III. Det Landet Victoria

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 17/2 1844:|13 1|

3. Det Landet Victoria*)Se N:o 5. Den andra getingen har blifvit den tredje derigenom, att undertiden en af svärmen insamlade den lilla mythen om Debet och Credit ur lifvets stora örtagård.

1 När sju dagar voro förlidne, återkom getingen, som jag hade sändt till det landet Victora sunnantill bortom hafven invid polen. Jag sade till honom: förtälj hur det var.

2 Han sade: jag har varit i segrens land, och det är så, der har framtiden segrat. Det landet var intill begynnelsen af denna nyaste tid en ofantelig ödemark, der den djupa snön aldrig smälte, der isen ej upphörde att glimma på bergstopparna, der döden uppslukat lifvet och blott de hvita björnarna stundom stirrade stinnt mot midnattssolen i söderns ljusa December. Då torkan tog verlden innantill och utantill, då hafven började ånga och jordskorpan af hetta remnade, då sågo solstrålarne med brinnande kärleks blickar på isbergen i Victorialandet. Deraf blefvo bergen fruktsama och födde sjöar och sjöarna födde öar och öarna födde örter och träd, deraf ljufliga parker uppstodo, dit det bästa på jorden flyktade undan torkan och bildade en ny verld. Ty allt lefvande som der blef inhemskt, det fick en ny art och ett nytt sätt att lefva. Det såg i begynnelsen ut som ett helt nytt slägte och den frågan låg nära: är det gamla som om det aldrig varit, och finnes då ingen historie mera?

3 Men snart blef det klart, att liksom den förgångna vexten åter lefver upp ur sitt frö till en ny, så hade det afdöda slägtet här kommit till lif igen, fast på ett annat sätt, ty i annan jordmån skickar sig samma vext annorlunda. I detta landet har nu allt blifvit förandligadt, förallmänneligadt, så att alla vilkorliga skrankor och band fallit bort af sig sjelfva, i thy att historiens tvångsmakter slukat hvarandra och vuxit ut till gränslösa, ofattliga andeväsenden. I så måtto är allt nytt, att doften har blifvit sjelfva blomman, instinkten djuret och anden menniskan.

4 Här finnes ingen synlig kyrka, dogmerna hafva bortfallit, blott tron, hoppet och kärleken quarstå och regera andligen, men läras ej ur bok och deras namn vet ingen, fast deras väsen genomtränger alla.

5 Här finnes ingen stat, i den mening att skrifven lag binder och korad makt dömer eller skipar, utan lagens nödvändighet har omfamnat friheten och deraf födt en|13 2| rättvisa, som icke behöfver band, dom eller tvång, emedan hon städse vill det hon skall.

6 Här finnes ingen familj, i den mening att fader, moder och barn skulle hafva sitt för sig och gifva åt andra blott hvad som kan finnas öfverlopps af deras inbördes kärlek. Ty alla älska hvarandra lika.

7 Här finnes intet folk för sig, sedan staten och familjen bortfallit, utan alla äro ett, för slägtets skull, och likväl fria personligheter, för artens skull.

8 Här finnes ej heller någon enskild egendom, ej för det att staten tagit allas, ty staten finnes ej; utan emedan allt tillhör alla. Hvems egendom är ljuset, luften, värmet? Och dock ägas de af alla på denna jord.

9 Här finnes slutligen ej heller vetenskap och konst såsom skilda för sig, ty sanning och skönhet, ljus och färg, förmäla sig i solglans, och veta, känna och vilja äro evinnerligen ett.

10 Jag sade till getingen: hvad är detta för ett underligt Utopien, der ingen form respekteras mer? Upphäfvas ej med gränserna sjelfva rummet och med formerna sjelfva väsendet? Hvar finnes stridens moment i utvecklingen och hvar fullkomningens hopp i fjerran?

11 Sade getingen: detta är drömmarnas land. De sträcka ut sin famn efter jordisk verklighet; likt Tantalus, hungra och törsta de i öfverflödet, ty frukterna böja sig undan och vatnet viker. Det är deras gräns och form, att de afkasta vilkorliga band och bestämma sig sjelfva ur sig; det är deras strid, att de måste förverkliga sig, och deras frihet ligger i nödvändigheten att vara till, för att kunna vara.

12 Jag sade: har icke historien redan tagit alla sina bestämningar ur sig, familjen ur naturdriften, staten ur familjen, lagen ur staten, egendomen ur lagen o. s. v.?

13 Sade getingen: ja, men vilkorligt; och allt vilkorligt måste bort utan nåd. Sanningen flyr ur fängelset. Hvem kan taga solskenet i sin hand och säga: jag håller det? Historiens band skola upphäfva och förandliga sig sjelfva. Victoria landet låg förstelnadt i bojor af is; men sol sken och af is blef vatten; det var redan en andligare boja. Af vatten blef dimma; det var åter bättre och lättare. Af dimma blef sedan klar luft och ljus; deri var isen förandligad. Men under denna utveckling sträfvade elementerna tillika att försinnliga sig; deraf uppstodo gröna öar, sköna lunder och parker. Äfven dessa skola dofta bort en dag; så skall allt vara ljust som en klar morgonväkt.

14 Jag sade: det der begriper ingen. Men ett säger jag: icke ville jag bo i detta segerland, ty jag är menniska och kan ej äta luft, ej kläda mig med solsken. Det der allt är skenfager dårskap, väderspända hjernors svassande luftridter.

15 Sade getingen: somt kan ej begripas utan att upplefvas; dårskap är allt som går utöfver reglorna. Men hvad, om nu reglorna vuxit ut, så att de brustit i gränsfogningarnatryckvarians: gränsföraningarna och en ny tid börjar inströmma genom det brustna? Der satt en gammal man vid Urdar floden i segerlandet; han underviste mig om hvad jag nu sagt och lade dertill detta: Torkan, som nu betager verlden, är kommen liknelsevis. Dermed betecknas, huruledes andens makt öfver verlden nu vuxit så stark, att det gamla, historiskt vilkorliga börjar dofta bort och försvinna, såsom af stor hetta och brist på lefvande vatten. Men deremot hägra drömmarna om en framtid på Victoria landets kuster, – och dermed är ännu icke sagdt, att de der förverkligat sig eller blifvit mer än drömmar blott. Förstår du nu?

16 Jag log och sade: drömmar som strömmar, min vän! Lägg detta till vår öfriga makulatur.

 

 

  1. *)Se N:o 5. Den andra getingen har blifvit den tredje derigenom, att undertiden en af svärmen insamlade den lilla mythen om Debet och Credit ur lifvets stora örtagård.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil