1 Den, som år 1854 i London besökte expositionen af allehanda ämnen som höra till uppfostringsväsendet (exposition éducationelle), märkte kanhända knappt några tyska leksaker, förblandade i mängden af otaliga andra dylika föremål. Uppfinnaren af dessa tyska leksaker var doktor Fredrik Frobel, en märkvärdig man, som icke allenast fullkomnat inrättningen af hittebarnshus och anstalter för vanvårdade barn, utan ännu dertill uppfunnit ett helt nytt system för barns uppfostran – ett system, som möjligen blir af ett oberäkneligt inflytande på tillkommande slägtens kroppsliga och moraliska utveckling.
2 Doktor Frobels lefnadshistoria är berättad med några få ord. Född år 1782 i furstendömet Rudolstadt och son till en landtprest, hade han aldrig kännt sin mor. Tidigt fick han erfara allt hvad ett barn utan mor måste umbära, och sedermera sökte han under hela sin lefnad att godtgöra denna stora saknad för moderlösa små barn. Derpå gick hela hans sträfvande ut. I början studerade han flitigt; sedan egnade han sig med en verklig passion åt uppfostringsväsendet. Han tillbragte flera år hos Pestalozzi. Derpå blef han militär och tjenade 1805–1814 i fälttågen mot Napoleon. Efter freden blef han inspektör för mineralogiska museum i Berlin; det var en beqväm tjenst, men länge trifdes ej Frobel i sällskap med stenarna. Han tog afsked och använde hela sin lilla förmögenhet på inrättandet af sin första modell-skola i Keilhau i Thüringen. Medan man ombyggde hans gård för det nya ändamålet, lefde han sjelf uti hönshuset, åt potäter till alla mål och lefde af två rågbröd i veckan, för att kunna betala sina arbetare. Ofta på sina resor tillbragte han natten under bar himmel, för att ej nödgas betala qvarter på värdshusen. Det var en ädel girighet, ty allt hvad den inbragte använde Frobel på sina skolor. Sin inrättning i Keilhau afstod han åt en slägting. Den var också blott en skola; men derefter grundlade Frobel i Hamburg, i Dresden, i Leipzig och på flera ställen i Schweitz sina barnträdgårdar. År 1852 dog han vid 70 års ålder i Marienthal, der han grundlagt en normal-skola för lärarinnor. Han var två gånger gift, och hans första hustru hade biträdt honom med ett nit, som liknade hans. Märkvärdigt var, att denne utomordentlige barnavän sjelf aldrig haft några barn.
3 Fredrik Frobels stora idé var den, att man aldrig för tidigt kan börja ett barns uppfostran och att barnet aldrig kan få en bättre lärarinna än dess egen mor. Han ville derföre i främsta rummet uppfostra qvinnan för hennes moderliga kall, upplysa hennes naturliga känslor, lära henne att sorgfälligt vaka öfver barnets natur-enliga utveckling, med ett ord, göra utaf henne en förståndig, en tänkande mor. »Djuret, sade han, utvecklas fullkomligt genom blotta instinkten och behöfver far eller mor blott en kort tid för sin föda. Menniskan, som i början af sin lefnad är hjelplösare än det svagaste djur, fordrar en omsorg och en uppmärksamhet, hvilka den blinda moderskärleken är oförmögen att gifva. De menskliga instinkterna med deras oändliga åtrå kunna mycket lättare fara vilse, än de lägre djurens instinkter.» Det kan synas förödmjukande för menniskoslägtet, men så är det likväl. Många, ja otaliga barn dödas eller förderfvas kroppsligen genom en förfelad vård alltifrån vaggan.
4 Det moraliska barnamordet är icke mindre fasaväckande. Det är blott alltför många mödrar, som förderfva sina barn redan från deras spädaste ålder genom en förfelad ömhet. »Under de två första åren lär barnet flera saker, än sedan under hela dess lif. Allt framträder för dess sinnen ur chaos. Det lär sig efterhand att urskilja tingens former, färger, proportioner, ljudet, afståndet m. m. Af sinnenas första uppfostran beror derföre den framtida utvecklingen af barnets intellektuela förmögenheter. Af riktigheten i dess första uppfattning beror sedan riktigheten af dess öfriga insigter i lifvet.» Sådan var Frobels enkla lära, och deraf drog han den lika enkla slutsatsen, att man icke nog tidigt kan ingifva barnet kärlek för det vackra, för att derigenom förbereda det till kärlek för det goda. Någon hade sagt före honom, att folkvisor och vaggvisor borde vara föremål för en lagstiftares uppmärksamhet. Frobel hade den lyckliga idén att förbättra vaggvisorna på samma gång som de första leksakerna, derigenom att han lät dem fortgå i en rad eller serie från det allra enklaste till det mera utvecklade, allt eftersom barnets fattningsgåfva vinner i omfång. Sålunda utvecklade han barnets föreställningar ända till det högsta och sublimaste, till tanken på Gud!
5 »Menniskoslägtet i dess vagga, sade han, behöfde symboler och hieroglyfer för att kunna uppfatta vissa idéer. På samma sätt måste man gifva barnet bilder och sinnebilder, hvilka uttrycka vissa sanningar och lätta deras uppfattning. Dessa bilder måste börja med att framställa de allra enklaste och för sinnena lättfattligaste föreställningar, för att sedan gradvis utveckla dem till öfversinnliga idéer.» Huru detta sker, huru t. ex. mathematiska figurer användas för att utveckla barnets föreställningar, allt detta är omöjligt att här i korthet skildra, och vi måste i sådant afseende hänvisa läsaren till Frobels och hans lärjungars utgifna arbeten. Man skall deraf finna, huru uppfinningsrikt Frobel förstod att tala till det späda barnets ögon, öron och känsel ända till dess fyllda andra år. Från denna ålder fick barnet redan inträde i barnträdgården, och det var der som Frobel tidigt begynte uppfostra den blifvande menniskan till hennes bestämmelse uti samhället, ty der begynte barnen lefva tillsamman. Allt var ännu endast en lek, och likväl gömde sig studier och arbete redan bland dessa oskyldiga blommor i barndomens eden.
6 I trädgården hade barnen ännu blott qvinliga vårdarinnor. »Men det är ett olyckligt misstag att hellre anförtro barnen åt gamla qvinnor, under förebärande att deras ålder och erfarenhet göra dem mera lämpliga för en sådan befattning. Må äldre qvinnor vara tillstädes vid barnets födelse och vårda det några veckor bortåt, sålänge modren ej har krafter att sköta det; men naturens lagar ha ej bestämt dem att vårda den ålder, som framför allt behöfver en glad vård, för att i de unga hjertan väcka den glada stämning, som utgör både kroppens och själens helsa. Den unga flickan, som står barndomen nära, kan bättre ersätta den frånvarande modren. Så ser man små gossar hellre trygga sig till unga, än till gamla lärare» o. s. v.*)Dessa ord äro icke Frobels, utan friherrinnan von Marenholtz, och tåla visserligen betydande undantag. Hvem har ej sett en farmor, en mormor o. s. v. med den innerligaste kärlek omfattas af små barn?.
7 Dessa barnträdgårdar, hvilkas små invånare behandlas »som plantor under en öm och förståndig trädgårdsmästares vård» och der hvarje barn har sin egen lilla blomstersäng att äga och upparbeta, innnebära redan en gryende föreställning om egendom och arbete. De äro en sorts phalanstére enligt nya åsigter, men framför allt en kristlig inrättning, der de späda arbetarnes lemmar utvecklas utan ansträngning och deras förstånd enligt naturens egen anvisning.
8 Ofvanstående är hämtadt ur Revue Britannique för Maj 1855. Vi rekommendera dessa doktor Frobels åsigter till ett synnerligt varmt behjertande hos alla föräldrar och barnavänner. Kan man, utan kännedom af detaljerna i denna nya uppfostran, icke genomföra den i dess helhet, så kan man åtminstone tillämpa de allmänna principer, på hvilka den nya methoden är byggd och hvilka synas oss så sanna, så snillrika och så praktiska, att deras förträfflighet måste af alla uppfattas. Såsnart vi i tyska tidskrifter fått närmare anvisning på Frobels arbeten, skola vi ej underlåta att derom underrätta alla som intressera sig för det i så hög grad vigtiga ämnet.
*)Dessa ord äro icke Frobels, utan friherrinnan von Marenholtz, och tåla visserligen betydande undantag. Hvem har ej sett en farmor, en mormor o. s. v. med den innerligaste kärlek omfattas af små barn?
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Huru doktor Frobel uppfostrade små barn.
1 Den, som år 1854 i London besökte expositionen af allehanda ämnen som höra till uppfostringsväsendet (exposition éducationelle), märkte kanhända knappt några tyska leksaker, förblandade i mängden af otaliga andra dylika föremål. Uppfinnaren af dessa tyska leksaker var doktor Fredrik Frobel, en märkvärdig man, som icke allenast fullkomnat inrättningen af hittebarnshus och anstalter för vanvårdade barn, utan ännu dertill uppfunnit ett helt nytt system för barns uppfostran – ett system, som möjligen blir af ett oberäkneligt inflytande på tillkommande slägtens kroppsliga och moraliska utveckling.
2 Doktor Frobels lefnadshistoria är berättad med några få ord. Född år 1782 i furstendömet Rudolstadt och son till en landtprest, hade han aldrig kännt sin mor. Tidigt fick han erfara allt hvad ett barn utan mor måste umbära, och sedermera sökte han under hela sin lefnad att godtgöra denna stora saknad för moderlösa små barn. Derpå gick hela hans sträfvande ut. I början studerade han flitigt; sedan egnade han sig med en verklig passion åt uppfostringsväsendet. Han tillbragte flera år hos Pestalozzi. Derpå blef han militär och tjenade 1805–1814 i fälttågen mot Napoleon. Efter freden blef han inspektör för mineralogiska museum i Berlin; det var en beqväm tjenst, men länge trifdes ej Frobel i sällskap med stenarna. Han tog afsked och använde hela sin lilla förmögenhet på inrättandet af sin första modell-skola i Keilhau i Thüringen. Medan man ombyggde hans gård för det nya ändamålet, lefde han sjelf uti hönshuset, åt potäter till alla mål och lefde af två rågbröd i veckan, för att kunna betala sina arbetare. Ofta på sina resor tillbragte han natten under bar himmel, för att ej nödgas betala qvarter på värdshusen. Det var en ädel girighet, ty allt hvad den inbragte använde Frobel på sina skolor. Sin inrättning i Keilhau afstod han åt en slägting. Den var också blott en skola; men derefter grundlade Frobel i Hamburg, i Dresden, i Leipzig och på flera ställen i Schweitz sina barnträdgårdar. År 1852 dog han vid 70 års ålder i Marienthal, der han grundlagt en normal-skola för lärarinnor. Han var två gånger gift, och hans första hustru hade biträdt honom med ett nit, som liknade hans. Märkvärdigt var, att denne utomordentlige barnavän sjelf aldrig haft några barn.
3 Fredrik Frobels stora idé var den, att man aldrig för tidigt kan börja ett barns uppfostran och att barnet aldrig kan få en bättre lärarinna än dess egen mor. Han ville derföre i främsta rummet uppfostra qvinnan för hennes moderliga kall, upplysa hennes naturliga känslor, lära henne att sorgfälligt vaka öfver barnets natur-enliga utveckling, med ett ord, göra utaf henne en förståndig, en tänkande mor. »Djuret, sade han, utvecklas fullkomligt genom blotta instinkten och behöfver far eller mor blott en kort tid för sin föda. Menniskan, som i början af sin lefnad är hjelplösare än det svagaste djur, fordrar en omsorg och en uppmärksamhet, hvilka den blinda moderskärleken är oförmögen att gifva. De menskliga instinkterna med deras oändliga åtrå kunna mycket lättare fara vilse, än de lägre djurens instinkter.» Det kan synas förödmjukande för menniskoslägtet, men så är det likväl. Många, ja otaliga barn dödas eller förderfvas kroppsligen genom en förfelad vård alltifrån vaggan.
4 Det moraliska barnamordet är icke mindre fasaväckande. Det är blott alltför många mödrar, som förderfva sina barn redan från deras spädaste ålder genom en förfelad ömhet. »Under de två första åren lär barnet flera saker, än sedan under hela dess lif. Allt framträder för dess sinnen ur chaos. Det lär sig efterhand att urskilja tingens former, färger, proportioner, ljudet, afståndet m. m. Af sinnenas första uppfostran beror derföre den framtida utvecklingen af barnets intellektuela förmögenheter. Af riktigheten i dess första uppfattning beror sedan riktigheten af dess öfriga insigter i lifvet.» Sådan var Frobels enkla lära, och deraf drog han den lika enkla slutsatsen, att man icke nog tidigt kan ingifva barnet kärlek för det vackra, för att derigenom förbereda det till kärlek för det goda. Någon hade sagt före honom, att folkvisor och vaggvisor borde vara föremål för en lagstiftares uppmärksamhet. Frobel hade den lyckliga idén att förbättra vaggvisorna på samma gång som de första leksakerna, derigenom att han lät dem fortgå i en rad eller serie från det allra enklaste till det mera utvecklade, allt eftersom barnets fattningsgåfva vinner i omfång. Sålunda utvecklade han barnets föreställningar ända till det högsta och sublimaste, till tanken på Gud!
5 »Menniskoslägtet i dess vagga, sade han, behöfde symboler och hieroglyfer för att kunna uppfatta vissa idéer. På samma sätt måste man gifva barnet bilder och sinnebilder, hvilka uttrycka vissa sanningar och lätta deras uppfattning. Dessa bilder måste börja med att framställa de allra enklaste och för sinnena lättfattligaste föreställningar, för att sedan gradvis utveckla dem till öfversinnliga idéer.» Huru detta sker, huru t. ex. mathematiska figurer användas för att utveckla barnets föreställningar, allt detta är omöjligt att här i korthet skildra, och vi måste i sådant afseende hänvisa läsaren till Frobels och hans lärjungars utgifna arbeten. Man skall deraf finna, huru uppfinningsrikt Frobel förstod att tala till det späda barnets ögon, öron och känsel ända till dess fyllda andra år. Från denna ålder fick barnet redan inträde i barnträdgården, och det var der som Frobel tidigt begynte uppfostra den blifvande menniskan till hennes bestämmelse uti samhället, ty der begynte barnen lefva tillsamman. Allt var ännu endast en lek, och likväl gömde sig studier och arbete redan bland dessa oskyldiga blommor i barndomens eden.
6 I trädgården hade barnen ännu blott qvinliga vårdarinnor. »Men det är ett olyckligt misstag att hellre anförtro barnen åt gamla qvinnor, under förebärande att deras ålder och erfarenhet göra dem mera lämpliga för en sådan befattning. Må äldre qvinnor vara tillstädes vid barnets födelse och vårda det några veckor bortåt, sålänge modren ej har krafter att sköta det; men naturens lagar ha ej bestämt dem att vårda den ålder, som framför allt behöfver en glad vård, för att i de unga hjertan väcka den glada stämning, som utgör både kroppens och själens helsa. Den unga flickan, som står barndomen nära, kan bättre ersätta den frånvarande modren. Så ser man små gossar hellre trygga sig till unga, än till gamla lärare» o. s. v.*)Dessa ord äro icke Frobels, utan friherrinnan von Marenholtz, och tåla visserligen betydande undantag. Hvem har ej sett en farmor, en mormor o. s. v. med den innerligaste kärlek omfattas af små barn?.
7 Dessa barnträdgårdar, hvilkas små invånare behandlas »som plantor under en öm och förståndig trädgårdsmästares vård» och der hvarje barn har sin egen lilla blomstersäng att äga och upparbeta, innnebära redan en gryende föreställning om egendom och arbete. De äro en sorts phalanstére enligt nya åsigter, men framför allt en kristlig inrättning, der de späda arbetarnes lemmar utvecklas utan ansträngning och deras förstånd enligt naturens egen anvisning.
8 Ofvanstående är hämtadt ur Revue Britannique för Maj 1855. Vi rekommendera dessa doktor Frobels åsigter till ett synnerligt varmt behjertande hos alla föräldrar och barnavänner. Kan man, utan kännedom af detaljerna i denna nya uppfostran, icke genomföra den i dess helhet, så kan man åtminstone tillämpa de allmänna principer, på hvilka den nya methoden är byggd och hvilka synas oss så sanna, så snillrika och så praktiska, att deras förträfflighet måste af alla uppfattas. Såsnart vi i tyska tidskrifter fått närmare anvisning på Frobels arbeten, skola vi ej underlåta att derom underrätta alla som intressera sig för det i så hög grad vigtiga ämnet.