Axel Gabriel Ingelius †

Notisen/artikeln ingår i Åbo Underrättelser 7/3 1868:|29 2|

1 – Axel Gabriel Ingelius †. Ett sorgligt budskap har blifvit oss meddeladt ifrån Nystad. Detta budskap lyder sålunda: »Måndagen den 2 dennes inträffade här den olyckshändelsen, att filosofiemagistern Axel Gabriel Ingelius, hvilken på eftermiddagen besökt en i närheten af denna stad befintlig egendom, vid återfärden förvillade sig från rätta vägen och omkom i den djupa snön, der hans lik återfanns först den 4 ungefär 20 steg från landsvägen af en mansperson, som passerade denna väg.»

2 Den aflidne hade någon dag i slutet af sista veckan begifvit sig till Nystad i uppgifven afsigt att der gifva en konsert.

3 A. G. Ingelius var född den 27 okt. 1822, blef student den 19 okt. 1839, filosofiekandidat d. 9 juni 1843 och promoverad filos. magister den 21 juni 1844. Något år sednare sökte Ingelius docentur i grekiska, men afhandlingen underkändes. Sedermera vistades den aflidne nästan oafbrutet i Åbo, lifnärande sig ömsom såsom skollärare, publicist, novellförfattare, kompositör, konsertgifvare, etc. etc.

4 I början af 1850-talet ingick Ingelius äktenskap. Efter hans hustrus död för ett par år sedan upptogos barnen, till antalet fem, af några familjer i denna stad. Sjelf tillbragte han efter denna smärtfulla förlust ett för det mesta hemlöst och oroligt lif.

5 Hvarken hans literära eller musikaliska arbeten ha blifvit fullt uppskattade, och orsaken dertill är dels en sväfvande form, som blott sällan frambragte klara intryck, dels den störande inverkan af förf:s egen regellösa personlighet. Det oaktadt skall en annan tid, som icke mera ser guldet inhöljdt i slagg, igenkänna i dessa arbeten utomordentliga spillror af ett brustet snille. Detta är redan fallet med några af hans literära försök; en bana, på hvilken han nödtvungen kastades in, utan att der känna sig fullt hemma. Med sina luftiga gestalter, sina ofta fina, men dimmiga konturer och alla de fantasins pojkstreck, som der tumla om hvarandra, äro A. G. Ingelii noveller ett slags tonmålningar i berättande form, och genom dem alla går samma vemodiga grundton af en begåfvad ande, som förfelat sitt mål. – A. G. I:i kallelse var musiken, hans rätta bana kompositionen. Dertill hade han af naturen fått tonsinne, fantasi och den numera allt sällsyntare förmågan att skapa melodier – rika gåfvor, som för att bringas till mognad hade behöft grundliga studier. Dessa fattades. En fiolspelare, en pianist, kan stundom bryta sig väg genom oblida förhållanden; en medellös skolgosse, född till tondiktare, har i detta land sällan andra utvägar, än att på egen hand söka arbeta sig in i sitt lifs uppgift. A. G. I. blef, som så mången annan, autodidakt, och när man på egen hand eröfrat nya verldar, kommer man lätt att öfverskatta sin egen förmåga. Utan fäste i karakteren och utan framgång på de banor, som här gifva bröd, blef A. G. I. musikens Lidner i Finland, en vilsegången ande, som i det smärtfulla medvetandet af att hafva förfelat sitt lifs uppgift, fann ett slags tröst i att trotsa alla vanliga reglor för sederna, konsten och umgängeslifvet. Och dock hände ända till sednaste tid, att ur djupet af den dy, i hvilken denna brutna ande nedsänkte sig, ännu ofta en ton af den renaste skönhet framklingade, likasom för att vittna om ett förgånget bättre och erinra om andens eviga kamp i stoftet. Må de, som här endast sett den åt brist och svaghet hemfallna jordiska hyddan, icke förgäta skaldens bekanta uttryck: »Vår Herre spelar ofta sina vackra visor på en sprucken fiol.»

6 Ty efter A. G. I. lefver dock något qvar, som torde komma att lefva länge ännu, sedan klockljuden förklingat efter många af »de rättfärdige, som ingen synd hafva», och det är dessa sköna tonskapelser, som nu ligga kringströdda här och der, i stor mängd, tryckta och otryckta. Mot deras form skall väl mycket kunna anmärkas; men när engång strögodset blifvit afskildt, skola der äkta perlor qvarstå, som glädja många kommande slägten. För dessa älskeliga och melodiska visor kan det sägas vara en lycka, att deras upphofsman icke mera är till: de äro nu ogrumlade, de skola nu bättre förstås. Den A. G. I., som här stötte mot den ena och andra formen i lifvet, skall snart vara glömd; men den agis, hvars ofta sedda signatur var sammansatt af den bortsväfvande, ofulländade tongången a och giss, skall gå i renad gestalt, med sångens minne till andra tider. Hans rotlösa lif skall blifva en varning för andra på samma bana; hans graf i drifvan skall blifva en bild af – konstens öde i norden!