Notisen/artikeln ingår i HT 25/11 1854:|92 3|

Musik.

Ny aria ur »Kung Carls Jagt».konsekvensändrat/normaliserat

1 I de dagar när så stora händelser störta öfver hvarandra, kan det synas förmätet att upplifva en hågkomst från fredens och sångens lugnare tider. Kanske skall ändå någon, kanske skola flera af våra läsare i Helsingfors erinra sig operan »Kung Carls Jagt»,konsekvensändrat/normaliserat som gafs här om våren 1852 och gafs med så vackert intresse, så varm och outtröttlig välvilja af 96 medverkande sångare, sångerskor och orkester-amatörer, blommor af den finska hufvudstadens bildade ungdom vid den tiden.

2 Kanske skall också någon med glädje erfara, att mästarehanden som diktat detta första stora musikverk i Finland, icke sedan dess varit overksam; att han fastmera med sällsynt ståndaktighet åter genomgått sitt arbete, blad för blad, not för not, för att jemna dess brister, besegra dess svårigheter och, särdeles uti instrumenteringen, nedlägga der hela den rika skapande och ordnande kraften af sin musikaliska genius.

3 Vi säga ståndaktighet – ty ehuru Hr Pacius säkert vet fullt uppskatta det verkligen kärleksfulla erkännande hans kompositioner vunnit i Finland, bör man ej tro att han på alla håll varit i fara att bortskämmas af för mycken medgång. Det fordras i sanning ett icke vanligt mod, förenadt med en stor sjelfförsakelse, för att under våra musikaliska förhållanden, – utestängd från de lifvande intryck, dem en kompositör i andra länder hämtar ur sin omgifning – kämpande med alla mödorna af bristfälliga resurser i utförandet – likväl stadigt tro på en framtid för musiken i Finland och offra sin andes yppersta kraft på ett verk, hvarom man kan förutse, att det väl föga i vår tid kan fullständigt utföras här. Arkitekten har med yttersta omsorg tecknat sin sköna byggnad på papperet; skall han väl någonsin se dess smärta kolonner resas i marmor eller dess hvälfda dôme höja sin hjessa mot den blåa aftonhimmelen?

4 Men som sagdt, Hr Pacius har det oaktadt fulländat sitt verk på egen hand. Vid sitt första uppträdande har det saknat större och mera framstående solopartier, ehuru de från början legat i styckets plan. Dessa äro efteråt skrifna och, som man bör hoppas, icke pålappade onödiga sirater, utan otvunget vexande ut ur karakter och situation. Färdiga äro tvenne större arior, en för drottningen och en för Leonora; den tredje, en aria för Gyllenstjerna, är komponerad, men icke godkänd af kompositören sjelf.

5 Anledningen till dessa rader är närmast den, att Fröken In de Bétou vid sin konsert nästa tisdag sjunger, bland annat, Leonoras aria, som äfven för de fleste af Hr Pacii vänner är en ny bekantskap. Beklagligen äro de instrumentala resurserna äfven med ett och annat biträde af förtjenst, i detta ögonblick bristfälligare än någonsin, och man kan således ej vänta att ackompagnementet, der Hr Pacius vanligen förstår att inlägga en så fulländad instrumentering, skall motsvara kompositörens mening.

6 Då dramatisk musik ej fullt senteras, om man ej känner situationen och orden, anse vi oss böra nämna, att arian förekommer i slutet af andra aktens första tablå, der Leonora, efter att ha upptäckt den nattliga sammansvärjningen i Kastelholms ruiner, ensam lemnad, darrar för medvetandet af ett brott, hvilket hon, en värnlös flicka, känner sig alltför svag att utan högre bistånd tillintetgöra. Orden, musikens underlag, lyda som följer:

O du nattens höga

Silfverklara öga,

Hulda måne, som ur slitna skyar

Ensam lugn på jordens oro ser;

Låt din milda stråle

Genom natten småle,

Sänd ditt ljus, som hopp och mod förnyar,

I den svaga flickans hjerta ner!

Ve, det är ej tid,

Mitt hjerta, att bäfva!

Fara och strid

Kring kungens hufvud sväfva.

Hör det, du mur,

Som störtar i ruiner!

Hör det, natur,

Som vildt i stormen hviner!

Himlarna stå i brand!

Sveket har snärjt sitt band!

Brottet har sträckt sin hand

Mot din krona, din krona, min kung,

Min kung, mitt land!

Står du ej opp

Ur dessa murars grafvar,

Hjeltars tropp

Med dina multna grafvar?

Förtro ej din vakt

Åt dessa svaga armar!

Säg mig en makt,

Som nådigt sig förbarmar!

Värnlös till dig

I nattens tysta timma

Går jag min stig,

När stjernoma de glimma.

Murarna svara ej!

Grafvarna öppnas ej!

Hjeltarne vakna ej!

Ack, allena, allena, allena jag står ...

0 nej ...

Du odödligt höga

Starka Allmakts öga,

Du som genom natt och storm och öden

Saligt lugn på jordens oro ser,

Låt din milda stråle

Genom natten småle,

Sänd ditt ljus, som styrka ger i nöden,

I den svaga flickans hjerta ner!

Se, dagen randas,

Naturen andas,

Och hoppet blandas

I orons brand.

Upp! De förkläddas

Graf skall bäddas,

Men du skall räddas.

Mitt fosterland!