans goda föredöme skulle få en sådan efterföljd.

12 Såframt förslaget lyckas vinna bifall och medverkan, organiseras saken redan i vinter på ofvan antydda grunder:

13 Torr tallved inköpes i parti, upplägges, sågas och försäljes efter pundsvigt, minsta beloppet ett halft lispund;

14 Efter noggrann kalkyl af alla kostnader, tror man sig för i vinter kunna ställa priset till 14 penni per lispund för sågad tallved, då köparen således äfven med 7 penni kan göra sitt inköp;

15 Ingenting lemnas utan kontant betalning;

16 Medlen insamlas genom frivilliga bidrag à 12 f.mark per aktie – eller »sticka», om man så vill. Ingen ränta utlofvas deltagarne, men, efter afdrag af de första uppsättningskostnaderna, vill man söka ställa affären så, att det utlagda kapitalet återbekommes genom försäljningen och kan ett annat år användas för samma ändamål. Årlig redovisning för de influtna medlens användande skall meddelas i tidningarne.

17 Närmare upplysningar meddelas af fruarna Leontine Weckström och Rosina Hornborg, som benäget öfvertagit insamlandet af medlen och den första ledningen af detta välgörande företag.

18 Måtte det bära en god frukt, så visst som det är hjertligt menadt och vill med omsorg tillgodogöra en praktisk erfarenhet.

19 Det vore önskvärdt, att flera tidningar ville omnämna detta förslag.

20 Z. T.