Notisen/artikeln ingår i HT 25/10 1856:|86 2|

De nya städerna.

1 Denna styrelsens för landet välvilliga åtgärd har med rätta väckt en glad uppmärksamhet. Åtskilligt har redan blifvit skrifvet derom, och än mera är sannolikt att förvänta. Vi skola redogöra för hvad som kommit till vår kännedom.

2 Suometar har en insänd uppsats, hvaruti förordas anläggandet af Ikalis stad 30 verst norrom moderkyrkan, invid Parkano Kapellkyrka. Som skäl uppgifves, att sistnämnde ort ligger icke längre än moderkyrkan från Björneborg, men deremot närmare och bättre till för det omgifvande landskapet. Nu redan gå landsvägar derifrån i fyra riktningar, och två andra kunna med lätthet fås, hvarigenom man skulle hafva till Kankanpää kyrka 4 mil, till Karvia 3, till Jalasjärvi 6, till Virdois 5 à 6, till Perä-seinäjoki 6, till Kuru 4, till Ruovesi 7½, till Viljakkala 4 och till Ikalis 3 mil. Ginaste vägen från Vasa till Tamerfors skulle då gå öfver Parkano, en gränsort, som blefve naturlig omsättningsplats för handeln mellan Österbotten och Tavastland. Här finnas i närheten stora och ypperliga vattenfall för fabriksanläggningar, och forsarne äro nära nog de nordligaste i nejdens vattendrag, hvarföre uppkomsten af en stad här vore lätt nog. Vid Ikalis moderkyrka, der församlingens deputerade, vid h. ex. generalguvernörens genomresa i Juli, begärde anläggandet af en stad, är visst, enl. ins:s mening, ett skönt ställe på en utskjutande udde i Kyrösjärvi, och kyrkobyn har man länge på skämt kallat en stad, emedan handtverkare, prester och tjenstemän der äro bosatte; men sommartid har man dit landväg med en betydlig krok, och sjövägen är ej heller lämplig, emedan Kyrösjärvi berör endast en ringa del af socknen, hvarföre de fleste Ikalisboer först måste begagna landväg, för att komma till sjön. Tavastkyrö och Kankanpääboer ha då närmare till Tamerfors och Björneborg. Sommartid blefve tillförseln otillräcklig, och der finns icke en qvarn på mindre än 8 à 12 verst.

3 Så långt i hufvudsaken denne insändare. En annan har, i till oss insändt »Genmäle till tidningen Wiborg N:o 78», begärt plats för nedanstående bekymmer om prisernas stegring genom de nya städernas anläggning:

4 »Wiborg synes uti sin uppsats loforda nyttan af ett ökadt antal städer i landet. I det mån detta rör den jordbrukande klassen af landets invånare, kan ett talrikare antal tärande visserligen bidraga till stegring af priset på landtmannaprodukter, såsom säd, ved, hö, smör, kött och talg, hvilken prisförhöjning kommer landtmannen till godo. Men deremot tyckes den svårighet medfölja, att landets embets- och tjenstemannapersonal, hvilken åtnjuter engång för alla bestämd penningelön, dervid förlorar, såframt icke lönerna i samma proportion förhöjas. Man klagar allmänt, att penningen icke mera på långt när äger sitt förra värde, men man behöfver icke vara särdeles skarpsynt, för att inse orsaken. Landets produkter äro för ringa, för att fylla ökade behofver. Vi ha nu i Finland nio bataljoner nyligen uppsatt indelt militär, hvars befäl åtnjuter penningelön; kommunikationen med Petersburg måste naturligtvis genom Saima kanal blifva lifligare; kommer nu dertill ett antal nya städer, hvilkas invånare nödgas lefva genom uppköp af landtmannavaror, så är det naturligt, att tjenstemän med nuvarande löner måste råka i obestånd. Höjas åter lönerna, lider staten derpå mer än den drager vinst af upplandsstäderna. Häraf synes, att hvad den ene vinner genom städernas tillkomst, förlorar den andre. Dessutom äro de byggnader, som i städerna skola motsvara den nya byggnadsordningen, icke så lätt uppförda. Hvad skulle det t. ex. blifvit af staden S:t Michel, om icke höga öfverheten beviljat räntefria byggnadslån? Och enahanda är förhållandet på många orter i landet. Då kommer ännu dertill nödvändigheten att förse de nya städerna med fiskevatten, skog till bränsle, höbohl, betesmark och åkerjord till plantager o. s. v.»

5 P.

6 Så långt åter den andre insändaren, hvilken vi ansett böra få tala till punkt, emedan han sannolikt icke står ensam i sina åsigter. Så vida vi förstått honom rätt, är det hans mening, att konsumtionen af eget lands varor stiger hastigare och i högre grad, än produktionen. Att så sker, är visst möjligt, likasom att det på vissa orter bidrager till prisstegringen, som dock väsentligen härrör af helt andra orsakeroriginal: orsaher. Men likaså säkert är, att denna olägenhet är en öfvergående, emedan, när det gäller eget land, och jordbruksartiklar, en ökad konsumtion af sig sjelf måste framkalla en ökad produktion. Och ännu vissare är, att de nya städerna, dels som konsumerande, dels som förmedlare mellan varan och en aflägsen köpare, dels såsom skapande nya förvärfskällor, dels såsom kunskapers utbredare, måste, på samma gång de i sitt granskap höja jordens värde, tillika verksamt bidraga till ökandet af dess afkastning. Det är sannerligen ingen ringa uppmuntran för jordbrukaren, att se sin varas värde betydligt ökadt genom en till hälften minskad transport. Om i den kris, hvari penningevärdet nu befinner sig, de fixa lönerna komma till korta, så bör man hoppas, att äfven detta missförhållande efterhand skall jemkas i nivå med allt öfrigt arbetes stigande värde.

7 Vigtigare än dessa strödda anmärkningar anse vi den åsigt vara, Wbg yttrar i samma N:o 78 om handels- och näringsfrihet, såsom det verksamaste medel, icke blott att trygga och öka de nuvarande städernas välstånd, utan äfven att befordra den sjelfmanta uppkomsten af nya. Det kan klinga besynnerligt, men det är likväl sannt, att ingenting så mycket motarbetat städernas uppkomst och flor, som just deras privilegier. Aldrig voro städerna så fattiga, som på 1600-taletkonsekvensändrat/normaliserat, när man som ifrigast äflades att bringa dem upp genom konstlade medel. I samma mån banden lossats, ha handel och industri fått luft att andas. Tiden är inne, när man begynt inse riktigheten häraf i alla hithörande lagstiftningsfrågor. Frihandel utåt och näringsfrihet inåt ha blifvit lifsfrågor, om hvilka man redan i decennier kämpat. Det är glädjande att se, huru den ena nationen efter den andra ingår derutinnan på en friare lagstiftning och huru efterhand äfven de, som ännu tveka i praxis, med få undantag bekänna sig dertill i theorin. Låtom oss hoppas, att äfven hos oss både gamla och nya städers väl en dag skall byggas på samma grund, den enda naturliga.