Notisen/artikeln ingår i HT 19/10 1866:|244 3|

Konversation.

Den 18 Oktober.

1 – Expositionen i Stockholm är nu afslutad. Den finska industrin har fått betala lärpenningar, som göra den godt. Den har i allmänhet blifvit välvilligt bedömd. Man röjer tydligen i den svenska kritiken en vänskapsfull omsorg att erkänna allt, som möjligen kunnat vara deraf förtjent. En sådan kritik är lifvande; en sådan ger mod.

2 – Annat är förhållandet med de få finska konstalstren vid samma exposition. Det fanns ingen här, som vid deras afsändande gjorde sig några öfverdrifna förhoppningar. Man visste ganska väl, och de finske artisterne visste det sjelfva bäst, att de, vid sidan af en äldre, redan utbildad och under gynnsamare förhållanden uppvuxen konst i de skandinaviska länderna, skulle intaga en ganska anspråkslös plats och hafva sin egentliga betydelse såsom förstlingar från ett i senaste mansålder åt konsten eröfradt broderland. Högre sträckte sig ej den finska konstens blyga väntan att blifva i Sverige erkänd. Men har denna väntan uppfyllts?

3 – Det är sannt, våra skulptörer hafva vunnit ett vackert och, som vi hoppas, förtjent erkännande. Men desto kargare har kritiken i tidningar och broschyrer utfallit om våra målares taflor. Hållen i en ton af medlidsam öfverlägsenhet, har denna kritik bestått i ett slags förnäm axelryckning. Sedan några små förtjenster blifvit i förbigående erkända, hafva herrar konstdomare varit synnerligen måne att icke lemna oss i okunnighet om en massa af fel. Nå ja, de torde ej haft så orätt; fel finnas nog för dem som anställa jagt efter sådana. Det är också ej detta, som här väckt förundran; det är den oväntade bristen på en rättvisa ur högre synpunkt uti besagde konstkritik.

4 – Man har t. ex. anmärkt brister hos Ferdinand v. Wright. Godt; men hvem har gjort full rättvisa åt hans underbara förmåga att aflocka den finska naturen dess innersta hemligheter? Eller hvem har fullt uppskattat hans lika sällsynta förmåga att inlägga lif och sanning i den minsta detalj af hans storartade naturpoesi? Ingen. Huru skulle en nådig kritik befatta sig med dylika småsaker?

5 – Ett annat exempel. Löfgren bedöms som en ung man ej utan anlag; han har tillochmed små förtjenster i koloriten (hur godhetsfullt!). Men hans Erik XIV lider af betänkliga teckningsfel; hufvudet, skuldran, handen o. s. v. Dermed är målaren Löfgren expedierad. Nu torde vara tu tal om de der vådliga teckningsfelen; åtminstone anse de, som tänkt sig in i situationen, att just denna slappa hand alldeles mästerligt återgifver kroppens och själens totala vanmakt. Men antag äfven att der äro fel; skulle man ej haft rätt att fordra något slags erkännande af kompositionen uti dess helhet? Hvar fanns vid expositionen en tafla, som lyckats framställa en mera gripande situation, än Erik XIV, hvilande efter Sturemorden vid Katharina Månsdotters sköte i Odensala skog? Hvar fanns der en konstnär, som lyckats i sjelfva den sofvandes drag inlägga samvetsqvalens ångest? Och hvar hade expositionen att uppvisa tvenne så storartade, hvarandra kompletterande och förhöjande motsatser, som tyrannens ångest i sömnen vid sidan af den bedjande drottningens vakna, himmelska lugn? Men för denna storartade tanke, gripen så djupt ur historien och menniskohjertat, att den lifligt påminner om Rafaels odödlige erkeengel, – för den har kritiken ej haft ett enda ord! Åhja, den unge mannen är ej utan anlag – »i koloriten».

6 – Hr Ekman har blifvit desto mera ihågkommen. Jag vet ej hvilken rabies som plötsligen påkommit herrar konstdomare, att från alla håll antasta denne excentriske, men dock så rikt begåfvade konstnär. Det finns nästan inga orimligheter, som man ej förebrår honom; bland annat den, att ha velat eröfra den finska mythen åt måleriet. Denna förebråelse är, med förlof sagdt, absurd. Den finska mythen är öfvervägande episk, följaktligen framställbar. Den öfverflödar af färgrik poesi; den har en så stor rikedom på fantastiska gestalter, att svårigheten endast ligger uti det rätta valet, och om den saknar ett väsentligt vilkor för måleriet, nemligen bestämda konturer, så kunna dessa i de flesta fall ersättas genom en gifven historisk kostym. I stället att af doktrinär sjelfklokhet förebrå hr Ekman eröfringen af ett nytt område, der han dessutom går hand i hand med skulpturen, skulle man snarare hålla honom räkning derför. Ty, om det tillåtes att fråga, har då vår tid ett sådant öfverflöd på uppfinningsförmåga, att just ämnets nyhet skulle vara ett oförlåtligt fel? Eller hvar hade expositionen i Stockholm att på måleriets område uppvisa ett annat åt konsten eröfradt konungarike?

7 – Dermed är ej sagdt, att icke hr Ekmans pensel torde ha sväfvat nog vidt ut. Man kan ej annat än le, när man läser, att denne konstnär öfverlefvat sig sjelf, att hans konst är en sjunkande »aftonsol» o. s. v. Hr Ekmans största fel är tvärtom, att mästaren, sit venia verbo, är för mycket pojke. En otämjelig fantasi, ett regeln ofta öfverspringande ungdomsmod är i sanning det missgrepp man mest kan förebrå honom och som låter honom hopa effekt på effekt, der hans poetiska genius med något mera moderation skulle ha skapat de skäraste idealiska bilder. Vill man derföre fördöma en konstnär, som med så många och rika skapelser intygat sin artistiska kallelse, – nåväl, sök då på motsatta sidan bland mängden af dessa torra, snörräta, kanske prisbelönta taflefabrikanter, som aldrig låta ett fel emot regeln komma sig till last, men heller aldrig lyckas uppsvinga sig till en sjelfständig komposition eller en idealisk uppfattning, och den nyktra kammarkritiken har funnit sitt folk!

8 – Om hr Granholms tvenne arkitekturstudier vid expositionen har man knappt läst en rad. De hafva ej heller framställts med högre anspråk än andra ungdomsstudier, men den utmärkta omsorg och den rena smak, med hvilken de utförts, torde dock ha förtjenat med ett par ord ihågkommas.

9 Bore.