1 I N:o 89 af detta blad yttrades i förbigående, med anledning af de 2 000konsekvensändrat/normaliseratPiteåbornas nyligen afgifna protest mot den nya svenska psalmboken, att detta med rätta skett, och att man »af två onda ting hellre borde välja det till formen skrofliga, men till andan rena, än det till formen välhyflade, men till andan tvetydiga».konsekvensändrat/normaliserat För dessa ord ställer oss en insändare i Borgå Tidning N:o 92 till svars, och i det vi härmedelst såsom rättmätig erkänne hans fordran på närmare besked och söke att efterkomma den, reservere vi oss genast mot allt missförstånd af uttrycket »två onda ting»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket naturligtvis ej kan åsyfta annat än hvad äfven strax derpå nämnes: det skrofliga å ena och det tvetydiga å andra sidan.
2 Det är icke af stridslust och kitslighet vi inlåta oss i en så vidtutseende fråga, der vi emot oss hafva icke blott domkapitlen i Upsala och Lund, utan säkert äfven många andra ärevördige kyrkans män samt en stor del af den bildade allmänheten, och der vi med vår lekmanna oförfarenhet säkerligen skulle komma till korta, om striden komme att föras in uppå dogmernas gebit. Som redan nämndes, undföllo oss de öfverklagade uttrycken i förbigående, visserligen af full öfvertygelse, men utan all afsigt att dermed begynna strid; ty faller nya svenska psalmboken, så gör den det nog genom sin egen underhaltighet, utan vårt tillgörande, och änskönt den vore approberad af alla verldens andliga myndigheter. Emellertid har frågan sitt intresse äfven för den finska allmänheten, och en frimodig öfvertygelse må väl yttra sig äfven i detta ämne, utan att vilja påtruga sig någon annan, som i saken tänker olika.
3 Om ref. af dessa rader med något slags fördom tagit nya svenska psalmboken i hand, så har det varit med en för boken gynsam mening. Der var isynnerhet de Wallinska begrafningspsalmerna med deras rhytmiska ståt och förskräckande allvar, som på ref. gjorde ett djupt intryck i hans yngre år. Mången skönt uttalad tanke, som från samma bok öfvergått till menniskors mun, bidrog att höja detta intryck, och när ref. sedan gjorde med boken närmare bekantskap, afvisade han länge med pietet de anmärkningar, som för hans omdöme ville fördunkla glansen af de vördade namn, hvilka han visste vara ibland denna boks författare.
|96 4|
4 Detta har slutligen icke mera lyckats; nya svenska psalmboken har för ref:s ögon visat sig vara ett så förgängeligt tidsblomster, att icke ens det närmaste slägtet, som trädt dess författare i spåren, kan förlika sig med dess utomordentliga ytlighet och dess icke sällan förfelade framställning af kristendomens hufvudsanningar. Vår åsigt härom grundar sig på följande framställning.
5 Den gamla svenska psalmboken är en af de herrligaste skatter någon kyrka äger; flärdlöshet, brinnande kristligt nit och sann lefnadsvishet, i förening med en mångenstädes hög poetisk skönhet, utmärka dessa sånger, af hvilka icke få äro för hela den lutherska kyrkan gemensama. Upprunna ur 15 och 1600–konsekvensändrat/normaliserattalens djupa allvar och ogrumlade lutherdom, bära de ännu tydliga spår af den fruktansvärda strid, ur hvilken lutherska läran med en så herrlig seger framgick. Just den energiska kraft, den utomordentliga lyftning, som segern måste gifva, efter en så förfärlig kamp om det allraheligaste, särdeles åt Sverige, som i trettioåra kriget gjutit för lutherdomen och trosfriheten sitt hjerteblod, just denna kraft och denna lyftning hafva, om vi så få uttrycka oss, kastat den gamla svenska psalmboken framåt i tiden och gifvit den ett bestående värde, öfver hvilket seklernas svallvåg går, utan att kunna bortskölja det. Hos massan af folket, som alltid mindre beröres af tidens vindkast, hafva dess kärnfulla sånger efterhand blifvit verkliga folkdikter, ingått i dess religiösa lif och slägte efter slägte rörande och manande ljudat icke blott i templen, utan öfverallt i hyddornas enslighet.
6 Innan man vågade röra vid dessa heligvordna uttryck för en lefvande andakt, hade man bordt noga besinna om och hvilka ändringar der voro af nöden. Utan tvifvel både kunde och borde något dervid göras. Sedan lutherdomens strid med påfvedömet längesedan var utkämpad, kunde åtskilligt, som hade afseende derpå, uteslutas. Latinet, ofattligt för mängden, kunde bortläggas. Vissa psalmer, såsom N:o 39, hvilka i sin ålderdomliga kostym och mindre väl valda uttryck gåfvo otron anledning till försmädelse, behöfde omformas. Osvenska ord (såsom »den ganska christenhet» o. s. v.) och archaismer, som kunde föranleda missförstånd,*)T. ex. uttrycket: »Det vet jag visst, O Jesu Christ! Du skall mig aldrig förlåta.» borde utbytas mot lämpligare. Ett och annat, som saknades, kunde äfven med fog läggas till.
7 Vi antaga således som afgjordt, att gamla psalmboken behöfde en reformation, men olyckan var att den skedde då när den skedde, vid början af detta sekel. Denna tid var i många afseenden diametralt motsatt den, på hvilken gamla psalmboken författades. Reaktionen mot 1600-konsekvensändrat/normaliserattalets pedanteri och vidskepelse hade öfverallt inom de bildade klasserna slagit om till de motsatta extremerna: öfverdrifven yttre förfining och voltairiansk otro. Dessa båda grundfel i det annars på stora rörelser rika tidehvarfvet voro ännu vid början af 19:de seklet icke blott allmänt utbredda, utan äfven ansedda som oumbärliga egenskaper hos hvarje bildad man. Kristendomen, framställd i tal och skrift, blef allt mera rhetorik, allt grannare i sina fraser, ju slappare den var till sin kärna. I denna anda predikade Lehnberg och vann som mönster sitt numera icke afundsvärda rykte. Äfven de annars så vördnadsvärde män, som åtogo sig det ansvarsfulla värf att utarbeta den nya svenska psalmboken, voro, kanske just emedan de voro sitt lands utmärktaste personligheter, mer än andra, barn af sin tid och hemfallne åt dess svagheter. Så hände, att de åt tidens fordringar eftergåfvo mer än de bordt. Och dessa fordringar nöjde sig icke med de rättelser, vi här ofvan antydt såsom de enda tillständiga. De gingo ut på något förmer. De begärde å ena sidan psalmernas omformande efter mönstret af den klassiska franska smaken med dess kallt förståndiga ytlighet och frasmakeri, å andra sidan sjelfva det kristliga lärobegreppets omformande efter en nyare snitt.*)Att detta sednare på fullt allvar satts i fråga, bevisa de år 1815 utkomna »Anmärkningar vid förslaget till kyrkosånger».konsekvensändrat/normaliserat Förf., en svensk prest, som säger sig predika Lehnbergs predikningar för allmogen, vill med all gevalt hafva bort Kristi tillfyllestgörelse, syndabekännelsen, straffens evighet, satan, helvetet och slutligen trosartiklarna såsom skrifna mot Arius! Förf. hoppas, att »blott få prester stadnat efter sin tid».konsekvensändrat/normaliserat
8 Man bör göra författarne af nya psalmboken den rättvisan, att de i den sednare och vigtigaste punkten åtminstone icke med afsigt velat afvika från fädernes lära i lutherdomen. Tvärtom tro vi att de med uppriktig nitälskan velat fasthålla dervid. Och just i medvetandet af sina afsigters renhet härutinnan, hafva de trott sig kunna concedera desto mera åt den första punkten, nemligen ytans polityr efter då gällande smak.
9 Det vore lätt att ur nya psalmboken citera en tallös mängd af det glitter man annars är van att finna i vissa af Svenska Akademien prisbelönta skrifter, hvilka den tiden gällde som ett non plus ultra af smak.**)Egen för denna stil är förkärleken för den obestämda formen: »gläd dig åt ett dopsförbund» o. s. v. Vi nöja oss med att bedja våra läsare genomögna psalmen 218 som prof. Olyckligast anbragt är likväl denna akademiska ton, när den inom sitt snörlif intränger de gamla kärnspråken i mening att förbättra dem »efter tidens fordringar».konsekvensändrat/normaliserat Jemför t. ex. psalmerna 41 i gamla och 315 i nya psalmboken. Alltför ofta förfaller den nya till ett sentimentalt pjunkande med »känslans tårar» och »förtjusning» och »oskuldshjertan» och hvad mera i sådana granna talesätt brukas plär, i hvilket afseende vi bland många utbe oss att få citera ps. 349. Bland flera kraftiga psalmer, isynnerhet de Wallinska och de, der man kan igenkänna något af det gamla, finnes ett vida större antal sväfvande och matta, af hvilka intet vore qvar, om man afklädde dem deras rhetoriska ståt. Att den poetiska skönheten i sådana rimmade deklamationer är sällsynt, behöfver ej tilläggas.
10 Vi sade nyss, att något afvikande från det rena lutherska lärobegreppet väl alldeles icke ingått i de ärade författarnes syften. Men medan de concederat så mycket åt »snille och smak»,konsekvensändrat/normaliserat har, dem ovetande, ett okristligt och hedniskt dygdepredikande insmugit sig i deras vackra rim. Icke som undantag, utan som regel uttalas den läran, att den »som ostrafflig går» (ps. 34), med »oskuldsfrid och oförförd själ» (354), »hvars hjerta lågar blott af renade begär» (293), som »intet ångrens ämne ser» (ibid.), »hvars öga ej ännu ens skrymta vet» (356), som »lefvat som han bordt» (202) o. s. v. på otaliga ställen, att han, säga vi, derigenom förvärfvar den eviga saligheten, då likväl minsta barn ur sin katches kan lära att|96 5| menniskans natur är i grund förderfvad af arfsynden och att hon genom Kristi tillfyllestgörelse allena, men ingalunda genom någon sin dygd eller oskuld kan komma till himmelen. Jemför härmed de för sin krassa verklighet utmärkta psalmerna 202 och 279. I allmänhet drifves med ordet dygd ett missbruk, som erinrar om Lehnbergs och hans efterföljares mest andelösa moral.
11 Att här i detalj genomgå den nya psalmbokens brister, kan icke vara meningen*)Vi skola således icke heller anmärka det anderika den bortlemnat (t. ex. 296, 300, 319) och det andelösa den satt i stället.; den som deraf är intresserad hänvise till Evangeliskt Veckoblad för 1840 N:o 5, 6 och 8, der denna bok är skarpt medfaren, ehuru måhända icke med behörig konsideration för de ädla afsigter, hvilka dock omisskänligen lifvat bokens författare. Ämnet upptages jemväl af en förf. i Borgå Tidning 1845 N:o 45, 46, 47, hvari hufvudsakligen citeras biskop Wallins yttrande derom i Vesterås 1820 samt domkapitlets i Lund utlåtande i samma ämne. Det förra innehåller allenast en redogörelse för anledningen till psalmbokens renovation; det sednare tillbakavisa de norrländske läsarnes redan då gjorda anhållan att återfå sin gamla psalmbok, medgifvande att den nya, som alla menniskoverk, har sina felaktigheter, men »att deri måste erkännas åtskilligt godt, hvilket också deraf är synbart, att mycket godt blifvit genom den i församligen uträttadt».konsekvensändrat/normaliserat Hvad angår läsarnes förmenande att de nya kyrkoböckerna (det är nemligen fråga jemväl om handbok och kateches) skola afvika från den rena läran genom att lägga för mycken vigt på lagen, så och ehuru äfven häri möjliga »förvillelser» medgifvas, anser domkapitlet att någon separatism ej kan genom dessa böckers beskaffenhet rättfärdigas o. s. v.
12 Vi tillstå, att detta utlåtande icke synes oss vara af afgörande vigt. Med det blotta hänvisande på »menskliga brister» kan allting öfverskylas, och efter medgifvanden sådana som domkapitlets hade man väntat sig en annan slutföljd. Frågan är i grunden helt enkelt den: har man i stället för den gamla psalmboken satt en bättre ny? Domkapitlet förklarar all jemförelse »öfverflödig» men talrika kristne synas vara af annan tanke, och sålänge det icke är tillfyllest bevisadt, att nya svenska psalmboken är så renlärig, anderik och flärdfri, som man af en sådan bok, med alla dess »menskliga brister»,konsekvensändrat/normaliserat måste fordra, må den öfvertygelse ej förmenas, att ju den gamla, som oss veterligen aldrig blifvit antastad i dessa afseenden, äger ett afgjordt företräde.
*)T. ex. uttrycket: »Det vet jag visst, O Jesu Christ! Du skall mig aldrig förlåta.»
*)Att detta sednare på fullt allvar satts i fråga, bevisa de år 1815 utkomna »Anmärkningar vid förslaget till kyrkosånger».konsekvensändrat/normaliserat Förf., en svensk prest, som säger sig predika Lehnbergs predikningar för allmogen, vill med all gevalt hafva bort Kristi tillfyllestgörelse, syndabekännelsen, straffens evighet, satan, helvetet och slutligen trosartiklarna såsom skrifna mot Arius! Förf. hoppas, att »blott få prester stadnat efter sin tid».konsekvensändrat/normaliserat
**)Egen för denna stil är förkärleken för den obestämda formen: »gläd dig åt ett dopsförbund» o. s. v.
*)Vi skola således icke heller anmärka det anderika den bortlemnat (t. ex. 296, 300, 319) och det andelösa den satt i stället.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Svenska Psalmböckerna.
1 I N:o 89 af detta blad yttrades i förbigående, med anledning af de 2 000konsekvensändrat/normaliserat Piteåbornas nyligen afgifna protest mot den nya svenska psalmboken, att detta med rätta skett, och att man »af två onda ting hellre borde välja det till formen skrofliga, men till andan rena, än det till formen välhyflade, men till andan tvetydiga».konsekvensändrat/normaliserat För dessa ord ställer oss en insändare i Borgå Tidning N:o 92 till svars, och i det vi härmedelst såsom rättmätig erkänne hans fordran på närmare besked och söke att efterkomma den, reservere vi oss genast mot allt missförstånd af uttrycket »två onda ting»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket naturligtvis ej kan åsyfta annat än hvad äfven strax derpå nämnes: det skrofliga å ena och det tvetydiga å andra sidan.
2 Det är icke af stridslust och kitslighet vi inlåta oss i en så vidtutseende fråga, der vi emot oss hafva icke blott domkapitlen i Upsala och Lund, utan säkert äfven många andra ärevördige kyrkans män samt en stor del af den bildade allmänheten, och der vi med vår lekmanna oförfarenhet säkerligen skulle komma till korta, om striden komme att föras in uppå dogmernas gebit. Som redan nämndes, undföllo oss de öfverklagade uttrycken i förbigående, visserligen af full öfvertygelse, men utan all afsigt att dermed begynna strid; ty faller nya svenska psalmboken, så gör den det nog genom sin egen underhaltighet, utan vårt tillgörande, och änskönt den vore approberad af alla verldens andliga myndigheter. Emellertid har frågan sitt intresse äfven för den finska allmänheten, och en frimodig öfvertygelse må väl yttra sig äfven i detta ämne, utan att vilja påtruga sig någon annan, som i saken tänker olika.
3 Om ref. af dessa rader med något slags fördom tagit nya svenska psalmboken i hand, så har det varit med en för boken gynsam mening. Der var isynnerhet de Wallinska begrafningspsalmerna med deras rhytmiska ståt och förskräckande allvar, som på ref. gjorde ett djupt intryck i hans yngre år. Mången skönt uttalad tanke, som från samma bok öfvergått till menniskors mun, bidrog att höja detta intryck, och när ref. sedan gjorde med boken närmare bekantskap, afvisade han länge med pietet de anmärkningar, som för hans omdöme ville fördunkla glansen af de vördade namn, hvilka han visste vara ibland denna boks författare.
|96 4|4 Detta har slutligen icke mera lyckats; nya svenska psalmboken har för ref:s ögon visat sig vara ett så förgängeligt tidsblomster, att icke ens det närmaste slägtet, som trädt dess författare i spåren, kan förlika sig med dess utomordentliga ytlighet och dess icke sällan förfelade framställning af kristendomens hufvudsanningar. Vår åsigt härom grundar sig på följande framställning.
5 Den gamla svenska psalmboken är en af de herrligaste skatter någon kyrka äger; flärdlöshet, brinnande kristligt nit och sann lefnadsvishet, i förening med en mångenstädes hög poetisk skönhet, utmärka dessa sånger, af hvilka icke få äro för hela den lutherska kyrkan gemensama. Upprunna ur 15 och 1600–konsekvensändrat/normaliserattalens djupa allvar och ogrumlade lutherdom, bära de ännu tydliga spår af den fruktansvärda strid, ur hvilken lutherska läran med en så herrlig seger framgick. Just den energiska kraft, den utomordentliga lyftning, som segern måste gifva, efter en så förfärlig kamp om det allraheligaste, särdeles åt Sverige, som i trettioåra kriget gjutit för lutherdomen och trosfriheten sitt hjerteblod, just denna kraft och denna lyftning hafva, om vi så få uttrycka oss, kastat den gamla svenska psalmboken framåt i tiden och gifvit den ett bestående värde, öfver hvilket seklernas svallvåg går, utan att kunna bortskölja det. Hos massan af folket, som alltid mindre beröres af tidens vindkast, hafva dess kärnfulla sånger efterhand blifvit verkliga folkdikter, ingått i dess religiösa lif och slägte efter slägte rörande och manande ljudat icke blott i templen, utan öfverallt i hyddornas enslighet.
6 Innan man vågade röra vid dessa heligvordna uttryck för en lefvande andakt, hade man bordt noga besinna om och hvilka ändringar der voro af nöden. Utan tvifvel både kunde och borde något dervid göras. Sedan lutherdomens strid med påfvedömet längesedan var utkämpad, kunde åtskilligt, som hade afseende derpå, uteslutas. Latinet, ofattligt för mängden, kunde bortläggas. Vissa psalmer, såsom N:o 39, hvilka i sin ålderdomliga kostym och mindre väl valda uttryck gåfvo otron anledning till försmädelse, behöfde omformas. Osvenska ord (såsom »den ganska christenhet» o. s. v.) och archaismer, som kunde föranleda missförstånd,*)T. ex. uttrycket: »Det vet jag visst, O Jesu Christ! Du skall mig aldrig förlåta.» borde utbytas mot lämpligare. Ett och annat, som saknades, kunde äfven med fog läggas till.
7 Vi antaga således som afgjordt, att gamla psalmboken behöfde en reformation, men olyckan var att den skedde då när den skedde, vid början af detta sekel. Denna tid var i många afseenden diametralt motsatt den, på hvilken gamla psalmboken författades. Reaktionen mot 1600-konsekvensändrat/normaliserattalets pedanteri och vidskepelse hade öfverallt inom de bildade klasserna slagit om till de motsatta extremerna: öfverdrifven yttre förfining och voltairiansk otro. Dessa båda grundfel i det annars på stora rörelser rika tidehvarfvet voro ännu vid början af 19:de seklet icke blott allmänt utbredda, utan äfven ansedda som oumbärliga egenskaper hos hvarje bildad man. Kristendomen, framställd i tal och skrift, blef allt mera rhetorik, allt grannare i sina fraser, ju slappare den var till sin kärna. I denna anda predikade Lehnberg och vann som mönster sitt numera icke afundsvärda rykte. Äfven de annars så vördnadsvärde män, som åtogo sig det ansvarsfulla värf att utarbeta den nya svenska psalmboken, voro, kanske just emedan de voro sitt lands utmärktaste personligheter, mer än andra, barn af sin tid och hemfallne åt dess svagheter. Så hände, att de åt tidens fordringar eftergåfvo mer än de bordt. Och dessa fordringar nöjde sig icke med de rättelser, vi här ofvan antydt såsom de enda tillständiga. De gingo ut på något förmer. De begärde å ena sidan psalmernas omformande efter mönstret af den klassiska franska smaken med dess kallt förståndiga ytlighet och frasmakeri, å andra sidan sjelfva det kristliga lärobegreppets omformande efter en nyare snitt.*)Att detta sednare på fullt allvar satts i fråga, bevisa de år 1815 utkomna »Anmärkningar vid förslaget till kyrkosånger».konsekvensändrat/normaliserat Förf., en svensk prest, som säger sig predika Lehnbergs predikningar för allmogen, vill med all gevalt hafva bort Kristi tillfyllestgörelse, syndabekännelsen, straffens evighet, satan, helvetet och slutligen trosartiklarna såsom skrifna mot Arius! Förf. hoppas, att »blott få prester stadnat efter sin tid».konsekvensändrat/normaliserat
8 Man bör göra författarne af nya psalmboken den rättvisan, att de i den sednare och vigtigaste punkten åtminstone icke med afsigt velat afvika från fädernes lära i lutherdomen. Tvärtom tro vi att de med uppriktig nitälskan velat fasthålla dervid. Och just i medvetandet af sina afsigters renhet härutinnan, hafva de trott sig kunna concedera desto mera åt den första punkten, nemligen ytans polityr efter då gällande smak.
9 Det vore lätt att ur nya psalmboken citera en tallös mängd af det glitter man annars är van att finna i vissa af Svenska Akademien prisbelönta skrifter, hvilka den tiden gällde som ett non plus ultra af smak.**)Egen för denna stil är förkärleken för den obestämda formen: »gläd dig åt ett dopsförbund» o. s. v. Vi nöja oss med att bedja våra läsare genomögna psalmen 218 som prof. Olyckligast anbragt är likväl denna akademiska ton, när den inom sitt snörlif intränger de gamla kärnspråken i mening att förbättra dem »efter tidens fordringar».konsekvensändrat/normaliserat Jemför t. ex. psalmerna 41 i gamla och 315 i nya psalmboken. Alltför ofta förfaller den nya till ett sentimentalt pjunkande med »känslans tårar» och »förtjusning» och »oskuldshjertan» och hvad mera i sådana granna talesätt brukas plär, i hvilket afseende vi bland många utbe oss att få citera ps. 349. Bland flera kraftiga psalmer, isynnerhet de Wallinska och de, der man kan igenkänna något af det gamla, finnes ett vida större antal sväfvande och matta, af hvilka intet vore qvar, om man afklädde dem deras rhetoriska ståt. Att den poetiska skönheten i sådana rimmade deklamationer är sällsynt, behöfver ej tilläggas.
10 Vi sade nyss, att något afvikande från det rena lutherska lärobegreppet väl alldeles icke ingått i de ärade författarnes syften. Men medan de concederat så mycket åt »snille och smak»,konsekvensändrat/normaliserat har, dem ovetande, ett okristligt och hedniskt dygdepredikande insmugit sig i deras vackra rim. Icke som undantag, utan som regel uttalas den läran, att den »som ostrafflig går» (ps. 34), med »oskuldsfrid och oförförd själ» (354), »hvars hjerta lågar blott af renade begär» (293), som »intet ångrens ämne ser» (ibid.), »hvars öga ej ännu ens skrymta vet» (356), som »lefvat som han bordt» (202) o. s. v. på otaliga ställen, att han, säga vi, derigenom förvärfvar den eviga saligheten, då likväl minsta barn ur sin katches kan lära att|96 5| menniskans natur är i grund förderfvad af arfsynden och att hon genom Kristi tillfyllestgörelse allena, men ingalunda genom någon sin dygd eller oskuld kan komma till himmelen. Jemför härmed de för sin krassa verklighet utmärkta psalmerna 202 och 279. I allmänhet drifves med ordet dygd ett missbruk, som erinrar om Lehnbergs och hans efterföljares mest andelösa moral.
11 Att här i detalj genomgå den nya psalmbokens brister, kan icke vara meningen*)Vi skola således icke heller anmärka det anderika den bortlemnat (t. ex. 296, 300, 319) och det andelösa den satt i stället.; den som deraf är intresserad hänvise till Evangeliskt Veckoblad för 1840 N:o 5, 6 och 8, der denna bok är skarpt medfaren, ehuru måhända icke med behörig konsideration för de ädla afsigter, hvilka dock omisskänligen lifvat bokens författare. Ämnet upptages jemväl af en förf. i Borgå Tidning 1845 N:o 45, 46, 47, hvari hufvudsakligen citeras biskop Wallins yttrande derom i Vesterås 1820 samt domkapitlets i Lund utlåtande i samma ämne. Det förra innehåller allenast en redogörelse för anledningen till psalmbokens renovation; det sednare tillbakavisa de norrländske läsarnes redan då gjorda anhållan att återfå sin gamla psalmbok, medgifvande att den nya, som alla menniskoverk, har sina felaktigheter, men »att deri måste erkännas åtskilligt godt, hvilket också deraf är synbart, att mycket godt blifvit genom den i församligen uträttadt».konsekvensändrat/normaliserat Hvad angår läsarnes förmenande att de nya kyrkoböckerna (det är nemligen fråga jemväl om handbok och kateches) skola afvika från den rena läran genom att lägga för mycken vigt på lagen, så och ehuru äfven häri möjliga »förvillelser» medgifvas, anser domkapitlet att någon separatism ej kan genom dessa böckers beskaffenhet rättfärdigas o. s. v.
12 Vi tillstå, att detta utlåtande icke synes oss vara af afgörande vigt. Med det blotta hänvisande på »menskliga brister» kan allting öfverskylas, och efter medgifvanden sådana som domkapitlets hade man väntat sig en annan slutföljd. Frågan är i grunden helt enkelt den: har man i stället för den gamla psalmboken satt en bättre ny? Domkapitlet förklarar all jemförelse »öfverflödig» men talrika kristne synas vara af annan tanke, och sålänge det icke är tillfyllest bevisadt, att nya svenska psalmboken är så renlärig, anderik och flärdfri, som man af en sådan bok, med alla dess »menskliga brister»,konsekvensändrat/normaliserat måste fordra, må den öfvertygelse ej förmenas, att ju den gamla, som oss veterligen aldrig blifvit antastad i dessa afseenden, äger ett afgjordt företräde.