Notisen/artikeln ingår i HT 28/5 1842:|41 2|

Franz Medua Samme.

1 År 1827 eller 28, om vi ej missminne oss, inträdde en vacker dag en främling af ovanligt mörk ansigtsfärg och sällsam orientalisk drägt i en Gulddragarebod i Stockholm, i afsigt att handla någon mindre effekt. Men främlingen kunde ej Svenska och bodmansellen hade ef hunnit så långt i fullkomlighet, att hon förstod Fransyska, det språk på hvilket hon vid tillfället tilltalades af sin obekanta kund. Medan båda förgäfves sökte att göra sig för hvarandra begripliga, inträdde tillfälligtvis i boden en tredje person, ett ungt fruntimmer, lika utmärkt för sin ovanliga hvithet, som främlingen för sin mörka hy, och afhjelpte genast de handlandes förlägenhet, i det hon lika ledigt på en behaglig Fransyska, som på sin vackra Stockholms Svenska tolkade mellan båda. Detta tillfälliga möte, så flyktigt det var, qvarlemnade ett lifligt intryck i främlingens sydländskt varma själ. Snart hade han under en promenad i Djurgården förnyat bekantskap med den intagande Stockholmskan, han hade erhållit tillåtelse att besöka hennes mors hus, han hade oförstäldt yppat sin böjelse och, då han vågat hoppas att se den besvarad, tillbjudit den unga damen sin hand. Men, förutom mången fördom, som här var att besegra, uppstod mot detta anbud en ganska considerabel betänklighet: främlingen var, om ej just en menniskoätare och trollkarl, för hvilket han af mången ansågs, likväl en hedninge, en Brahmadyrkare, hvilket i vår tid och särdeles i det gudfruktiga Stockholm vill säga mycket nog. Den naturliga följden var ett förbehåll, att främlingen skulle antaga Christna läran, så kärt det vore honom att vinna den hand han tillbad. Hvad prester och prelater i åtskilliga Catholska länder, till och med i det allrachristligaste Rom, ej förmått med grunder och skäl, det förmådde en fattig prostetantisk flicka, understödd af kärlekens allmakt. Främlingen erhöll af Biskop Franzén undervisning i Christna läran och döptes af honom i närvaro af de Kongliga, Hofvet och en talrik församling, vid hvilket tillfälle Hans Kongl. Höghet Kronprinsen stod fadder och förärade den nydöpte, som efter Honom erhöll namnet Franz, ett dyrbart cylinderur som faddergåfva. Kort efter dopceremonien förenade en Luthersk vigsel den nye Christne med hans fästmö och omvänderska, hvarefter båda reste till Italien, emedan läkarne förklarat det Nordiska klimatet vara skadligt för Sydlänningens helsa.

2 Denna mörke främlig var ingen annan an den ryktbare indiske Jongleuren Franz Medua Samme från Madras, hvilken efter en nära 15 årig frånvaro nu åter besökt Norden och, efter något uppehåll i Stockholm och Åbo, i förrgår, Thorsdag gaf en Orientalisk Representation i härvarande Theaterhus. Män af hans yrke ikläda sig gerna ett orientaliskt yttre, i mening att derigenom spänna uppmärksamheten och sjelfve passera för Egyptiska trollkarlar, eller himlen vet hvad. Hos Samme är det Österländska icke något påklädt, orimligt och öfverdrifvet, utan helt enkelt hans naturliga sätt att vara, en reminiscens från hans aflägsna fosterbygd. Visserligen vidlåder honom något af hans värde collegers högljudda maner, hvarförutan de Fransyska fraser, som föregå och efterfölja hvarje experiment, synas nog stereotypa. Men för oss Nordbor är denne Österlänning en företeelse, intressant ej mindre genom det egna, för oss främmande och ovanliga i hans personlighet, än genom den skicklighet, hvarmed han utför sina Orientaliska experimenter. Förutom några Taskspelarkonster och ganska skickliga kastningar med talrikar, kulor, knifvar m. m. synes balancerkonsten vara hans starka sida, hvarutinnan han tillvann sig lifligt bifall medelst tvenne behändiga konststycken, en s. k. Indiansk pavillon samt den Indiska Papegoj-jagten. Experimenter af detta slag blifva i längden enformiga, men ses för engång med nöje och intresse. Herr Samme hade icke att fägna sig öfver en talrik, men som det syntes, af en ganska belåten publik.