Notisen/artikeln ingår i HT 12/10 1842:|80 1|

Litteratur.

1 Den inhemska Finska litteraturen, från begynnelsen klufven i tvenne hufvudtendenser, den Christligt-religieusa och den mythiska, synes ännu ej med framgång hafva vågats försöket, att öfverskrida dessa riktningar. Sådana försök hafva ej felats; man varseblifver med fägnad spår till en gryende vetenskaplig, en skön litteratur i modernare anda. Men såsom gryning, hänvisa de på en framtids morgon; närvarande tids fosterländska litteratur synes ännu bära charakteren af den en- eller tvåsidighet, som nämndes. Lätt faller dock i ögonen, att de båda hufvudriktningarna äro från roten en enda, upprunnen ur nationalelementer, hörande till folkets innersta andliga lif, endast omsvängda genom yttre impuls. Betraktas nu samma Christliga och mythiska tendenser såsom utgångspunkter för en blifvande nationellt Finsk litteratur, så måste erkännas, att denna utgångspunkt i så måtto är den för framtiden mest lofvande, ja, i sin egenskap af rent nationell, den enda riktiga.

2 Nära sammanhängande med nämnde tendenser, enkannerligen den religieusa, framstår en tredje gren af vår litteratur, hvilken torde kunna benämnas den didaktiska. Den afser folkbildningen i dess lägre spherer och har länge i tysthet arbetat för detta vackra mål. Den är spridd i tidskrifter och mindre häften, särdeles från nyare tider, och har (äldre författaren att förtiga) den förtjenstfulle Judén, den alltför tidigt bortryckte Keckman m. fl. att tacka för mycket. Om nyttan och ändamålsenligheten af en sådan litteratur, enkom beräknad för utile|80 2| dulci, äro meningarne endast såvida delade, som det gäller, att fixera antingen tron eller vetandet såsom densammas basis. Erfarenheten synes uttala sig för den förra, den rent Christliga utgångspunkten. Den stora pluraliteten af det Finska folket har en beundransvärd takt, att ana rationalismen i dess finaste former och det torde ej vara alltför vågadt, att tillskrifva det ringa deltagandet för åtskilliga periodiska skrifter på Finska språket just denna instinktlika – fördom, om man så vill, emot vetandet, baseradt endast på sig sjelft, oförsonadt med tron. Skola derföre, det är vår tanke, folkskrifter i egentlig mening utgifvas, – i den mening, att de skola välgörande inverka på den stora, den oupplysta massans bildning skola de hafva framgång och vinna insteg hos sin egentliga publik, skola de, med ett ord, uppfylla sin bestämmelse, – så böra de byggas på rent Christlig grund. De böra meddela vetandet, uppsprunget ur tron och af den genomträngdt; de böra gifva kunskapen sitt rätta djup och sitt rätta lif; de böra förädla inifrån. Endast sålunda undgå de, att inför folkets ögon synas såsom något främmande, något nytt – ty Finnens motvilja för sådant är känd – och de vinna förtroende endast derigenom, att de vädja till folkets urgamla religieusa verldsåskådning och de inre makter, som fortfarande bestämma densamma.

3 Vi sammanbinde med dessa reflexioner anmälandet af en nyligen utkommen folkskrift: »Hyödyttäväisiä ja Huvittavaisia Kertomuksia Yhteiselle Kansalle. Kehoitukseksi hyvään ja varoitukseksi pahasta, joita on koonnut ja osittain Suomentanut H. Nyman. Ensimäinen vihko. Oulusa 1842.» – Skriften innefattar, i enlighet med titeln, en samling af sedolärande berättelser, förbundna med bibel- och tänkespråk. I likhet med enahanda skrifter på andra språk, framträder denna med den anspråkslösa bestämmelsen, att för barn och mindre bildade försinnliga åtskilliga sedliga begrepp. Enkelt, såsom dess syfte, är äfven dess framställningssätt; berättelserna äro korta och till större delen väl valda. Stilen är ledig, språket enligt den Nordfinska dialekten, consequent hållet. Hvad som härvid på ett eget sätt intager, är den verkligen Finska färg, de fleste af dessa enkla taflor antagit under samlarens och öfversättarens hand, – så till sätt att se, som till sätt att handla och tänka, – hvarigenom de erinra om Keckmans mästerliga Kultala, denna oöfverträffeliga öfversättning, hvilken, betraktad som folkskrift, torde lemna originalet vida efter sig. Samlingen afslutas med en öfversättnig af Almqvists sköna Arbetets Ära – ett lyckligt val. I likhet med en anmälare i Borgå Tidning, önske vi skriften all framgång. Dock anse vi, i händelse utgifvaren fortfar med samlingen, det åsyftade vackra ändamålet kunna vinnas, utan att just altid hänga sedligheheten såsom en skylt framför hvarje liten uppsats.