1 Man behöfver hvarken vara en vän af lättfärdiga lustspel eller af denna sentimentala dygdesamhet, som man ännu stundom hör predikas från scenen, för att rätt uppriktigt önska theatern och den dramatiska konsten framgång inom fäderneslandet. Denna anmärkning kan i mångens ögon synas högst öfverflödig. Och likväl är det säkert, att bland denna tidnings läsare finnas de, hvilka anse theatern som en skola för osedlighet, »komediskrifveri» för ett lumpet göra och »komedianter» för äfventyrare, hvilka man efter omständigheterna skänker sitt medlidande eller sitt förakt. För dessa läsare – och de äro af tvenne slag: de som ärft sina åsigter af kälkborgerliga fäder och förfäder samt de, hvilka af religiösa grunder äro öfvertygade om theaterns förderflighet – för dem vilja vi upprepa: man behöfver icke gilla eller blunda för det ofog man ännu ofta ser bedrifvas på scenen med lättfärdiga ord och anspelningar, med tomt dygdeprat, med gräsliga uppträden, med Guds namns ohyggliga missbruk, med profanerandet af andakt och bön, med allehanda förvillande lärors framställande, och man kan likväl anse theatern, likasom konsten öfverhufvud, för en af samhällslifvets mest förädlade njutningar, man kan, det oaktadt, högakta skådespelaren och värdera författaren, som för scenen aftecknar taflor ur det verkliga lifvet. När man i så hög grad anslås genom blotta läsningen af en god bok, dervid dock alla taflor måste färgläggas och få sin verklighet af inbillningen, hvad måste det icke vara för en mäktig konst, som ställer för betraktarens ögon lifvet, passionerna, dårskaperna, dygderna, allt det ädla och sköna vid sidan af det förvända och afskyvärda, och allt detta med kött och blod, med ljudeliga ord, med handlingar och gestalter, likasom vore det lifvet sjelft! Man har derföre med allt skäl kallat theatern en sedlig makt, och derest den som sådan vårdas, är dess inflytande af oberäknelig välgörande vigt.
2 Det kan ej vara vår mening att här polemisera till theaterns försvar. Vi öfverlemna detta åt theatern sjelf, väl vetande att konsten i allmänhet har sitt mål i sig sjelf och icke i nyttan eller nöjet blott. Vi vilja endast påpeka, hvarföre en theater äfven för vårt land kan vara en institution af vigt och värde. Med flit begagna vi ordet theater, icke inhemsk skådespelarekonst eller dramatiskt skriftställeri. Vi ha icke velat binda oss vid något som ännu icke finnes, om det ock vore vår mening att visa möjligheten deraf.
3 Svenska och stundom tyska trupper hafva redan länge nomadiserat i landet, dragit från stad till stad, vunnit bifall och förtjenat penningar, men ännu icke lyckats blifva bofasta eller hvad man kallar stående någonstädes. Detta måste hafva sin orsak. Och hvad först Tyskarne beträffar, är detta lätt förklarligt. I Wiborg, i Helsingfors, i Åbo hafva de kunnat uppehålla sig en kort tid, och icke altid ens det. Språket har legat emot dem; flertalet af allmänheten har icke förstått tyska. Än mer: i sjelfva tyskeriet är något för Finnen främmande, något som kan för gången anslå, men ej väcka ett varaktigare intresse. Det är således naturligt att de tyska trupperna redan derföre icke kunnat bära sig.
4 Helt annat är förhållandet med de svenska trupperna. För den publik, som i Finland besöker theatrarna, är svenska språket så godt som modersmål och, hvad som vill säga än mer, i denna publiks vanor, seder, umgängeslif och föreställningssätt ingår genom uppfostran och läsning så mycket svenskt, att den svenska truppen i dess ögon uppträder snarare som landsmän, än som främlingar, och att publiken i svenska originalpjeser känner sig liksom hemma. Häraf kommer sig, att de svenska trupperna med få undantag burit sig ganska godt, ja stundom gifvit sina föreståndare en icke obetydlig behållning. Väl veta vi, att Hrr Billing och Mineur, som nu kringresa i småstäderna, likasom Hrr Westerlund, Hall, Widerberg och andra deras föregångare, skola hafva hvarjehanda oblida äfventyr och ofta rätt knagliga affärer antecknade i sina resejournaler*)Det klingar som malis, men det är dock sannt, att en af dessa trupper för få år sedan spelade i Savolaks för betalning in natura, som vid ingången mottogs och bestod i skinkor, ostar, smörbyttor o. m. d.och mera dylikt. Men sådant är oskiljaktigt från den vandrande konstnärns lif i landsorter, der behållningen af fullt hus kan göra sina 60 till 100 rubel banko för aftonen, men vanligen föga mer än hälften af denna summa, och der under den vackra årstiden allt hvad spektakel heter suger på ramarna. Också får man billigt erkänna, att publiken rättar sina anspråk derefter samt att i lador, vindar och sig såkallande societetssalonger applåder och framropningar vankas fullt likaså enthusiastiska, som någonsin i theaterhusen. Man har ock exempel på, att landsorterna tidtals gifvit förmånliga inkomster, såsom fallet var under Hr Berggréns tid och äfven stundom under Hr Westerlunds.
5 Deremot har ännu ingen större och väl sorterad svensk trupp, som delat sig mellan Helsingfors, Åbo och Wiborg, behöft ångra sina sejourer i dessa städer. Vi säga ingen väl sorterad; ty de oskuldstider äro förbi, då Hr Westerlund, med tillhjelp af Magito, i början af 1833 gjorde så kolossala affärer i Helsingfors, att biljetterna voro utsålda redan ett par dagar före hvart spektakel. Att tiderna förändrats, visade sig redan ett år derefter, då Hr W. med nästan samma ressurser spelade här för toma väggarna. Mindre goda affärer gjorde äfven Hr P. Deland 1839 och Fru Djurström 1845, ett missöde, hvars rätta orsak var att söka i truppernas sammansättning. Huruledes deremot Hrr Torslow, F. Deland och äfven förl. vinter P. Deland haft skäl att vara nöjda med resultaterna af sina finska resor, är bekant.
6 Man finner således, att ekonomiska farhågor icke bordt vara ett hinder för väl utrustade svenske theaterföreståndare att i Finland nedslå varaktiga bopålar. Andra omständigheter låta väl tänka sig, som försvåra ett sådant företag. Så t. ex. är den theaterbesökande publiken, äfven der den är talrikast, d. ä.det är i Helsingfors, alltför liten, för att kunna uppbära många representationer af samma pjes (»Läkarn» gafs dock 6 eller 7 gånger inom 3 månader), och följden häraf är den, att repertoiren måste ständigt förnyas, hvilket åter bereder skådespelarne ständigt förnyade ansträngningar. Äfven torde man föreställa sig, att ett stående skådespelaresällskap kunde råka i förlägenhet om somrarne, då både årstiden är ogynnsam och en rysk eller tysk societé inkräktat Helsingfors. För båda dessa olägenheter gifvas, skulle vi tro, tillräckliga korrektiver i ombytet af truppens vistelseort.
7 Föreställom oss t. ex. att en trupp af svenska skådespelare, sökande sig till finska undersåter, nedsatte sig i Helsingfors. Är truppen jemn och god, som vi förutsätte, bör den med temligen säker behållning kunna spela sex|90 3| månader af året i Helsingfors, och dessa sex kunde då möjligen delas i tvenne sejourer af 4 och 2 eller af 3 och 3 månader. Tre månaders sejour i Åbo kan ej gerna medföra någon ekonomisk risk och 1½ à 2 månader torde väl Wiborg, med dess hastigt vexande rikedom, kunna tillbörligen mottaga theatraliska gäster. Återstå då af året 1 à 1½ månad, och denna tid, hvarunder vi föreställe oss de vackraste sommarveckorna, kunde lämpligen användas till hvila och nya pjesers instuderande, i fall icke truppen ville derunder roa sig med någon utflykt t. ex. till Borgå eller Tavastehus, hvilken utväg dessutom alltid stode i reserv, om publiken på endera af orterna skulle visa sig kallsinnig.
8 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 20/11 1847:|92 2|
Theaterns Framtid i Finland.
(Forts. från N:o 90.)
9 Vi förmå således icke, hvarken i befarad ekonomisk ruin, i publikens fåtalighet eller i bryderiet för sommarsejouren, se något allvarsamt hinder för inrättandet af en stående theater i Finland, fördelad mellan de tre städerna Helsingfors, Åbo och Wiborg. Tvärtom, det är mer än sannolikt, att ett företag af denna syftning, välorganiseradt, skulle utfalla till ömsesidig belåtenhet för publiken och skådespelarne. Hvad som härtills legat i vägen för dess utförande är, tro vi, ingenting annat än den naturliga tvekan en infödd svensk trupp måste hysa vid att fästa sig i ett, om icke just främmande land, dock under ett annat rikes spira, hvarigenom den skulle nödgas afstå sin svenska medborgarerätt och skiljas från ett älskadt fädernesland. För att rättfärdiga en sådan tvekan, bör ej heller lemnas oanmärkt, att en trupp af den utmärktare qvalitet, hvilken fordras för det nämnda förslagets framgång, äfven inom Sverige ingalunda saknar ett fält för sin verksamhet och utkomst i sitt yrke. Det vore då endast öfvervägande ekonomiska fördelar, som skulle förmå dessa skådespelare att fästa sig i Finland, och hvad åter dessa angår, har man troligen ej ännu vågat anse den härtills vunna erfarenheten såsom fullt betryggande för framtiden.
10 Det finnes ännu ett skäl till, som för en svensk skådespelares bosättande i Finland kan synas afskräckande. Vi mena den sorgliga utsigten att icke äga en för brist betryggad framtid. Sannt nog äro utsigterna härutinnan icke mycket bättre i Sverige, enär, om vi rätt minnas, Kongl. theatern i Stockholm är den enda, som ger sina gamla medlemar pension. Emellertid har dock förslag till en pensionskassa för skådespelare och artister i allmänhet ej längesedan blifvit gjordt och, som man uppgifvit, med mycket intresse omfattadt. Skulle ochså detta ej bli utaf, finnas dock familjeförbindelser och annat mer, som göra utsigterna för ålderdomen gladare i hemlandet. Vill derföre den finska allmänheten äga en stående theater, så böra utvägar beredas för medlemarnes pensionerande efter viss tid, och dessa utvägar låta väl finna sig, vi tvifle ej derpå.
11 Således, för att återkomma till frågan, kunna vi ej annat än anse förslaget om en stående theater för ganska rimligt och utförbart när som helst, förutsatt att föreståndaren för en svensk theatertrupp af jemn och god ensemble har mod att våga försöket, att skådespelarne sjelfva finna sitt intresse dervid och att allmänheten omfattar företaget med den välvilja det förtjenar. De fördelar, som vunnes genom ett slikt arrangement, äro trefaldiga: skådebanans förbättrande, uppkomsten af en inhemsk dramatik och möjligheten af en blifvande inhemsk theater.
12 Bättre blefve den stående theatern derigenom att alla arrangementer för dess bästa, förnämligast skicklige skådespelares engagement, då kunde ske för längre tid och med all den fördel, som vinnes genom en varaktig ställning. På mobilier, dekorationer, kostymer m m. kunde under sådana förhållanden mera depenseras, än nu är möjligt, och ägarne af theaterhusen, i det de försäkrades om bestämda årliga revenyer, kunde i sin mån bidraga till lokalens förbättrande på allt sätt. Ja i H:fors t. ex. skulle uppföran|92 3|det af ett nytt och större theaterhus sannolikt då ej länge uteblifva. Hvad angår den möjliga farhågan, att en god trupp skulle förfalla och blifva vårdslös i och med detsamma den såge sig ensam om skådebanan – ty för att få en stående theater, vore det oundgängligen nödigt, att gifva dess föreståndare privilegium exclusivum (NB. på den svenska scenen) i Åbo, Helsingfors och Wiborg – så är detta något som korrigerar sig sjelft, af det enkla skäl, att en dålig, en vårdslös trupp omöjligen skulle bära sig i längden.
13 Vissheten att äga en egen stående theater, i förening med den tätare bekantskapen med scenen, skulle ofelbart efterhand kalla till lif en börjande literatur af originalpjeser, hvartill man redan sett spridda försök ej utan framgång göras. Att denna literatur skulle börja och äfven en längre tid fortfara på svenska språket, är ett förhållande, hvars naturliga orsak är att söka i den svenska bildningens ställning i landet. Ingenting vore också mera förhastadt, än att missakta denna på svenska uppspirande literatur, såsom för landet saknande all nationel betydelse. Det gäller om den hvad i allmänhet kan sägas om den svenska kulturens öfriga resultater i Finland, att man icke aflägger århundradens bildningsformer på samma sätt som man afkastar en gammal rock. Så länge det bildade Finland talar svenska – och för detta är ju theatern bestämd – är det naturligt, att det anslås af svenska pjeser, förlagda inom dess eget område och der aftecknande scener, som ligga inom den närmaste kretsen af dess föreställningar. Inom det egentliga finska foklifvet kan den svenska pjesen icke röra sig. Men på gränserna deraf, inom kusternas svenska befolkning, hvilken man ej lärer vilja utvotera från nationen, inom hela medelklassen och dess rörliga lif, – d. v. s. inom hela bildningens område, ty i Finland existerar ingen klass uppöfver denna – finnes ett fält tillräckligt stort för lustspelet och, såvida man anlitar historien, möjligen äfven för dramen.
14 Vi skynda att tillägga, det en literatur, som stadnade härvid, dock ej för en framtid kunde blifva hvad den borde. Det är möjligen illusion, optimism eller hvad man vill kalla det, men vi äro böjde att tro, det inrättningen af en stående svensk theater i landet efterhand kunde bereda möjligheten af en blifvande fullt inhemsk. Såsom sakerna nu stå, hör denna sednare till omöjligheterna. Låt vara att man ägde en dramatisk literatur på finska, och detta låter väl tänka sig, hvarifrån taga skådespelare att föra denna på scenen? Hvarifrån? vi upprepa denna fråga, ty det är klart, att der icke engång till svenska scenen en enda inhemsk sujet anmäler sig, sådant vore orimligt att hoppas för den finska. De sköna konsterna äro en sydländsk frukt; de vexa i norden sällan vilda. Men odlingen kan med framgång drifva dem äfven här, och detta tro vi vore en möjlighet äfven med skådespelarekonsten.
15 Vi föreställe oss sakernas gång ungefär så här. En längre tids vistande i Finland måste göra den svenska skådespelaren förtrolig med land och folk samt lära honom att sannare framställa båda på scenen. Vidare: en längre bekantskap med skådespelare, aktningsvärda som menniskor ej mindre än som artister i sin genre, måste omsider utrota den gamla kälkborgerliga fördomen att anse skådespelarens yrke såsom något i sig äfventyrligt och afskräckande, och följden af en sådan förändring i tänkesättet måste blifva den, att finske ynglingar och fruntimmer med anlag och böjelse för scenen ej mera draga i betänkande att egna sig åt denna. Kan således i en icke aflägsen framtid den svenska truppen rekrytera sina leder med härinfödda sujetter, så må man anse isen bruten. De infödda sujetterna skola antingen känna finska språket eller lätt lära sig det. Man skall då börja med finska kupletter, möjligen en och annan finsk scens inflickande i originalpjeser på svenska, ungefär som man nu i våra poetiska kalendrar och ströskrifter ser finska stycken broderligt förlikas vid sidan af de svenska. Hvarochen finner, att dessa flickningar väl lända konsten till föga fromma, men som öfvergång äro af vigt. Man skall då vänja sig att höra finskan på scenen; i stället för kupletter och spridda uppträden skall man slutligen få se mindre stycken och ändtligen jemväl större uppföras på det inhemska tungomålet. Har man hunnit så långt, då blir det tid att skilja den svenska och den finska scenen åt, dock att de, såsom fallet lär vara med ryska, franska och tyska theatrarna i Petersburg, fortfarande kunna stå under samma direktion och i ekonomiskt afseende (pensioner etc.) stå i förbindelse med hvarandra.
16 Finland skulle då äga en nationalteater jemte den svenska.
17 Låt vara att denna förhoppning af mången anses som en illusion. Vi anse den för något mer, och stöda oss dervid på Ungerns exempel, der tyska språket varit föga mindre öfvermäktigt, än här det svenska. Ingen vän af fosterlandet anser hoppet om en finsk literatur för en tom dröm; hvarföre skulle man misströsta om en finsk dramatik? Och att i detta, liksom i andra afseenden, en stående theaters inrättande är af stort inflytande, hoppas vi hafva med dessa rader tillfyllest utredt.
*)Det klingar som malis, men det är dock sannt, att en af dessa trupper för få år sedan spelade i Savolaks för betalning in natura, som vid ingången mottogs och bestod i skinkor, ostar, smörbyttor o. m. d.och mera dylikt
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Theaterns Framtid i Finland.
1 Man behöfver hvarken vara en vän af lättfärdiga lustspel eller af denna sentimentala dygdesamhet, som man ännu stundom hör predikas från scenen, för att rätt uppriktigt önska theatern och den dramatiska konsten framgång inom fäderneslandet. Denna anmärkning kan i mångens ögon synas högst öfverflödig. Och likväl är det säkert, att bland denna tidnings läsare finnas de, hvilka anse theatern som en skola för osedlighet, »komediskrifveri» för ett lumpet göra och »komedianter» för äfventyrare, hvilka man efter omständigheterna skänker sitt medlidande eller sitt förakt. För dessa läsare – och de äro af tvenne slag: de som ärft sina åsigter af kälkborgerliga fäder och förfäder samt de, hvilka af religiösa grunder äro öfvertygade om theaterns förderflighet – för dem vilja vi upprepa: man behöfver icke gilla eller blunda för det ofog man ännu ofta ser bedrifvas på scenen med lättfärdiga ord och anspelningar, med tomt dygdeprat, med gräsliga uppträden, med Guds namns ohyggliga missbruk, med profanerandet af andakt och bön, med allehanda förvillande lärors framställande, och man kan likväl anse theatern, likasom konsten öfverhufvud, för en af samhällslifvets mest förädlade njutningar, man kan, det oaktadt, högakta skådespelaren och värdera författaren, som för scenen aftecknar taflor ur det verkliga lifvet. När man i så hög grad anslås genom blotta läsningen af en god bok, dervid dock alla taflor måste färgläggas och få sin verklighet af inbillningen, hvad måste det icke vara för en mäktig konst, som ställer för betraktarens ögon lifvet, passionerna, dårskaperna, dygderna, allt det ädla och sköna vid sidan af det förvända och afskyvärda, och allt detta med kött och blod, med ljudeliga ord, med handlingar och gestalter, likasom vore det lifvet sjelft! Man har derföre med allt skäl kallat theatern en sedlig makt, och derest den som sådan vårdas, är dess inflytande af oberäknelig välgörande vigt.
2 Det kan ej vara vår mening att här polemisera till theaterns försvar. Vi öfverlemna detta åt theatern sjelf, väl vetande att konsten i allmänhet har sitt mål i sig sjelf och icke i nyttan eller nöjet blott. Vi vilja endast påpeka, hvarföre en theater äfven för vårt land kan vara en institution af vigt och värde. Med flit begagna vi ordet theater, icke inhemsk skådespelarekonst eller dramatiskt skriftställeri. Vi ha icke velat binda oss vid något som ännu icke finnes, om det ock vore vår mening att visa möjligheten deraf.
3 Svenska och stundom tyska trupper hafva redan länge nomadiserat i landet, dragit från stad till stad, vunnit bifall och förtjenat penningar, men ännu icke lyckats blifva bofasta eller hvad man kallar stående någonstädes. Detta måste hafva sin orsak. Och hvad först Tyskarne beträffar, är detta lätt förklarligt. I Wiborg, i Helsingfors, i Åbo hafva de kunnat uppehålla sig en kort tid, och icke altid ens det. Språket har legat emot dem; flertalet af allmänheten har icke förstått tyska. Än mer: i sjelfva tyskeriet är något för Finnen främmande, något som kan för gången anslå, men ej väcka ett varaktigare intresse. Det är således naturligt att de tyska trupperna redan derföre icke kunnat bära sig.
4 Helt annat är förhållandet med de svenska trupperna. För den publik, som i Finland besöker theatrarna, är svenska språket så godt som modersmål och, hvad som vill säga än mer, i denna publiks vanor, seder, umgängeslif och föreställningssätt ingår genom uppfostran och läsning så mycket svenskt, att den svenska truppen i dess ögon uppträder snarare som landsmän, än som främlingar, och att publiken i svenska originalpjeser känner sig liksom hemma. Häraf kommer sig, att de svenska trupperna med få undantag burit sig ganska godt, ja stundom gifvit sina föreståndare en icke obetydlig behållning. Väl veta vi, att Hrr Billing och Mineur, som nu kringresa i småstäderna, likasom Hrr Westerlund, Hall, Widerberg och andra deras föregångare, skola hafva hvarjehanda oblida äfventyr och ofta rätt knagliga affärer antecknade i sina resejournaler*)Det klingar som malis, men det är dock sannt, att en af dessa trupper för få år sedan spelade i Savolaks för betalning in natura, som vid ingången mottogs och bestod i skinkor, ostar, smörbyttor o. m. d.och mera dylikt. Men sådant är oskiljaktigt från den vandrande konstnärns lif i landsorter, der behållningen af fullt hus kan göra sina 60 till 100 rubel banko för aftonen, men vanligen föga mer än hälften af denna summa, och der under den vackra årstiden allt hvad spektakel heter suger på ramarna. Också får man billigt erkänna, att publiken rättar sina anspråk derefter samt att i lador, vindar och sig såkallande societetssalonger applåder och framropningar vankas fullt likaså enthusiastiska, som någonsin i theaterhusen. Man har ock exempel på, att landsorterna tidtals gifvit förmånliga inkomster, såsom fallet var under Hr Berggréns tid och äfven stundom under Hr Westerlunds.
5 Deremot har ännu ingen större och väl sorterad svensk trupp, som delat sig mellan Helsingfors, Åbo och Wiborg, behöft ångra sina sejourer i dessa städer. Vi säga ingen väl sorterad; ty de oskuldstider äro förbi, då Hr Westerlund, med tillhjelp af Magito, i början af 1833 gjorde så kolossala affärer i Helsingfors, att biljetterna voro utsålda redan ett par dagar före hvart spektakel. Att tiderna förändrats, visade sig redan ett år derefter, då Hr W. med nästan samma ressurser spelade här för toma väggarna. Mindre goda affärer gjorde äfven Hr P. Deland 1839 och Fru Djurström 1845, ett missöde, hvars rätta orsak var att söka i truppernas sammansättning. Huruledes deremot Hrr Torslow, F. Deland och äfven förl. vinter P. Deland haft skäl att vara nöjda med resultaterna af sina finska resor, är bekant.
6 Man finner således, att ekonomiska farhågor icke bordt vara ett hinder för väl utrustade svenske theaterföreståndare att i Finland nedslå varaktiga bopålar. Andra omständigheter låta väl tänka sig, som försvåra ett sådant företag. Så t. ex. är den theaterbesökande publiken, äfven der den är talrikast, d. ä.det är i Helsingfors, alltför liten, för att kunna uppbära många representationer af samma pjes (»Läkarn» gafs dock 6 eller 7 gånger inom 3 månader), och följden häraf är den, att repertoiren måste ständigt förnyas, hvilket åter bereder skådespelarne ständigt förnyade ansträngningar. Äfven torde man föreställa sig, att ett stående skådespelaresällskap kunde råka i förlägenhet om somrarne, då både årstiden är ogynnsam och en rysk eller tysk societé inkräktat Helsingfors. För båda dessa olägenheter gifvas, skulle vi tro, tillräckliga korrektiver i ombytet af truppens vistelseort.
7 Föreställom oss t. ex. att en trupp af svenska skådespelare, sökande sig till finska undersåter, nedsatte sig i Helsingfors. Är truppen jemn och god, som vi förutsätte, bör den med temligen säker behållning kunna spela sex|90 3| månader af året i Helsingfors, och dessa sex kunde då möjligen delas i tvenne sejourer af 4 och 2 eller af 3 och 3 månader. Tre månaders sejour i Åbo kan ej gerna medföra någon ekonomisk risk och 1½ à 2 månader torde väl Wiborg, med dess hastigt vexande rikedom, kunna tillbörligen mottaga theatraliska gäster. Återstå då af året 1 à 1½ månad, och denna tid, hvarunder vi föreställe oss de vackraste sommarveckorna, kunde lämpligen användas till hvila och nya pjesers instuderande, i fall icke truppen ville derunder roa sig med någon utflykt t. ex. till Borgå eller Tavastehus, hvilken utväg dessutom alltid stode i reserv, om publiken på endera af orterna skulle visa sig kallsinnig.
8 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 20/11 1847:|92 2|Theaterns Framtid i Finland.
(Forts. från N:o 90.)
9 Vi förmå således icke, hvarken i befarad ekonomisk ruin, i publikens fåtalighet eller i bryderiet för sommarsejouren, se något allvarsamt hinder för inrättandet af en stående theater i Finland, fördelad mellan de tre städerna Helsingfors, Åbo och Wiborg. Tvärtom, det är mer än sannolikt, att ett företag af denna syftning, välorganiseradt, skulle utfalla till ömsesidig belåtenhet för publiken och skådespelarne. Hvad som härtills legat i vägen för dess utförande är, tro vi, ingenting annat än den naturliga tvekan en infödd svensk trupp måste hysa vid att fästa sig i ett, om icke just främmande land, dock under ett annat rikes spira, hvarigenom den skulle nödgas afstå sin svenska medborgarerätt och skiljas från ett älskadt fädernesland. För att rättfärdiga en sådan tvekan, bör ej heller lemnas oanmärkt, att en trupp af den utmärktare qvalitet, hvilken fordras för det nämnda förslagets framgång, äfven inom Sverige ingalunda saknar ett fält för sin verksamhet och utkomst i sitt yrke. Det vore då endast öfvervägande ekonomiska fördelar, som skulle förmå dessa skådespelare att fästa sig i Finland, och hvad åter dessa angår, har man troligen ej ännu vågat anse den härtills vunna erfarenheten såsom fullt betryggande för framtiden.
10 Det finnes ännu ett skäl till, som för en svensk skådespelares bosättande i Finland kan synas afskräckande. Vi mena den sorgliga utsigten att icke äga en för brist betryggad framtid. Sannt nog äro utsigterna härutinnan icke mycket bättre i Sverige, enär, om vi rätt minnas, Kongl. theatern i Stockholm är den enda, som ger sina gamla medlemar pension. Emellertid har dock förslag till en pensionskassa för skådespelare och artister i allmänhet ej längesedan blifvit gjordt och, som man uppgifvit, med mycket intresse omfattadt. Skulle ochså detta ej bli utaf, finnas dock familjeförbindelser och annat mer, som göra utsigterna för ålderdomen gladare i hemlandet. Vill derföre den finska allmänheten äga en stående theater, så böra utvägar beredas för medlemarnes pensionerande efter viss tid, och dessa utvägar låta väl finna sig, vi tvifle ej derpå.
11 Således, för att återkomma till frågan, kunna vi ej annat än anse förslaget om en stående theater för ganska rimligt och utförbart när som helst, förutsatt att föreståndaren för en svensk theatertrupp af jemn och god ensemble har mod att våga försöket, att skådespelarne sjelfva finna sitt intresse dervid och att allmänheten omfattar företaget med den välvilja det förtjenar. De fördelar, som vunnes genom ett slikt arrangement, äro trefaldiga: skådebanans förbättrande, uppkomsten af en inhemsk dramatik och möjligheten af en blifvande inhemsk theater.
12 Bättre blefve den stående theatern derigenom att alla arrangementer för dess bästa, förnämligast skicklige skådespelares engagement, då kunde ske för längre tid och med all den fördel, som vinnes genom en varaktig ställning. På mobilier, dekorationer, kostymer m m. kunde under sådana förhållanden mera depenseras, än nu är möjligt, och ägarne af theaterhusen, i det de försäkrades om bestämda årliga revenyer, kunde i sin mån bidraga till lokalens förbättrande på allt sätt. Ja i H:fors t. ex. skulle uppföran|92 3|det af ett nytt och större theaterhus sannolikt då ej länge uteblifva. Hvad angår den möjliga farhågan, att en god trupp skulle förfalla och blifva vårdslös i och med detsamma den såge sig ensam om skådebanan – ty för att få en stående theater, vore det oundgängligen nödigt, att gifva dess föreståndare privilegium exclusivum (NB. på den svenska scenen) i Åbo, Helsingfors och Wiborg – så är detta något som korrigerar sig sjelft, af det enkla skäl, att en dålig, en vårdslös trupp omöjligen skulle bära sig i längden.
13 Vissheten att äga en egen stående theater, i förening med den tätare bekantskapen med scenen, skulle ofelbart efterhand kalla till lif en börjande literatur af originalpjeser, hvartill man redan sett spridda försök ej utan framgång göras. Att denna literatur skulle börja och äfven en längre tid fortfara på svenska språket, är ett förhållande, hvars naturliga orsak är att söka i den svenska bildningens ställning i landet. Ingenting vore också mera förhastadt, än att missakta denna på svenska uppspirande literatur, såsom för landet saknande all nationel betydelse. Det gäller om den hvad i allmänhet kan sägas om den svenska kulturens öfriga resultater i Finland, att man icke aflägger århundradens bildningsformer på samma sätt som man afkastar en gammal rock. Så länge det bildade Finland talar svenska – och för detta är ju theatern bestämd – är det naturligt, att det anslås af svenska pjeser, förlagda inom dess eget område och der aftecknande scener, som ligga inom den närmaste kretsen af dess föreställningar. Inom det egentliga finska foklifvet kan den svenska pjesen icke röra sig. Men på gränserna deraf, inom kusternas svenska befolkning, hvilken man ej lärer vilja utvotera från nationen, inom hela medelklassen och dess rörliga lif, – d. v. s. inom hela bildningens område, ty i Finland existerar ingen klass uppöfver denna – finnes ett fält tillräckligt stort för lustspelet och, såvida man anlitar historien, möjligen äfven för dramen.
14 Vi skynda att tillägga, det en literatur, som stadnade härvid, dock ej för en framtid kunde blifva hvad den borde. Det är möjligen illusion, optimism eller hvad man vill kalla det, men vi äro böjde att tro, det inrättningen af en stående svensk theater i landet efterhand kunde bereda möjligheten af en blifvande fullt inhemsk. Såsom sakerna nu stå, hör denna sednare till omöjligheterna. Låt vara att man ägde en dramatisk literatur på finska, och detta låter väl tänka sig, hvarifrån taga skådespelare att föra denna på scenen? Hvarifrån? vi upprepa denna fråga, ty det är klart, att der icke engång till svenska scenen en enda inhemsk sujet anmäler sig, sådant vore orimligt att hoppas för den finska. De sköna konsterna äro en sydländsk frukt; de vexa i norden sällan vilda. Men odlingen kan med framgång drifva dem äfven här, och detta tro vi vore en möjlighet äfven med skådespelarekonsten.
15 Vi föreställe oss sakernas gång ungefär så här. En längre tids vistande i Finland måste göra den svenska skådespelaren förtrolig med land och folk samt lära honom att sannare framställa båda på scenen. Vidare: en längre bekantskap med skådespelare, aktningsvärda som menniskor ej mindre än som artister i sin genre, måste omsider utrota den gamla kälkborgerliga fördomen att anse skådespelarens yrke såsom något i sig äfventyrligt och afskräckande, och följden af en sådan förändring i tänkesättet måste blifva den, att finske ynglingar och fruntimmer med anlag och böjelse för scenen ej mera draga i betänkande att egna sig åt denna. Kan således i en icke aflägsen framtid den svenska truppen rekrytera sina leder med härinfödda sujetter, så må man anse isen bruten. De infödda sujetterna skola antingen känna finska språket eller lätt lära sig det. Man skall då börja med finska kupletter, möjligen en och annan finsk scens inflickande i originalpjeser på svenska, ungefär som man nu i våra poetiska kalendrar och ströskrifter ser finska stycken broderligt förlikas vid sidan af de svenska. Hvarochen finner, att dessa flickningar väl lända konsten till föga fromma, men som öfvergång äro af vigt. Man skall då vänja sig att höra finskan på scenen; i stället för kupletter och spridda uppträden skall man slutligen få se mindre stycken och ändtligen jemväl större uppföras på det inhemska tungomålet. Har man hunnit så långt, då blir det tid att skilja den svenska och den finska scenen åt, dock att de, såsom fallet lär vara med ryska, franska och tyska theatrarna i Petersburg, fortfarande kunna stå under samma direktion och i ekonomiskt afseende (pensioner etc.) stå i förbindelse med hvarandra.
16 Finland skulle då äga en nationalteater jemte den svenska.
17 Låt vara att denna förhoppning af mången anses som en illusion. Vi anse den för något mer, och stöda oss dervid på Ungerns exempel, der tyska språket varit föga mindre öfvermäktigt, än här det svenska. Ingen vän af fosterlandet anser hoppet om en finsk literatur för en tom dröm; hvarföre skulle man misströsta om en finsk dramatik? Och att i detta, liksom i andra afseenden, en stående theaters inrättande är af stort inflytande, hoppas vi hafva med dessa rader tillfyllest utredt.