1 Så älskelig sjunger ej insjövåg emot blommig strand, som den Franzén'ska lyrans enkla melodier i nu förgångna dagar ljödo öfver fält och dal i Suomi. De slogo an i Svenska lynnet mången sträng, men i det Finska ännu vida flera, djupare. De hade tycke utaf oss, vi barn af Finska fosterjorden, vi kände igen vårt land, sådant det är i sin frid och sin skönhet. Och ändå var det mest det allmänna Finska tycket deri, den lefvande anden i det hela, som rörde oss. Om Finland diktade Franzén ej mycket i detalj; hans tid ville så. Före denna tid voro landets sång och saga ännu föga kända; de blefvo det i hans barndom genom Porthan. Men dikten bands då just af den Franska smakens fjettrar. De tyngde till jorden hvarje vitterhetens rabulist, som ville på egen hand gå upp. Det var ej så lätt för den enkla fosterländska anden, att genomträngd konsten då, omhägnad som den var af klassicitetens murar. Derföre är det säkert ej det minst beundransvärda hos Franzén, att han först tog upp i|44 2| dikten den fosterländska riktning, som praktiskt gällde mycket i hans tid, fast han i formen måste sjunga, äfven han, med smak. Så hörde han med hjertat till en annan tid, till vår, och den ljuflige sångarn på Auras gamla stränder var i grunden en framtidsman, äfven han, i det hans verk så till sägande stodo på den dåvarande tidsandens fotfäste, men sågo med varma ögon bort mot kommande dagar och andades en ny tids vällukt, för hvilken man nödvändigt måste glömma den klassiska smakens snillrika, men hjertlösa förståndstheori.
2 Franzén deltog föga i den bittra strid, som inom Svenska vitterheten kullkastade den Fransyska smakens envälde, men indirekt torde hans lyra ej så litet bidragit att väcka den nya anden till lif. Efter den Fransyska skolan kom den Tyska och phosphorismen; när den rasat ut, kom den dermed befryndade Tegnerianismen med Frithiofs saga till väldet. Lärjungarne ägde ej mästarens snille; ett bålstort, prunkande ordsvall öfversvämmade Svenska parnassen, det sublima söktes i bildernas prål, det fosterländska i en pösande nordiskhet, och de lysande sidorna af Svenska historien afskrefvos och omskrefvos i hundrade praktupplagor. Få äro alltintill denna dag i Sverige de män, som med skarpa blickar uppfattat de djupare, folkegendomliga intressen, hvilka dikten äger att vårda och representera. Och dessa få stå oförstådda der. Ty för andra gången har formen, bokstafven, fått makt öfver Svenskarna: ej mer, såsom i den tredje Gustafs dagar, qvick, uddig, klassiskt regelrät, utan skönformad, mångfärgad, hjeltedjerf. »Snillet» stoltiserar i lejonhud och »smaken», af phosphoristerna förvisad till köken, har nu derifrån återvändt och hedrat Almquist med epithetet af »galen»*)Det utnötta Kellgrenska: »man har ej snille för det man är galen», är en stående fras i den mångordiga polemiken mot Törnrosförfattarn..
3 Man bör medgifva, att det Svenska lynnets nya hugstora förkärlek för sina historiska minnen kommer ej blott af politisk saknad, utan ock mycket af den i grunden riktiga åsigt, att samtiden i det framfarna återfinner sig sjelf i sin barndom, att tidens ström bör studeras i sjelfva källorna, och att Svenska folket sålunda, för att begripa sig sjelft, måste i dikten omlefva sitt vikingalif. Men häruti har man misslyckats, när man velat i nutidens poesi inplantera den fordna nordiska hjeltedrapans styfva former, utan att förmå fasthålla den tidsande, som lefde i dem, och, lik Tegner, omskapat den bistre vikingen till en suckande modern Frithiof**)»Men hjeltesonen, men hjeltesonen, han går i skogen och ser på månen» o. s. v.. Det är icke så man föryngrar nationerna med diktens castaliska ungdomskälla. Skalden måste vara hvad han sjunger, men... »Nordens kraft slår arrak i thevatnet och hvilar på sina lagrar».
4 Det låg i sakens natur, att denna slösande ordprakt och högnordiska lejonaktighet mindre skulle få insteg i det Finska lynnets alfvar, äfven derföre att man hos oss redan börjat vända sin kärlek till vår inhemska fornverld, sådan den qvarstod i runorna. Och likasom detta lynne redan hos Franzén nästan omedvetet protesterade mot den tidens skefva riktning i skaldekonsten, så framträdde denna protest än uppenbarare och mera direkt hos Runeberg. År 1829 uppträdde en dittills obemärkt Finsk yngling med en samling af dikter, intressant, utom för mycket annat, äfven för den egendomliga, den tiden i Svensk meter förut ohörda ton, hvilken mer och mer arbetade sig fram till sjelfständig klarhet deri. De första sångerna i denna samling voro osjelfständiga, de erinra om Franzén, om Choræus, om Atterbom, ja till och med om Tegnér*)Der förgäten jag satt» etc sidd. 46–49 i första delen af Runebergs dikter erinrar om Tegnérs solsång., och Stagneliska lidanden sucka i »Svartsjukans Rätter». Men i »Idyll och Epigram» anslog Runeberg en ny lott, hvilken han sedan fasthöll och utförde. Ursprungligen tillhörde den de Slaviska nationernas folkpoesi, med hvilken den Finska folksången är vida närmare befryndad, än med den Germaniska. Men i det Rbg gjorde denna tonart till sin och på ett egendomligt sätt genomförde den, med allt mera Finska tendenser, vände han sig på samma gång allt skarpare emot den Tegneriska skolan i Sverige, såsom den för all folkpoesi främmande, sökta, flärdfulla, ordpråliga. Att han gjorde detta direkt och med besked, på fullt alfvare, utan considerationer, minnas vi af 1832 och 1833 års Morgonblad. Hela Rbgs sednare verksamhet är en fortfarande protest mot den bestående poetiska skolan i Sverige. Ty detta är Rbgs betydelse i den Svenska literaturen, att han söker återföra dikten till det rent menskliga, till folkpoesins enkla, episka lugn. I så måtto aflägsnar han sig likväl från det Svenska lynnet, som alltid varit i grunden af lyrisk natur, och sluter sig till det Finska och Slaviska folktycket, som älskar den episka sjelftillräckligheten framför allt. Man bör dock göra Svenskarna den rättvisa, att, så mycket de än harmades öfver Rbgs direkta anfall på deras literatur 1832, så redobogna voro de likväl att erkänna hans förtjenster som sjelfständig skald. De gjorde fordom Franzén samma rättvisa, ehuru han ingalunda var så klassisk i andan af sina verk, som hans samtid fordrade. Annat har Almqvist fått röna, när han stigit ett steg framom sin tid, ty, ej nöjd med egna hjerteutgjutelser, reproducerar man med en viss genomskinande glädje utländska förkastelsedomar öfver den man, som jemte Rbg verksammast arbetat på att gifva Svenska vitterheten hvad den i dess yngsta skick ej äger: en kärna och en framtid**)Svenska Biet har tvenne gånger från en Berliner tidning reproducerat de enfaldigaste och faddaste omdömen om Tintomara..
5 De nationellt Finska tendenser, hvilka hos Runeberg stå i nära samband med hans förkärlek för den genuina folkpoesin, hafva sedan mångfaldigt uttalat sig i hans verk, ej mindre i valet af detaljerna, än i tycket öfver det hela. Framför oss ligger Tredje Häftet af Runebergs Dikter, Borgå hos Widerholm på A. C. Öhmans förlag 1843, 130 sidd. 8:vo. Vi skulle orätt bedömma dess innehåll, om vi betraktade det såsom de yngsta skapelserna af skaldens penna. Lik hvarje sann konstnär, måste Rbg gå framåt i sångens ädla, ljufva värf, och han har gjort det. Han var i Elgskyttarne ej mera densamme som i Svartsjukans Rätter, i Nadeschda ej fullt sig lik, sådan han var i Hanna och Julqvällen, och i nästa större verk, i den mycket lofvande »Kung Fjalar», synes skalden åter hafva stigit, fulländats. Ej tale vi här egentligen om värdet, utan om en ny uppenbarelse af en verksam andes rikedom. Tredje häftet|44 3| innehåller mindre dikter, till större delen från tidigare perioder af Rbgs verksamhet, förut kringströdda i tidningar, förutom en och annan hittills obekant. »Molnets Broder», en saga så varm och fosterländsk, som endast Perhodikten ljudit förr, begynner samlingen. Små stycken följa. Älskeligast synas oss bland dem »Den döende Krigarn», »Den Hemkommande», »Den Öfvergifna» och »Målaren». Nio legender i bunden stil, de fem första bearbetningar efter Kosegarten, följa derpå. Legenderna äro Christendomens barndomsdrömmar, ljufva episka dikter om den eviga andens segrande allmakt i menniskohjertat och naturen. Hela Rbgs verldsåskådning drages ditåt; ej under att han berättar sådant så varmt och skönt. I »Bönen» uttalar sig likväl en verkhelighet samt i »Kyrkan» och i »Chrysanthos» en naturdyrkan, som ej torde tillhöra den ursprungliga, den första christliga legenden. Samma idealiserande, älskande blick öfver lifvet och naturen genomstrålar »Den gamle Trädgårdsmästarens Bref», hvilka sluta denna samling och hvilka, sjelfva af polemiskt syfte, på sin tid framkallade en hetsig polemik från förfäktarne af den gamla läran om verldens affall från det gudomliga och försänkning i synd och förgänglighet. Vi skola måhända framdeles återkomma till dessa för tidens vigtigaste stridsfrågor märkeliga bref.
6 Tredje häftet af Runebergs dikter är således ej att betrakta såsom någon ny och betydelsefull skapelse af den lyra, hvilken vi redan vant oss att tilltro så mycket; det har fastmera, relativt till skaldens större arbeten, kommit nog sent i dagen. Men kär och välkommen är äfven denna nya krans af förgångna vårars blommor; vi skola sammanknyta den med de förra och fägna oss åt dess doft, som, frisk och ren, utbreder sin vällukt hvarhelst ett Finskt hjerta slår och en Svensk tunga talar i Suomi.
*)Det utnötta Kellgrenska: »man har ej snille för det man är galen», är en stående fras i den mångordiga polemiken mot Törnrosförfattarn.
**)»Men hjeltesonen, men hjeltesonen, han går i skogen och ser på månen» o. s. v.
*)Der förgäten jag satt» etc sidd. 46–49 i första delen af Runebergs dikter erinrar om Tegnérs solsång.
**)Svenska Biet har tvenne gånger från en Berliner tidning reproducerat de enfaldigaste och faddaste omdömen om Tintomara.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Knoppar.
3.
»Lik en morgondagg» ..
Runeberg.
1 Så älskelig sjunger ej insjövåg emot blommig strand, som den Franzén'ska lyrans enkla melodier i nu förgångna dagar ljödo öfver fält och dal i Suomi. De slogo an i Svenska lynnet mången sträng, men i det Finska ännu vida flera, djupare. De hade tycke utaf oss, vi barn af Finska fosterjorden, vi kände igen vårt land, sådant det är i sin frid och sin skönhet. Och ändå var det mest det allmänna Finska tycket deri, den lefvande anden i det hela, som rörde oss. Om Finland diktade Franzén ej mycket i detalj; hans tid ville så. Före denna tid voro landets sång och saga ännu föga kända; de blefvo det i hans barndom genom Porthan. Men dikten bands då just af den Franska smakens fjettrar. De tyngde till jorden hvarje vitterhetens rabulist, som ville på egen hand gå upp. Det var ej så lätt för den enkla fosterländska anden, att genomträngd konsten då, omhägnad som den var af klassicitetens murar. Derföre är det säkert ej det minst beundransvärda hos Franzén, att han först tog upp i|44 2| dikten den fosterländska riktning, som praktiskt gällde mycket i hans tid, fast han i formen måste sjunga, äfven han, med smak. Så hörde han med hjertat till en annan tid, till vår, och den ljuflige sångarn på Auras gamla stränder var i grunden en framtidsman, äfven han, i det hans verk så till sägande stodo på den dåvarande tidsandens fotfäste, men sågo med varma ögon bort mot kommande dagar och andades en ny tids vällukt, för hvilken man nödvändigt måste glömma den klassiska smakens snillrika, men hjertlösa förståndstheori.
2 Franzén deltog föga i den bittra strid, som inom Svenska vitterheten kullkastade den Fransyska smakens envälde, men indirekt torde hans lyra ej så litet bidragit att väcka den nya anden till lif. Efter den Fransyska skolan kom den Tyska och phosphorismen; när den rasat ut, kom den dermed befryndade Tegnerianismen med Frithiofs saga till väldet. Lärjungarne ägde ej mästarens snille; ett bålstort, prunkande ordsvall öfversvämmade Svenska parnassen, det sublima söktes i bildernas prål, det fosterländska i en pösande nordiskhet, och de lysande sidorna af Svenska historien afskrefvos och omskrefvos i hundrade praktupplagor. Få äro alltintill denna dag i Sverige de män, som med skarpa blickar uppfattat de djupare, folkegendomliga intressen, hvilka dikten äger att vårda och representera. Och dessa få stå oförstådda der. Ty för andra gången har formen, bokstafven, fått makt öfver Svenskarna: ej mer, såsom i den tredje Gustafs dagar, qvick, uddig, klassiskt regelrät, utan skönformad, mångfärgad, hjeltedjerf. »Snillet» stoltiserar i lejonhud och »smaken», af phosphoristerna förvisad till köken, har nu derifrån återvändt och hedrat Almquist med epithetet af »galen»*)Det utnötta Kellgrenska: »man har ej snille för det man är galen», är en stående fras i den mångordiga polemiken mot Törnrosförfattarn..
3 Man bör medgifva, att det Svenska lynnets nya hugstora förkärlek för sina historiska minnen kommer ej blott af politisk saknad, utan ock mycket af den i grunden riktiga åsigt, att samtiden i det framfarna återfinner sig sjelf i sin barndom, att tidens ström bör studeras i sjelfva källorna, och att Svenska folket sålunda, för att begripa sig sjelft, måste i dikten omlefva sitt vikingalif. Men häruti har man misslyckats, när man velat i nutidens poesi inplantera den fordna nordiska hjeltedrapans styfva former, utan att förmå fasthålla den tidsande, som lefde i dem, och, lik Tegner, omskapat den bistre vikingen till en suckande modern Frithiof**)»Men hjeltesonen, men hjeltesonen, han går i skogen och ser på månen» o. s. v.. Det är icke så man föryngrar nationerna med diktens castaliska ungdomskälla. Skalden måste vara hvad han sjunger, men... »Nordens kraft slår arrak i thevatnet och hvilar på sina lagrar».
4 Det låg i sakens natur, att denna slösande ordprakt och högnordiska lejonaktighet mindre skulle få insteg i det Finska lynnets alfvar, äfven derföre att man hos oss redan börjat vända sin kärlek till vår inhemska fornverld, sådan den qvarstod i runorna. Och likasom detta lynne redan hos Franzén nästan omedvetet protesterade mot den tidens skefva riktning i skaldekonsten, så framträdde denna protest än uppenbarare och mera direkt hos Runeberg. År 1829 uppträdde en dittills obemärkt Finsk yngling med en samling af dikter, intressant, utom för mycket annat, äfven för den egendomliga, den tiden i Svensk meter förut ohörda ton, hvilken mer och mer arbetade sig fram till sjelfständig klarhet deri. De första sångerna i denna samling voro osjelfständiga, de erinra om Franzén, om Choræus, om Atterbom, ja till och med om Tegnér*)Der förgäten jag satt» etc sidd. 46–49 i första delen af Runebergs dikter erinrar om Tegnérs solsång., och Stagneliska lidanden sucka i »Svartsjukans Rätter». Men i »Idyll och Epigram» anslog Runeberg en ny lott, hvilken han sedan fasthöll och utförde. Ursprungligen tillhörde den de Slaviska nationernas folkpoesi, med hvilken den Finska folksången är vida närmare befryndad, än med den Germaniska. Men i det Rbg gjorde denna tonart till sin och på ett egendomligt sätt genomförde den, med allt mera Finska tendenser, vände han sig på samma gång allt skarpare emot den Tegneriska skolan i Sverige, såsom den för all folkpoesi främmande, sökta, flärdfulla, ordpråliga. Att han gjorde detta direkt och med besked, på fullt alfvare, utan considerationer, minnas vi af 1832 och 1833 års Morgonblad. Hela Rbgs sednare verksamhet är en fortfarande protest mot den bestående poetiska skolan i Sverige. Ty detta är Rbgs betydelse i den Svenska literaturen, att han söker återföra dikten till det rent menskliga, till folkpoesins enkla, episka lugn. I så måtto aflägsnar han sig likväl från det Svenska lynnet, som alltid varit i grunden af lyrisk natur, och sluter sig till det Finska och Slaviska folktycket, som älskar den episka sjelftillräckligheten framför allt. Man bör dock göra Svenskarna den rättvisa, att, så mycket de än harmades öfver Rbgs direkta anfall på deras literatur 1832, så redobogna voro de likväl att erkänna hans förtjenster som sjelfständig skald. De gjorde fordom Franzén samma rättvisa, ehuru han ingalunda var så klassisk i andan af sina verk, som hans samtid fordrade. Annat har Almqvist fått röna, när han stigit ett steg framom sin tid, ty, ej nöjd med egna hjerteutgjutelser, reproducerar man med en viss genomskinande glädje utländska förkastelsedomar öfver den man, som jemte Rbg verksammast arbetat på att gifva Svenska vitterheten hvad den i dess yngsta skick ej äger: en kärna och en framtid**)Svenska Biet har tvenne gånger från en Berliner tidning reproducerat de enfaldigaste och faddaste omdömen om Tintomara..
5 De nationellt Finska tendenser, hvilka hos Runeberg stå i nära samband med hans förkärlek för den genuina folkpoesin, hafva sedan mångfaldigt uttalat sig i hans verk, ej mindre i valet af detaljerna, än i tycket öfver det hela. Framför oss ligger Tredje Häftet af Runebergs Dikter, Borgå hos Widerholm på A. C. Öhmans förlag 1843, 130 sidd. 8:vo. Vi skulle orätt bedömma dess innehåll, om vi betraktade det såsom de yngsta skapelserna af skaldens penna. Lik hvarje sann konstnär, måste Rbg gå framåt i sångens ädla, ljufva värf, och han har gjort det. Han var i Elgskyttarne ej mera densamme som i Svartsjukans Rätter, i Nadeschda ej fullt sig lik, sådan han var i Hanna och Julqvällen, och i nästa större verk, i den mycket lofvande »Kung Fjalar», synes skalden åter hafva stigit, fulländats. Ej tale vi här egentligen om värdet, utan om en ny uppenbarelse af en verksam andes rikedom. Tredje häftet|44 3| innehåller mindre dikter, till större delen från tidigare perioder af Rbgs verksamhet, förut kringströdda i tidningar, förutom en och annan hittills obekant. »Molnets Broder», en saga så varm och fosterländsk, som endast Perhodikten ljudit förr, begynner samlingen. Små stycken följa. Älskeligast synas oss bland dem »Den döende Krigarn», »Den Hemkommande», »Den Öfvergifna» och »Målaren». Nio legender i bunden stil, de fem första bearbetningar efter Kosegarten, följa derpå. Legenderna äro Christendomens barndomsdrömmar, ljufva episka dikter om den eviga andens segrande allmakt i menniskohjertat och naturen. Hela Rbgs verldsåskådning drages ditåt; ej under att han berättar sådant så varmt och skönt. I »Bönen» uttalar sig likväl en verkhelighet samt i »Kyrkan» och i »Chrysanthos» en naturdyrkan, som ej torde tillhöra den ursprungliga, den första christliga legenden. Samma idealiserande, älskande blick öfver lifvet och naturen genomstrålar »Den gamle Trädgårdsmästarens Bref», hvilka sluta denna samling och hvilka, sjelfva af polemiskt syfte, på sin tid framkallade en hetsig polemik från förfäktarne af den gamla läran om verldens affall från det gudomliga och försänkning i synd och förgänglighet. Vi skola måhända framdeles återkomma till dessa för tidens vigtigaste stridsfrågor märkeliga bref.
6 Tredje häftet af Runebergs dikter är således ej att betrakta såsom någon ny och betydelsefull skapelse af den lyra, hvilken vi redan vant oss att tilltro så mycket; det har fastmera, relativt till skaldens större arbeten, kommit nog sent i dagen. Men kär och välkommen är äfven denna nya krans af förgångna vårars blommor; vi skola sammanknyta den med de förra och fägna oss åt dess doft, som, frisk och ren, utbreder sin vällukt hvarhelst ett Finskt hjerta slår och en Svensk tunga talar i Suomi.