1 För att recensera böcker, är väl ingenting billigare än att man läser dem dessförinnan, ehuruväl ryktet påstår att sådant icke alltid sker. För att åter läsa, t. ex. romanen behöfves tid, och för att åter ha god tid, bör man ej ha annat att göra. Se der, värdaste läsare, i korthet orsaken, hvarföre samtliga tidningsredaktioner i landet, H:fors Tidn:s icke undantagen, alltför knapphändigt redogöra för den vexande massan af nya böcker. De som häri landet läsa, de bry sig icke om att skrifva, och de som skrifva, de hinna åter alltför litet läsa. Landets enda literaturblad vördsamligen undantaget.
2 Vi skulle dock alltför mycket missbruka detta häfdvunna privilegium på knapphändiga literaturnotiser, om vi totalt förbisåge en författare, som inom Sveriges nyaste sköna literatur i flere afseenden intar ett utmärkt rum. August Blanche uppträdde, om vi ej misstage oss, först som medarbetare i tidningen Freja, der, under bladets välmaktsdagar 1841, 42, flere artiklar af hans hand vitna om mycken humor, ledig stil och god observationsförmåga. Det var vid denna tid hans namn erhöll en mindre lycklig ryktbarhet i den skandalösa tvisten med Almqvist, en händelse, hvilken snart skulle råkat i välförtjent glömska, derest icke Svenska Biet med exempellös frenesi idislat densama i åratal. En då också utgifven novell af Blanche, »Sara Widebäck»,konsekvensändrat/normaliserat utgörande en ytterligare fortsättning af Snellmans »Fortsättning af Det Går An»,konsekvensändrat/normaliserat men vida underlägsen denna, röjer mera en imitation af franska skolans rys-, gräs- och fasligheter, än en sjelfständig uppfattning af den sedliga idé skriften gällde. Det var egentligen genom sina dramatiska arbeten (det första var »Positivhalaren») Blanche vunnit en förtjent ryktbarhet såsom den, hvilken först med framgång fört den svenska samtiden på skådebanan. Hans sednare arbeten i denna väg, »Magister Bläckstadius»,konsekvensändrat/normaliserat »Rika Morbror»,konsekvensändrat/normaliserat »Stockholm, Vesterås och Upsala»,konsekvensändrat/normaliserat »Läkaren» m. fl. vitna om stigande förmåga, studium och insigt i scenens fordringar. Blanches dramatiska förtjenster hafva skaffat honom en plats som Kongl. theaterns literatör, i hvilken egenskap han äger att för theaterns behof dels författa originaler, dels, och naturligtvis för det mesta, för densamas behof, bearbeta utländska theaterstycken.
3 Som författare i berättande stil har Blanche utgifvit »Jernbäraren»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken står lika mycket öfver »Sara Widebäck»,konsekvensändrat/normaliserat som den står under hans nyare roman »Vålnaden».konsekvensändrat/normaliserat Också häruti röjer sig således ett framskridande, som förtjenar att med beröm anmärkas.
4 Hvad som utmärker Blanches författareskap och som gjort dess framgång, är en särdeles lycklig förmåga att|89 3| uppfatta enskilda partier af folk- och samhällslifvet, pikanta karaktersdrag, originela situationer, att gruppera dem i lefvande bilder och låta dem tala verklighetens eget språk. Som genremålare står han till Wetterberg som minuthandlaren till grossören; men i de miniatyrbilder han bjuder läsaren är färgläggningen fullt lika trogen som dennes, detaljerna deremot med mera omsorg utarbetade. Exempelvis må nämnas de Stockholmska mysterier, der »Vålnaden» står ungefär på samma fält som Wetterbergs »Får Gå».konsekvensändrat/normaliserat Den sednare målar Stockholms hamnbusar och öfriga utskum med fruktansvärd sanning. Men han stadnar icke dervid, han kastar sin spejareblick till Sveriges hela fångpersonal och man erinrar sig hvarje ögonblick att hans hjeltar representera något mer än sig sjelfva. »Vålnaden» deremot nöjer sig med en enda lösryckt grupp: tiggarpatronessan madam Solberg med anhang, och drager kring denna tafla en begränsande ram. Konturerna af denna grupp äro, om möjligt, bestämdare, säkrare dragna än sjelfva Wetterbergs; men från den går man öfver till en annan, som endast tillfälligt dermed sammanhänger, och hela intrycket af gruppen blir endast det af en lifligt framställd episod.
5 Detta uppfattningssätt måste således alltid blifva till en viss grad episodiskt, och helhetens, den nödvändiga utvecklingens förtjenst saknar Blanche i både theaterstycken och romaner. I lustspelet märkes sådant mindre; ögonblickets löjen låta ej binda sig af dramens stränga logik, och det är derföre vi våge anse »Rika Morbror» som ett i sitt slag fulländadt stycke. I »Läkaren» deremot röjer sig svagheten i komposition och ensemble mera, i samma mån som intrigen fått en bredare basis och dramen framträder med större anspråk. Personerna i stycket framstå som biografiska skizzer, icke som karakterer i dramatisk mening, och hela pjesen qvarlemnar intrycket af en mängd pikanta och intagande grupper, men icke af ett genomfördt, ett sig sjelf troget konstverk.
6 I »Vålnaden»,konsekvensändrat/normaliserat det sednaste arbete vi haft tillfälle att läsa af Blanche, yppa sig hans svaga och starka sidor likaledes i större skala, på samma gång som den förra novellen här uppträder som fullvuxen roman. Som helt betraktad, haltar Vålnaden på båda fötterna. Handlingens trådar ledas af tvenne demoniska varelser: Stenfjäll, den uppbrunne och dock obegripligen fjolligt kringströfvande, samt Svärdfelt, den rike baronen och aristokraten, som fått i sitt hufvud att per fas et nefas dels mörda, dels gifta sig till egodelar, hvilka knappt den mest romantiska enfald kan anse vara att vinna på det sättet. Förgäfves skulle man således i bottenoriginal: dotten på handlingen söka ett menskligt motiv, ty de hvilka förf. velat uppställa: hämden hos Stenfjäll, girigheten hos Svärdfelt, stöta till den grad hufvudet mot väggen, att man måste anse dem vara tillkomna blott och bart som nödhjälp, för att sammanhålla det hela. Dessa ledtrådar hålla då för ingen del profvet, och likväl, om de borttagas, faller det hela i stycken. Det är i sjelfva verket ett öde, som drabbar hela »Vålnadens» intrig, ty ingen af de öfriga personerna visar sig mäktig att kring sig som medelpunkt gruppera de der hvarandra korsande intressena.
7 Man skulle knappt tro att en roman, så bristfällig i komposition som »Vålnaden»,konsekvensändrat/normaliserat likväl vore så läsbar och underhållande, ja på sina ställen så mästerligt målande, som den verkligen är. Motsägelsen förklaras af det ofvan anmärkta. En stor mängd grupper, glänsande af lif och färg, röra sig här om hvarandra. Eldsvådan med sina nattscener, poliskammarn med sina barska förhör, tjufgömerskans kyffe, den friherrliga egendomen med sina folkfester, men isynnerhet lycksriddaren Roos' mångfaldiga äfventyr, alla äro målade med den bjertaste kolorit. I uppfinningen af situationer är Blanche särdeles lycklig: Roos i nattrock, inkrypande från taket af ett femvåningshus in i en vindskupa, bebodd af hans värsta fiende, och der projekterande kusinskål med värdinnan, är en af dessa befängdt humoristiska situationer, som aldrig förfela sitt intryck på läsarens skrattmuskler. En icke mindre lustig skildring är den (verkligen passerade) lurendrejeri-historien med excellensen Hummerhjelms lik. Samme Roos är ock bokens bäst genomförda karakter; de flesta öfriga äro svagare hållna, dock utmärka sig Assessor Levander och gatpojken Olle. Flera, såsom den till gosse förklädda Rosalie Svärdfelt, äro tvärt afbrutna. Tre episoder af så mycket högre förtjenst, som de äro hämtade ur verkligheten, bidraga till intresset af denna roman: spelaren Arngrén i sin välmakt och sitt förfall, skalden Stagnelius återseende sin drömbild Amanda och Emelie Högqvist som barn deklamerande ett stycke vers. Alla dessa äro förträffligt utförda.
8 »Vålnaden» är då, i vår tanke, med alla sina brister, ett af de läsvärdare alsterna af Sveriges nu så frodiga sköna literatur, och dess författare har genom den visat sin förmåga att med framgång röra sig på ett fält äfven utom dramatiken, der hans rykte skördat sina bästa triumfer.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Blanche och hans roman Vålnaden.
1 För att recensera böcker, är väl ingenting billigare än att man läser dem dessförinnan, ehuruväl ryktet påstår att sådant icke alltid sker. För att åter läsa, t. ex. romanen behöfves tid, och för att åter ha god tid, bör man ej ha annat att göra. Se der, värdaste läsare, i korthet orsaken, hvarföre samtliga tidningsredaktioner i landet, H:fors Tidn:s icke undantagen, alltför knapphändigt redogöra för den vexande massan af nya böcker. De som häri landet läsa, de bry sig icke om att skrifva, och de som skrifva, de hinna åter alltför litet läsa. Landets enda literaturblad vördsamligen undantaget.
2 Vi skulle dock alltför mycket missbruka detta häfdvunna privilegium på knapphändiga literaturnotiser, om vi totalt förbisåge en författare, som inom Sveriges nyaste sköna literatur i flere afseenden intar ett utmärkt rum. August Blanche uppträdde, om vi ej misstage oss, först som medarbetare i tidningen Freja, der, under bladets välmaktsdagar 1841, 42, flere artiklar af hans hand vitna om mycken humor, ledig stil och god observationsförmåga. Det var vid denna tid hans namn erhöll en mindre lycklig ryktbarhet i den skandalösa tvisten med Almqvist, en händelse, hvilken snart skulle råkat i välförtjent glömska, derest icke Svenska Biet med exempellös frenesi idislat densama i åratal. En då också utgifven novell af Blanche, »Sara Widebäck»,konsekvensändrat/normaliserat utgörande en ytterligare fortsättning af Snellmans »Fortsättning af Det Går An»,konsekvensändrat/normaliserat men vida underlägsen denna, röjer mera en imitation af franska skolans rys-, gräs- och fasligheter, än en sjelfständig uppfattning af den sedliga idé skriften gällde. Det var egentligen genom sina dramatiska arbeten (det första var »Positivhalaren») Blanche vunnit en förtjent ryktbarhet såsom den, hvilken först med framgång fört den svenska samtiden på skådebanan. Hans sednare arbeten i denna väg, »Magister Bläckstadius»,konsekvensändrat/normaliserat »Rika Morbror»,konsekvensändrat/normaliserat »Stockholm, Vesterås och Upsala»,konsekvensändrat/normaliserat »Läkaren» m. fl. vitna om stigande förmåga, studium och insigt i scenens fordringar. Blanches dramatiska förtjenster hafva skaffat honom en plats som Kongl. theaterns literatör, i hvilken egenskap han äger att för theaterns behof dels författa originaler, dels, och naturligtvis för det mesta, för densamas behof, bearbeta utländska theaterstycken.
3 Som författare i berättande stil har Blanche utgifvit »Jernbäraren»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken står lika mycket öfver »Sara Widebäck»,konsekvensändrat/normaliserat som den står under hans nyare roman »Vålnaden».konsekvensändrat/normaliserat Också häruti röjer sig således ett framskridande, som förtjenar att med beröm anmärkas.
4 Hvad som utmärker Blanches författareskap och som gjort dess framgång, är en särdeles lycklig förmåga att|89 3| uppfatta enskilda partier af folk- och samhällslifvet, pikanta karaktersdrag, originela situationer, att gruppera dem i lefvande bilder och låta dem tala verklighetens eget språk. Som genremålare står han till Wetterberg som minuthandlaren till grossören; men i de miniatyrbilder han bjuder läsaren är färgläggningen fullt lika trogen som dennes, detaljerna deremot med mera omsorg utarbetade. Exempelvis må nämnas de Stockholmska mysterier, der »Vålnaden» står ungefär på samma fält som Wetterbergs »Får Gå».konsekvensändrat/normaliserat Den sednare målar Stockholms hamnbusar och öfriga utskum med fruktansvärd sanning. Men han stadnar icke dervid, han kastar sin spejareblick till Sveriges hela fångpersonal och man erinrar sig hvarje ögonblick att hans hjeltar representera något mer än sig sjelfva. »Vålnaden» deremot nöjer sig med en enda lösryckt grupp: tiggarpatronessan madam Solberg med anhang, och drager kring denna tafla en begränsande ram. Konturerna af denna grupp äro, om möjligt, bestämdare, säkrare dragna än sjelfva Wetterbergs; men från den går man öfver till en annan, som endast tillfälligt dermed sammanhänger, och hela intrycket af gruppen blir endast det af en lifligt framställd episod.
5 Detta uppfattningssätt måste således alltid blifva till en viss grad episodiskt, och helhetens, den nödvändiga utvecklingens förtjenst saknar Blanche i både theaterstycken och romaner. I lustspelet märkes sådant mindre; ögonblickets löjen låta ej binda sig af dramens stränga logik, och det är derföre vi våge anse »Rika Morbror» som ett i sitt slag fulländadt stycke. I »Läkaren» deremot röjer sig svagheten i komposition och ensemble mera, i samma mån som intrigen fått en bredare basis och dramen framträder med större anspråk. Personerna i stycket framstå som biografiska skizzer, icke som karakterer i dramatisk mening, och hela pjesen qvarlemnar intrycket af en mängd pikanta och intagande grupper, men icke af ett genomfördt, ett sig sjelf troget konstverk.
6 I »Vålnaden»,konsekvensändrat/normaliserat det sednaste arbete vi haft tillfälle att läsa af Blanche, yppa sig hans svaga och starka sidor likaledes i större skala, på samma gång som den förra novellen här uppträder som fullvuxen roman. Som helt betraktad, haltar Vålnaden på båda fötterna. Handlingens trådar ledas af tvenne demoniska varelser: Stenfjäll, den uppbrunne och dock obegripligen fjolligt kringströfvande, samt Svärdfelt, den rike baronen och aristokraten, som fått i sitt hufvud att per fas et nefas dels mörda, dels gifta sig till egodelar, hvilka knappt den mest romantiska enfald kan anse vara att vinna på det sättet. Förgäfves skulle man således i bottenoriginal: dotten på handlingen söka ett menskligt motiv, ty de hvilka förf. velat uppställa: hämden hos Stenfjäll, girigheten hos Svärdfelt, stöta till den grad hufvudet mot väggen, att man måste anse dem vara tillkomna blott och bart som nödhjälp, för att sammanhålla det hela. Dessa ledtrådar hålla då för ingen del profvet, och likväl, om de borttagas, faller det hela i stycken. Det är i sjelfva verket ett öde, som drabbar hela »Vålnadens» intrig, ty ingen af de öfriga personerna visar sig mäktig att kring sig som medelpunkt gruppera de der hvarandra korsande intressena.
7 Man skulle knappt tro att en roman, så bristfällig i komposition som »Vålnaden»,konsekvensändrat/normaliserat likväl vore så läsbar och underhållande, ja på sina ställen så mästerligt målande, som den verkligen är. Motsägelsen förklaras af det ofvan anmärkta. En stor mängd grupper, glänsande af lif och färg, röra sig här om hvarandra. Eldsvådan med sina nattscener, poliskammarn med sina barska förhör, tjufgömerskans kyffe, den friherrliga egendomen med sina folkfester, men isynnerhet lycksriddaren Roos' mångfaldiga äfventyr, alla äro målade med den bjertaste kolorit. I uppfinningen af situationer är Blanche särdeles lycklig: Roos i nattrock, inkrypande från taket af ett femvåningshus in i en vindskupa, bebodd af hans värsta fiende, och der projekterande kusinskål med värdinnan, är en af dessa befängdt humoristiska situationer, som aldrig förfela sitt intryck på läsarens skrattmuskler. En icke mindre lustig skildring är den (verkligen passerade) lurendrejeri-historien med excellensen Hummerhjelms lik. Samme Roos är ock bokens bäst genomförda karakter; de flesta öfriga äro svagare hållna, dock utmärka sig Assessor Levander och gatpojken Olle. Flera, såsom den till gosse förklädda Rosalie Svärdfelt, äro tvärt afbrutna. Tre episoder af så mycket högre förtjenst, som de äro hämtade ur verkligheten, bidraga till intresset af denna roman: spelaren Arngrén i sin välmakt och sitt förfall, skalden Stagnelius återseende sin drömbild Amanda och Emelie Högqvist som barn deklamerande ett stycke vers. Alla dessa äro förträffligt utförda.
8 »Vålnaden» är då, i vår tanke, med alla sina brister, ett af de läsvärdare alsterna af Sveriges nu så frodiga sköna literatur, och dess författare har genom den visat sin förmåga att med framgång röra sig på ett fält äfven utom dramatiken, der hans rykte skördat sina bästa triumfer.