2 Fastrotad i det blomstrande sköna Helsingfors vid Finska vikens strand, utan att någonsin äga frihet nog till en längre utflygt i fäderneslandet, har du länge önskat höra något om Saima Kanal, dess omgifningar, dess framgång och de förhoppningar, som knyta sig fast vid den. Hvarföre, säger du, hör man så sällan ett enstaka ord om det största, det märkvärdigaste företag, i hvilket Finland sträfvat att föreviga sin flit och sin ihärdighet, det företag, till hvilket hela landet villigt skattar sina ansträngningar och af hvilket det hoppas engång skörda en frukt motsvarande dess kostnad och dess möda? Från den högsta till den lägsta, från hufvudstadens lysande salonger till ödemarkernas aflägsnaste torp, finnes icke en man i Finland, som icke hört omtalas jätteverket Saima kanal och som icke med största intresse lyssnar till hvarje ljud från dess omgifningar. Af de tusende arbetarene der ser man ständigt än en, än en annan återvända till hembygden, frågad öfverallt, berättande öfverallt hvad han vet och icke sällan mer än han vet; och af dessa muntliga sägner skapar sig landet en ofullkomlig, i många delar oriktig bild af det stora företaget. Hvarföre, tillägger du, befattar sig tryckpressen så litet dermed, – den som likväl kunde meddela så månget nytt af intresse derifrån och på så månget håll beriktiga de muntliga sägnerna?
3 Vore våra tidningar engelska tidningar med millioner i kapital och förbindelser i hvarje vrå af fosterlandet, skulle utan tvifvel hvarenda en af dem hålla en egen referent, som regelbundet från ort och ställe meddelade dem detaljerade uppgifter om arbetets gång. Under byggnaden af Götha kanal i Sverge såg man årligen, ja ofta månatligen berättelser om arbetets fortskridande. Men vår tryckpress är för fattig, för passiv och, jag medger det, äfven för litet företagsam, för att deri ens kunna mäta sig, med den svenska. Lägg härtill den skenbart obetydliga omständighet, att ingen allmän väg med reguliera gästgifverier ännu hunnit inrättas vid sidan af kanalen, och du skall deraf begripa, hvarföre så högst få i Finland, utom de i arbetet och dess styrelse närrnast deltagande, känna något mera derom, än de allmännaste på förhand gifna officiela upplysningar.
4 Aflidne Adjunkten Dr F. Collan gjorde förliden sommar en resa längs kanalen, för att, i egenskap af redaktör för Finlands Allmänna Tidnings inrikes afdelning, insamla tillförlitliga underrättelser, dem han sedan ville sammanställa till ett helt. Det är mycket att beklaga, att denna skildring, som med Dr Collans skarpa omdöme och förtjenstfulla penna säkert blifvit af högsta intresse, i följd af författarens död blef ofulländad; dock kan man törhända hoppas, att de rika materialierne, sammanställde af annan hand, innan kort skola komma till allmänhetens kännedom.
5 När jag nu, min bästa Julius, för att uppfylla din enträgna önskan, går att meddela dig några spridda detaljer om det ärofulla arbete som med hafvet sammanbinder Saimens sköna och vidsträckta fjärdar, ber jag dig för all del att icke vänta en fullständig skildring af ett så storartadt arbete, om hvilket man kunde skrifva hela böcker. Jag ber dig likaså, att icke i någon mån anse dessa detaljer ofelbara, emedan så lätt kan hända att vid en kortare bekantskap med ämnet ett eller annat kan missförstås, ett eller annat förglömmas, och för sjelfva utrymmets skull mycket måste förblifva osagdt, som dock vore för saken upplysande att nämna. Hvad jag åsyftar, är blott att gifva dig en lätt skizzerad bild af ett det intressantaste föremål, och tar jag fel i något mindre väsendtligt, så hoppas jag att likväl icke göra det i detaljer af större vigt. Så flyktig och svag min skildring är, skall du likväl deraf lära dig att med värma omfatta den sköna kanalen och med tacksamhet erkänna den energi och det förutseende, hvarmed styrelsen beredt landet denna välgerning – detta hedrande vitnesbörd om finska folkets industriela förmåga.
6 Ty om Götha kanal är »Sverges blåa band», så är Saima kanal ännu mycket mera Finlands, redan derföre att den står så stor och så ensam i sitt slag – stor i förhållande till landets krafter, ensam i förhållande till landets öfriga industriela företag. När jag nyss kallat kanalen det största och märkvärdigaste verk, i hvilket Finland förevigat sin flit och sin ihärdighet, har jag icke förglömt, att visserligen hela landets odling under en så hård natur och så hårda framfarna öden är ett årtusendens verk, sådant ganska få nationer förmått utföra. Men om kanalens storhet bleknar vid sidan af den finska odlingens storhet, så får man icke förgäta, att kanalen just utgör kronan och fulländningen af denna odling. Svedja skogarna, dika kärren, betäck hela Finlands stora areal med gungande skördar, det är ett godt och ett herrligt verk, men det är blott halft, så länge dessa vida blåa sjöar, hvilka likt ådror genomströmma landets inre, förgäfves söka sig en farbar väg till hafvet och verldshandeln. Hvartill tjena alla dessa mäktiga skogar i det inre, om de utan gagn falla ett rof för elden eller förrutnelsen? Hvartill tjena alla rika skördar, alla bördiga ängar, alla förgätna prof på en af naturhinder nedtryckt kraft, om icke landet med dem kan tillbyta sig utlandets nödvändiga varor och under detta utbyte tillegna sig någon del af utlandets industri? Upphör att misskänna naturens godhet; vid sidan af skogen, vid sidan af åkern och af ängen har hon gifvit oss sjön, och icke en, utan tusende sjöar, djupa herrliga fjärdar, sinsemellan sammanbundna öfver ofantliga sträckors rymd. I tusende år har Finland med korslagda armar betraktat denna sin rikedom på sjö och strand, älskat den och besjungit den, men icke förmått drömma om dess framtida betydelse eller lyfta sin hand för att följa naturens vink. Och har någon gång en aning uppstått om sjöarnas betydelse som kulturens farleder, och har någon gång en arm blifvit lyftad för att utföra den, då har kraften varit för svag, viljan försplittrad, och företagets storhet har icke framstått nog klar, för att med jernvilja undanrödja hindren. Äran att med den storartade uppfattningen förena både viljan och kraften, tillhör vår tid. Det är som hade landet nu för första gången och med helt nya ögon speglat sig i sina sjöar och med ens begripit naturens stora mening med dem. Till hafvet brusar floden om våren med oemotståndelig makt, och till hafvet! är Finlands lösen i denna dess krafters nya och unga vår – ty hafvet är allt, hafvet är det rörliga elementet på jorden, hafvet är rikedomen och bildningen, makten och storheten. Icke mer skall det finska folket drömmande, i sig sjelf försjunket och förgätet i skogarna, qvarstadna orörligt och trögt vid stranden af sina stora, men stängda sjöar; den friska hafsluften skall blåsa in öfver ödemarkerna och, på samma gång den betäcker sjöar|61 3|nas stränder med en lifligare grönska, skall den genomströmma det finska lynnet med en förut okänd raskhet och drift.
7 För att nå detta stora mål, för att genom ett trollslag förvandla flera hundrade mil af Finlands insjöstränder till hafskust, har man gjort det otroliga och besegrat det omöjliga. Jorden, bergen och vattnet hafva blifvit menniskan underdåniga; man har kufvat dem alla med krutet, ångan, stenborren och spaden. Här ett genomsprängdt berg, der en ur sin fåra afledd flod, här en sjö som fällts, der en annan som höjts, der åter en tredje som försvunnit totalt; ofantliga murar byggda lika skönt som varaktigt; bottenlösa kärr uttorkade, skogar bortröjda, jernvägar byggda i sammanlagd sträcka af flera mil. Der man för få år sedan såg ödemarken i hela dess vildhet, der slingrar sig nu den breda vackra fåran af kanalen genom en leende grönska, omgifven af täcka boningar prydda med små trädgårdar; der man nyss endast hörde den hungrande vargens tjut, der ljuder öfverallt arbetarens glada sånger, yxans dån och lifvets raskaste verksamhet. Och likväl är detta ännu blott en ringa början, mera en aning om hvad som komma skall, än en fulländad verklighet. Ty kanalen kommer att, likt strömmen som vattnar en fruktbar nejd, i hela sin omgifning utbreda ett blomstrande välstånd, och icke i sin omgifning blott, utan kring alla dessa vida stränder, hvilka genom den funnit en väg till hafvet.
8 Så skall Saima kanal, långt ifrån att blifva »Finlands graf», tvärtom blifva vaggan för dess blomstring och välmakt. Ty det tvifvel man från några håll hör framkastas, huruvida kanaler numera uppfylla sitt ändamål sedan jernvägarna lemna ett så prisadt kommunikationsmedel, synes vara lätt att vederlägga. Väl äro jernvägarne af obestridd vigt, deras ofantliga nytta kan ingen förneka, och de äga framför kanalerna det företräde att kunna här i norden befaras nio månader om året, då de sednare blott kunna befaras i sju. Men jernvägarna äro egentligen för tunga varor som icke mycket skrymma, och dit höra t. ex. Finlands viktualier. Deremot äro kanalerna ojemförligt lämpligare för skrymmande varor, till hvilka man utan gensägelse kan räkna Finlands förnämsta exportartikel, skogsprodukterna. Kanalens odödliga förtjenst blir således den, att på ett ofanligt stort område fördubbla skogens värde, ja på många aflägsnare orter rent af förvandla skogen från ett nästan värdelöst impediment till en dyrbar inkomstkälla.
9 Så stora fördelar vinnas icke utan motsvarande stora ansträngningar, och du skall af det följande erfara, med hvilka otroliga svårigheter man haft att kämpa, hvilka mödor man nedlagt på detta arbete och hvilken klok beräkning som blifvit nödvändig, för att leda allt till ett godt resultat.
Notisen/artikeln ingår i HT 9/8 1851:|63 2|
Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
II.
10 Du påminner dig, bästa Julius, att för några år sedan tvenne kartor utkommo, den ena en generalkarta öfver sträckningen af Saima kanal med närmast omgifvande trakter, den andra en specialkarta öfver de särskilda delarna af kanal-linien. Båda kartorna äro i hög grad upplysande, men då vi måste undvika att alltför mycket fördjupa oss i detaljer, utbreder jag för dig endast den förra, neml. generalkartan.
11 Föreställ dig en sträcka af vidpass 30 svenska qvadratmil, hvilken i en temligen regulier rektangel af 5 mils höjd och 6 mils bredd afstänger Saimens vatten från Finska viken och Ladoga samt omfattar soknarna Lappvesi, Joutseno, Jäskis, S:t Andreæ, Säkjärvi och Wiborg. Här synes naturen öfverallt vara stadd i förbidan; ingenstädes har hon sjelf utfört något storartadt helt. Bergen, hvilka längre österut invid Ladogas norra strand antaga så mäktiga och sammanhängande skepnader, äro här lösryckta, enstaka, låga och förlora sig merändels i den sjelfvittrande Rapakivi, som är egen för denna trakt och upphör först när man i Lappvesi nalkas Saimen. Milslånga moar, sådana som fördystra Tavastland med sin ensliga storhet, finner man icke här; hvarken kärr eller skogar antaga här så vidlyftiga dimensioner som annorstädes i Finland, och sjelfva jordmånen visar icke det bestämda, öfver vida sträckor gående lynne, som i andra nejder af Suomilandet. Märkvärdigast af allt äro vattendragen. När man undantager den stolta|63 3| breda forsande Vuoksen, likt menskliga lifvet »en strid från början», fördela sig den fuktiga nejdens vatten i otaliga små åar, hvilka brådskande ila att förlora sig i en bortglömd sjö, samt i enskilda små, men långsträckta träsk, hvilkas ständiga riktning från norr till söder röja deras böjelse att genom första bästa utflöde tömma sig i hafvet. Ty landet från Saimen till Finska viken sluttar starkt, så starkt, att Saimens vattenyta står 255 fot högre än hafsytan. Hvilken ofantelig tryckning af en så stor vattenmassa! När man vet detta, undrar man icke mer, att Vuoksen sprängt ett Imatra genom klipporna, men hvad man undrar, det är att menniskans djerfva hand vågat i kanalen afleda en så stor sjö i en så stark sluttning, utan frukan att af den öfverväldigas, fördränkas och tillintetgöras.
12 Min enskilda tro är också den, att våra förfäder, hvilka för snart 250 år sedan begynte gräfva en kanal från Saimen till hafvet, icke endast af krigets oro och för ringa arbetsstyrka förmåddes att afstå från detta arbete. Måhända föll, sedan de börjat sitt verk, den förfärande tanken dem in: vi skola förkrossas af vårt verk! Och de gjorde i sanning klokt att sluta, ty hvilken dam hade väl de med sina ofullkomliga tekniska insigter förmått uppresa mot den ofantliga tyngden af dessa hafslika insjöar, hvilka, engång lösgjorda, skulle utför 255 fots sluttning rusat öfver dem och förhärjat landet! Än i dag betraktar vandraren med häpnad den 7 eller 8 alnar breda dam, som i denna stund stänger Saimens vatten från den färdiga delen af kanalen vid Lauritsala; skulle denna dam nedbrytas, hvilket dock för ingen del är att befara, kunde Saimen nedrusa att bereda Wiborg och dess omgifning en syndaflod, medan Vuoksen skulle försina och det herrliga Imatra nedsjunka till en obetydlig bäck! Måhända är ock Vuoksen blott det synliga, det uppenbara utflödet för Saimens vattenmassor; jag föreställer mig, att dessa i otaliga underjordiska källsprång söka sig nedåt samma väg och här och der träda i ljuset än som en sjö, än som en å, än som ett bottenlöst kärr. Hvilken djerfhet af det menskliga snillet att genom denna underminerade, vattendränkta mark gräfva en utan tvifvel fast kanal, der icke en sten bör vackla, icke en vägg bör ramla!
13 Jag ber dig, bästa Julius, i fall du verkligen intresserar dig för kanalen, att genomläsa det i det hela ganska ringa, som tidningarna härom innehålla åren 1844–1847. Du skall häraf inhämta hvad du bör veta om kanalens början, dess kostnadsförslag och annat mer, hvilket jag derigenom undviker att upprepa. Jag bör endast tillägga att en närmare bekantskap med terrängen, sådan man omöjligen kunnat vinna annorlunda än genom sjelfva arbetet, föranledt åtskilliga ändringar i den ursprungliga planen. Än hände att det berg, på hvilket man ville grunda en sluss, vid djupare sprängning förlorade sig i afbrutna massor utan fasthet och att slussen derföre måste flyttas till en annan punkt, der man förmodat endast lösare stenar, men vid djupare gräfning träffade berg; än fann man den falska pösleran der man väntat sig finna en fastare jordmån, medan man ett stycke åt sidan fann en jordmån af mera konsistens än man i början förmodat, än lade en å, än en sjö, än ett kärr sådana hinder i vägen, som omöjligen kunnat förutses, och kanalens linie måste dervid böjas något litet åt sidan. Men om arbetet i följd häraf på några punkter blifvit kostsamare än förslaget, har det deremot på andra blifvit vida billigare. Isynnerhet har kostnaden nästan öfverallt blifvit minskad genom arbetarnes efterhand inhämtade vana och skicklighet, hvarpå som exempel må tjena, att då för sprängning af en kubikfamn sten i början betalades 10 rubel silfver på beting, numera betalas endast 8, och likväl hafva arbetarne derpå en skälig profit. När härtill komma icke obetydliga besparingar i material och på vissa ställen i arbetslöner, är all utsigt förhanden, att summan af hela kostnaden, icke blott skall betäckas af dertill ursprungligen anslagna medel, utan ock, efter all sannolikhet, utfalla i någon mån lägre, än man kunnat beräkna.
14 Innan jag kommer till resultaterna af arbetet, tör det intressera dig att erfara något om arbetets dagliga mekanism.
15 De högsta ledande auktoriteterna äfvensom Öfverste Eriksons inseende och medverkan förutsättas såsom bekanta. På stället har man närmast att fästa sig vid tvenne afdelningar, den tekniska och den ekonomiska. I tekniska afdelningen tillkommer närmaste ledningen högste chefen på stället majoren v. Törne, stationerad vid Lauritsala, samt, näst honom, en arbetschef, ordinarie eller extra, på hvarje station, bestämda att med daglig tillsyn leda arbetet. Vidare höra till denna afdelning och på hvarje station: nivellören, som afmäter och utstakar kanal-linien m. m., bokhållaren, som i böckerna antecknar arbetet och utbetalar arbetslönerna, kanalskrifvaren, som efter en af komitén fastställd taxa utlemnar proviant till arbetarne; vidare byggmästarne, som anföra arbetet, qvartersmännen, som uppteckna dagsverkena och tillse att arbetet göres efter ordres, samt slutligen arbetarne sjelfve, fördelade i schakter, vanligen om 16 man i hvardera, hvilka sinsemellan, hvarje schakt för sig, utvälja en förman, som uppbär schaktets arbetslöner, och, när det gäller beting, proportionsvis fördelar dem.
16 Ekonomiska afdelningen står under inseende af en ledande komité, hvarest guvernören i Wiborgs län är ordförande. Dess vigtiga befattning är att förse kanalen med alla dess behofver, anskaffade dels genom direkta uppköp, dels genom entreprenad, besörja kanalens finanser, förutse allt och hafva för hvarje brist ett råd och en fyllnad. Materialförvaltaren har vid hvarje station en materialskrifvare (stundom samma person som kanalskrifvaren) samt ett skrifbiträde på kontoret. Centralmagasinet finnes vid Lauritsala, hvarförutom hvarje station har sina förråder af material och sitt proviantmagasin, (kapakka, af det likljudande ryska ordet), derifrån arbetarne regelmässigt och efter taxa erhålla sina behofver.
17 Omedelbart under guvernören i Wiborg lyder den officer, som har sig bevakningen af de 200 vid kanalen arbetande korrektionisterne anförtrodd. Desse bo i en för dem inrättad kasern vid Lauritsala; för deras behof finnas en bokhållare och en uppsyningsman, jemte 8 à 16 dejourerande vaktknektar. Små fördelningar af kosacker äro derjemte vid några stationer tillhands för disciplinens vidmakthållande.
18 Samtlige arbetarnes antal varierar efter årstiderna och torde denna sommar uppgå till 3 000konsekvensändrat/normaliserat. Arbetarne äro antingen ställde på fritt arbete eller städslade för året såsom kanaldrängar; desse erhålla vintertid en portion soppa; för öfrigt hålla sig alla arbetare mat sjelfve, hvilket naturligtvis är lätt, der förråderna alltid äro tillhands. En del arbeten verkställas med dagsverken, men gräfning, sprängning m. m, vanligen på beting (urakka), hvilket åter är af tre slag: ordinarie vid sprängning och gräfning, extra vid arbeten för tillfället samt ackorder, ett beting utan bestämd tid, t. ex. vid stenhuggning. Dagspenningen varierar från de halfvuxne handtlangares 12 kopek silfver ända till 75 kopek, som fordras af de dyrlegde slussmurarene, och medelpriset kan således antagas till 40 kopek. Discretioner kallas 5 à 10 procents förhöjning, i dagspenningen, som för tillfället beviljas raske arbetare vid svårare arbeten, såsom t. ex. dikning i kanalens botten. Den ljusare årstiden börjar arbetet kl. ½ 5 eller 5 på morgonen; kl. 8–9 är frukost och kl. 1— ½ 3 middagshvila, hvarefter arbetet fortgår till kl. 8¼, då det ringes till qvällshvila. Mellanmål, i början brukadt på eft. midd., har sedan med skäl afskaffats som tidspillande, och den mörkaste tiden på året har man med lika skäl afskaffat äfven middagshvilan, så att den korta dagens timmar utan afbrott begagnas.
19 Den i många afseenden intressanta anblicken af arbetarnes boningar, deras lif vid kanalen och sjelfva det storartade arbetet torde vara lämpligt att skildra vid sjelfva stationerna, och jag vill endast på förhand glädja dig med den|63 4| försäkran, att den mest exemplariska ordning här låter förena sig med en otvungen drift och arbetarens glada lynne. Jag har inträdt i många kojor vid kanalens stränder och förtroligt språkat med mången arbetare der, men ingenstädes har jag varit vitne till knot eller tvång, och det fröjdar ens hjerta att se ett så stort och så tungt arbete utfördt med sådan raskhet och glädje.
Notisen/artikeln ingår i HT 13/8 1851:|64 2|
Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
III.
20 Den som vill besöka kanalen har att välja mellan en resa långs dess linie från norr till söder eller från söder till norr. Jag medger att den första riktningen är naturens egen, likasom den äfven är arbetets, och begynner man norrifrån, kan man af det redan gjorda sluta till det som skall göras framdeles. Men begynner man söderifrån, då stegras intresset gradvis, likasom i ett godt skådespel. Man finner väl redan vid Lavola och Juustila vyer af stor effekt, men de förgätas, när man åter inträder i ödemarken och så småningom avancerar från de första spadtagen af en börjande kanal ända till den fulländade och storartadt sköna linien i nejden af Lauritsala vid kanalens utlopp från Saimen. Denna sednare väg håller jag för att vara den enda riktiga och rätt intressanta, när man vill studera ett så stort arbete; ty blott af det som är kan man sluta till hvad som varit. Man måste från början se den vilda skogen glesna för yxan och de stora sumpmarkerna försina för spaden, för att rätt kunna bedöma kanalens svårigheter, dess framgång och dess förhoppningar.
21 Vägen öfver Wiborg var ochså min väg. Hvad skall jag säga dig om strandvägen från Helsingfors, hvilken årligen befares af tusende och är mera bekant, än någon i Finland? Der ha vi det biskopliga lilla Borgå, som nu utbreder sig så ofantligt stort med sina gator så breda som Helsingfors boulevarder och sina torg så stora, att menniskor och hus på den motsatta sidan synas helt små. Här stå bredvid hvarandra tre hoteler för resande, och ett af dem, Hr Astenii, är nästan historiskt ryktbart sedan H. K. H. Thronföljarens oförgätliga besök i vintras. På det största haflika torget – hvars vandrare jag beklagar vid ett yrväder om vintern – der vexer nu fredligt en åkers gungande skörd. Allt detta blir med tiden rymligt och godt i flera afseenden, men säkert nog ödsligt, ty tio eller tjugu vandrare på så vida sträckor likna ett träd i öknen eller en ensam lykta i täta mörkret; intrycket af dem blir endast ännu ensligare än förr.
22 Der ha vi ock vid Borgå den berömda och, jag tror väl, besjungna Näsebacken samt den ännu ryktbarare Borgbacken, som liknar en folkvisa deruti, att ingen vet hvem som gjort den och när den gjordes. Säkert har du hört huru barbariskt man i åratal undergräft detta vackra minnesmärke medelst sandsläpning, men ändtligen kom ett förbud, och det var en man som blef lagligen förpligtad att återsläpa 400 lass sand, hvarmed han förut gjort sitt bästa att ruinera fädernes minne och Finlands historia. Det finns invid Borgå en annan man, som, i stället att huttla med forntiden, bygger åt sig och sin ort en evärdelig minnesvård för framtiden. Det är Hr Holm på Näse gård; i långa raka sträckor ser man de prydliga jemna stenmurarna kring hans vidlyftiga ägor; årligen uppföras nya, och det är ett verk som står, när många stolta palatser ramla. Hr Holm vet ock bättre använda stenen än Savolaks bönder, som vanligen uppstapla den i högar midt på sin åker.
23 Der har man vidare i Perno den melankoliska anblicken af det öfvergifna Forsby, fordom ett driftigt larmande jernbruk. Sedan 20 år är det nedlagdt, hammarn rifven, kyrkan öde, ringklockan qvar, utan ljud och stämma som en död, och det sköna vattnet forsar onyttigt. Perno dialekten är vida mjukare och behagligare än den vestra Nyländskan, och man gör här den erfarenhet, att Helsinge svenskan sannolikt är den fulaste svenska i Finland. Här tar ock vägen af åt Anjala, i tillfällig krok för den skrala brons skull vid Abborfors, men den som, likt mig, velat studera terrängen för svenska arméns så skymfliga reträtt år 1742, kan med den enda risken af litet prejeri och uppehåll lega sig enskildt fram hela den annars vanliga strandvägen, ty den nämnda bron lärer egentligen anses farlig för de tunga ryska vagnarna med sex hästar, som färdas här fram.
|64 3|
24 Trakten vexlar nu om mellan talrika vackra herrgårdar, bland hvilka Sarflaks slott om tre våningar, och så kommer man till det lilla täcka Lovisa. Jag vet ej om en vacker lördagsafton och en ännu vackrare söndagsmorgon kastade öfver den lilla staden ett skimmer af enkelt behag och rätt landtlig älskvärdhet, men redan de stora lummiga lönnarna, som beskugga gatan vid första inträdet vesterifrån, helsa vandraren ett så grönskande gladt välkommen, att han känner sig här så genast hemma. Utsidan gör så mycket i lifvet; när man ser välmålade hus, en gammal och en ny stil om hvarandra i bygnader, väl stenlagda gator – och gatorna i Lovisa äro, utan skämt, vida bättre lagda än de flesta gator i Helsingfors – när man vidare ser ett vackert läge vid stranden af sjön och, för att ha det pittoreska vid sidan af det vackra, en hög ås med bullerstenar vid sidan af staden, så dömer man deraf att en sådan stad är treflig och glad. Jag ville icke åtaga mig att brandförsäkra de stora tättbygda strandmagasinerna, som stå så till, att de midt i vattnet en dag skola brinna af vattenbrist; men jag ville tacksamt trycka dens hand, som nyligen restaurerat den gamla kyrkan och gjort det med en sådan vacker harmoni, att allt – från den sköna, altartaflan, Christi förklaring, till den hvita målningen, de höga ljusa fönstren, det rymliga hvalfvet, der man andas så lätt, och den lilla, men rena orgeln, spelad af jemn hand, – allt detta förenar sig att gifva ett intryck af ljus frid och förklaradt lugn. Lägg härtill sommarens sköna dofter, blandade med ljudet af orgelns lofsång och nattvardsbarnens stilla böner, ett folk i högtidsdrägt och en natur i solsken, och döm sedan, om icke lilla Lovisa den 22 Juni kunde eröfra en irrande rimmares hjerta.
25 Strax öster om Lovisa träffar man några af Svenskarne bygda skansar af granit, bestämde att dominera vägen och hafsviken. Det är första gången man under resan åt öster träffar krigets spår; man påminner sig nu att man nalkas en nejd, som i 65 år var riksgräns mellan tvenne ständigt på vakt mot hvarandra stående folk, och detta minne förnyas snart vid hvarje steg, ty hela trakten långt inåt landet är öfversållad af små och stora befästningar, numera öfvergifna döda minnen af fejdernas längesedan förtorkade blod och tårar. Hvad Svenskarne bygt, det är fast och varaktigt, men oftast i liten skala, ty de hade ringa arbetsstyrka. Hvad Ryssarne bygt är af stora, stundom kolosala dimensioner, ty de hade stora massor både af arbete och penningekraft. Icke långt härifrån ser man Kymmene fästning, – så vidsträckta verk, att de till sitt försvar behöft minst 6 000konsekvensändrat/normaliserat man, – med herrligt grönskande vallar till höger om vägen. I fästningen var öde och tomt som i en kyrka eller en graf, och bredvid den susade Kymmenes klufna, men mäktiga forsar. Kymmene på sin ålderdom har eftergjort Vladimir den stores och Gustaf Vasas felsteg, han har delat riket mellan sina söner och krossar i vanmäktig harm sin splittrade kraft mot den obevekliga graniten. Kymmene gör derföre icke något stort intryck, som Vuoksen; dess intresse är mest historiskt, och man tycker sig höra dess vågor förtälja om 1742 års ofärd och 1788 års glänsande, men fruktlösa vapenlekar. Till Kymmenes historia hör också ett ord om fallet vid Högfors; det delar med det mångfaldt praktfullare Imatra det intryck, att alldeles icke imponera vid första anblicken, men en stund vid dess sida, och bruset tar till, höjden lyftar sig, vattenmassorna fördubbla sitt raseri och rösterna ropa ur djupet alltmera sitt kom! kom! Och dock kan en sprittande lax föra vandraren tillbaka till prosan igen; här ligger gästgifveriet tätt under fallet, och en resande gör illa uti att försumma ett laxfiske midt i den ljusa sommarnatten.
26 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/8 1851:|65 2|
Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
III.
(Forts. fr. föreg. N:o).
27 Fredrikshamn och kadetterna – Fredrikshamn kan ej tänkas utan kadetterna – nu äro vi der! Grönskande vallar, vackra på utsidan, trånga och tryckande på insidan, soldater och kanoner, kaserner och vakthus, allt påminner om fästningen, och likväl finnes endast fästningens minnen, ty numera har orten på öfverhetlig befallning upphört att äga skild kommendant, och fredligt grupperar sig den inom vallarna klämda cirkelformiga staden med dess radhus på torget i centern och dess likt strålar från magistraten utgående gator. Fredrikshamn, hvilka minnen, sedan 1741! Krig, pest, brand, Anjala och två förfärliga eldsvådor! Menniskor som mycket lidit bära ofta ett vemod i sjelfva löjet; Fredrikshamn, omhuldadt med det deltagande, som olyckan alltid ingifver, har i dess nya blomstring dock något dystert, som kanske ligger i minnena, ehuru man är böjd att tillskrifva det en här och der ännu qvarstående sotad mur efter branden. Och kadetterna, ungdomens raska lif midtibland det förgångnas sorger – de äro nu icke här, de hafva sökt en grönare strand, ett friare fält – och vi göra som de.
28 Förbi de mäktiga granitbrotten vid Pyterlaks, förbi dessa af Ryssar arrenderade gästgifverier, hvilkas blomsterprydda salar icke alltid hålla i komfort hvad det yttre lofvar, går vägen till Wiborg. Men innan vi hamna der, så bränn med mig en midsommar-kokko i Kiiskilä skog. Hur den lilla barnsliga lågan glimmar inne i den stora pyramiden af uppstaplade huggna tallar! Hon vexer, hon vidgar sig, hon fattar i barren, hon slår frasande upp mot den lätt omslöjade himmelen. De väntande barnen skrika af fröjd, den skämtande ungdomen glammar och ler, gubbarne tända sin pipa helt lugnt och mödrarna banna hvar sin Pikku Matti, som stolt uti farfars jacka makar nya ruskor på elden, medan derborta en vänlig qvinnohand utdelar Forströms Helsingforska rariteter åt skogens små halfvildar. Och lågan och skogen och natten och sjön, och menskorna i deras egendomliga drägter, bilda en tafla väl värd en målares pensel. Hvarför har Lauræus aldrig målat en finsk kokko?
29 Nu kommer herrgård vid herrgård och derpå Wiborg. Festlig står staden i midsommarmorgonens glans. Icke en planka släpas, icke en tunna förs in. Vallarna tränga också Wiborg och tvinga det, likt Fredrikshamn, att utskicka sina förstäder på post i det fria. Men Wiborg har mera sjö och friskare luft. Inträdet från vester öfver den långa bron ger en stolt och prydlig anblick; till venster herrliga egendomar och parkerna af Monrepos; till höger den nya promenaden på Kronberget med dess i klippan huggna II. I. (Peter I) och dess vidsträckta utsigt öfver staden, ett vackert verk på nuvarande guvernörens förslag bekostadt af staden; vidare i förgrunden till venster det vördiga gamla slottet, derpå den gamla staden inom vallarna med dess tycke af Reval, och i bakgrunden Wiborgska viken med dess krigsminnen sedan 1789 och dess då gjorda svåra försänkningar. Allt detta är skönt och intagande, men mycket eget. Wiborg är i Finland ensamt i sitt slag. Här äro fyra nationer och fyra tidehvarf på en punkt sammanförda. Likasom svenskan, ryskan och tyskan här sämjas på det allmänna underlaget af finskan, så röja sig vid en närmare anblick spåren af de olika tider, då hvardera af dessa fyra nationer varit den rådande. Man kunde skrifva om Wiborg en bok, och det är underbart att ännu ingen gjort det. Om tjugu år, då Wiborg blifvit Finlands första handelsstad och dess egenheter begynna att försvinna för den allt nivellerande verldshandelns inflytande, då skall någon uppstå att skrifva den boken, och han skall finna ämnen nog.
30 Jag öfverlemnar åt andra att beskrifva Wiborgs kyrkor och hoteler, dess sammanbygda societetshus, theater, rådhus och häkte – nöjet, konsten, rättvisan och brottet under samma tak! – jag tar mig friheten förbigå dess presidents- och hofrättshus m. fl. inrättningar. Men hvem känner icke ryktet om Monrepos? Sådana rykten äro farliga, ty de missleda på förhand omdömet. Man väntar ett Italien, och man förvånas att endast finna ett Finland. Men så snart man hinner vänja sig af från sin italienska illusion och åter blifva hemma i eget land, får Monrepos en skönhet och ett värde högre än om det varit ett hit trolladt främmande paradis. Monrepos är en ädel och älskvärd finsk natur; det finnes mer än en ort som kan täfla med det i naturskönhet, men det finns ingen, der en så skicklig hand som här förstått att följa naturens vink och af hvarje dess halfklara aning göra en hel, klar och fullständig verklighet. Baron Nikolai har gjort Finland en stor tjenst, han har visat hvad man kan göra af dess natur, och hvarje främling stadnar i förbindelse för hans liberalitet att, oaktadt lidna obehag, lemna så fritt tillträde till Monrepos.
31 Hertuala vid dess sida står i skuggan för sin berömde granne, men förtjenar en tacksam erinran, äfven det. Hertuala är skönt och af den yppersta bördighet; så praktfulla orangerier finnas blott få och så höga lindar väl inga i Finland. Hertuala, liksom Monrepos och Wiborg i allmänhet, är gästfritt och öppet för hvarje naturens vän. Med gladt sinne lemnar man dess förtjusande parker.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/8 1851:|66 2|
Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
IV.
32 Vill du från Wiborg resa rätt beqvämt de 6 milen till Villmanstrand, så kör endast allmänna postvägen, och ingen nöd skall gå på dig der, om du nöjer dig med filbunke och en madrass af halm. Men då ser du ingen skymt af kanalen; intet hammarslag från dess flitiga verkstäder tränger der till dina öron. Du har gått miste om en stor anblick, en lärorik erfarenhet, och det är dock en af de reelaste förluster man har att beklaga i lifvet.
33 Men står du fast i ditt beslut att uppsöka Finlands blåa band, så har du från Wiborg två vägar att välja: den ena med båt till Lavola sluss, den andra till lands framåt stationen vid Juustila. Båtleden är behaglig och omvexlande, helst om man reser en vacker afton på ångbåt. Landvägen åter, som 6 verst från staden tar af åt höger, går enformig nog genom skogen. Men landvägen har vanligen företrädet af billigare färd, mindre omsorg och säkrare framkomst, äfven om du går miste om Lavola sluss, hvars likar du sedan finner många.
34 Bered dig likväl uppå en olägenhet, en af de största, för hvilken en resande är utsatt: saknaden af hästar och gästgifvargårdar. Den som icke är beredd derpå och icke genom vänners godhet eller dryg skjutslega lyckas förskaffa sig medel för vidare fortkomst, blir vid Juustila ganska oangenämt öfverraskad af underrättelsen att ingen häst står att fås. Och har man en häst, så länder det lätt att man icke har ett tak eller en bädd för natt och regn, ty det vore i sanning för mycket begärdt, att kanalens tjenstemän, med all deras gästfrihet, som man så tacksamt ihågkommer, skola sörja för kändes och okändes alla behofver. Det var en ljum och mulen natt jag ankom till Pälli. Klockan var 1; hvem ville vid denna tid klappa på den annars så öppna porten af tjenstemännens boningar? Men alla försök uti kojorna lyckades illa. Alla voro de uppfyllda af arbetare, ingen plats, intet tak, ingen häst och all utsigt till regn, som redan begynte dugga i fina droppar. I sådant läge blir man grym mot medmenniskors nattro; en af de lägre tjenstemännen skrämdes ur hvilans armar, och jag skall städse med erkänsla erinra mig hans godhet att inrymma eget rum och bädd åt tvenne i nattens enslighet kringirrande vandrare, som annars fått bivuakera under bar himmel.
35 Jag nämner denna lilla omständighet blott för att göra dig uppmärksam på nödvändigheten att bittida om morgonen resa från Wiborg, för att hinna bese allt och likväl till natten framkomma de 4 eller 5 milen till Kansola, det första gästgifveriet, sedan man från tre stationer nödgats hjelpa sig fram genom vänners omsorg eller en dryg skjutslega. Om något år hoppas man likväl se den stora bristen af gästgifverier vid kanalen afhjelpt; länestyrelsen i Wiborg, som redan verksamt arbetat derpå, lärer härtills ha stött på hinder från några godsägares sida, hvilka väl gerna draga all möjlig profit af kanalens granskap, men icke för dess bästa vilja underkasta sig ringaste omak, icke ens när det gäller så litet som att flytta hållskjutsen, utan att öka den.
36 Men vi vilja för ett ögonblick lemna landbacken och föreställa oss att vi på en täck snabbgående ångbåt segla uppför kanalen med en last af socker, kaffe och thé åt damerna i Villmanstrand.
37 Kanalens utlopp i Wiborgska viken går genom stadens långa vackra bro, hvars inre del för detta ändamål utgöres af en rullbro. Förbi parkerna af Monrepos och fjärden med det alnslånga, men betydelsefulla namnet Suomenvedenpohja, uppseglar ångbåten till Lavola sluss, den 28:de och sista i ordningen, hvarifrån man genom en smal farled kommer till Juustilajärvi invid egendomen af samma namn. Juustila är för närvarande fjerde stationen – ty du bör erinra dig, att stationernas ziffra icke beräknas i ordning från norr till söder, utan efter den tid när arbetet börjat på dem, hvarföre man, kommande från Wiborg, först har fjerde stationen, derefter femte och sedan den tredje, andra och första. Från Wiborg till Juustila är kanalen redan segelbar. Denna station omfattar från och med 22:dra till och med 28:de slussarne; af dem var vid midsommar den 28 fullständig med infatta portar, den 25, 26 och 27 i det närmaste färdiga, men utan portar då ännu. Slussarne 22–24 äro ännu ej påbegynta.
38 Jag stadnar i villrådighet, bästa Julius, om jag för dig bör beskrifva en vid alla kanaler så vanlig sak som en sluss. Det kan synas som ansåge jag dig nog oerfaren äfven uti det enklaste; och likväl är jag säker uppå, att ganska många bildade landsmän finnas, genom hvilkas öron namnet ljudit, utan att en rätt klar föreställning om dess betydelse qvarstadnat i erinringen.
39 Föreställ dig en hög sal af den skönaste granit, finhuggen som slätaste golf, med dess reguliera fyrkantiga stenytor så beundransvärdt tätt sammanfogade, att man snarare skulle anse fogningarnes smala linier som en prydnad, än som en nödvändighet. Denna sal har golf och tvenne väggar, alla af samma färg och samma glänsande finhet; stående på dess botten, när den är tom, tycker man sig försatt i ett palats af sten, uppbygdt, som forntiden trodde, af jättehänder. Framför dig och bakom dig i den färdiga slussen har du tvenne höga portar af träd med gångjern, eller rättare poster, af jern, massiva och tunga, men gjutna i England med så engelsk skicklighet, att vattnet, vid gångjernens vridning, hindras att inströmma endast genom litet påstruket sot. Den mekanism, som öppnar och tillsluter dessa tunga portar, är|66 3| så lätt handterlig, det tvenne karlar beqvämligt sköta den. Flyter då ett fartyg in genom öfra porten i den fyllda slussen, tillslutes porten bakom dess akterstäf och vattnet, som utsläppes genom nedra porten, sjunker med fartyget jemnt och behagligt, utan svall, utan stöt, blott med en sakta gungning likasom af ett lätt strömdrag, till den nedra ytans nivå. Likaså när ett fartyg skall stiga från den lägre vattenytan till den högre, inkommer det genom nedra porten i den halffyllda slussen, porten tillslutes, den öfra i sin tur insläpper vattnet, och fartyget höjer sig lika jemnt, lika behagligt till jemnhöjd med den öfra vattennivån. Häraf finner du slussarnes bestämmelse att höja eller sänka fartygen så att de aldrig nödgas gå upp- eller nedför en fors, vore terrängen än så sluttande, och tillika att hindra allt strömdrag samt städse, medelst vattnets höjande genom öfra porten eller sänkande genom den nedra, bibehålla kanalens yta vid samma, för 9 à 10 fot djupgående fartyg bestämda höjd. Utan slussar blefve kanalen en enda ofantelig fors, som skulle fördränka hela nejden och som farled blifva nästan inpraktikabel. Saimens vattenyta står 255 fot högre än hafvet; det starka strömdrag, som skulle uppkomma genom en så stark sluttning på 6 mils längd, blir nu genom de 28 slussarne fullkomligt afböjdt och tillintetgjordt, så att hela kanalens linie blir strömfri och lugn, med undantag af den obetydliga omsättningen af vatten vid slussarne. Fällningen vid hvarje sluss blir i medeltal 9 fot eller litet deröfver, och då vidpass en qvart timme torde åtgå för att passera en sluss, skulle ett fartyg således behöfva 7 timmar för alla dessa 28, den öfriga färden oberäknad. Men der två eller tre slussar äro bygda invid hvarandra, minskas tidsutdrägden; det hela kan således antagas till 6 timmar för slussarne och 24 för kanalen, summa 30 timmar, måhända mindre, åtgångna för en färd, som med tung fora nu kostar vida mera tid och ofantligt mycket mera arbete.
40 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 27/8 1851:|68 2|
Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
IV.
(Forts. fr. N:o 66)
41 Anblicken af de första slussarne har något i hög grad storartadt och intagande. Likasom en forntida fästning samlade sin starkaste makt i murarnas torn, så samlar kanalen i slussarne all sin kraft att hejda vattnet, beherrska det och förvandla det från en öfvermäktig tyrann till en lydig tjenare. Hvarje sluss är en damm mot vågen: hitintill och icke längre, du stolta element! En vink, och den väldiga vågen lyfter på sin starka rygg det gungande fartyget; en annan vink, och samma våg bär det sakta och varligt som ett barn i sina armar ned till den låga sjön invid klippans fot.
42 När jag talar om vågor i kanalen, ber jag dig för all del, bäste Julius, att icke taga ordet i bokstaflig mening. I kanalen finns ingen våg, ingen storm, blott det lindriga kruset af ett förvilladt luftdrag, som smyger längs de gräsklädda väggarna vid sidan af vattenytan. Allt är så stilla i den tama vågens bostad; vore icke slussar och trafik och en vexlande vacker nejd, skulle kanalen lida af samma dödande enformighet, som man icke sällan erfar på ett ångfartyg, en jernväg eller en stor mekanisk fabrik. Naturen i fjettrar andas en viss beklämning, men vägen till friheten går ofta nog genom fängelset, och midt i kanalens stiltje tycker man sig spörja hafvets svalka, till hvilken den för.
43 Slussarne äro kanalens stolthet. Har ni sett dem? frågar hvarje arbetare, och denna fråga betyder så mycket som: har ni beundrat dem? Stundom hör man än vid öfra, än vid nedra kanal-linien en rivalitet, i det att hvardera prisar sina slussar såsom de skönaste. Jag vågar ej gifva åt någon skönhetens pris, de förtjena det alla; men möjligt är dock, att de sednare bygda slussarna genom arbetets öfvade fulländning öfverträffa de första.
44 På stationen vid Juustila arbetade vid midsommar omkring 320 man. De norra stationerna, säger man, behålla för sig de från norden kommande bästa arbetarne, och allmogen närmast Wiborg är af många orsaker icke så praktiskt användbar. Här bör jag ej förbigå en egen företeelse, hvilken man första gången finner vid Juustila och sedan i mängd anträffar vid alla stationer. Det händer att man ett stycke från vägen invid skogsbrynet varseblifver en låg jordvall betäckt af grönska, och från denna vall höjer sig en rad af föremål, hvilka vid närmare anblick befinnas vara skorstenar. Förvånad nalkas man dit och har nu framför sig en rad af jordkojor, hvilkas tak och tre väggar bildas af den grönskande torfvallen, medan den fjerde väggen visar betraktaren en dörr och ett eller tvenne fönster. Jag bekänner att första intrycket häraf var nedslående. Jag tyckte mig försatt tillbaka i en forntid, när finnarne, detta folk som »fruktade hvarken gudar eller menniskor», sökte, likt vilddjuren, sin eländiga fristad i jordkulor. Arma folk, tänkte jag: hårdt arbete, mager kost och en bädd af torf i sjelfva jordens sköte! Men se, från dessa mullvadsboningar framträdde, icke såsom jag väntat en blek och tynande befolkning, utmerglad af jordens osunda dunster, utan ett kraftigt och välmående slägte, män, qvinnor och barn, renliga i sin drägt, med helsa på kinderna och trefnad i uppsynen. Jag fattade mod och ingick i dessa kojor, hvilkas yttre lät ana eländet, men hvilkas inre vittnade tydligt om motsatsen. De voro innantill brädfodrade, de hade alla sin eldstad, sin bädd, sitt bord, ett par bänkar eller stolar, och kring väggarna syntes verktyg och husgeråd. De flesta af dem voro klädda med blommor och löf, och hvarhelst en ordentlig värdinna fanns, der rådde en snygghet af inbjudande trefnad. Ty här bodde för det mesta de gifte arbetarne med deras familjer; de ogifte hade vanligen sökt sig den första bästa bostad i torp och bondgårdar eller i en af dessa trädkaserner, af hvilka kronan låtit uppföra en på hvarje station. Jordkojorna berömdes af deras invånare såsom varma och alldeles icke fuktiga. Det var en Österbottning, som först hade byggt sig en sådan; i början gjorde man spe af hans företag, men snart fann man dess nytta, och numera finnas hela små byar af sådana kojor vid stationerna.
45 Förutom kojorna äger hvarje familj till sin disposition ett eller tvenne små lästa skjul af bräder, der de hafva sitt visthus, emedan de sjelfva besörja sin hushållning. Dessutom finnas vid utsidan af arbetarekasernerna lådformiga förvaringsrum med en stor mängd dörrar, der hvarje arbetare förvarar sina tillhörigheter. Säg, bästa Julius, tänker du icke vid allt detta på socialisten Fouriersphalanstère, som Almqvist skildrar i »Tre Fruar i Småland»? Det finnes ingenting så befängdt, att det icke bär inom sig en gnista af sanning och verklighet, och så har det händt, att dessa arbetare under samhällets hägn och under dess egen närmaste tillsyn organiserat sin lilla kommun på ett sätt, som helt oskyldigt kommit att påminna om socialismens förvridna drömmar. Låt svärmaren konstruera menskligheten efter sina kammarfantasier, och marken skall öfverallt vika undan hans fötter, men se dig omkring i det praktiska lifvet, och du skall finna, att det sunda förståndet långt för detta utan theori och system påfunnit just det, som mensklighetens s. k. pånyttfödare utgifva för att vara deras egna nyaste uppfinningar.
V.
46 Innan jag lemnar Juustila, bör jag nämna det med rätta ryktbara cementet (murbruket), för hvars tillverkning här, liksom vid flera stationer, finnes en hästqvarn. Förut begagnadt i England och Sverige, har det här blifvit bragt till en fullkomlighet, som tillvunnit det ett af de högre prisen vid sednaste exposition i Petersburg*)Det engelska står vida dyrare, om jag mins rätt, till 6 rubel silfver tunnan, då deremot det finska af ännu bättre qualitet kommer endast på omkring 1 rub. 50 kop. samma mynt per tunna.. Till färgen likt tegelmjöl, har det den egenskap att i vatten hårdna till en fasthet hårdare an granitens. Jag såg en bit af detta cement, som flera månader legat i vatten; det var tungt som bly och så fast, att ingen af våra vanliga stenarter kunde hermed jemföras.
47 Nuvarande vägen från Juustila till femte stationen Pälli afviker betydligt ifrån kanalens linie, som här löper genom tre små sjöar, Särkjärvi, Rättijärvi och Lietjärvi, hvarefter den inlöper i det mera betydliga Nujamajärvi. Denna sträcka af 15 verst är ännu icke påbörjad, den enda del af kanalen, som icke är det. Man skulle tro att sjöarna mycket lätta arbetet, och de större göra det ock, men icke de små. Än måste man höja deras nivå, såsom Lietjärvi och till en del äfven Nujamajärvi; än bör den sänkas och aflopp sprängas, såsom för det lilla sumpiga Pällijärvi invid stationen. Föreställ dig ett moras af lös dy, som på sina ställen har ända till femtio fots djup! Några dagar före midsommar hände sig att en arbetare nedföll i denna dy. Karlen försvann ögonblickligen så totalt, att man på stället der han sjunkit såg endast gyttjan något litet porla. Lyckligtvis funnos kamrater i närheten, hvilka nedstucko till honom en stång – men hade jag ej kunnat simma, berättade karlen sedan, när han grå som en spindel kom upp, nog hade f–n tagit mig den gången.
48 Det sägs, att när öfverste Erikson öfvertygade sig om djupet af denna förfärliga sump, som han hade att genomvada och uttorka, föll hans mod för ett ögonblick och han var betänkt uppå att draga kanalen på sidan om ett impediment af så fruktansvärda dimensioner. Men snillet finner utvägar för allt; man återgick till den ursprungliga planen, och att man skall lyckas i detta djerfva trots mot det svåraste naturhinder, derom vittna nu redan den nära två verst långa jernväg, som på pålar af de längsta dimensioner är uppförd midtigenom denna dy. Döm sjelf, om jag haft orätt, när jag sagt att man gjort det omöjliga.
|68 3|
49 Jag har ännu icke nämnt något om de jernvägar man finner vid alla stationer och hvilka, ehuru blott en bisak för arbetets lättande, likväl med allt skäl kunna räknas bland kanalens märkvärdigheter, Hvem finns ibland oss, som icke vid ordet jernväg tänker på breda banor, ångvagnar och stora kostnader? Man glömmer dervid, att en jernväg för skottkärror också har rätt att bära detta namn, ehuru dimensionerna äro små och kostnaderna i proportion. De vid kanalen brukliga äro mest anlagda på pålar och bestå af en smal bana af plankor, försedd antingen med halfva hjulspår af jern i två linier, eller ock med dubbla upphöjda jernränder, hvilka i sådant fall motsvaras af en för dem passande ränna i stenvagnens hjul. På de punkter, der vagnen bör vända eller vika åt sidan, är banans jernskena rörlig, för att tillåta hjulet fri passage i den nya riktningen. Inrättningen har vid första anblicken intet förvånande, men snart får man derom andra tankar, när man ser de tunga klippblocken, upphissade på svängande kran och lagda på den låga fyrhjuliga stenvagnen, med förundransvärd lätthet transporteras längs jernbanan. En mans kraft motsvarar här mer än en hästkraft på vanlig väg, d. ä. två karlar draga utan ringaste ansträngning en sten, hvarmed tvenne hästar haft största möda att komma fram på landsvägen. Jernvägarna äro derföre af ofantlig nytta för de långa och ständiga stentransporterna, men så jemna måste de riktas, som bästa kägelbana, emedan minsta sluttning upp eller ned verkar otroligt på vagnens fart. Det är isynnerhet detta som gör dem kostsama nog. Vid Lauritzala har man en brant sluttande jernbana för stentransport från kanalens botten, men der upphissas stenvagnen med vindspel.
50 Vid Pälli arbeta för närvarande omkring 490 man. Det är den sednast påbörjade stationen och arbetet är derföre föga framskridet. Alla slussar härifrån till Juustila, d. v. s. från 12 till 24, äro likaledes opåbörjade, några möjligen grundade. Men nästa år kommer en större del af arbetsstyrkan att hitdragas och den ännu ovidrörda linien nedåt Juustila att med ökade krafter angripas.
51 Från Pälli till tredje stationen Räihä är endast 6 verst ny väg. Här har man det nyssnämnda betydliga Nujamajärvi (namnet härledes, jag vet icke på hvilken grund, från Nujasota, klubbekriget) – den centrala bassinen för Saima kanal, som af samma sjö delas i den s. k. öfra och nedra linien. Vid Räihä är endast en sluss, den 11:te, redan nära sin fulländning och bygd af skönaste granit hitsläpad från Mustola. Läget vid sjön är behagligt och kanalen till största delen färdig, ehuru ännu icke vattenfylld.
52 Jag har nämnt om arbetarnes boningar, men jag har ännu icke nämnt något om tjenstemännens. De äro samtligen af kronan uppförda hus, enkla till sitt yttre, rödmålade, prydliga, väl inredda och trefliga, med 4 till 6 rum för arbetscheferne och i proportion mindre för de öfrige. De flesta af dessa boningar ha ett vackert läge och omgifvas af små trädgårdar, anlagda på egen bekostnad af deras nuvarande inbyggare, som här arbetat för en kommande tid på samma gång som för egen trefnad. Ty dessa hus och dessa täcka odlingar bidraga i hög grad att gifva åt nejden lif och behag. Ögat fordrar icke blott flitens anblick, utan äfven behagets; om förståndet mera värderar den förra, så älskar hjertat mera det sednare.
53 Från Räihä, der omkring 600 man arbeta, går en ny väg, – så ny, att man på sina ställen åker öfver den nyss upptagna torfven, på andra åter öfver arbetarnes stock och sten. Men de små besvärligheter, som dermed följa, ångrar man ej, ty vägen går här nästan oafbrutet vid kanalens sida och man passerar de mest pittoreska ställen. Än löper vägen sjelf i sluttningen af ett berg; än har man, såsom vid Suikkis, dragit kanalen i en dylik sluttning. Man tänke sig ofvantill en ansenlig skogbevuxen höjd, derpå i branten en afsats, jemnt så bred att kanalen der kan löpa fram, och sedan till venster ned uti dälden Soskuanjoki å, hvars slingrande strömfåra, parallel med kanalens, synes vilja täfla med denna. Den stackars Soskuanjoki får dyrt betala äran att från dess lilla källsjö vid Vakkola hela tiden löpa kanalen i vägen, än till höger, än till venster, än midtöfver linien, ända ned till Juustilajärvi, der ån utfaller. Lik en knärakka, som bjebbande springer en ädel häst för fötterna, får Soskuanjoki än ett slag af hofven, än en snärt af pisken. På tio ställen är den lilla strömmen afskuren af kanalen, stundom ledd ur sin fåra genom nya aflopp, en annan gång tvungen att ödmjukt krypa under sjelfva kanalens botten. Ett sådant märkeligt ställe finnes vid Kansola, der Soskuanjoki genom tre murade hvalf i en såkallad kullvert ledes under kanalbottnen.
54 Kansola är ett af de driftigaste arbetsställen och lyder under andra stationen vid Mustola. Kansola har tillika ett provisoriskt gästgifveri, väl litet och ganska torftigt, men dock i hög grad välkommet för den resande, som här blir ställd på en oberoende fot för sin vidare fortkomst. Här hålles en liten table d'hôte för byggmästare och uppsyningsmän. För att gifva dig ett begrepp om lefnadskostnaden vid kanalen, vill jag beskrifva en sådan middag, och dertill behöfves mindre tid än för en table d'hôte hos Kleineh eller Ehrenburg. Ett bord med bränvin, bröd, smör, mjölk och sill, allt temligen godt – och listan på anrättningarna är slut. För en sådan middag, en dito qvällsvard och en kopp kaffe, möjligen med litet tilltugg om morgonen, betalas sex rubel silfver i månaden. Det är privat pris på Kansola, men du skall strax erfara, att man på hôtel de Saima lefver både billigare och bättre samt att de af kanalkomitén taxerade priserna på det hela taget äro ganska lindriga.
Notisen/artikeln ingår i HT 3/9 1851:|70 1|
Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
VI.
55 Andra stationen, – der för närvarande största styrkan, eller omkring 1 000konsekvensändrat/normaliserat man, arbetar, – omfattar slussarne 6–10, alla färdiga, med undantag af den 10:de, på hvilken ännu arbetas, och alla af det skönaste arbete. Slussportarne skulle under sommaren insättas. Här finnes ingen sjö, som lättar gräfningens möda; blott den redan nämnda Soskuanjoki slingrar sig som en orm kring kanalens linie, afskäres, tämjes, bortledes och agas som ett envist barn. Här – och på flera punkter – ser man utvidgningar i kanalens bredd, som varierar från 31 fot i vattenytan, der den går rak, ända till 90 fot, der den gör bugter, och hvars botten, i proportion dertill, håller från 25 till 48 fot. Dessa utvidgningar, små sjölika dammar af vacker bygnad, tjena än till hamnar för fartygen, när dessa samlas till den mängd att icke alla kunna på engång passera, än till reservoirer för kanalens vatten, bestämda att lätta regleringen af ytans höjd.
56 En omständighet skall gifva dig ett begrepp om mödan och kostnaden af de arbeten, som icke direkte höra till kanalens egentliga linie, men blifvit nödvändiga för att trygga dess bestånd. Der jordmånen är lös, har man befarat, att kälan årligen komme att rubba slussarnes murar, skjuta dem inåt, der minsta motståndet möter, och sålunda i en framtid förderfva arbetet. Att förekomma detta, har man på sådana|70 2 |ställen gräft ett slags extra kanal på hvardera sidan om slussarne, hvilkas murar åt den sidan gå sluttande, i stället för den lodräta riktningen på insidan af slusskammaren. Har således kälan lust att rubba muren, så framskjutes denna åt den sluttande sidan, der motståndet nu blir mindre, och den egentliga slussväggen förblir orubbad.
57 En af chefernes artighet, för hvilken jag alltid skall stadna i förbindelse, beredde mig det utmärkta nöjet att deltaga uti en båtfärd 5 verst längs kanalen ned till 9:de slussen. Det var den vackraste juniqväll och det angenämaste lilla sällskap af lustfärdare från Villmanstrand och kanalen. Men då jag föresatt mig att så litet som möjligt draga din uppmärksamhet bort från mitt egentliga ämne, lemnar jag din inbillning fria tömmar att här måla naturens skönhet i alla dess vexlande gestalter, de älskvärdaste blommor på den mest grönskande gräsmatta och skämtande löjen vid sidan af gråsvarta berg. Hvad jag ville skildra, det är blott den jemna, lugna och silfverblanka fåran af en vacker kanal, än skingrande i breda bugter, än fortlöpande manligt och rakt trots alla hinder mot målet. Å ömse sidor kanalens sluttande väggar, stundom betäckta af grönskande torf, stundom med revetering af sten, och bortom dem en nejd i görningen, ett slättland, stundom afbrutet af en kulle och nyss eröfradt från skogoriginal: slog och ödemark, som ännu för få år sedan omgaf dessa trakter i hela dess vildhet. Det är bekant att fartygen framdeles skola dragas i kanalen af hästar, för hvilket ändamål dragvägar inrättas å båda sidor. Denna gång drogo 4 karlar med lätthet den långa båten med 25 personer en half mil; ingen gungning, lik segelbåtens i vågsvallet; ingen dallring, lik ångbåtens; ingen ryckning, lik roddbåtens; så jemnt och behagligt skred farkosten fram öfver den solbeglänsta vattenytan. Du finner häraf, huru sättet att färdas med draglinor icke blott skall bereda kanalfarten en fördel af skyndsamhet och billighet, utan äfven af nöje och komfort.
58 Från andra stationen till den första, till Lauritsala, utgångspunkten och härtills äfven medelpunkten för hela kanalarbetet, är endast 3 eller 4 verst. Jag nämnde engång förut, att kanalen vinner i intresse ju mera man från söder närmar sig norrut till denna punkt. Från Pällis och Räihäs ödemarker tilltaga lifligheten, odlingen och arbetets resultater i samma mån man nalkas Lauritsala, och här, i denna nejd, som ännu för 6 år sedan var ett kärr, beundrar man nu det mest storartade och fulländade kanalen har att erbjuda.
59 Hit räknar jag i första rummet den s. k. bestämmande slussen (N:o 1), hvars ändamål icke, såsom de öfrigas, är att höja eller sänka fartygen till en högre eller lägre vattenyta, utan hufvudsakligen den att reglera kanalens vattenhöjd. Denna sluss är ett praktverk, som öfverträffar alla de öfriga. Emedan hästarne här, utan hinder af höjning eller sänkning, fortfara att draga fartygen fram, finnas för dem en mindre port å hvardera sidan om den praktfulla stora porten af huggen granit, hvarest gyllene inskrifter komma att för efterverlden förtälja tider och namn, som med kanalens byggnad stå i nära förbindelse. Och dock är kanalen sjelf en djup och varaktig runa, ristad för all efterverld i det finska fosterlandets barm.
60 Vägen till Villmanstrand passerar vid Lauritsala kanalen öfver en provisionel bro, som är olik alla andra broar i verlden deruti, att dess korsverk och pålar äro tillbygda uppifrån nedåt. Det har nemligen händt, att kanalens fåra på den punkten blifvit fördjupad sedan bron bygdes, och man har derföre nödgats bereda den nya stöd i djupet. Den mest nervösa lilla fru kan resa deröfver utan att blekna, ty bron, som liknar ett korthus, är ändock fullkomligt säker och skall nog uthärda, tilldess vägen i en nära framtid hinner dragas öfver den redan färdiga rullbron öfver bestämmande slussen.
61 Vid Lauritsala har man en anblick som i hög grad imponerar. Saimens vatten afstänges här från det lägre liggande slättlandet genom en bred bergvägg af 40 eller 50 fots höjd öfver Saimens yta. Detta berg är genomsprängdt i hela dess sträckning från norr till söder och på de flesta punkter jemväl till hela det djup som fordras. Man ser under sina fötter en lång och djup graf inhuggen i det mörka skrofliga berget. Natt och dag arbetar här en ångqvarn om 8 hästars kraft att utpumpa det vatten som samlar sig på dess botten och hindrar sprängningen; natt och dag arbetar icke långt derifrån en handpump för samma ändamål. I det gråa fuktiga djupet ljuder ett döfvande sorl af släggans slag uppå stenborren, afbrutet inemot middag af skottens dån, och, likt sagans flitiga dvergar, släpa der hundradetals arbetare sten och grus. Vindspel och jernvägar lätta deras möda, man tycker sig timme för timme se berget försvinna, grafven fördjupas och den hårda graniten motvilligt jemna sina ruggiga väggar. Men nedstiger man till bottnen af denna ofantliga graf af sten 12 fot under Saimens yta, då synas derifrån bergets väggar än mörkare, höjden ofvanför än mera hotande, och på betraktarens läppar sväfvar omedvetet den frågan: hvilka skatter skall Finland hämta en dag ur denna grufva?
62 Kalkylerna svara: tre procents ränta på kapitalet i årlig inkomst och kapitalet sjelft återbetaladt inom en menniskoålder i skogens, jorbens och exportens ökade värde.
63 Men den räknekonst, som icke räknar med ziffror allenast, lägger härtill tvenne vinster: medvetandet af sin kraft och vägen till hafvet.
64 Icke långt från detta berg har kanalens nuvarande linie genomskurit en forntida gräfning, hvilken man i början ansåg för en då tillämnad kanal, men som, att döma af dess låga afläggningar, sannolikt endast varit bestämd att utdika kärret. Här fann man sex fot under jorden några fordom vid gräfningen begagnade redskap; en skofvel, en jordbår och en stege, alla genom sin enkelhet olika nutidens redskap och alla temligen väl bibehållna. Cheferne drogo försorg om dessa fornlemningars förvaring i materialkammaren.
65 Öster om Lauritsala och föga mer än en verst derifrån går en annan forntida gräfning, om hvars bestämmelse att bilda en kanal mellan Saimen och hafvet man icke kan misstaga sig. Det är den ryktbara Pontuksen Kaivando (Pontus de la Gardies gräfning), som begynner ett stenkast söder om Saimens bassin och derifrån löper i ganska rak linie vidare söderut omkring en verst. Man väntar att finna ett igengrodt, afbrutet och föga märkbart spår af dessa förfädernes fruktlösa ansträngningar, och man ser framför sig en lång, bred och djup fåra med höga och reguliera uppläggningar, lik den uttorkade bädden af en mäktig ström. I de trakter af landet, der åsarne gå parallela, ser man stundom en dalsänkning af liknande form, men aldrig så regelbunden. Pontuksen Kaivando är icke en lek af naturen, man känner något så när dess upphof och dess tid i början af 1600-talet*)Se härom Dr Grönblads förtjenstfulla uppsats i Suomi.. I bäddens sluttningar vexer redan länge en timmerskog, här och der har bädden rasat igen, och liksom på hån går vägen åt Joutseno tvers deröfver. Vid sidan af nutidens kanal är Pontuksen Kaivando en gosses djerfva spadtag: der stodo icke krafterna bi, och konsten att kufva elementerna genom dem sjelfva fanns icke än; men spadtaget var godt, det kan ingen neka, och hvarochen som ser det måste medgifva, att armen som gjort det taget skall engång, vuxen till mannastyrka, uträtta något i verlden.
66 Vid Lauritsala arbeta omkring 600 man, hvaraf större delen torde nästa sommar dragas nedåt Pälli. Här residera ock de 200 korrektionisterne i egen kasern och under bevakning, som likväl icke betager dem en viss grad af frihet, helst under arbetet. I flera delar af det öfriga landet kringlöpa tid efter annan mycket öfverdrifna rykten om rymmare från Saima, hvilka bedrifva sitt ofog i skogarna, och mången har derföre föreställt sig Saimas korrektionistbataljon|70 3| såsom en skola för brottet och ett vådligt granskap för sjelfva kanalen. Jag tror mig kunna försäkra dig att denna förmodan är fullkomligt ogrundad. Väl tör det hända, att bland denna mängd af lösdrifvare tidtals en eller annan kommer på flykten; ja det inträffade, dagarne efter midsommar, – för första gången likväl – att en vildsint korrektionist på ett svårare sätt förgick sig mot chefen för sin bevakning. Men deruti instämma alla vittnesbörd, att ordningen och säkerheten, med dessa så sällsynta undantag, aldrig af korrektionisterne äfventyras; vid kanalen lefver man likaså trygg till lif och egendom, som någonsin annorstädes. Det finns hos de fleste af dessa, ofta blott genom slarf eller bränvin från samhället bortkomne uslingar en karakter, en botten af fast grund, der bättre vanor och böjelser kunna slå rot, endast de rätt behandlas. Jag vill derpå endast nämna ett bevis. Det har veterligen ännu icke händt, att en korrektionist, som för sina kamraters räkning omhänderhaft penningar eller andra förmåner, skulle försnillat allt eller någon del af det han för dem uppburit.
67 När man vet att korrektionisterne icke sällan användas till sådana tunga arbeten, för hvilka de frie arbetarne sky, och när man föreställer sig de många tillfällen till flykt, som så lätt kunna yppas bland en sådan mängd och i ett så fördeladt arbete, undrar man, att verkligen så få af dem känna sig frestade att rymma till skogs. Gåtan förklaras, när man ser den mensklighet och den vård, hvarmed korrektionisterne här behandlas. Deras spärrade boning är säkert varmare, än mången fri arbetares, deras drägt förslites icke, som hans, under fattigdom, och deras mat och dryck äro vida bättre. Jag besökte korrektionistkasernen en hvardag vid middagstid, då bordet var dukadt. Förrätten utgjordes af god sur s. k. rysslimpa och en sill per man – de spisade 100 i hvarje rum, och för att bespara den blankskurade öfra bordskifvan, hade man vändt den öfriga, men likaså rena skifvan uppåt. Andra rätten bestod af ärtsoppa så smaklig, att den kunnat framsättas på hvilket bord som helst, och till allt detta bestods ett ganska drickbart spisöl (på brödbitar), hvaraf korrektionisterne erhöllo så mycket dem lyste. Kocken med sitt renliga hvita förkläde hade fordom tjenstgjort i samma egenskap hos baron Nikolai på Monrepos. Med ett ord, är korrektionisternes arbete stundom tungt, så äro deras materiela behofver i öfrigt desto bättre uppfyllda, och man har mer än ett exempel på, att lösdrifvare, som rymt härifrån och någon tid kringirrat i skogarna under nöd och brist, slutligen frivilligt återvändt till en bostad, der frihetens förlust syntes dem lättare att fördraga, än nöden och oberoendet. Det har ock händt, att korrektionister, hvilka, efter vitsordadt godt uppförande, blifvit af auktoriteterna frigifna, begärt som en gunst att få qvarstadna här.
68 Korrektionisterne ha en liten kyrka gemensam med kanalens arbetare. Jag har förgätit att bland kanalens tjenstemän nämna en prest och en läkare, båda här stationerade.
69 Icke långt från korrektionisternes bostad finnes en plats, hvilken man på skämt kallar Tivoli. De frie arbetarne med deras familjer samlas här sommartiden om söndagsqvällarna på en liten bergplatå omgifven af täcka björkar. Här finnes en karusell och en kägelbana; här har ock funnits en restauration, men den indrogs af farhåga att se den urarta till krog. Så många fyndiga händer, som här sammanträffa, uppfinna hundrade ämnen till förlustelse i det fria. Man hade många glada historier från den nyss passerade midsommaraftonen, och man kunde ännu se uti berget den stora mängden af deri borrade hål, som tjenat till mynningar att skjuta natten igenom.
70 Den vackra omsorg om arbetarnes trefnad, som röjer sig i dessa inrättningar, har äfven röjt sig på andra håll till arbetarnes nytta. Vintrarne igenom har vid Lauritsala exsisterat en skola, der ett antal af de arbetare, som visat bästa fattningsgåfva, blifvit kostnadsfritt undervisade i skrifva, räkna, geometri, trigonometri, algebra, rita samt något historie och geografi. Undervisningen, besörjd af en bland de yngre tjenstemännen, har den mörkaste tiden upptagit sju timmar om dagen och, så vidt jag kunnat erfara, lemnat mycket hugnande resultater. Vid kanalen åtnjuta »skolpojkarne» en viss utmärkelse och användas oftast till sådana värf, som fordra hufvud och kunskaper. Dessa »skolpojkar», som kommit till kanalen med abcbok och katekes till sitt hela lärdomsförråd, äro vanligen unge män om 20 till 30 års ålder och skola en dag återvända som skicklige byggmästare, sitt land till både heder och nytta. Det är i sanning en af kanalens vackraste sidor, att bilda en stor skola i de flesta tekniska yrken, en skola hvarifrån kunnige män skola utgå kring hela fäderneslandet.
Notisen/artikeln ingår i HT 10/9 1851:|72 2|
Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
VII.
71 Vid Lauritsala logerar den resande beqvämt, och utan att anlita vänners gästfrihet, i Hôtel de Saima. Jag vet ej om det fransyska namnet uppkommit på skämt, men säkert är att det vunnit burskap i Finlands Allmänna Tidning. Hôtel de Saima är en af kanalstyrelsen ombesörjd envånings trädbygnad om 7 eller 8 rum på den punkt der vägen, från Villmanstrand skär kanalen. Man finner här alla de beqvämligheter och förnödenheter som kunna påräknas i en småstad; de af första stationens tjenstemän, hvilka ej hafva familjer, spisa här table d’hôte. Priserna äro billiga, och man gläder sig åt den anspråkslösa trefnad, hvilken man saknar i ett och annat af småstädernas hôteler, der tyskeriet innästlat sig med sin lyx och sina illa dolda pretentioner.
72 Så vidt jag kunnat erfara, är lefnadskostnaden vid kanalen dyrast i nejden af Wiborg och aftager sedan i samma mån man färdas längre norrut. På tillförsel och spekulation hos kringboende allmoge är icke mycket att räkna. De trakter kanalen genomlöper äro föga bebodda; vid sidan af hela dess linie finner man icke en enda större by, och folkets lynne är, såsom hvar man vet, att gerna taga pengar i hand på sin gård, men ogerna gå tio steg för att förtjena dem. Det har derföre varit välbetänkt, ja oundvikligen nödvändigt, att anskaffa de vigtigaste förnödenheter på lefverans och sedan hålla dem arbetarne tillhanda efter en lindrig taxa. Jag är ledsen att ej hafva denna tillhands, för att gifva dig faktiska upplysningar om priserna; vid kanalen hörde jag aldrig en klagan, hvarken öfver dem eller öfver beskaffenheten af de artiklar arbetaren dagligen köpt för sitt behof uti »kapakka».
73 Du kan lätt föreställa dig, att lifvet på de medlersta stationerna vissa årstider har något ödsligt och enformigt, isynnerhet för den som icke kan söka sin trefnad i skötet af en familj. Men öfverhufvud fyller den ständigt rörliga verksamheten mången stund, som under andra förhållanden skulle kännas enslig och tom. Vid första, andra och fjerde stationerna njuter man redan fördelarna af städernas granskap; sällskapslifvet rör sig här uti större kretsar, och man|72 3| erfar det lifvande intryck, som ungdomens och behagens närvaro aldrig förfela ens der, hvarest den praktiska nyttan spelar den främsta rollen. Om arbetarens lif är icke mycket att säga; utom några af dessa förlustelser, hvilka jag nämnt, är den ena dagen den andra lik, och jag tror väl att ganska mången, som hitkommit från aflägsna orter att söka brödet och penningen, i längden erfar en saknad af hemmets luft. Men för de raskaste och skickligaste är arbetet allt; kanalen är deras hustru, deras föräldrar och barn, kanalen är deras stolthet, och deras hvila är att betrakta sitt verk i den.
74 Vid Lauritsala såg jag Saimen för första gången. Dess klara och genomskinliga vatten smeker här med sakta vågor en jemnt sluttande strand af sand, inböjd i en vacker halfcirkelformig bugt. Redden är af stora öar skyddad mot nordanvindenoriginal: mordanvinden; ankargrunden bör vara förträfflig. Vid östra stranden af denna bugt ser man quaier och fartyg, kommande med plankor och bräder från sågarne i norr. Inom tjugu eller trettio år skall man på denna punkt finna en betydande stad, Wiborgs förstad, som i en framtid är bestämd att lik magneten locka Villmanstrand i sitt sköte. Ty strömmar kunna hejdas med slussar och dammar, likasom handeln med reglementen och tullafgifter; men ingendera kan ledas uppföre mot den riktning naturen sjelf utstakat. Lauritsala stad skall uppstå lika naturligt, som strömdraget på den punkt, der en stor sjö löper ut i en stor flod och uppkastar på stranden vindfällen från alla kuster af sjön. Man säger att strömmen suger; var viss att handeln suger lik den.
75 Den 6 verst långa vägen från Lauritsala till Villmanstrand går i nästan rak linie långs Saimens södra strand. Res den, som jag, en herrlig sommarafton, och du skall säga: det är icke en väg, det är en promenad. Villmanstrand ligger vackert på en halfö i Saimen, som här med sina täcka ögrupper erbjuder de mest förtjusande utsigter. Det skönaste och gladaste i lifvet står alltid inom den svarta ramen af en dyster skugga, och sådana kontraster äro här många. Derborta på udden den gamla fästningen med sina öfvergifna, med alnshögt gräs bevuxna vallar, – härnere kring vikens krökning den lilla behagliga staden af ett så gladt och sorgfritt utseende, som tänkte den aldrig på det förflutna. Der det dystra spinnhuset, hvarest brottet i qvinnohamn spinner, likt Parcerna, den långa enformiga tråden af ett helt lif på det rullande hjulet – och här det friska leende behaget, som byggt sig den smakfullaste lilla danssalong och en liten täck theater för skämtande konst. Och borta i tidernas bakgrund de sorgliga, de blodiga och förskräckliga minnena af 1741 års slag, som betäckte denna halfö med lik, denna fästning med ruiner och brand – medan här i denna stund, der vi lefva, en blomstrande sommar breder öfver nejden sin rena doft och fliten bygger sin lugna boning i fredens sköte. Vore än Villmanstrand icke så täckt i sig sjelft och bodde icke så mycket behag under dess gästfria tak, så måste man likväl med vänskap minnas det för dessa kontrasters skull. Vallarna tränga ej här, de blott försköna slätten och staden; minnena nedslå icke, de blott förhöja den leende nutidstaflan. Så skall en fästning se ut i civilisationens tidehvarf, när den ärofullaste bragd är att torka det förflutnas tårar och utså en bättre framtids frön i den mark som fordom fuktats af stridernas blod.
76 Bort från kanalen går färden åt öster och norr längs den besjungna stranden af Saimen. Hvad skall jag vidare förtälja dig om kanalens omgifningar? Tre ting som icke gerna förbigås: Vuoksen, Pungaharju och Nyslott.
77 Genom Joutsenos enformiga slättland, der otaliga fordna svedjeländer utbreda för ögat en bild af armod och nakenhet, nalkas man Finlands största flod. Den beklämning, som mot ens vilja framkallats af moarnes enslighet, försvinner med ens för den känsla af friskhet och kraft som en mäktig fors ej förfelar att framkalla. Vuoksen är en af Europas största forsar, väl värd att tömma sitt brusande vatten i Europas största insjö. Vuoksen liknar Styrbjörn Starke, hvilken redan som gosse brusade upp med en kämpes hela kraft. Jag har stått vid den punkt, der den stolta floden rusar ut ifrån Saimen. Redan långt inuti den spegelklara insjöns fjärdar ser man strömdraget börja. Det suger, det sväljer, det drar oemotståndligt den fredliga stilla sjön i sin skummande hvirfvel, och engång kommen i den, finner han ej mera rast eller ro; utan nåd och förbarmande måste han ut i stridens tummel, att krossa sin klara våg mot klipporna, pressas ihop uti Imatras hårda famn och tröttad till döds i sjumila forsar slutligen söka en kort hvila i Ladogas stolta vattenbädd. Saimen är en huld moder, som finner sin sällhet i hjertats stilla frid mellan gröna öar och speglande sund. Men Vuoksen är denna moders vilda sälle till son, som utan hejd störtar ut från det lugna hemmet att söka sin lycka i lifvets strid. Båda få af hvarandra sin betydelse och skönhet. Man måste se Saimen innan man sett Vuoksen, och man måste från Vuoksen återvända till Saimen, för att hvila öga och hjerta vid kärlekens anblick efter striden.
78 Imatra har jag sett från både vestra och östra sidan i aftonsolens glans. Imatra är berömdt, och det berömda spänner ens väntan högt. Derföre stadnar man vid första anblicken tvekande, om denna trånga klippdal, hvars bädd man tycker sig kunna öfverbringa med ett salto mortale – ett dödligt språng – förtjenar en så stor beundran och ett så verldskunnigt rykte. Men allt det stora i lifvet träder småningom fram ur sin skenbara ringhet; det kommer sig deraf att menniskans tanke, van vid det lilla, behöfver tid att vexa till jemnhöjd med föremålet och omfatta det helt. Det stora i lifvet skriker icke i den förstkommandes öra: här är jag! Det höjer sig sakta, det klarnar, det fulländas, och slutligen griper det själen med oemotståndelig makt. En timma, en dag vid Imatra, och klyftan är icke mera trång, fallet är icke mera lägre än dess rykte. Det är ett af de största skådespel i naturen, förfärande som en jordbäfning och praktfullt som ett haf i storm.
79 Imatra verkar hos olika lynnen ett helt olika intryck. Somliga, när de stå på den darrande klippans rand och se i det skummande djupet, der hvirfveln i ångest och raseri nedrusar utför branterna, gripas dervid af förskräckelse och bäfvan. De tycka sig stå vid randen af en störtande verld; den fasta klippan viker undan deras fot, djupet drager dem demoniskt lockande till sig, och de fasa tillbaka för det svindlande begäret att kasta sig sjelfva i detta djup och af det uppslukas. Andra åter – och jag dömer detta af eget intryck – stå länge hänförda af vågornas tummel med samma lifvade känsla som intager krigaren, då han rundtomkring sig förnimmer det tusenstämmiga härskriet af ett segrande fältslag. Men midt under detta brusande larm fattas man af ett obeskrifligt lugn, som icke kan förliknas vid något annat. Genom vågornas brus tycker man sig höra den stilla, fridfulla, vemodiga tonen af en ensam flöjt i skogen eller vallflickans ensliga sång långt borta i lunderna. Detta lugn har något djupt och oändligt förtjusande. Det säger till ens hjerta: hvad är väl hela lifvets strid? En suck som förgår – en våg som höjer sitt stolta hufvud, en flyktig sekund, för att sedan spårlöst sjunka i det omätliga hafvet!
80 Jag vill ej tvista med de lärde om Imatras uppkomst. Men afgjordt synes, när man på östra stranden betraktar de i klippan svarfvade jättegrytorna och de derofvan hopade kullerstenarna, hvilka synbarligen förr utgjort en forsbotten, att strömmen fordom brusat fram öfver en mark, som nu ligger 20 fot högre. Då har ett mäktigt jordskalf kommit klippan att remna och slungat floden i dess svalg. Ty stenarten är falsk och anstucken af Rapakivi; tid efter annan störtar ett klippstycke från stranden i djupet; för tre eller fyra år sedan föll det sednaste.
81 Om få år – sannolikt redan till invigningen af kanalen – skall man törhända åka öfver Imatra på en jernbro.|72 4| Rulla, du stolta bölja, i vanmakt under menniskans fot. Modet trotsar dig, listen besegrar dig, snillet reser ett ok af jern öfver din väldiga nacke. En bro som denna är en djerf tanke, törhända också en skön; men det skulle göra mig ondt att se en allmän landsväg gå öfver Imatra. Skulle icke dess ensliga prakt besudlas af vagnars rassel och hopens likgiltiga larm? Hvarje liten pilt skulle då, stående på bron, i det han kastar en småsten i djupet, tycka sig vara herre öfver den natur, som ögat nu beundrar med häpnad och andakt.
82 En half mil nedanom Imatra gör Vuoksen en tvär krok och störtar sig med vanlig obändighet utför en flat klipphäll. Fallet här – ett annat »Kyrönkoski» – är icke så högt som Imatra, men brantare och nästan likaså våldsamt. På sådana praktfulla forsar är Vuoksen rik; tre verst nedanom Saimen kröker sig strömmen med skum och dån kring det gästfria, skönt belägna gamla Neitsyniemi, vid hvars strand forellerna spritta i skaror öfver forsens hvirflar.
83 Skall jag föra dig än längre bort mellan Saimens tallösa syskonsjöar, der ögat än söker förgäfves en aflägsen strand, än stadnar i tvekan att utdela skönhetens pris åt så mycket som derom täflar? Res då öfver Pungaharju – dess ryktbarhet är föga öfver tio år gammal. Till denna tid var den herrliga åsen, der landsvägen länge gått, ett mål för enskilda resandes undran, medan yxan ohindrad fällde dess lummiga björkar och svedarnas eldbrand härjade branterna. Heder åt dem som slutligen tryggade Finlands lustgård genom att inlösa den till kronans park! Nu hägnas stället af höga viten och tvenne vackra villor, den ena tillika för resandes beqvämlighet, bevaka parken vid dess norra ända och vid dess södra.
84 Jag inkom på åsen vid midnattstid, en af dessa obeskrifliga juninätter, dem sången förherrligat och norden ensam äger. Vägen gick högt öfver trädens toppar i sluttningen. Till höger, åt nordost, der midnattssolen ett ögonblick dykat inunder den stora blanka fjärden, var idel förklaring och glans; ett blekrödt skimmer sväfvade öfver de stilla vattnen, och när det skymdes af björkarna, skeno deras unga löf i en så mild och lycksalig grönska, som hade de varit genomskinliga och som hade man bortom dem sett återskenet utaf en bättre verld. Men djupt ner öfver fjärden till venster låg den svarta skuggan som en midnatt öfver den somnade vågen. Det var att resa mellan dagen och natten, mellan lifvet och döden; på ena sidan sällheten, på den andra sorgen, och upphöjd öfver dem båda gick vägen – lik lefnadens väg, när man förtröstar på Gud.
85 Jag vet intet, alldeles intet i Finland, som kan förliknas vid Pungaharju, och Finland är dock så skönt! Alla de tre elementerna af Finlands natur: skogen, höjden och sjön, gruppera sig här i rikaste vexling kring en enda ås, och på denna ås har den gode Guden låtit vägen gå fram. Ögat mättas icke af en blick, hjertat klappar icke långsamare efter den första hänförelsen. Man tröttnar icke på Pungaharju. Och likväl – der ville jag icke bo. Hvarföre? Emedan jag der hade söndag alla dagar, och emedan menniskan der försvinner uti naturen som omger henne.
86 Bittida i morgonrodnadens skimmer såg jag åsen från tornet af norra villan, der värdshuset är. Allt hade nu tagit en annan skepnad. Denna verldens sol i sin första ungdom hade nu bredt sitt ljus öfver nejderna. En sakta vindfläkt krusade sjöarna; långt borta syntes ett ensamt segel. Jag mindes åter att jag var i Finland – och denna tanke gjorde mig lika lycklig, som tanken nyss förut på en bättre verld.
87 Öfver fyra färjor nalkas man derifrån Nyslott. Om staden vet jag föga att säga dig: den synes vänta sin framtid, när kanalen blir färdig. Mycket bygges och mycket är i görningen. Läget är vackert, det behöfver knappt sägas. Det gamla slottet, der Axel Erikson fordom herskade som en kung och drog i fejd mot Ryssland på eget bevåg, det står ännu der omslutet af sin strida ström. Det är det enda fullständigt qvarstående fäste i Finland, der vandraren fritt går omkring. I Åbo, Tavastehus, Wiborg möter man posternas dundrande halt; här finns ingen vakt, emedan slottet är tomt. För två eller tre år sedan bortflyttade militären; en handtverkares familj bor ensam här bland råttor och spöken. Hvar skulle det spöka, om icke här? Allt trädvirke är murket, men murarna temligen underhållna. Der hänga präktiga landskapsstycken. Genom hvartenda af de små fönstren i dessa tjocka murar ser man det motliggande landskapet likt en vacker tafla.
88 Jag stadnar vid Nyslott, ty skulle jag släpa dig med genom hela Finland, blefve på berättelsen ingen ända. Det är om kanalen jag velat ge några spridda detaljer; det öfriga följer för ro skull med. Ämnet är rikt på erfarenhet och förhoppningar: erfarenheten af hvad ett fattigt folk förmår; hoppet uppå hvad dermed skall vinnas. Och Finlands största vinst på kanalen – jag upprepar det – är icke guld som förgår, men kraft som består och vägen till hafvet.
89 (Slut.)
*)Det engelska står vida dyrare, om jag mins rätt, till 6 rubel silfver tunnan, då deremot det finska af ännu bättre qualitet kommer endast på omkring 1 rub. 50 kop. samma mynt per tunna.
*)Se härom Dr Grönblads förtjenstfulla uppsats i Suomi.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
I.
1 Bäste Julius!
2 Fastrotad i det blomstrande sköna Helsingfors vid Finska vikens strand, utan att någonsin äga frihet nog till en längre utflygt i fäderneslandet, har du länge önskat höra något om Saima Kanal, dess omgifningar, dess framgång och de förhoppningar, som knyta sig fast vid den. Hvarföre, säger du, hör man så sällan ett enstaka ord om det största, det märkvärdigaste företag, i hvilket Finland sträfvat att föreviga sin flit och sin ihärdighet, det företag, till hvilket hela landet villigt skattar sina ansträngningar och af hvilket det hoppas engång skörda en frukt motsvarande dess kostnad och dess möda? Från den högsta till den lägsta, från hufvudstadens lysande salonger till ödemarkernas aflägsnaste torp, finnes icke en man i Finland, som icke hört omtalas jätteverket Saima kanal och som icke med största intresse lyssnar till hvarje ljud från dess omgifningar. Af de tusende arbetarene der ser man ständigt än en, än en annan återvända till hembygden, frågad öfverallt, berättande öfverallt hvad han vet och icke sällan mer än han vet; och af dessa muntliga sägner skapar sig landet en ofullkomlig, i många delar oriktig bild af det stora företaget. Hvarföre, tillägger du, befattar sig tryckpressen så litet dermed, – den som likväl kunde meddela så månget nytt af intresse derifrån och på så månget håll beriktiga de muntliga sägnerna?
3 Vore våra tidningar engelska tidningar med millioner i kapital och förbindelser i hvarje vrå af fosterlandet, skulle utan tvifvel hvarenda en af dem hålla en egen referent, som regelbundet från ort och ställe meddelade dem detaljerade uppgifter om arbetets gång. Under byggnaden af Götha kanal i Sverge såg man årligen, ja ofta månatligen berättelser om arbetets fortskridande. Men vår tryckpress är för fattig, för passiv och, jag medger det, äfven för litet företagsam, för att deri ens kunna mäta sig, med den svenska. Lägg härtill den skenbart obetydliga omständighet, att ingen allmän väg med reguliera gästgifverier ännu hunnit inrättas vid sidan af kanalen, och du skall deraf begripa, hvarföre så högst få i Finland, utom de i arbetet och dess styrelse närrnast deltagande, känna något mera derom, än de allmännaste på förhand gifna officiela upplysningar.
4 Aflidne Adjunkten Dr F. Collan gjorde förliden sommar en resa längs kanalen, för att, i egenskap af redaktör för Finlands Allmänna Tidnings inrikes afdelning, insamla tillförlitliga underrättelser, dem han sedan ville sammanställa till ett helt. Det är mycket att beklaga, att denna skildring, som med Dr Collans skarpa omdöme och förtjenstfulla penna säkert blifvit af högsta intresse, i följd af författarens död blef ofulländad; dock kan man törhända hoppas, att de rika materialierne, sammanställde af annan hand, innan kort skola komma till allmänhetens kännedom.
5 När jag nu, min bästa Julius, för att uppfylla din enträgna önskan, går att meddela dig några spridda detaljer om det ärofulla arbete som med hafvet sammanbinder Saimens sköna och vidsträckta fjärdar, ber jag dig för all del att icke vänta en fullständig skildring af ett så storartadt arbete, om hvilket man kunde skrifva hela böcker. Jag ber dig likaså, att icke i någon mån anse dessa detaljer ofelbara, emedan så lätt kan hända att vid en kortare bekantskap med ämnet ett eller annat kan missförstås, ett eller annat förglömmas, och för sjelfva utrymmets skull mycket måste förblifva osagdt, som dock vore för saken upplysande att nämna. Hvad jag åsyftar, är blott att gifva dig en lätt skizzerad bild af ett det intressantaste föremål, och tar jag fel i något mindre väsendtligt, så hoppas jag att likväl icke göra det i detaljer af större vigt. Så flyktig och svag min skildring är, skall du likväl deraf lära dig att med värma omfatta den sköna kanalen och med tacksamhet erkänna den energi och det förutseende, hvarmed styrelsen beredt landet denna välgerning – detta hedrande vitnesbörd om finska folkets industriela förmåga.
6 Ty om Götha kanal är »Sverges blåa band», så är Saima kanal ännu mycket mera Finlands, redan derföre att den står så stor och så ensam i sitt slag – stor i förhållande till landets krafter, ensam i förhållande till landets öfriga industriela företag. När jag nyss kallat kanalen det största och märkvärdigaste verk, i hvilket Finland förevigat sin flit och sin ihärdighet, har jag icke förglömt, att visserligen hela landets odling under en så hård natur och så hårda framfarna öden är ett årtusendens verk, sådant ganska få nationer förmått utföra. Men om kanalens storhet bleknar vid sidan af den finska odlingens storhet, så får man icke förgäta, att kanalen just utgör kronan och fulländningen af denna odling. Svedja skogarna, dika kärren, betäck hela Finlands stora areal med gungande skördar, det är ett godt och ett herrligt verk, men det är blott halft, så länge dessa vida blåa sjöar, hvilka likt ådror genomströmma landets inre, förgäfves söka sig en farbar väg till hafvet och verldshandeln. Hvartill tjena alla dessa mäktiga skogar i det inre, om de utan gagn falla ett rof för elden eller förrutnelsen? Hvartill tjena alla rika skördar, alla bördiga ängar, alla förgätna prof på en af naturhinder nedtryckt kraft, om icke landet med dem kan tillbyta sig utlandets nödvändiga varor och under detta utbyte tillegna sig någon del af utlandets industri? Upphör att misskänna naturens godhet; vid sidan af skogen, vid sidan af åkern och af ängen har hon gifvit oss sjön, och icke en, utan tusende sjöar, djupa herrliga fjärdar, sinsemellan sammanbundna öfver ofantliga sträckors rymd. I tusende år har Finland med korslagda armar betraktat denna sin rikedom på sjö och strand, älskat den och besjungit den, men icke förmått drömma om dess framtida betydelse eller lyfta sin hand för att följa naturens vink. Och har någon gång en aning uppstått om sjöarnas betydelse som kulturens farleder, och har någon gång en arm blifvit lyftad för att utföra den, då har kraften varit för svag, viljan försplittrad, och företagets storhet har icke framstått nog klar, för att med jernvilja undanrödja hindren. Äran att med den storartade uppfattningen förena både viljan och kraften, tillhör vår tid. Det är som hade landet nu för första gången och med helt nya ögon speglat sig i sina sjöar och med ens begripit naturens stora mening med dem. Till hafvet brusar floden om våren med oemotståndelig makt, och till hafvet! är Finlands lösen i denna dess krafters nya och unga vår – ty hafvet är allt, hafvet är det rörliga elementet på jorden, hafvet är rikedomen och bildningen, makten och storheten. Icke mer skall det finska folket drömmande, i sig sjelf försjunket och förgätet i skogarna, qvarstadna orörligt och trögt vid stranden af sina stora, men stängda sjöar; den friska hafsluften skall blåsa in öfver ödemarkerna och, på samma gång den betäcker sjöar|61 3|nas stränder med en lifligare grönska, skall den genomströmma det finska lynnet med en förut okänd raskhet och drift.
7 För att nå detta stora mål, för att genom ett trollslag förvandla flera hundrade mil af Finlands insjöstränder till hafskust, har man gjort det otroliga och besegrat det omöjliga. Jorden, bergen och vattnet hafva blifvit menniskan underdåniga; man har kufvat dem alla med krutet, ångan, stenborren och spaden. Här ett genomsprängdt berg, der en ur sin fåra afledd flod, här en sjö som fällts, der en annan som höjts, der åter en tredje som försvunnit totalt; ofantliga murar byggda lika skönt som varaktigt; bottenlösa kärr uttorkade, skogar bortröjda, jernvägar byggda i sammanlagd sträcka af flera mil. Der man för få år sedan såg ödemarken i hela dess vildhet, der slingrar sig nu den breda vackra fåran af kanalen genom en leende grönska, omgifven af täcka boningar prydda med små trädgårdar; der man nyss endast hörde den hungrande vargens tjut, der ljuder öfverallt arbetarens glada sånger, yxans dån och lifvets raskaste verksamhet. Och likväl är detta ännu blott en ringa början, mera en aning om hvad som komma skall, än en fulländad verklighet. Ty kanalen kommer att, likt strömmen som vattnar en fruktbar nejd, i hela sin omgifning utbreda ett blomstrande välstånd, och icke i sin omgifning blott, utan kring alla dessa vida stränder, hvilka genom den funnit en väg till hafvet.
8 Så skall Saima kanal, långt ifrån att blifva »Finlands graf», tvärtom blifva vaggan för dess blomstring och välmakt. Ty det tvifvel man från några håll hör framkastas, huruvida kanaler numera uppfylla sitt ändamål sedan jernvägarna lemna ett så prisadt kommunikationsmedel, synes vara lätt att vederlägga. Väl äro jernvägarne af obestridd vigt, deras ofantliga nytta kan ingen förneka, och de äga framför kanalerna det företräde att kunna här i norden befaras nio månader om året, då de sednare blott kunna befaras i sju. Men jernvägarna äro egentligen för tunga varor som icke mycket skrymma, och dit höra t. ex. Finlands viktualier. Deremot äro kanalerna ojemförligt lämpligare för skrymmande varor, till hvilka man utan gensägelse kan räkna Finlands förnämsta exportartikel, skogsprodukterna. Kanalens odödliga förtjenst blir således den, att på ett ofanligt stort område fördubbla skogens värde, ja på många aflägsnare orter rent af förvandla skogen från ett nästan värdelöst impediment till en dyrbar inkomstkälla.
9 Så stora fördelar vinnas icke utan motsvarande stora ansträngningar, och du skall af det följande erfara, med hvilka otroliga svårigheter man haft att kämpa, hvilka mödor man nedlagt på detta arbete och hvilken klok beräkning som blifvit nödvändig, för att leda allt till ett godt resultat.
Notisen/artikeln ingår i HT 9/8 1851:|63 2|Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
II.
10 Du påminner dig, bästa Julius, att för några år sedan tvenne kartor utkommo, den ena en generalkarta öfver sträckningen af Saima kanal med närmast omgifvande trakter, den andra en specialkarta öfver de särskilda delarna af kanal-linien. Båda kartorna äro i hög grad upplysande, men då vi måste undvika att alltför mycket fördjupa oss i detaljer, utbreder jag för dig endast den förra, neml. generalkartan.
11 Föreställ dig en sträcka af vidpass 30 svenska qvadratmil, hvilken i en temligen regulier rektangel af 5 mils höjd och 6 mils bredd afstänger Saimens vatten från Finska viken och Ladoga samt omfattar soknarna Lappvesi, Joutseno, Jäskis, S:t Andreæ, Säkjärvi och Wiborg. Här synes naturen öfverallt vara stadd i förbidan; ingenstädes har hon sjelf utfört något storartadt helt. Bergen, hvilka längre österut invid Ladogas norra strand antaga så mäktiga och sammanhängande skepnader, äro här lösryckta, enstaka, låga och förlora sig merändels i den sjelfvittrande Rapakivi, som är egen för denna trakt och upphör först när man i Lappvesi nalkas Saimen. Milslånga moar, sådana som fördystra Tavastland med sin ensliga storhet, finner man icke här; hvarken kärr eller skogar antaga här så vidlyftiga dimensioner som annorstädes i Finland, och sjelfva jordmånen visar icke det bestämda, öfver vida sträckor gående lynne, som i andra nejder af Suomilandet. Märkvärdigast af allt äro vattendragen. När man undantager den stolta|63 3| breda forsande Vuoksen, likt menskliga lifvet »en strid från början», fördela sig den fuktiga nejdens vatten i otaliga små åar, hvilka brådskande ila att förlora sig i en bortglömd sjö, samt i enskilda små, men långsträckta träsk, hvilkas ständiga riktning från norr till söder röja deras böjelse att genom första bästa utflöde tömma sig i hafvet. Ty landet från Saimen till Finska viken sluttar starkt, så starkt, att Saimens vattenyta står 255 fot högre än hafsytan. Hvilken ofantelig tryckning af en så stor vattenmassa! När man vet detta, undrar man icke mer, att Vuoksen sprängt ett Imatra genom klipporna, men hvad man undrar, det är att menniskans djerfva hand vågat i kanalen afleda en så stor sjö i en så stark sluttning, utan frukan att af den öfverväldigas, fördränkas och tillintetgöras.
12 Min enskilda tro är också den, att våra förfäder, hvilka för snart 250 år sedan begynte gräfva en kanal från Saimen till hafvet, icke endast af krigets oro och för ringa arbetsstyrka förmåddes att afstå från detta arbete. Måhända föll, sedan de börjat sitt verk, den förfärande tanken dem in: vi skola förkrossas af vårt verk! Och de gjorde i sanning klokt att sluta, ty hvilken dam hade väl de med sina ofullkomliga tekniska insigter förmått uppresa mot den ofantliga tyngden af dessa hafslika insjöar, hvilka, engång lösgjorda, skulle utför 255 fots sluttning rusat öfver dem och förhärjat landet! Än i dag betraktar vandraren med häpnad den 7 eller 8 alnar breda dam, som i denna stund stänger Saimens vatten från den färdiga delen af kanalen vid Lauritsala; skulle denna dam nedbrytas, hvilket dock för ingen del är att befara, kunde Saimen nedrusa att bereda Wiborg och dess omgifning en syndaflod, medan Vuoksen skulle försina och det herrliga Imatra nedsjunka till en obetydlig bäck! Måhända är ock Vuoksen blott det synliga, det uppenbara utflödet för Saimens vattenmassor; jag föreställer mig, att dessa i otaliga underjordiska källsprång söka sig nedåt samma väg och här och der träda i ljuset än som en sjö, än som en å, än som ett bottenlöst kärr. Hvilken djerfhet af det menskliga snillet att genom denna underminerade, vattendränkta mark gräfva en utan tvifvel fast kanal, der icke en sten bör vackla, icke en vägg bör ramla!
13 Jag ber dig, bästa Julius, i fall du verkligen intresserar dig för kanalen, att genomläsa det i det hela ganska ringa, som tidningarna härom innehålla åren 1844–1847. Du skall häraf inhämta hvad du bör veta om kanalens början, dess kostnadsförslag och annat mer, hvilket jag derigenom undviker att upprepa. Jag bör endast tillägga att en närmare bekantskap med terrängen, sådan man omöjligen kunnat vinna annorlunda än genom sjelfva arbetet, föranledt åtskilliga ändringar i den ursprungliga planen. Än hände att det berg, på hvilket man ville grunda en sluss, vid djupare sprängning förlorade sig i afbrutna massor utan fasthet och att slussen derföre måste flyttas till en annan punkt, der man förmodat endast lösare stenar, men vid djupare gräfning träffade berg; än fann man den falska pösleran der man väntat sig finna en fastare jordmån, medan man ett stycke åt sidan fann en jordmån af mera konsistens än man i början förmodat, än lade en å, än en sjö, än ett kärr sådana hinder i vägen, som omöjligen kunnat förutses, och kanalens linie måste dervid böjas något litet åt sidan. Men om arbetet i följd häraf på några punkter blifvit kostsamare än förslaget, har det deremot på andra blifvit vida billigare. Isynnerhet har kostnaden nästan öfverallt blifvit minskad genom arbetarnes efterhand inhämtade vana och skicklighet, hvarpå som exempel må tjena, att då för sprängning af en kubikfamn sten i början betalades 10 rubel silfver på beting, numera betalas endast 8, och likväl hafva arbetarne derpå en skälig profit. När härtill komma icke obetydliga besparingar i material och på vissa ställen i arbetslöner, är all utsigt förhanden, att summan af hela kostnaden, icke blott skall betäckas af dertill ursprungligen anslagna medel, utan ock, efter all sannolikhet, utfalla i någon mån lägre, än man kunnat beräkna.
14 Innan jag kommer till resultaterna af arbetet, tör det intressera dig att erfara något om arbetets dagliga mekanism.
15 De högsta ledande auktoriteterna äfvensom Öfverste Eriksons inseende och medverkan förutsättas såsom bekanta. På stället har man närmast att fästa sig vid tvenne afdelningar, den tekniska och den ekonomiska. I tekniska afdelningen tillkommer närmaste ledningen högste chefen på stället majoren v. Törne, stationerad vid Lauritsala, samt, näst honom, en arbetschef, ordinarie eller extra, på hvarje station, bestämda att med daglig tillsyn leda arbetet. Vidare höra till denna afdelning och på hvarje station: nivellören, som afmäter och utstakar kanal-linien m. m., bokhållaren, som i böckerna antecknar arbetet och utbetalar arbetslönerna, kanalskrifvaren, som efter en af komitén fastställd taxa utlemnar proviant till arbetarne; vidare byggmästarne, som anföra arbetet, qvartersmännen, som uppteckna dagsverkena och tillse att arbetet göres efter ordres, samt slutligen arbetarne sjelfve, fördelade i schakter, vanligen om 16 man i hvardera, hvilka sinsemellan, hvarje schakt för sig, utvälja en förman, som uppbär schaktets arbetslöner, och, när det gäller beting, proportionsvis fördelar dem.
16 Ekonomiska afdelningen står under inseende af en ledande komité, hvarest guvernören i Wiborgs län är ordförande. Dess vigtiga befattning är att förse kanalen med alla dess behofver, anskaffade dels genom direkta uppköp, dels genom entreprenad, besörja kanalens finanser, förutse allt och hafva för hvarje brist ett råd och en fyllnad. Materialförvaltaren har vid hvarje station en materialskrifvare (stundom samma person som kanalskrifvaren) samt ett skrifbiträde på kontoret. Centralmagasinet finnes vid Lauritsala, hvarförutom hvarje station har sina förråder af material och sitt proviantmagasin, (kapakka, af det likljudande ryska ordet), derifrån arbetarne regelmässigt och efter taxa erhålla sina behofver.
17 Omedelbart under guvernören i Wiborg lyder den officer, som har sig bevakningen af de 200 vid kanalen arbetande korrektionisterne anförtrodd. Desse bo i en för dem inrättad kasern vid Lauritsala; för deras behof finnas en bokhållare och en uppsyningsman, jemte 8 à 16 dejourerande vaktknektar. Små fördelningar af kosacker äro derjemte vid några stationer tillhands för disciplinens vidmakthållande.
18 Samtlige arbetarnes antal varierar efter årstiderna och torde denna sommar uppgå till 3 000konsekvensändrat/normaliserat. Arbetarne äro antingen ställde på fritt arbete eller städslade för året såsom kanaldrängar; desse erhålla vintertid en portion soppa; för öfrigt hålla sig alla arbetare mat sjelfve, hvilket naturligtvis är lätt, der förråderna alltid äro tillhands. En del arbeten verkställas med dagsverken, men gräfning, sprängning m. m, vanligen på beting (urakka), hvilket åter är af tre slag: ordinarie vid sprängning och gräfning, extra vid arbeten för tillfället samt ackorder, ett beting utan bestämd tid, t. ex. vid stenhuggning. Dagspenningen varierar från de halfvuxne handtlangares 12 kopek silfver ända till 75 kopek, som fordras af de dyrlegde slussmurarene, och medelpriset kan således antagas till 40 kopek. Discretioner kallas 5 à 10 procents förhöjning, i dagspenningen, som för tillfället beviljas raske arbetare vid svårare arbeten, såsom t. ex. dikning i kanalens botten. Den ljusare årstiden börjar arbetet kl. ½ 5 eller 5 på morgonen; kl. 8–9 är frukost och kl. 1— ½ 3 middagshvila, hvarefter arbetet fortgår till kl. 8¼, då det ringes till qvällshvila. Mellanmål, i början brukadt på eft. midd., har sedan med skäl afskaffats som tidspillande, och den mörkaste tiden på året har man med lika skäl afskaffat äfven middagshvilan, så att den korta dagens timmar utan afbrott begagnas.
19 Den i många afseenden intressanta anblicken af arbetarnes boningar, deras lif vid kanalen och sjelfva det storartade arbetet torde vara lämpligt att skildra vid sjelfva stationerna, och jag vill endast på förhand glädja dig med den|63 4| försäkran, att den mest exemplariska ordning här låter förena sig med en otvungen drift och arbetarens glada lynne. Jag har inträdt i många kojor vid kanalens stränder och förtroligt språkat med mången arbetare der, men ingenstädes har jag varit vitne till knot eller tvång, och det fröjdar ens hjerta att se ett så stort och så tungt arbete utfördt med sådan raskhet och glädje.
Notisen/artikeln ingår i HT 13/8 1851:|64 2|Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
III.
20 Den som vill besöka kanalen har att välja mellan en resa långs dess linie från norr till söder eller från söder till norr. Jag medger att den första riktningen är naturens egen, likasom den äfven är arbetets, och begynner man norrifrån, kan man af det redan gjorda sluta till det som skall göras framdeles. Men begynner man söderifrån, då stegras intresset gradvis, likasom i ett godt skådespel. Man finner väl redan vid Lavola och Juustila vyer af stor effekt, men de förgätas, när man åter inträder i ödemarken och så småningom avancerar från de första spadtagen af en börjande kanal ända till den fulländade och storartadt sköna linien i nejden af Lauritsala vid kanalens utlopp från Saimen. Denna sednare väg håller jag för att vara den enda riktiga och rätt intressanta, när man vill studera ett så stort arbete; ty blott af det som är kan man sluta till hvad som varit. Man måste från början se den vilda skogen glesna för yxan och de stora sumpmarkerna försina för spaden, för att rätt kunna bedöma kanalens svårigheter, dess framgång och dess förhoppningar.
21 Vägen öfver Wiborg var ochså min väg. Hvad skall jag säga dig om strandvägen från Helsingfors, hvilken årligen befares af tusende och är mera bekant, än någon i Finland? Der ha vi det biskopliga lilla Borgå, som nu utbreder sig så ofantligt stort med sina gator så breda som Helsingfors boulevarder och sina torg så stora, att menniskor och hus på den motsatta sidan synas helt små. Här stå bredvid hvarandra tre hoteler för resande, och ett af dem, Hr Astenii, är nästan historiskt ryktbart sedan H. K. H. Thronföljarens oförgätliga besök i vintras. På det största haflika torget – hvars vandrare jag beklagar vid ett yrväder om vintern – der vexer nu fredligt en åkers gungande skörd. Allt detta blir med tiden rymligt och godt i flera afseenden, men säkert nog ödsligt, ty tio eller tjugu vandrare på så vida sträckor likna ett träd i öknen eller en ensam lykta i täta mörkret; intrycket af dem blir endast ännu ensligare än förr.
22 Der ha vi ock vid Borgå den berömda och, jag tror väl, besjungna Näsebacken samt den ännu ryktbarare Borgbacken, som liknar en folkvisa deruti, att ingen vet hvem som gjort den och när den gjordes. Säkert har du hört huru barbariskt man i åratal undergräft detta vackra minnesmärke medelst sandsläpning, men ändtligen kom ett förbud, och det var en man som blef lagligen förpligtad att återsläpa 400 lass sand, hvarmed han förut gjort sitt bästa att ruinera fädernes minne och Finlands historia. Det finns invid Borgå en annan man, som, i stället att huttla med forntiden, bygger åt sig och sin ort en evärdelig minnesvård för framtiden. Det är Hr Holm på Näse gård; i långa raka sträckor ser man de prydliga jemna stenmurarna kring hans vidlyftiga ägor; årligen uppföras nya, och det är ett verk som står, när många stolta palatser ramla. Hr Holm vet ock bättre använda stenen än Savolaks bönder, som vanligen uppstapla den i högar midt på sin åker.
23 Der har man vidare i Perno den melankoliska anblicken af det öfvergifna Forsby, fordom ett driftigt larmande jernbruk. Sedan 20 år är det nedlagdt, hammarn rifven, kyrkan öde, ringklockan qvar, utan ljud och stämma som en död, och det sköna vattnet forsar onyttigt. Perno dialekten är vida mjukare och behagligare än den vestra Nyländskan, och man gör här den erfarenhet, att Helsinge svenskan sannolikt är den fulaste svenska i Finland. Här tar ock vägen af åt Anjala, i tillfällig krok för den skrala brons skull vid Abborfors, men den som, likt mig, velat studera terrängen för svenska arméns så skymfliga reträtt år 1742, kan med den enda risken af litet prejeri och uppehåll lega sig enskildt fram hela den annars vanliga strandvägen, ty den nämnda bron lärer egentligen anses farlig för de tunga ryska vagnarna med sex hästar, som färdas här fram.
|64 3|24 Trakten vexlar nu om mellan talrika vackra herrgårdar, bland hvilka Sarflaks slott om tre våningar, och så kommer man till det lilla täcka Lovisa. Jag vet ej om en vacker lördagsafton och en ännu vackrare söndagsmorgon kastade öfver den lilla staden ett skimmer af enkelt behag och rätt landtlig älskvärdhet, men redan de stora lummiga lönnarna, som beskugga gatan vid första inträdet vesterifrån, helsa vandraren ett så grönskande gladt välkommen, att han känner sig här så genast hemma. Utsidan gör så mycket i lifvet; när man ser välmålade hus, en gammal och en ny stil om hvarandra i bygnader, väl stenlagda gator – och gatorna i Lovisa äro, utan skämt, vida bättre lagda än de flesta gator i Helsingfors – när man vidare ser ett vackert läge vid stranden af sjön och, för att ha det pittoreska vid sidan af det vackra, en hög ås med bullerstenar vid sidan af staden, så dömer man deraf att en sådan stad är treflig och glad. Jag ville icke åtaga mig att brandförsäkra de stora tättbygda strandmagasinerna, som stå så till, att de midt i vattnet en dag skola brinna af vattenbrist; men jag ville tacksamt trycka dens hand, som nyligen restaurerat den gamla kyrkan och gjort det med en sådan vacker harmoni, att allt – från den sköna, altartaflan, Christi förklaring, till den hvita målningen, de höga ljusa fönstren, det rymliga hvalfvet, der man andas så lätt, och den lilla, men rena orgeln, spelad af jemn hand, – allt detta förenar sig att gifva ett intryck af ljus frid och förklaradt lugn. Lägg härtill sommarens sköna dofter, blandade med ljudet af orgelns lofsång och nattvardsbarnens stilla böner, ett folk i högtidsdrägt och en natur i solsken, och döm sedan, om icke lilla Lovisa den 22 Juni kunde eröfra en irrande rimmares hjerta.
25 Strax öster om Lovisa träffar man några af Svenskarne bygda skansar af granit, bestämde att dominera vägen och hafsviken. Det är första gången man under resan åt öster träffar krigets spår; man påminner sig nu att man nalkas en nejd, som i 65 år var riksgräns mellan tvenne ständigt på vakt mot hvarandra stående folk, och detta minne förnyas snart vid hvarje steg, ty hela trakten långt inåt landet är öfversållad af små och stora befästningar, numera öfvergifna döda minnen af fejdernas längesedan förtorkade blod och tårar. Hvad Svenskarne bygt, det är fast och varaktigt, men oftast i liten skala, ty de hade ringa arbetsstyrka. Hvad Ryssarne bygt är af stora, stundom kolosala dimensioner, ty de hade stora massor både af arbete och penningekraft. Icke långt härifrån ser man Kymmene fästning, – så vidsträckta verk, att de till sitt försvar behöft minst 6 000konsekvensändrat/normaliserat man, – med herrligt grönskande vallar till höger om vägen. I fästningen var öde och tomt som i en kyrka eller en graf, och bredvid den susade Kymmenes klufna, men mäktiga forsar. Kymmene på sin ålderdom har eftergjort Vladimir den stores och Gustaf Vasas felsteg, han har delat riket mellan sina söner och krossar i vanmäktig harm sin splittrade kraft mot den obevekliga graniten. Kymmene gör derföre icke något stort intryck, som Vuoksen; dess intresse är mest historiskt, och man tycker sig höra dess vågor förtälja om 1742 års ofärd och 1788 års glänsande, men fruktlösa vapenlekar. Till Kymmenes historia hör också ett ord om fallet vid Högfors; det delar med det mångfaldt praktfullare Imatra det intryck, att alldeles icke imponera vid första anblicken, men en stund vid dess sida, och bruset tar till, höjden lyftar sig, vattenmassorna fördubbla sitt raseri och rösterna ropa ur djupet alltmera sitt kom! kom! Och dock kan en sprittande lax föra vandraren tillbaka till prosan igen; här ligger gästgifveriet tätt under fallet, och en resande gör illa uti att försumma ett laxfiske midt i den ljusa sommarnatten.
26 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/8 1851:|65 2|Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
III.
(Forts. fr. föreg. N:o).
27 Fredrikshamn och kadetterna – Fredrikshamn kan ej tänkas utan kadetterna – nu äro vi der! Grönskande vallar, vackra på utsidan, trånga och tryckande på insidan, soldater och kanoner, kaserner och vakthus, allt påminner om fästningen, och likväl finnes endast fästningens minnen, ty numera har orten på öfverhetlig befallning upphört att äga skild kommendant, och fredligt grupperar sig den inom vallarna klämda cirkelformiga staden med dess radhus på torget i centern och dess likt strålar från magistraten utgående gator. Fredrikshamn, hvilka minnen, sedan 1741! Krig, pest, brand, Anjala och två förfärliga eldsvådor! Menniskor som mycket lidit bära ofta ett vemod i sjelfva löjet; Fredrikshamn, omhuldadt med det deltagande, som olyckan alltid ingifver, har i dess nya blomstring dock något dystert, som kanske ligger i minnena, ehuru man är böjd att tillskrifva det en här och der ännu qvarstående sotad mur efter branden. Och kadetterna, ungdomens raska lif midtibland det förgångnas sorger – de äro nu icke här, de hafva sökt en grönare strand, ett friare fält – och vi göra som de.
28 Förbi de mäktiga granitbrotten vid Pyterlaks, förbi dessa af Ryssar arrenderade gästgifverier, hvilkas blomsterprydda salar icke alltid hålla i komfort hvad det yttre lofvar, går vägen till Wiborg. Men innan vi hamna der, så bränn med mig en midsommar-kokko i Kiiskilä skog. Hur den lilla barnsliga lågan glimmar inne i den stora pyramiden af uppstaplade huggna tallar! Hon vexer, hon vidgar sig, hon fattar i barren, hon slår frasande upp mot den lätt omslöjade himmelen. De väntande barnen skrika af fröjd, den skämtande ungdomen glammar och ler, gubbarne tända sin pipa helt lugnt och mödrarna banna hvar sin Pikku Matti, som stolt uti farfars jacka makar nya ruskor på elden, medan derborta en vänlig qvinnohand utdelar Forströms Helsingforska rariteter åt skogens små halfvildar. Och lågan och skogen och natten och sjön, och menskorna i deras egendomliga drägter, bilda en tafla väl värd en målares pensel. Hvarför har Lauræus aldrig målat en finsk kokko?
29 Nu kommer herrgård vid herrgård och derpå Wiborg. Festlig står staden i midsommarmorgonens glans. Icke en planka släpas, icke en tunna förs in. Vallarna tränga också Wiborg och tvinga det, likt Fredrikshamn, att utskicka sina förstäder på post i det fria. Men Wiborg har mera sjö och friskare luft. Inträdet från vester öfver den långa bron ger en stolt och prydlig anblick; till venster herrliga egendomar och parkerna af Monrepos; till höger den nya promenaden på Kronberget med dess i klippan huggna II. I. (Peter I) och dess vidsträckta utsigt öfver staden, ett vackert verk på nuvarande guvernörens förslag bekostadt af staden; vidare i förgrunden till venster det vördiga gamla slottet, derpå den gamla staden inom vallarna med dess tycke af Reval, och i bakgrunden Wiborgska viken med dess krigsminnen sedan 1789 och dess då gjorda svåra försänkningar. Allt detta är skönt och intagande, men mycket eget. Wiborg är i Finland ensamt i sitt slag. Här äro fyra nationer och fyra tidehvarf på en punkt sammanförda. Likasom svenskan, ryskan och tyskan här sämjas på det allmänna underlaget af finskan, så röja sig vid en närmare anblick spåren af de olika tider, då hvardera af dessa fyra nationer varit den rådande. Man kunde skrifva om Wiborg en bok, och det är underbart att ännu ingen gjort det. Om tjugu år, då Wiborg blifvit Finlands första handelsstad och dess egenheter begynna att försvinna för den allt nivellerande verldshandelns inflytande, då skall någon uppstå att skrifva den boken, och han skall finna ämnen nog.
30 Jag öfverlemnar åt andra att beskrifva Wiborgs kyrkor och hoteler, dess sammanbygda societetshus, theater, rådhus och häkte – nöjet, konsten, rättvisan och brottet under samma tak! – jag tar mig friheten förbigå dess presidents- och hofrättshus m. fl. inrättningar. Men hvem känner icke ryktet om Monrepos? Sådana rykten äro farliga, ty de missleda på förhand omdömet. Man väntar ett Italien, och man förvånas att endast finna ett Finland. Men så snart man hinner vänja sig af från sin italienska illusion och åter blifva hemma i eget land, får Monrepos en skönhet och ett värde högre än om det varit ett hit trolladt främmande paradis. Monrepos är en ädel och älskvärd finsk natur; det finnes mer än en ort som kan täfla med det i naturskönhet, men det finns ingen, der en så skicklig hand som här förstått att följa naturens vink och af hvarje dess halfklara aning göra en hel, klar och fullständig verklighet. Baron Nikolai har gjort Finland en stor tjenst, han har visat hvad man kan göra af dess natur, och hvarje främling stadnar i förbindelse för hans liberalitet att, oaktadt lidna obehag, lemna så fritt tillträde till Monrepos.
31 Hertuala vid dess sida står i skuggan för sin berömde granne, men förtjenar en tacksam erinran, äfven det. Hertuala är skönt och af den yppersta bördighet; så praktfulla orangerier finnas blott få och så höga lindar väl inga i Finland. Hertuala, liksom Monrepos och Wiborg i allmänhet, är gästfritt och öppet för hvarje naturens vän. Med gladt sinne lemnar man dess förtjusande parker.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/8 1851:|66 2|Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
IV.
32 Vill du från Wiborg resa rätt beqvämt de 6 milen till Villmanstrand, så kör endast allmänna postvägen, och ingen nöd skall gå på dig der, om du nöjer dig med filbunke och en madrass af halm. Men då ser du ingen skymt af kanalen; intet hammarslag från dess flitiga verkstäder tränger der till dina öron. Du har gått miste om en stor anblick, en lärorik erfarenhet, och det är dock en af de reelaste förluster man har att beklaga i lifvet.
33 Men står du fast i ditt beslut att uppsöka Finlands blåa band, så har du från Wiborg två vägar att välja: den ena med båt till Lavola sluss, den andra till lands framåt stationen vid Juustila. Båtleden är behaglig och omvexlande, helst om man reser en vacker afton på ångbåt. Landvägen åter, som 6 verst från staden tar af åt höger, går enformig nog genom skogen. Men landvägen har vanligen företrädet af billigare färd, mindre omsorg och säkrare framkomst, äfven om du går miste om Lavola sluss, hvars likar du sedan finner många.
34 Bered dig likväl uppå en olägenhet, en af de största, för hvilken en resande är utsatt: saknaden af hästar och gästgifvargårdar. Den som icke är beredd derpå och icke genom vänners godhet eller dryg skjutslega lyckas förskaffa sig medel för vidare fortkomst, blir vid Juustila ganska oangenämt öfverraskad af underrättelsen att ingen häst står att fås. Och har man en häst, så länder det lätt att man icke har ett tak eller en bädd för natt och regn, ty det vore i sanning för mycket begärdt, att kanalens tjenstemän, med all deras gästfrihet, som man så tacksamt ihågkommer, skola sörja för kändes och okändes alla behofver. Det var en ljum och mulen natt jag ankom till Pälli. Klockan var 1; hvem ville vid denna tid klappa på den annars så öppna porten af tjenstemännens boningar? Men alla försök uti kojorna lyckades illa. Alla voro de uppfyllda af arbetare, ingen plats, intet tak, ingen häst och all utsigt till regn, som redan begynte dugga i fina droppar. I sådant läge blir man grym mot medmenniskors nattro; en af de lägre tjenstemännen skrämdes ur hvilans armar, och jag skall städse med erkänsla erinra mig hans godhet att inrymma eget rum och bädd åt tvenne i nattens enslighet kringirrande vandrare, som annars fått bivuakera under bar himmel.
35 Jag nämner denna lilla omständighet blott för att göra dig uppmärksam på nödvändigheten att bittida om morgonen resa från Wiborg, för att hinna bese allt och likväl till natten framkomma de 4 eller 5 milen till Kansola, det första gästgifveriet, sedan man från tre stationer nödgats hjelpa sig fram genom vänners omsorg eller en dryg skjutslega. Om något år hoppas man likväl se den stora bristen af gästgifverier vid kanalen afhjelpt; länestyrelsen i Wiborg, som redan verksamt arbetat derpå, lärer härtills ha stött på hinder från några godsägares sida, hvilka väl gerna draga all möjlig profit af kanalens granskap, men icke för dess bästa vilja underkasta sig ringaste omak, icke ens när det gäller så litet som att flytta hållskjutsen, utan att öka den.
36 Men vi vilja för ett ögonblick lemna landbacken och föreställa oss att vi på en täck snabbgående ångbåt segla uppför kanalen med en last af socker, kaffe och thé åt damerna i Villmanstrand.
37 Kanalens utlopp i Wiborgska viken går genom stadens långa vackra bro, hvars inre del för detta ändamål utgöres af en rullbro. Förbi parkerna af Monrepos och fjärden med det alnslånga, men betydelsefulla namnet Suomenvedenpohja, uppseglar ångbåten till Lavola sluss, den 28:de och sista i ordningen, hvarifrån man genom en smal farled kommer till Juustilajärvi invid egendomen af samma namn. Juustila är för närvarande fjerde stationen – ty du bör erinra dig, att stationernas ziffra icke beräknas i ordning från norr till söder, utan efter den tid när arbetet börjat på dem, hvarföre man, kommande från Wiborg, först har fjerde stationen, derefter femte och sedan den tredje, andra och första. Från Wiborg till Juustila är kanalen redan segelbar. Denna station omfattar från och med 22:dra till och med 28:de slussarne; af dem var vid midsommar den 28 fullständig med infatta portar, den 25, 26 och 27 i det närmaste färdiga, men utan portar då ännu. Slussarne 22–24 äro ännu ej påbegynta.
38 Jag stadnar i villrådighet, bästa Julius, om jag för dig bör beskrifva en vid alla kanaler så vanlig sak som en sluss. Det kan synas som ansåge jag dig nog oerfaren äfven uti det enklaste; och likväl är jag säker uppå, att ganska många bildade landsmän finnas, genom hvilkas öron namnet ljudit, utan att en rätt klar föreställning om dess betydelse qvarstadnat i erinringen.
39 Föreställ dig en hög sal af den skönaste granit, finhuggen som slätaste golf, med dess reguliera fyrkantiga stenytor så beundransvärdt tätt sammanfogade, att man snarare skulle anse fogningarnes smala linier som en prydnad, än som en nödvändighet. Denna sal har golf och tvenne väggar, alla af samma färg och samma glänsande finhet; stående på dess botten, när den är tom, tycker man sig försatt i ett palats af sten, uppbygdt, som forntiden trodde, af jättehänder. Framför dig och bakom dig i den färdiga slussen har du tvenne höga portar af träd med gångjern, eller rättare poster, af jern, massiva och tunga, men gjutna i England med så engelsk skicklighet, att vattnet, vid gångjernens vridning, hindras att inströmma endast genom litet påstruket sot. Den mekanism, som öppnar och tillsluter dessa tunga portar, är|66 3| så lätt handterlig, det tvenne karlar beqvämligt sköta den. Flyter då ett fartyg in genom öfra porten i den fyllda slussen, tillslutes porten bakom dess akterstäf och vattnet, som utsläppes genom nedra porten, sjunker med fartyget jemnt och behagligt, utan svall, utan stöt, blott med en sakta gungning likasom af ett lätt strömdrag, till den nedra ytans nivå. Likaså när ett fartyg skall stiga från den lägre vattenytan till den högre, inkommer det genom nedra porten i den halffyllda slussen, porten tillslutes, den öfra i sin tur insläpper vattnet, och fartyget höjer sig lika jemnt, lika behagligt till jemnhöjd med den öfra vattennivån. Häraf finner du slussarnes bestämmelse att höja eller sänka fartygen så att de aldrig nödgas gå upp- eller nedför en fors, vore terrängen än så sluttande, och tillika att hindra allt strömdrag samt städse, medelst vattnets höjande genom öfra porten eller sänkande genom den nedra, bibehålla kanalens yta vid samma, för 9 à 10 fot djupgående fartyg bestämda höjd. Utan slussar blefve kanalen en enda ofantelig fors, som skulle fördränka hela nejden och som farled blifva nästan inpraktikabel. Saimens vattenyta står 255 fot högre än hafvet; det starka strömdrag, som skulle uppkomma genom en så stark sluttning på 6 mils längd, blir nu genom de 28 slussarne fullkomligt afböjdt och tillintetgjordt, så att hela kanalens linie blir strömfri och lugn, med undantag af den obetydliga omsättningen af vatten vid slussarne. Fällningen vid hvarje sluss blir i medeltal 9 fot eller litet deröfver, och då vidpass en qvart timme torde åtgå för att passera en sluss, skulle ett fartyg således behöfva 7 timmar för alla dessa 28, den öfriga färden oberäknad. Men der två eller tre slussar äro bygda invid hvarandra, minskas tidsutdrägden; det hela kan således antagas till 6 timmar för slussarne och 24 för kanalen, summa 30 timmar, måhända mindre, åtgångna för en färd, som med tung fora nu kostar vida mera tid och ofantligt mycket mera arbete.
40 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 27/8 1851:|68 2|Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
IV.
(Forts. fr. N:o 66)
41 Anblicken af de första slussarne har något i hög grad storartadt och intagande. Likasom en forntida fästning samlade sin starkaste makt i murarnas torn, så samlar kanalen i slussarne all sin kraft att hejda vattnet, beherrska det och förvandla det från en öfvermäktig tyrann till en lydig tjenare. Hvarje sluss är en damm mot vågen: hitintill och icke längre, du stolta element! En vink, och den väldiga vågen lyfter på sin starka rygg det gungande fartyget; en annan vink, och samma våg bär det sakta och varligt som ett barn i sina armar ned till den låga sjön invid klippans fot.
42 När jag talar om vågor i kanalen, ber jag dig för all del, bäste Julius, att icke taga ordet i bokstaflig mening. I kanalen finns ingen våg, ingen storm, blott det lindriga kruset af ett förvilladt luftdrag, som smyger längs de gräsklädda väggarna vid sidan af vattenytan. Allt är så stilla i den tama vågens bostad; vore icke slussar och trafik och en vexlande vacker nejd, skulle kanalen lida af samma dödande enformighet, som man icke sällan erfar på ett ångfartyg, en jernväg eller en stor mekanisk fabrik. Naturen i fjettrar andas en viss beklämning, men vägen till friheten går ofta nog genom fängelset, och midt i kanalens stiltje tycker man sig spörja hafvets svalka, till hvilken den för.
43 Slussarne äro kanalens stolthet. Har ni sett dem? frågar hvarje arbetare, och denna fråga betyder så mycket som: har ni beundrat dem? Stundom hör man än vid öfra, än vid nedra kanal-linien en rivalitet, i det att hvardera prisar sina slussar såsom de skönaste. Jag vågar ej gifva åt någon skönhetens pris, de förtjena det alla; men möjligt är dock, att de sednare bygda slussarna genom arbetets öfvade fulländning öfverträffa de första.
44 På stationen vid Juustila arbetade vid midsommar omkring 320 man. De norra stationerna, säger man, behålla för sig de från norden kommande bästa arbetarne, och allmogen närmast Wiborg är af många orsaker icke så praktiskt användbar. Här bör jag ej förbigå en egen företeelse, hvilken man första gången finner vid Juustila och sedan i mängd anträffar vid alla stationer. Det händer att man ett stycke från vägen invid skogsbrynet varseblifver en låg jordvall betäckt af grönska, och från denna vall höjer sig en rad af föremål, hvilka vid närmare anblick befinnas vara skorstenar. Förvånad nalkas man dit och har nu framför sig en rad af jordkojor, hvilkas tak och tre väggar bildas af den grönskande torfvallen, medan den fjerde väggen visar betraktaren en dörr och ett eller tvenne fönster. Jag bekänner att första intrycket häraf var nedslående. Jag tyckte mig försatt tillbaka i en forntid, när finnarne, detta folk som »fruktade hvarken gudar eller menniskor», sökte, likt vilddjuren, sin eländiga fristad i jordkulor. Arma folk, tänkte jag: hårdt arbete, mager kost och en bädd af torf i sjelfva jordens sköte! Men se, från dessa mullvadsboningar framträdde, icke såsom jag väntat en blek och tynande befolkning, utmerglad af jordens osunda dunster, utan ett kraftigt och välmående slägte, män, qvinnor och barn, renliga i sin drägt, med helsa på kinderna och trefnad i uppsynen. Jag fattade mod och ingick i dessa kojor, hvilkas yttre lät ana eländet, men hvilkas inre vittnade tydligt om motsatsen. De voro innantill brädfodrade, de hade alla sin eldstad, sin bädd, sitt bord, ett par bänkar eller stolar, och kring väggarna syntes verktyg och husgeråd. De flesta af dem voro klädda med blommor och löf, och hvarhelst en ordentlig värdinna fanns, der rådde en snygghet af inbjudande trefnad. Ty här bodde för det mesta de gifte arbetarne med deras familjer; de ogifte hade vanligen sökt sig den första bästa bostad i torp och bondgårdar eller i en af dessa trädkaserner, af hvilka kronan låtit uppföra en på hvarje station. Jordkojorna berömdes af deras invånare såsom varma och alldeles icke fuktiga. Det var en Österbottning, som först hade byggt sig en sådan; i början gjorde man spe af hans företag, men snart fann man dess nytta, och numera finnas hela små byar af sådana kojor vid stationerna.
45 Förutom kojorna äger hvarje familj till sin disposition ett eller tvenne små lästa skjul af bräder, der de hafva sitt visthus, emedan de sjelfva besörja sin hushållning. Dessutom finnas vid utsidan af arbetarekasernerna lådformiga förvaringsrum med en stor mängd dörrar, der hvarje arbetare förvarar sina tillhörigheter. Säg, bästa Julius, tänker du icke vid allt detta på socialisten Fouriers phalanstère, som Almqvist skildrar i »Tre Fruar i Småland»? Det finnes ingenting så befängdt, att det icke bär inom sig en gnista af sanning och verklighet, och så har det händt, att dessa arbetare under samhällets hägn och under dess egen närmaste tillsyn organiserat sin lilla kommun på ett sätt, som helt oskyldigt kommit att påminna om socialismens förvridna drömmar. Låt svärmaren konstruera menskligheten efter sina kammarfantasier, och marken skall öfverallt vika undan hans fötter, men se dig omkring i det praktiska lifvet, och du skall finna, att det sunda förståndet långt för detta utan theori och system påfunnit just det, som mensklighetens s. k. pånyttfödare utgifva för att vara deras egna nyaste uppfinningar.
V.
46 Innan jag lemnar Juustila, bör jag nämna det med rätta ryktbara cementet (murbruket), för hvars tillverkning här, liksom vid flera stationer, finnes en hästqvarn. Förut begagnadt i England och Sverige, har det här blifvit bragt till en fullkomlighet, som tillvunnit det ett af de högre prisen vid sednaste exposition i Petersburg*)Det engelska står vida dyrare, om jag mins rätt, till 6 rubel silfver tunnan, då deremot det finska af ännu bättre qualitet kommer endast på omkring 1 rub. 50 kop. samma mynt per tunna.. Till färgen likt tegelmjöl, har det den egenskap att i vatten hårdna till en fasthet hårdare an granitens. Jag såg en bit af detta cement, som flera månader legat i vatten; det var tungt som bly och så fast, att ingen af våra vanliga stenarter kunde hermed jemföras.
47 Nuvarande vägen från Juustila till femte stationen Pälli afviker betydligt ifrån kanalens linie, som här löper genom tre små sjöar, Särkjärvi, Rättijärvi och Lietjärvi, hvarefter den inlöper i det mera betydliga Nujamajärvi. Denna sträcka af 15 verst är ännu icke påbörjad, den enda del af kanalen, som icke är det. Man skulle tro att sjöarna mycket lätta arbetet, och de större göra det ock, men icke de små. Än måste man höja deras nivå, såsom Lietjärvi och till en del äfven Nujamajärvi; än bör den sänkas och aflopp sprängas, såsom för det lilla sumpiga Pällijärvi invid stationen. Föreställ dig ett moras af lös dy, som på sina ställen har ända till femtio fots djup! Några dagar före midsommar hände sig att en arbetare nedföll i denna dy. Karlen försvann ögonblickligen så totalt, att man på stället der han sjunkit såg endast gyttjan något litet porla. Lyckligtvis funnos kamrater i närheten, hvilka nedstucko till honom en stång – men hade jag ej kunnat simma, berättade karlen sedan, när han grå som en spindel kom upp, nog hade f–n tagit mig den gången.
48 Det sägs, att när öfverste Erikson öfvertygade sig om djupet af denna förfärliga sump, som han hade att genomvada och uttorka, föll hans mod för ett ögonblick och han var betänkt uppå att draga kanalen på sidan om ett impediment af så fruktansvärda dimensioner. Men snillet finner utvägar för allt; man återgick till den ursprungliga planen, och att man skall lyckas i detta djerfva trots mot det svåraste naturhinder, derom vittna nu redan den nära två verst långa jernväg, som på pålar af de längsta dimensioner är uppförd midtigenom denna dy. Döm sjelf, om jag haft orätt, när jag sagt att man gjort det omöjliga.
|68 3|49 Jag har ännu icke nämnt något om de jernvägar man finner vid alla stationer och hvilka, ehuru blott en bisak för arbetets lättande, likväl med allt skäl kunna räknas bland kanalens märkvärdigheter, Hvem finns ibland oss, som icke vid ordet jernväg tänker på breda banor, ångvagnar och stora kostnader? Man glömmer dervid, att en jernväg för skottkärror också har rätt att bära detta namn, ehuru dimensionerna äro små och kostnaderna i proportion. De vid kanalen brukliga äro mest anlagda på pålar och bestå af en smal bana af plankor, försedd antingen med halfva hjulspår af jern i två linier, eller ock med dubbla upphöjda jernränder, hvilka i sådant fall motsvaras af en för dem passande ränna i stenvagnens hjul. På de punkter, der vagnen bör vända eller vika åt sidan, är banans jernskena rörlig, för att tillåta hjulet fri passage i den nya riktningen. Inrättningen har vid första anblicken intet förvånande, men snart får man derom andra tankar, när man ser de tunga klippblocken, upphissade på svängande kran och lagda på den låga fyrhjuliga stenvagnen, med förundransvärd lätthet transporteras längs jernbanan. En mans kraft motsvarar här mer än en hästkraft på vanlig väg, d. ä. två karlar draga utan ringaste ansträngning en sten, hvarmed tvenne hästar haft största möda att komma fram på landsvägen. Jernvägarna äro derföre af ofantlig nytta för de långa och ständiga stentransporterna, men så jemna måste de riktas, som bästa kägelbana, emedan minsta sluttning upp eller ned verkar otroligt på vagnens fart. Det är isynnerhet detta som gör dem kostsama nog. Vid Lauritzala har man en brant sluttande jernbana för stentransport från kanalens botten, men der upphissas stenvagnen med vindspel.
50 Vid Pälli arbeta för närvarande omkring 490 man. Det är den sednast påbörjade stationen och arbetet är derföre föga framskridet. Alla slussar härifrån till Juustila, d. v. s. från 12 till 24, äro likaledes opåbörjade, några möjligen grundade. Men nästa år kommer en större del af arbetsstyrkan att hitdragas och den ännu ovidrörda linien nedåt Juustila att med ökade krafter angripas.
51 Från Pälli till tredje stationen Räihä är endast 6 verst ny väg. Här har man det nyssnämnda betydliga Nujamajärvi (namnet härledes, jag vet icke på hvilken grund, från Nujasota, klubbekriget) – den centrala bassinen för Saima kanal, som af samma sjö delas i den s. k. öfra och nedra linien. Vid Räihä är endast en sluss, den 11:te, redan nära sin fulländning och bygd af skönaste granit hitsläpad från Mustola. Läget vid sjön är behagligt och kanalen till största delen färdig, ehuru ännu icke vattenfylld.
52 Jag har nämnt om arbetarnes boningar, men jag har ännu icke nämnt något om tjenstemännens. De äro samtligen af kronan uppförda hus, enkla till sitt yttre, rödmålade, prydliga, väl inredda och trefliga, med 4 till 6 rum för arbetscheferne och i proportion mindre för de öfrige. De flesta af dessa boningar ha ett vackert läge och omgifvas af små trädgårdar, anlagda på egen bekostnad af deras nuvarande inbyggare, som här arbetat för en kommande tid på samma gång som för egen trefnad. Ty dessa hus och dessa täcka odlingar bidraga i hög grad att gifva åt nejden lif och behag. Ögat fordrar icke blott flitens anblick, utan äfven behagets; om förståndet mera värderar den förra, så älskar hjertat mera det sednare.
53 Från Räihä, der omkring 600 man arbeta, går en ny väg, – så ny, att man på sina ställen åker öfver den nyss upptagna torfven, på andra åter öfver arbetarnes stock och sten. Men de små besvärligheter, som dermed följa, ångrar man ej, ty vägen går här nästan oafbrutet vid kanalens sida och man passerar de mest pittoreska ställen. Än löper vägen sjelf i sluttningen af ett berg; än har man, såsom vid Suikkis, dragit kanalen i en dylik sluttning. Man tänke sig ofvantill en ansenlig skogbevuxen höjd, derpå i branten en afsats, jemnt så bred att kanalen der kan löpa fram, och sedan till venster ned uti dälden Soskuanjoki å, hvars slingrande strömfåra, parallel med kanalens, synes vilja täfla med denna. Den stackars Soskuanjoki får dyrt betala äran att från dess lilla källsjö vid Vakkola hela tiden löpa kanalen i vägen, än till höger, än till venster, än midtöfver linien, ända ned till Juustilajärvi, der ån utfaller. Lik en knärakka, som bjebbande springer en ädel häst för fötterna, får Soskuanjoki än ett slag af hofven, än en snärt af pisken. På tio ställen är den lilla strömmen afskuren af kanalen, stundom ledd ur sin fåra genom nya aflopp, en annan gång tvungen att ödmjukt krypa under sjelfva kanalens botten. Ett sådant märkeligt ställe finnes vid Kansola, der Soskuanjoki genom tre murade hvalf i en såkallad kullvert ledes under kanalbottnen.
54 Kansola är ett af de driftigaste arbetsställen och lyder under andra stationen vid Mustola. Kansola har tillika ett provisoriskt gästgifveri, väl litet och ganska torftigt, men dock i hög grad välkommet för den resande, som här blir ställd på en oberoende fot för sin vidare fortkomst. Här hålles en liten table d'hôte för byggmästare och uppsyningsmän. För att gifva dig ett begrepp om lefnadskostnaden vid kanalen, vill jag beskrifva en sådan middag, och dertill behöfves mindre tid än för en table d'hôte hos Kleineh eller Ehrenburg. Ett bord med bränvin, bröd, smör, mjölk och sill, allt temligen godt – och listan på anrättningarna är slut. För en sådan middag, en dito qvällsvard och en kopp kaffe, möjligen med litet tilltugg om morgonen, betalas sex rubel silfver i månaden. Det är privat pris på Kansola, men du skall strax erfara, att man på hôtel de Saima lefver både billigare och bättre samt att de af kanalkomitén taxerade priserna på det hela taget äro ganska lindriga.
Notisen/artikeln ingår i HT 3/9 1851:|70 1|Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
VI.
55 Andra stationen, – der för närvarande största styrkan, eller omkring 1 000konsekvensändrat/normaliserat man, arbetar, – omfattar slussarne 6–10, alla färdiga, med undantag af den 10:de, på hvilken ännu arbetas, och alla af det skönaste arbete. Slussportarne skulle under sommaren insättas. Här finnes ingen sjö, som lättar gräfningens möda; blott den redan nämnda Soskuanjoki slingrar sig som en orm kring kanalens linie, afskäres, tämjes, bortledes och agas som ett envist barn. Här – och på flera punkter – ser man utvidgningar i kanalens bredd, som varierar från 31 fot i vattenytan, der den går rak, ända till 90 fot, der den gör bugter, och hvars botten, i proportion dertill, håller från 25 till 48 fot. Dessa utvidgningar, små sjölika dammar af vacker bygnad, tjena än till hamnar för fartygen, när dessa samlas till den mängd att icke alla kunna på engång passera, än till reservoirer för kanalens vatten, bestämda att lätta regleringen af ytans höjd.
56 En omständighet skall gifva dig ett begrepp om mödan och kostnaden af de arbeten, som icke direkte höra till kanalens egentliga linie, men blifvit nödvändiga för att trygga dess bestånd. Der jordmånen är lös, har man befarat, att kälan årligen komme att rubba slussarnes murar, skjuta dem inåt, der minsta motståndet möter, och sålunda i en framtid förderfva arbetet. Att förekomma detta, har man på sådana|70 2 |ställen gräft ett slags extra kanal på hvardera sidan om slussarne, hvilkas murar åt den sidan gå sluttande, i stället för den lodräta riktningen på insidan af slusskammaren. Har således kälan lust att rubba muren, så framskjutes denna åt den sluttande sidan, der motståndet nu blir mindre, och den egentliga slussväggen förblir orubbad.
57 En af chefernes artighet, för hvilken jag alltid skall stadna i förbindelse, beredde mig det utmärkta nöjet att deltaga uti en båtfärd 5 verst längs kanalen ned till 9:de slussen. Det var den vackraste juniqväll och det angenämaste lilla sällskap af lustfärdare från Villmanstrand och kanalen. Men då jag föresatt mig att så litet som möjligt draga din uppmärksamhet bort från mitt egentliga ämne, lemnar jag din inbillning fria tömmar att här måla naturens skönhet i alla dess vexlande gestalter, de älskvärdaste blommor på den mest grönskande gräsmatta och skämtande löjen vid sidan af gråsvarta berg. Hvad jag ville skildra, det är blott den jemna, lugna och silfverblanka fåran af en vacker kanal, än skingrande i breda bugter, än fortlöpande manligt och rakt trots alla hinder mot målet. Å ömse sidor kanalens sluttande väggar, stundom betäckta af grönskande torf, stundom med revetering af sten, och bortom dem en nejd i görningen, ett slättland, stundom afbrutet af en kulle och nyss eröfradt från skogoriginal: slog och ödemark, som ännu för få år sedan omgaf dessa trakter i hela dess vildhet. Det är bekant att fartygen framdeles skola dragas i kanalen af hästar, för hvilket ändamål dragvägar inrättas å båda sidor. Denna gång drogo 4 karlar med lätthet den långa båten med 25 personer en half mil; ingen gungning, lik segelbåtens i vågsvallet; ingen dallring, lik ångbåtens; ingen ryckning, lik roddbåtens; så jemnt och behagligt skred farkosten fram öfver den solbeglänsta vattenytan. Du finner häraf, huru sättet att färdas med draglinor icke blott skall bereda kanalfarten en fördel af skyndsamhet och billighet, utan äfven af nöje och komfort.
58 Från andra stationen till den första, till Lauritsala, utgångspunkten och härtills äfven medelpunkten för hela kanalarbetet, är endast 3 eller 4 verst. Jag nämnde engång förut, att kanalen vinner i intresse ju mera man från söder närmar sig norrut till denna punkt. Från Pällis och Räihäs ödemarker tilltaga lifligheten, odlingen och arbetets resultater i samma mån man nalkas Lauritsala, och här, i denna nejd, som ännu för 6 år sedan var ett kärr, beundrar man nu det mest storartade och fulländade kanalen har att erbjuda.
59 Hit räknar jag i första rummet den s. k. bestämmande slussen (N:o 1), hvars ändamål icke, såsom de öfrigas, är att höja eller sänka fartygen till en högre eller lägre vattenyta, utan hufvudsakligen den att reglera kanalens vattenhöjd. Denna sluss är ett praktverk, som öfverträffar alla de öfriga. Emedan hästarne här, utan hinder af höjning eller sänkning, fortfara att draga fartygen fram, finnas för dem en mindre port å hvardera sidan om den praktfulla stora porten af huggen granit, hvarest gyllene inskrifter komma att för efterverlden förtälja tider och namn, som med kanalens byggnad stå i nära förbindelse. Och dock är kanalen sjelf en djup och varaktig runa, ristad för all efterverld i det finska fosterlandets barm.
60 Vägen till Villmanstrand passerar vid Lauritsala kanalen öfver en provisionel bro, som är olik alla andra broar i verlden deruti, att dess korsverk och pålar äro tillbygda uppifrån nedåt. Det har nemligen händt, att kanalens fåra på den punkten blifvit fördjupad sedan bron bygdes, och man har derföre nödgats bereda den nya stöd i djupet. Den mest nervösa lilla fru kan resa deröfver utan att blekna, ty bron, som liknar ett korthus, är ändock fullkomligt säker och skall nog uthärda, tilldess vägen i en nära framtid hinner dragas öfver den redan färdiga rullbron öfver bestämmande slussen.
61 Vid Lauritsala har man en anblick som i hög grad imponerar. Saimens vatten afstänges här från det lägre liggande slättlandet genom en bred bergvägg af 40 eller 50 fots höjd öfver Saimens yta. Detta berg är genomsprängdt i hela dess sträckning från norr till söder och på de flesta punkter jemväl till hela det djup som fordras. Man ser under sina fötter en lång och djup graf inhuggen i det mörka skrofliga berget. Natt och dag arbetar här en ångqvarn om 8 hästars kraft att utpumpa det vatten som samlar sig på dess botten och hindrar sprängningen; natt och dag arbetar icke långt derifrån en handpump för samma ändamål. I det gråa fuktiga djupet ljuder ett döfvande sorl af släggans slag uppå stenborren, afbrutet inemot middag af skottens dån, och, likt sagans flitiga dvergar, släpa der hundradetals arbetare sten och grus. Vindspel och jernvägar lätta deras möda, man tycker sig timme för timme se berget försvinna, grafven fördjupas och den hårda graniten motvilligt jemna sina ruggiga väggar. Men nedstiger man till bottnen af denna ofantliga graf af sten 12 fot under Saimens yta, då synas derifrån bergets väggar än mörkare, höjden ofvanför än mera hotande, och på betraktarens läppar sväfvar omedvetet den frågan: hvilka skatter skall Finland hämta en dag ur denna grufva?
62 Kalkylerna svara: tre procents ränta på kapitalet i årlig inkomst och kapitalet sjelft återbetaladt inom en menniskoålder i skogens, jorbens och exportens ökade värde.
63 Men den räknekonst, som icke räknar med ziffror allenast, lägger härtill tvenne vinster: medvetandet af sin kraft och vägen till hafvet.
64 Icke långt från detta berg har kanalens nuvarande linie genomskurit en forntida gräfning, hvilken man i början ansåg för en då tillämnad kanal, men som, att döma af dess låga afläggningar, sannolikt endast varit bestämd att utdika kärret. Här fann man sex fot under jorden några fordom vid gräfningen begagnade redskap; en skofvel, en jordbår och en stege, alla genom sin enkelhet olika nutidens redskap och alla temligen väl bibehållna. Cheferne drogo försorg om dessa fornlemningars förvaring i materialkammaren.
65 Öster om Lauritsala och föga mer än en verst derifrån går en annan forntida gräfning, om hvars bestämmelse att bilda en kanal mellan Saimen och hafvet man icke kan misstaga sig. Det är den ryktbara Pontuksen Kaivando (Pontus de la Gardies gräfning), som begynner ett stenkast söder om Saimens bassin och derifrån löper i ganska rak linie vidare söderut omkring en verst. Man väntar att finna ett igengrodt, afbrutet och föga märkbart spår af dessa förfädernes fruktlösa ansträngningar, och man ser framför sig en lång, bred och djup fåra med höga och reguliera uppläggningar, lik den uttorkade bädden af en mäktig ström. I de trakter af landet, der åsarne gå parallela, ser man stundom en dalsänkning af liknande form, men aldrig så regelbunden. Pontuksen Kaivando är icke en lek af naturen, man känner något så när dess upphof och dess tid i början af 1600-talet*)Se härom Dr Grönblads förtjenstfulla uppsats i Suomi.. I bäddens sluttningar vexer redan länge en timmerskog, här och der har bädden rasat igen, och liksom på hån går vägen åt Joutseno tvers deröfver. Vid sidan af nutidens kanal är Pontuksen Kaivando en gosses djerfva spadtag: der stodo icke krafterna bi, och konsten att kufva elementerna genom dem sjelfva fanns icke än; men spadtaget var godt, det kan ingen neka, och hvarochen som ser det måste medgifva, att armen som gjort det taget skall engång, vuxen till mannastyrka, uträtta något i verlden.
66 Vid Lauritsala arbeta omkring 600 man, hvaraf större delen torde nästa sommar dragas nedåt Pälli. Här residera ock de 200 korrektionisterne i egen kasern och under bevakning, som likväl icke betager dem en viss grad af frihet, helst under arbetet. I flera delar af det öfriga landet kringlöpa tid efter annan mycket öfverdrifna rykten om rymmare från Saima, hvilka bedrifva sitt ofog i skogarna, och mången har derföre föreställt sig Saimas korrektionistbataljon|70 3| såsom en skola för brottet och ett vådligt granskap för sjelfva kanalen. Jag tror mig kunna försäkra dig att denna förmodan är fullkomligt ogrundad. Väl tör det hända, att bland denna mängd af lösdrifvare tidtals en eller annan kommer på flykten; ja det inträffade, dagarne efter midsommar, – för första gången likväl – att en vildsint korrektionist på ett svårare sätt förgick sig mot chefen för sin bevakning. Men deruti instämma alla vittnesbörd, att ordningen och säkerheten, med dessa så sällsynta undantag, aldrig af korrektionisterne äfventyras; vid kanalen lefver man likaså trygg till lif och egendom, som någonsin annorstädes. Det finns hos de fleste af dessa, ofta blott genom slarf eller bränvin från samhället bortkomne uslingar en karakter, en botten af fast grund, der bättre vanor och böjelser kunna slå rot, endast de rätt behandlas. Jag vill derpå endast nämna ett bevis. Det har veterligen ännu icke händt, att en korrektionist, som för sina kamraters räkning omhänderhaft penningar eller andra förmåner, skulle försnillat allt eller någon del af det han för dem uppburit.
67 När man vet att korrektionisterne icke sällan användas till sådana tunga arbeten, för hvilka de frie arbetarne sky, och när man föreställer sig de många tillfällen till flykt, som så lätt kunna yppas bland en sådan mängd och i ett så fördeladt arbete, undrar man, att verkligen så få af dem känna sig frestade att rymma till skogs. Gåtan förklaras, när man ser den mensklighet och den vård, hvarmed korrektionisterne här behandlas. Deras spärrade boning är säkert varmare, än mången fri arbetares, deras drägt förslites icke, som hans, under fattigdom, och deras mat och dryck äro vida bättre. Jag besökte korrektionistkasernen en hvardag vid middagstid, då bordet var dukadt. Förrätten utgjordes af god sur s. k. rysslimpa och en sill per man – de spisade 100 i hvarje rum, och för att bespara den blankskurade öfra bordskifvan, hade man vändt den öfriga, men likaså rena skifvan uppåt. Andra rätten bestod af ärtsoppa så smaklig, att den kunnat framsättas på hvilket bord som helst, och till allt detta bestods ett ganska drickbart spisöl (på brödbitar), hvaraf korrektionisterne erhöllo så mycket dem lyste. Kocken med sitt renliga hvita förkläde hade fordom tjenstgjort i samma egenskap hos baron Nikolai på Monrepos. Med ett ord, är korrektionisternes arbete stundom tungt, så äro deras materiela behofver i öfrigt desto bättre uppfyllda, och man har mer än ett exempel på, att lösdrifvare, som rymt härifrån och någon tid kringirrat i skogarna under nöd och brist, slutligen frivilligt återvändt till en bostad, der frihetens förlust syntes dem lättare att fördraga, än nöden och oberoendet. Det har ock händt, att korrektionister, hvilka, efter vitsordadt godt uppförande, blifvit af auktoriteterna frigifna, begärt som en gunst att få qvarstadna här.
68 Korrektionisterne ha en liten kyrka gemensam med kanalens arbetare. Jag har förgätit att bland kanalens tjenstemän nämna en prest och en läkare, båda här stationerade.
69 Icke långt från korrektionisternes bostad finnes en plats, hvilken man på skämt kallar Tivoli. De frie arbetarne med deras familjer samlas här sommartiden om söndagsqvällarna på en liten bergplatå omgifven af täcka björkar. Här finnes en karusell och en kägelbana; här har ock funnits en restauration, men den indrogs af farhåga att se den urarta till krog. Så många fyndiga händer, som här sammanträffa, uppfinna hundrade ämnen till förlustelse i det fria. Man hade många glada historier från den nyss passerade midsommaraftonen, och man kunde ännu se uti berget den stora mängden af deri borrade hål, som tjenat till mynningar att skjuta natten igenom.
70 Den vackra omsorg om arbetarnes trefnad, som röjer sig i dessa inrättningar, har äfven röjt sig på andra håll till arbetarnes nytta. Vintrarne igenom har vid Lauritsala exsisterat en skola, der ett antal af de arbetare, som visat bästa fattningsgåfva, blifvit kostnadsfritt undervisade i skrifva, räkna, geometri, trigonometri, algebra, rita samt något historie och geografi. Undervisningen, besörjd af en bland de yngre tjenstemännen, har den mörkaste tiden upptagit sju timmar om dagen och, så vidt jag kunnat erfara, lemnat mycket hugnande resultater. Vid kanalen åtnjuta »skolpojkarne» en viss utmärkelse och användas oftast till sådana värf, som fordra hufvud och kunskaper. Dessa »skolpojkar», som kommit till kanalen med abcbok och katekes till sitt hela lärdomsförråd, äro vanligen unge män om 20 till 30 års ålder och skola en dag återvända som skicklige byggmästare, sitt land till både heder och nytta. Det är i sanning en af kanalens vackraste sidor, att bilda en stor skola i de flesta tekniska yrken, en skola hvarifrån kunnige män skola utgå kring hela fäderneslandet.
Notisen/artikeln ingår i HT 10/9 1851:|72 2|Bref om Saima Kanal och dess omgifningar.
VII.
71 Vid Lauritsala logerar den resande beqvämt, och utan att anlita vänners gästfrihet, i Hôtel de Saima. Jag vet ej om det fransyska namnet uppkommit på skämt, men säkert är att det vunnit burskap i Finlands Allmänna Tidning. Hôtel de Saima är en af kanalstyrelsen ombesörjd envånings trädbygnad om 7 eller 8 rum på den punkt der vägen, från Villmanstrand skär kanalen. Man finner här alla de beqvämligheter och förnödenheter som kunna påräknas i en småstad; de af första stationens tjenstemän, hvilka ej hafva familjer, spisa här table d’hôte. Priserna äro billiga, och man gläder sig åt den anspråkslösa trefnad, hvilken man saknar i ett och annat af småstädernas hôteler, der tyskeriet innästlat sig med sin lyx och sina illa dolda pretentioner.
72 Så vidt jag kunnat erfara, är lefnadskostnaden vid kanalen dyrast i nejden af Wiborg och aftager sedan i samma mån man färdas längre norrut. På tillförsel och spekulation hos kringboende allmoge är icke mycket att räkna. De trakter kanalen genomlöper äro föga bebodda; vid sidan af hela dess linie finner man icke en enda större by, och folkets lynne är, såsom hvar man vet, att gerna taga pengar i hand på sin gård, men ogerna gå tio steg för att förtjena dem. Det har derföre varit välbetänkt, ja oundvikligen nödvändigt, att anskaffa de vigtigaste förnödenheter på lefverans och sedan hålla dem arbetarne tillhanda efter en lindrig taxa. Jag är ledsen att ej hafva denna tillhands, för att gifva dig faktiska upplysningar om priserna; vid kanalen hörde jag aldrig en klagan, hvarken öfver dem eller öfver beskaffenheten af de artiklar arbetaren dagligen köpt för sitt behof uti »kapakka».
73 Du kan lätt föreställa dig, att lifvet på de medlersta stationerna vissa årstider har något ödsligt och enformigt, isynnerhet för den som icke kan söka sin trefnad i skötet af en familj. Men öfverhufvud fyller den ständigt rörliga verksamheten mången stund, som under andra förhållanden skulle kännas enslig och tom. Vid första, andra och fjerde stationerna njuter man redan fördelarna af städernas granskap; sällskapslifvet rör sig här uti större kretsar, och man|72 3| erfar det lifvande intryck, som ungdomens och behagens närvaro aldrig förfela ens der, hvarest den praktiska nyttan spelar den främsta rollen. Om arbetarens lif är icke mycket att säga; utom några af dessa förlustelser, hvilka jag nämnt, är den ena dagen den andra lik, och jag tror väl att ganska mången, som hitkommit från aflägsna orter att söka brödet och penningen, i längden erfar en saknad af hemmets luft. Men för de raskaste och skickligaste är arbetet allt; kanalen är deras hustru, deras föräldrar och barn, kanalen är deras stolthet, och deras hvila är att betrakta sitt verk i den.
74 Vid Lauritsala såg jag Saimen för första gången. Dess klara och genomskinliga vatten smeker här med sakta vågor en jemnt sluttande strand af sand, inböjd i en vacker halfcirkelformig bugt. Redden är af stora öar skyddad mot nordanvindenoriginal: mordanvinden; ankargrunden bör vara förträfflig. Vid östra stranden af denna bugt ser man quaier och fartyg, kommande med plankor och bräder från sågarne i norr. Inom tjugu eller trettio år skall man på denna punkt finna en betydande stad, Wiborgs förstad, som i en framtid är bestämd att lik magneten locka Villmanstrand i sitt sköte. Ty strömmar kunna hejdas med slussar och dammar, likasom handeln med reglementen och tullafgifter; men ingendera kan ledas uppföre mot den riktning naturen sjelf utstakat. Lauritsala stad skall uppstå lika naturligt, som strömdraget på den punkt, der en stor sjö löper ut i en stor flod och uppkastar på stranden vindfällen från alla kuster af sjön. Man säger att strömmen suger; var viss att handeln suger lik den.
75 Den 6 verst långa vägen från Lauritsala till Villmanstrand går i nästan rak linie långs Saimens södra strand. Res den, som jag, en herrlig sommarafton, och du skall säga: det är icke en väg, det är en promenad. Villmanstrand ligger vackert på en halfö i Saimen, som här med sina täcka ögrupper erbjuder de mest förtjusande utsigter. Det skönaste och gladaste i lifvet står alltid inom den svarta ramen af en dyster skugga, och sådana kontraster äro här många. Derborta på udden den gamla fästningen med sina öfvergifna, med alnshögt gräs bevuxna vallar, – härnere kring vikens krökning den lilla behagliga staden af ett så gladt och sorgfritt utseende, som tänkte den aldrig på det förflutna. Der det dystra spinnhuset, hvarest brottet i qvinnohamn spinner, likt Parcerna, den långa enformiga tråden af ett helt lif på det rullande hjulet – och här det friska leende behaget, som byggt sig den smakfullaste lilla danssalong och en liten täck theater för skämtande konst. Och borta i tidernas bakgrund de sorgliga, de blodiga och förskräckliga minnena af 1741 års slag, som betäckte denna halfö med lik, denna fästning med ruiner och brand – medan här i denna stund, der vi lefva, en blomstrande sommar breder öfver nejden sin rena doft och fliten bygger sin lugna boning i fredens sköte. Vore än Villmanstrand icke så täckt i sig sjelft och bodde icke så mycket behag under dess gästfria tak, så måste man likväl med vänskap minnas det för dessa kontrasters skull. Vallarna tränga ej här, de blott försköna slätten och staden; minnena nedslå icke, de blott förhöja den leende nutidstaflan. Så skall en fästning se ut i civilisationens tidehvarf, när den ärofullaste bragd är att torka det förflutnas tårar och utså en bättre framtids frön i den mark som fordom fuktats af stridernas blod.
76 Bort från kanalen går färden åt öster och norr längs den besjungna stranden af Saimen. Hvad skall jag vidare förtälja dig om kanalens omgifningar? Tre ting som icke gerna förbigås: Vuoksen, Pungaharju och Nyslott.
77 Genom Joutsenos enformiga slättland, der otaliga fordna svedjeländer utbreda för ögat en bild af armod och nakenhet, nalkas man Finlands största flod. Den beklämning, som mot ens vilja framkallats af moarnes enslighet, försvinner med ens för den känsla af friskhet och kraft som en mäktig fors ej förfelar att framkalla. Vuoksen är en af Europas största forsar, väl värd att tömma sitt brusande vatten i Europas största insjö. Vuoksen liknar Styrbjörn Starke, hvilken redan som gosse brusade upp med en kämpes hela kraft. Jag har stått vid den punkt, der den stolta floden rusar ut ifrån Saimen. Redan långt inuti den spegelklara insjöns fjärdar ser man strömdraget börja. Det suger, det sväljer, det drar oemotståndligt den fredliga stilla sjön i sin skummande hvirfvel, och engång kommen i den, finner han ej mera rast eller ro; utan nåd och förbarmande måste han ut i stridens tummel, att krossa sin klara våg mot klipporna, pressas ihop uti Imatras hårda famn och tröttad till döds i sjumila forsar slutligen söka en kort hvila i Ladogas stolta vattenbädd. Saimen är en huld moder, som finner sin sällhet i hjertats stilla frid mellan gröna öar och speglande sund. Men Vuoksen är denna moders vilda sälle till son, som utan hejd störtar ut från det lugna hemmet att söka sin lycka i lifvets strid. Båda få af hvarandra sin betydelse och skönhet. Man måste se Saimen innan man sett Vuoksen, och man måste från Vuoksen återvända till Saimen, för att hvila öga och hjerta vid kärlekens anblick efter striden.
78 Imatra har jag sett från både vestra och östra sidan i aftonsolens glans. Imatra är berömdt, och det berömda spänner ens väntan högt. Derföre stadnar man vid första anblicken tvekande, om denna trånga klippdal, hvars bädd man tycker sig kunna öfverbringa med ett salto mortale – ett dödligt språng – förtjenar en så stor beundran och ett så verldskunnigt rykte. Men allt det stora i lifvet träder småningom fram ur sin skenbara ringhet; det kommer sig deraf att menniskans tanke, van vid det lilla, behöfver tid att vexa till jemnhöjd med föremålet och omfatta det helt. Det stora i lifvet skriker icke i den förstkommandes öra: här är jag! Det höjer sig sakta, det klarnar, det fulländas, och slutligen griper det själen med oemotståndelig makt. En timma, en dag vid Imatra, och klyftan är icke mera trång, fallet är icke mera lägre än dess rykte. Det är ett af de största skådespel i naturen, förfärande som en jordbäfning och praktfullt som ett haf i storm.
79 Imatra verkar hos olika lynnen ett helt olika intryck. Somliga, när de stå på den darrande klippans rand och se i det skummande djupet, der hvirfveln i ångest och raseri nedrusar utför branterna, gripas dervid af förskräckelse och bäfvan. De tycka sig stå vid randen af en störtande verld; den fasta klippan viker undan deras fot, djupet drager dem demoniskt lockande till sig, och de fasa tillbaka för det svindlande begäret att kasta sig sjelfva i detta djup och af det uppslukas. Andra åter – och jag dömer detta af eget intryck – stå länge hänförda af vågornas tummel med samma lifvade känsla som intager krigaren, då han rundtomkring sig förnimmer det tusenstämmiga härskriet af ett segrande fältslag. Men midt under detta brusande larm fattas man af ett obeskrifligt lugn, som icke kan förliknas vid något annat. Genom vågornas brus tycker man sig höra den stilla, fridfulla, vemodiga tonen af en ensam flöjt i skogen eller vallflickans ensliga sång långt borta i lunderna. Detta lugn har något djupt och oändligt förtjusande. Det säger till ens hjerta: hvad är väl hela lifvets strid? En suck som förgår – en våg som höjer sitt stolta hufvud, en flyktig sekund, för att sedan spårlöst sjunka i det omätliga hafvet!
80 Jag vill ej tvista med de lärde om Imatras uppkomst. Men afgjordt synes, när man på östra stranden betraktar de i klippan svarfvade jättegrytorna och de derofvan hopade kullerstenarna, hvilka synbarligen förr utgjort en forsbotten, att strömmen fordom brusat fram öfver en mark, som nu ligger 20 fot högre. Då har ett mäktigt jordskalf kommit klippan att remna och slungat floden i dess svalg. Ty stenarten är falsk och anstucken af Rapakivi; tid efter annan störtar ett klippstycke från stranden i djupet; för tre eller fyra år sedan föll det sednaste.
81 Om få år – sannolikt redan till invigningen af kanalen – skall man törhända åka öfver Imatra på en jernbro.|72 4| Rulla, du stolta bölja, i vanmakt under menniskans fot. Modet trotsar dig, listen besegrar dig, snillet reser ett ok af jern öfver din väldiga nacke. En bro som denna är en djerf tanke, törhända också en skön; men det skulle göra mig ondt att se en allmän landsväg gå öfver Imatra. Skulle icke dess ensliga prakt besudlas af vagnars rassel och hopens likgiltiga larm? Hvarje liten pilt skulle då, stående på bron, i det han kastar en småsten i djupet, tycka sig vara herre öfver den natur, som ögat nu beundrar med häpnad och andakt.
82 En half mil nedanom Imatra gör Vuoksen en tvär krok och störtar sig med vanlig obändighet utför en flat klipphäll. Fallet här – ett annat »Kyrönkoski» – är icke så högt som Imatra, men brantare och nästan likaså våldsamt. På sådana praktfulla forsar är Vuoksen rik; tre verst nedanom Saimen kröker sig strömmen med skum och dån kring det gästfria, skönt belägna gamla Neitsyniemi, vid hvars strand forellerna spritta i skaror öfver forsens hvirflar.
83 Skall jag föra dig än längre bort mellan Saimens tallösa syskonsjöar, der ögat än söker förgäfves en aflägsen strand, än stadnar i tvekan att utdela skönhetens pris åt så mycket som derom täflar? Res då öfver Pungaharju – dess ryktbarhet är föga öfver tio år gammal. Till denna tid var den herrliga åsen, der landsvägen länge gått, ett mål för enskilda resandes undran, medan yxan ohindrad fällde dess lummiga björkar och svedarnas eldbrand härjade branterna. Heder åt dem som slutligen tryggade Finlands lustgård genom att inlösa den till kronans park! Nu hägnas stället af höga viten och tvenne vackra villor, den ena tillika för resandes beqvämlighet, bevaka parken vid dess norra ända och vid dess södra.
84 Jag inkom på åsen vid midnattstid, en af dessa obeskrifliga juninätter, dem sången förherrligat och norden ensam äger. Vägen gick högt öfver trädens toppar i sluttningen. Till höger, åt nordost, der midnattssolen ett ögonblick dykat inunder den stora blanka fjärden, var idel förklaring och glans; ett blekrödt skimmer sväfvade öfver de stilla vattnen, och när det skymdes af björkarna, skeno deras unga löf i en så mild och lycksalig grönska, som hade de varit genomskinliga och som hade man bortom dem sett återskenet utaf en bättre verld. Men djupt ner öfver fjärden till venster låg den svarta skuggan som en midnatt öfver den somnade vågen. Det var att resa mellan dagen och natten, mellan lifvet och döden; på ena sidan sällheten, på den andra sorgen, och upphöjd öfver dem båda gick vägen – lik lefnadens väg, när man förtröstar på Gud.
85 Jag vet intet, alldeles intet i Finland, som kan förliknas vid Pungaharju, och Finland är dock så skönt! Alla de tre elementerna af Finlands natur: skogen, höjden och sjön, gruppera sig här i rikaste vexling kring en enda ås, och på denna ås har den gode Guden låtit vägen gå fram. Ögat mättas icke af en blick, hjertat klappar icke långsamare efter den första hänförelsen. Man tröttnar icke på Pungaharju. Och likväl – der ville jag icke bo. Hvarföre? Emedan jag der hade söndag alla dagar, och emedan menniskan der försvinner uti naturen som omger henne.
86 Bittida i morgonrodnadens skimmer såg jag åsen från tornet af norra villan, der värdshuset är. Allt hade nu tagit en annan skepnad. Denna verldens sol i sin första ungdom hade nu bredt sitt ljus öfver nejderna. En sakta vindfläkt krusade sjöarna; långt borta syntes ett ensamt segel. Jag mindes åter att jag var i Finland – och denna tanke gjorde mig lika lycklig, som tanken nyss förut på en bättre verld.
87 Öfver fyra färjor nalkas man derifrån Nyslott. Om staden vet jag föga att säga dig: den synes vänta sin framtid, när kanalen blir färdig. Mycket bygges och mycket är i görningen. Läget är vackert, det behöfver knappt sägas. Det gamla slottet, der Axel Erikson fordom herskade som en kung och drog i fejd mot Ryssland på eget bevåg, det står ännu der omslutet af sin strida ström. Det är det enda fullständigt qvarstående fäste i Finland, der vandraren fritt går omkring. I Åbo, Tavastehus, Wiborg möter man posternas dundrande halt; här finns ingen vakt, emedan slottet är tomt. För två eller tre år sedan bortflyttade militären; en handtverkares familj bor ensam här bland råttor och spöken. Hvar skulle det spöka, om icke här? Allt trädvirke är murket, men murarna temligen underhållna. Der hänga präktiga landskapsstycken. Genom hvartenda af de små fönstren i dessa tjocka murar ser man det motliggande landskapet likt en vacker tafla.
88 Jag stadnar vid Nyslott, ty skulle jag släpa dig med genom hela Finland, blefve på berättelsen ingen ända. Det är om kanalen jag velat ge några spridda detaljer; det öfriga följer för ro skull med. Ämnet är rikt på erfarenhet och förhoppningar: erfarenheten af hvad ett fattigt folk förmår; hoppet uppå hvad dermed skall vinnas. Och Finlands största vinst på kanalen – jag upprepar det – är icke guld som förgår, men kraft som består och vägen till hafvet.
89 (Slut.)