Notisen/artikeln ingår i HT 22/5 1847:|40 2|

Literatur.

En Prestgård i N–d, af en finsk medborgarinna.

Hon satt vid sin lilla skrifpulpet,

– den der af ebenholtz som ni vet,

en ytterst nymodig antiqvitet! –

Ett pappersark framför henne låg ...

Mot handen lutad med tankfull håg,

Hon hvarken mig hörde eller såg.

På bläckhornsfatet af rococo

En penna hvilade eller twå .....

4 Ja det var en ledsam upptäckt, säger Ovar Odd, som med dessa verser börjar beskrifningen om en öfverraskning... en ung dam, som inslumrat vid sin skrifpulpet och en på tå smygande tillbedjare, som till sin fasa upptäcker, att den hulda skrifver, icke ett rosenrödt bref till honom, utan – en roman! En roman! Ja tyvärr. Alldeles samma betänkliga upptäckt hotar från detta års början hvarje älskande ungkarl, hvarje öm gift man inom hela Finlands område. »En finsk medborgarinna» har skrifvit en roman; en ny blåstrumpa, höljd i anonymitetens tätaste slöja, har uppträdt på vår finska horizont, och hvilken finsk man kan numera vara säker, att ej denna okända slutligen befinnes vara hans älskade maka, hans öma lågas föremål? Ja hädanefter måste man ytterst noga ransaka sina hulda väninnors fingrar, om de besväras af bläckfläckar, och deras hemliga anteckningar – men nej! ingen inqvisition, o I männer af den vanliga fördomsfulla sorten! Intet spioneri! Blott en och annan lugn observation, om steken brännes, om fingrarna blöda under nålen, om toiletten slår sig på det extravaganta, misstänkeliga tecken, som låta er ana edra älskades distraktion, och distraktion är det enda specifika kännemärket på en veritabel blåstrumpa. Och skulle nu så befinnas, att en af eder verkligen upptäcker det fruktansvärda, – så må han vara lugn! En blåstrumpa blir ju i våra tider någonting allt mindre underbart, allt mera alldagligt – och ho vet om icke Finland om några år skall äga sin Flygare-Carlén i kapp med Sverige! Början är gjord. Den svenska blåstrumpans första romaner stå sannerligen icke mycket öfver denna »prestgård i Nyland».

5 Vid tanken på det svåra publicistiska uppdraget, att, artigt (ty det gäller fruntimmer) och likväl rättvist, anmäla ifrågavarande lilla roman, den första, hvilken alltsedan Murgrönans skeppsbrott här vågat sig ut på offentlighetens stormiga sjö, föll oss ovillkorligen i minnet den s. k. »uppränning till en roman af modernaste slaget» hvilken skämtaren Braun i vintras lade i munnen på sin klippske »Bror»:

 

Man först och främst bör skaffa sig en sjö,

Och midt i den en mycket liten ö.

På ön skall stå ett kors af ruttet trä,

Der hjelten och hjeltinnan böja knä ...konsekvensändrat/normaliserat

På ena sidan sjön bor en baron,

En mycket högfärdig och rik person ...

7 Så vida slår uppränningen på ett hår när in med vår lilla prestgård i N–d. Och vidare:

På andra sidan sjön skall bo en prest,

Som lefva måste på potatis mest ....

9 Äfven detta recept är troget följdt. Och när Braun sedan låter baronen ha en englaskön dotter och presten en son »som är student», så finnas äfven denna föreskrift med ringa omkastning antagen, så att dottern är prestens och studenten är baronens, icke son, men protegé, och det förstås, att man så har hjelten och hjeltinnan färdiga. Återstår sedan att spinna ihop en vederbörlig intrig, och härutinnan bekänna vi att »prestgården i N–d» något afviker från ordinationen. Man finner här på 114 duodessidor en liten historia om kärlek och trolöshet, koketteri och svartsjuka: den koketta dör, den svartsjuka hoppar i sjön, den trolöse blir tokig; hvad kan man mera begära, när Nemesis så handgripligen drifver sitt spel? Kring dessa hufvudpersoner gruppera sig efter receptet en matfrisk prost och en sjelfkär baron; vidare en Curam gerens, om hvilken man enkannerligen erfar att han heter Marenius, en mogen fröken, som talar om sällskapsspektakler, en bestyrsam prostinna, en hederlig dragon enka, ett par af bygdens ungdom, flickan i brudstol, pojken i sorg öfver en drunknad käresta m. m. Alltsammans infattas i en ram af småkalaser, middagar, landtliga festiviteter, husliga scener, små samtal, reminiscenser från Åbo och bref från T(avastehu)s.

10 Hvad man kallar karakterer och situationer har den lilla boken inga. Allt är ett skuggspeloriginal: skugspel; figurerna komma och gå, utan att man precist vet hvarföre, och den ena är jemt klippt efter samma form, som den andra. I detta kommande och gående råder en stor omständelighet, äfvensom läsaren noga underrättas om allt hvad de handlande personerna »trodde» och »förmodade» m. m. Med ett ord, man tycker sig höra kusin A. med tillbörlig utförlighet berätta för kusin B. en märkvärdig händelse, som hon hört af kusin E. Sådant är väl roligt att höra vid kaffekoppen, men i romanskrifveri behöfves påtagligen en liten vana att frånskilja det obetydliga, som ej hör till saken, från händelserna, motiverna och dekorationen. Att vi liknade berättelsen vid ett skuggspel, skedde åter mest derföre, att den saknar färg. Hur det är, och man må vara vänligen sinnad mot det finska eller icke, så vill målningen gerna ha en nationel dager öfver sig; men vore icke nam|40 3|nen, skulle man här likasåväl tro sig stå på svensk, som på inhemsk botten.

11 Om stilen är redan nämndt, att den har tycke af prat. Språket för resten lider här och der af ouppmärksamhet, såsom »alla som vexer»; »en flickas hufvud är uppfylld»; »hå räkna och skrifva»; m. m. Kommatering och orthografi äro i allmänhet riktiga; de sköna damerna täcktes ursäkta att vi anmärka det.

12 Och nu ha vi – tvärtemot recensenters vana att börja med beröm och sluta med pepprade men, men – sagt ut allt det oartiga vi haft att säga om lilla prestgården, förbehållande oss ett par goda ord i slutet, mindre som hartass, än för rättvisans skull. Vi böre derföre billigt erkänna, att förf. motiverat sina händelser med en så riktig uppfattning af menniskolynnen, att den lilla boken i detta afseende öfverträffar mången frejdad roman. Saknas här situationer af effekt, så saknas här också vidunderligheter: upprättningen är väl alltför nykter, för att egentligen intressera, men den har förtjensten af att vara sann. Främst ställa vi motiverna till Walters galenskap: tvifvel, lättsinne, förfeladt val af yrke, hemlig ånger, huslig obelåtenhet. Vi tro att förf. varit på god väg att i denne Walter få en karakter, jemförlig med den bästa manliga fru Carlén målat: Leiler; men förmågan att konseqvent genomföra den, har saknats. En negativ förtjenst är att förf., med all sin omständlighet när det gäller personalen, aldrig fallit in i dessa vidlyftiga dekorationsmålningar, som äro för den qvinliga pennan så förledande.

13 »Prestgården i N(ylan)d» såg först dagen i »Romanen». Sannolikt har förf. framkastat den mera på lek än på allvar, och med en leksak kan man ju skämta, som vi gjort, utan att mena illa dermed. Vore icke H:fors Tidn:s annonskälla så outtömlig, skulle vi gerna meddela ett profstycke; törhända blir dertill en annan gång tillfälle. Emellertid bedja vi den okända författarinnan icke tänka illa om oss, stackars recensenter, som darra under vissheten att med några rader ha satt hela vår lycka hos det vackra könet på spel!