1 – Sommaren 1866 var utmärkt af ihållande vindar, än nord, än syd, än ost, ovanligt sällan vest, som annars plär vara den rådande sommarvinden, och alla dessa luftströmmar herrskade turvis oafbrutet öfver veckor och månader. Barometern stod hela sommaren lågt, d. v. s. mellan ostadig väderlek och regn, föll någon gång lägre, men steg ej förrän i September upp till den linie, som betecknar vackert väder. Thermometern visade perioder af hög värmegrad (27 till 29), föll derpå hastigt till 10 à 12 och varierade mest mellan 15 och 20. Vi ha således haft en sommar af medelvärme utan nattfroster, med undantag af några begränsade sträckor i norra Finland nätterna mot den 30 och 31 Juli. Första allmänna frosten inträffade natten emot den 1 Oktober, äfven då icke särdeles skarp. Vid kusterna ser man ännu i dag mycken grönska vid sidan af gulnande löf, men i det inre af landet är hösten längre framskriden.
2 – Alla tidningar ha varit nedslaskade af regnkrönikor. Från början af Augusti synes hela vestra Europa ha varit insvept i täta regnmoln. Man jemför denna sommar med den famösa regnsommaren 1766 för jemnt hundra år sedan. 1864 hade vi här i Finland mera ihållande regn, än nu, men detta års vattuflöde har varit i en del af landet ojemförligt stridare. Skyarna dröpo icke, de runno i strömmar, och effekten var, som bekant, ett mycket högt vattenstånd i sjöar och floder samt partiela öfversvämningar. Hvarje liten bäck blef en forsande å, hvarje å en skummande flod; fälten fördränktes, höskörden bortfördes, beteshagarna summo i vatten; och detta i två omgångar, med någon veckas mellantid. Eget nog sträckte sig denna omåttliga nederbörd icke till de nordligaste och östra delarna af landet, som 1864 ledo mest. Regnbältet aftog i täthet vid höjden af Vasa och upphörde i norr vid höjden af Gamla Carleby. Norr om denna ort var ganska måttlig nederbörd, som verkade lifvande på de af vårtorkan gulnade åkerfälten. Österut tyckas skyarna hafva glesnat vid Päjäne och höjt sig vid Saimas vattendrag. Man har således fenomenet af ett vesteuropeiskt skyfall, som sträckt sina hvirflar öfver vestra och södra delarna af den finska halfön, men nått sin gräns vid en linie, dragen ungefär från Gamla Carleby till Nyslott.
3 – Afräknar man några alltid inträffande undantag, tyckes det ock ha varit dessa norra och östra delar af landet bortom regnlinien, hvilka i år fått de bästa skördarna; något som måste anses lyckligt, emedan samma provinser lidit mest af de föregående missvexterna. Att södra och en stor del af medlersta Finland dock tyckes ha bergat en medelmåttig skörd, ängarna undantagna, måste väl tillskrifvas ett längre framskridet jordbruk.tillagt av utgivaren Man har väntat 12:te till 16:de kornet och fått från 6:te till 8:de. Men äfven bördig jord och god skötsel ha ej alltid förmått besegra regnets inflytande. Större – d. v. s. norra och inre – delen af Vasa län har sannolikt i år gjort den sämsta skörden af alla. I ganska många socknar väntas icke mer än 3:dje kornet af den i blomningen skadade rågen. Vårsädet utfaller något bättre.
4 – Storfisket (lax och ströming) har i år varit gifvande, särdeles sedan man äfven vid österbottniska kusten begynt med den gottländska methoden att icke stena ströming-skötena, utan låta dem drifva långs hafsytan. Den ströming, som dervid fås, säges vara fetare, än den som går uppå djupen. Det är som att skumma flottet af hafvet. Laxen kostade i Österbotten 5 à 6 mark lispundet och strömingen 6 mark fjärdingen, ett lägre pris än på många år. Vassbuken vid södra kusten är dyr och sällsynt, den celebra Baggby strömingen visar sig nu i handeln, hvilket förr varit sällsynt.
5 – Af vilda bär lyckades i år endast hallon och lingon. Hjortron, åkerbär, blåbär ringa. Äpplena fingo i September tid att mogna i södra Finland, men körsbären felslogo totalt.
6 – Den regniga sommaren har man ofelbart att tacka för undgåendet af svåra farsoter. Luften var uppfylld af en mängd för helsan skadliga frön af parasitvexter, hvilka fäste sig vid buskar och träd, såsom t. ex. den i år allmänna rönnsvampen, hvilken på sednare delen af sommaren öfverallt rotade sig på undre sidan af rönnarnes blad. Alla dessa osynligt kringsväfvande sjukdomsämnen nedslogos af regnet, och så skedde det lyckliga, att den på våren allmänt härjande tyfusfebern småningom upphörde, äfvensom att den länge väntade och fruktade koleran blott i få och enstaka fall berörde landets kuster, utan att någonstädes utbreda sig till epidemi.
7 – Liksom andra regniga somrar, har äfven denna erbjudit en sällsynt rikedom på svampar. Oaktadt »Kalle Skog Svamphuggares» lofvärda bemödanden, är det skam och skada att en sådan rikedom ännu bokstafligen ligger för fäfot uti detta hungrande land. Det förråd af ett välsmakligt och närande födoämne, som sålunda gagnlöst trampas under fötterna, kan säkert i värde uppskattas lika med flera tusen tunnor råg. Här vore ett fält att gagna för almanackan, för hushållningssällskapet och för landtbruksmötena. Hädanefter borde vid hvarje landtbruksmöte finnas en så fullständig exposition som möjligt af alla på orten vexande ätliga svampar, äfvensom, för varnings skull, äfven de giftiga, och derjemte borde de ätbara bjudas åt allmogen färdigt beredda så enkelt, som man vet det kan ske och som lämpar sig för de mindre bemedlade.
8 – Penningebristen och prestbristen gå hand i hand. Det timliga och det eviga hungrar samtidigt. Skulle det möjligen finnas ett samband emellan denna dubbla brist? Skulle man ej för båda kunna upptäcka en gemensam inre grund? Ganska säkert; men den ligger på djupet. I stället att äflas med framletandet af tillfälliga orsaker, skulle man undersöka, huruvida icke prestbristen häntyder på en djup kris uti kyrkans eget sköte, och huruvida ej denna kris verkar tillbaka på folkets hela lif. Är själen sjuk, skall kroppen ofelbart lida. Är kyrkan sjuk, kan landets timliga välfärd omöjligen vara frisk. Och säkert är, att, utom missvexterna, som närmast dragit penningen ur landet, andra och längre orsaker finnas till penningebristen. Huru kan ett land, som bortsofver sin halfva arbetstid och som äter, dricker, ja till stor del kläder sig med utländsk vara, – ett land, som beständigt ökar sin konsumtion, utan att på långt när i samma grad öka sina insigter, sitt arbete och sin produktion, – huru kan ett sådant land vara annat än fattigt?
9 – Närmaste följden af en slapphet i kyrkan är alltid en slapphet i sederna. Från en af hufvudstadens predikstolar hörde man dessa dagar några skarpa ord om de ryktbara »rymningarna».konsekvensändrat/normaliserat Detta torde ogillas af dem som vilja hafva en honungssöt kristendom utan närmare samband med lifvet, men deremot gillas af dem, som anse kyrkan för landets offentliga samvete. Tidningspressen har dessutom i denna, liksom i mången annan fråga om den offentliga moralen, varit för slapp.
10 – Konsumföreningen låter vänta på sig just när den bäst behöfdes för höstuppköpen. Hvad är orsaken?
11 – Penningens värde har stigit, lika mycket genom bristen, som genom myntreformen. Hyrorna falla, lifsmedlen falla, arbetslönerna falla, varupriserna falla. Det finns endast ett som icke faller, utan stiger, och det är värdshuspriserna. Tio kopek förvandlas till 50 penni, tjugu kopek till en mark, och kunderne minskas icke. Den som spekulerar på njutningen och fåfängan, spekulerar sällan förgäfves.
12 Bore.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Konversation.
Den 9 Oktober.
1 – Sommaren 1866 var utmärkt af ihållande vindar, än nord, än syd, än ost, ovanligt sällan vest, som annars plär vara den rådande sommarvinden, och alla dessa luftströmmar herrskade turvis oafbrutet öfver veckor och månader. Barometern stod hela sommaren lågt, d. v. s. mellan ostadig väderlek och regn, föll någon gång lägre, men steg ej förrän i September upp till den linie, som betecknar vackert väder. Thermometern visade perioder af hög värmegrad (27 till 29), föll derpå hastigt till 10 à 12 och varierade mest mellan 15 och 20. Vi ha således haft en sommar af medelvärme utan nattfroster, med undantag af några begränsade sträckor i norra Finland nätterna mot den 30 och 31 Juli. Första allmänna frosten inträffade natten emot den 1 Oktober, äfven då icke särdeles skarp. Vid kusterna ser man ännu i dag mycken grönska vid sidan af gulnande löf, men i det inre af landet är hösten längre framskriden.
2 – Alla tidningar ha varit nedslaskade af regnkrönikor. Från början af Augusti synes hela vestra Europa ha varit insvept i täta regnmoln. Man jemför denna sommar med den famösa regnsommaren 1766 för jemnt hundra år sedan. 1864 hade vi här i Finland mera ihållande regn, än nu, men detta års vattuflöde har varit i en del af landet ojemförligt stridare. Skyarna dröpo icke, de runno i strömmar, och effekten var, som bekant, ett mycket högt vattenstånd i sjöar och floder samt partiela öfversvämningar. Hvarje liten bäck blef en forsande å, hvarje å en skummande flod; fälten fördränktes, höskörden bortfördes, beteshagarna summo i vatten; och detta i två omgångar, med någon veckas mellantid. Eget nog sträckte sig denna omåttliga nederbörd icke till de nordligaste och östra delarna af landet, som 1864 ledo mest. Regnbältet aftog i täthet vid höjden af Vasa och upphörde i norr vid höjden af Gamla Carleby. Norr om denna ort var ganska måttlig nederbörd, som verkade lifvande på de af vårtorkan gulnade åkerfälten. Österut tyckas skyarna hafva glesnat vid Päjäne och höjt sig vid Saimas vattendrag. Man har således fenomenet af ett vesteuropeiskt skyfall, som sträckt sina hvirflar öfver vestra och södra delarna af den finska halfön, men nått sin gräns vid en linie, dragen ungefär från Gamla Carleby till Nyslott.
3 – Afräknar man några alltid inträffande undantag, tyckes det ock ha varit dessa norra och östra delar af landet bortom regnlinien, hvilka i år fått de bästa skördarna; något som måste anses lyckligt, emedan samma provinser lidit mest af de föregående missvexterna. Att södra och en stor del af medlersta Finland dock tyckes ha bergat en medelmåttig skörd, ängarna undantagna, måste väl tillskrifvas ett längre framskridet jordbruk.tillagt av utgivaren Man har väntat 12:te till 16:de kornet och fått från 6:te till 8:de. Men äfven bördig jord och god skötsel ha ej alltid förmått besegra regnets inflytande. Större – d. v. s. norra och inre – delen af Vasa län har sannolikt i år gjort den sämsta skörden af alla. I ganska många socknar väntas icke mer än 3:dje kornet af den i blomningen skadade rågen. Vårsädet utfaller något bättre.
4 – Storfisket (lax och ströming) har i år varit gifvande, särdeles sedan man äfven vid österbottniska kusten begynt med den gottländska methoden att icke stena ströming-skötena, utan låta dem drifva långs hafsytan. Den ströming, som dervid fås, säges vara fetare, än den som går uppå djupen. Det är som att skumma flottet af hafvet. Laxen kostade i Österbotten 5 à 6 mark lispundet och strömingen 6 mark fjärdingen, ett lägre pris än på många år. Vassbuken vid södra kusten är dyr och sällsynt, den celebra Baggby strömingen visar sig nu i handeln, hvilket förr varit sällsynt.
5 – Af vilda bär lyckades i år endast hallon och lingon. Hjortron, åkerbär, blåbär ringa. Äpplena fingo i September tid att mogna i södra Finland, men körsbären felslogo totalt.
6 – Den regniga sommaren har man ofelbart att tacka för undgåendet af svåra farsoter. Luften var uppfylld af en mängd för helsan skadliga frön af parasitvexter, hvilka fäste sig vid buskar och träd, såsom t. ex. den i år allmänna rönnsvampen, hvilken på sednare delen af sommaren öfverallt rotade sig på undre sidan af rönnarnes blad. Alla dessa osynligt kringsväfvande sjukdomsämnen nedslogos af regnet, och så skedde det lyckliga, att den på våren allmänt härjande tyfusfebern småningom upphörde, äfvensom att den länge väntade och fruktade koleran blott i få och enstaka fall berörde landets kuster, utan att någonstädes utbreda sig till epidemi.
7 – Liksom andra regniga somrar, har äfven denna erbjudit en sällsynt rikedom på svampar. Oaktadt »Kalle Skog Svamphuggares» lofvärda bemödanden, är det skam och skada att en sådan rikedom ännu bokstafligen ligger för fäfot uti detta hungrande land. Det förråd af ett välsmakligt och närande födoämne, som sålunda gagnlöst trampas under fötterna, kan säkert i värde uppskattas lika med flera tusen tunnor råg. Här vore ett fält att gagna för almanackan, för hushållningssällskapet och för landtbruksmötena. Hädanefter borde vid hvarje landtbruksmöte finnas en så fullständig exposition som möjligt af alla på orten vexande ätliga svampar, äfvensom, för varnings skull, äfven de giftiga, och derjemte borde de ätbara bjudas åt allmogen färdigt beredda så enkelt, som man vet det kan ske och som lämpar sig för de mindre bemedlade.
8 – Penningebristen och prestbristen gå hand i hand. Det timliga och det eviga hungrar samtidigt. Skulle det möjligen finnas ett samband emellan denna dubbla brist? Skulle man ej för båda kunna upptäcka en gemensam inre grund? Ganska säkert; men den ligger på djupet. I stället att äflas med framletandet af tillfälliga orsaker, skulle man undersöka, huruvida icke prestbristen häntyder på en djup kris uti kyrkans eget sköte, och huruvida ej denna kris verkar tillbaka på folkets hela lif. Är själen sjuk, skall kroppen ofelbart lida. Är kyrkan sjuk, kan landets timliga välfärd omöjligen vara frisk. Och säkert är, att, utom missvexterna, som närmast dragit penningen ur landet, andra och längre orsaker finnas till penningebristen. Huru kan ett land, som bortsofver sin halfva arbetstid och som äter, dricker, ja till stor del kläder sig med utländsk vara, – ett land, som beständigt ökar sin konsumtion, utan att på långt när i samma grad öka sina insigter, sitt arbete och sin produktion, – huru kan ett sådant land vara annat än fattigt?
9 – Närmaste följden af en slapphet i kyrkan är alltid en slapphet i sederna. Från en af hufvudstadens predikstolar hörde man dessa dagar några skarpa ord om de ryktbara »rymningarna».konsekvensändrat/normaliserat Detta torde ogillas af dem som vilja hafva en honungssöt kristendom utan närmare samband med lifvet, men deremot gillas af dem, som anse kyrkan för landets offentliga samvete. Tidningspressen har dessutom i denna, liksom i mången annan fråga om den offentliga moralen, varit för slapp.
10 – Konsumföreningen låter vänta på sig just när den bäst behöfdes för höstuppköpen. Hvad är orsaken?
11 – Penningens värde har stigit, lika mycket genom bristen, som genom myntreformen. Hyrorna falla, lifsmedlen falla, arbetslönerna falla, varupriserna falla. Det finns endast ett som icke faller, utan stiger, och det är värdshuspriserna. Tio kopek förvandlas till 50 penni, tjugu kopek till en mark, och kunderne minskas icke. Den som spekulerar på njutningen och fåfängan, spekulerar sällan förgäfves.
12 Bore.