1 Föreställ dig, att du ror i en liten båt på en stor fjärd. Det är en afton i Augusti; den nedgående solens strålar skimra på de löfvade stränderna, på de ljusgröna uddar, de lugna vikar du lemnat. Der uppå stranden står den röda stugan med de hvita fönsterna, der dina käraste vänner bo – der är kärlek och trefnad och frid, der har ditt hjerta en hamn och ditt minne en fristad öfverallt, men bakom dig, dit du far, är det stora vida hafvet.
2 Då ser du dig plötsligt om, ty annars när man ror, ser man ständigt tillbaka mot den förflutna banan och vänder sin blinda nacke åt det tillkommande. Himlen är höljd af svarta moln, mot hvilka måsarnas hvita vingar blänka som stjernor; de flyga mot land, och det bådar storm. Hafvet är svart som en natt af himlens återsken, och långt i fjerran glimmar ett skum af begynnande vågor. Hvad skall detta betyda? Öfver de svarta vattnen börjar ett sus, så långt, att det väl aldrig hinner vår strand ... men nej, du bedrar dig; de åskor som mullra i fjerran ha länge samlat sina blixtar, och de skola kanske utbrista öfver de ljusgröna stränderna, och öfver de lugna vikarna, och sedan – sedan står din farkost på hafvet, och din lycka i hemmet, och ditt hopp, din framtid, ditt allt, det står i Guds, den allsmäktiges, starka hand.
3 Tiderna ha blifvit allvarsama. Elden härjade våra städer; man byggde dem opp, och framtiden ljusnade åter. Skördarna tvinade på våra fält; man sökte och fann sitt bröd. Sjukdom och död fördystrade våra boningar; man gaf åt de bortgångne minnets och tårarnas gärd, och man förtviflade ej. Äfven nu skall ej modet svigta; Guds allsvåldiga hägn och menniskors redliga vilja skola ej svika i pröfningens stund. Men man måste vara beredd deruppå, för att skåda framtiden rakt i ögonen. Man måste säga till sig sjelf: hvad än må komma, vi skola ej svika vårt land, vår monark, vår tro, vår heder, vårt redliga namn, våra fäders pröfvade mod och våra barns tillkommande arfvedel.
4 Så säkert är det i alla tider, att folkens framtid beror, näst Gud, af dem sjelfva.
5 Denna vinter har varit jemn och god intill sednare hälften af Februari, då tätt på hvarandra följande yrväder kastade öfver vägar och stigar ofantliga massor af snö. Isarna, ej särdeles starka, ha först i slutet af månaden betäckt Finska vikens hafsyta; ännu för kort tid sedan såg man hafvet öppet helt nära Sveaborg, och fredliga segel, som kryssade utanföre, gåfvo anledning till underbart löjliga rykten. Den 11 Febr. sågs en snöbåge, som vidskepelsen räknade bland de många krigsförebuden. Som sådana ansågos äfven de, dertill åtminstone, temligen oskyldiga vargarne, som öfverallt i landet uppträdt ovan|17 3|ligt talrikt och djerft. Tidningarna äro uppfyllda af deras och deras banemäns bedrifter.
6 Priserna på utländska varor ha ej särdeles stigit under Februari, men ej heller, som mången väntade, fallit på ryska artiklar. Saltet fortfar likväl att blifva allt dyrare och uppgår nu, äfven i sjöstäderna, till 4: 50 och deröfver. Saltlaster hemväntas öfverallt med första öppet vatten, men vägen från Livorno, Trapani, Cadiz och S:t Ybes är ganska lång. Wiborg synes vara bäst försedt, men i öfriga städer är intet öfverflöd på denna vara, af orsak att fartygen under hela förra årets seglation gingo ute på frakter och blott få kommo hem. Det var en briljant konjunktur förliden sommar och höst; månget fartyg inbragte på en och två turer sitt fulla värde i netto behållning. Några sådana år ännu, och vår sjöfart skulle blomstra herrligt opp. Ännu timras i många hamnar på nya kölar. Här på varfvet sträckes en hel rad af kölar, och den lifligaste verksamhet råder. Timmermän inkallas i massa från Österbotten och öfvergifva sina arbeten i dervarande hamnar, för att skynda hit, till Åbo och Björneborg. På Sveaborg är lif och rörelse.
7 Värfningarna till andra finska sjöekipaget fortgå, enligt nådig förordning, med mycken drift och framgång, hvartill bidrager, att under nuvarande brist i landsorterna mången arm lemnar plogen och ikläder sig matrosjackan. Det nya ekipaget lärer som stam erhålla ett kompani af det äldre, jemte flera af dettas officerare.
8 Att tidningarnas krigsnyheter från Donau och Asien med begärlighet läsas, är lätt att gissa. Utom andra intressen, är der äfven ett, som rör mången på det närmaste. Det är nemligen bekant, att mer än 1 800konsekvensändrat/normaliserat finske officerare för närvarande tjena i ryska armen, beredde att väga lif och blod i striden mot kristenhetens fiender. Många böner, många välönskningar uppsändas för dem. Deras strider, deras segrar, deras ära komma månget hjerta att klappa, som annars vore främmande för politiken. Och skulle, som redan händt, en eller annan af dessa de våra falla för sin pligt långt bort från de sina på främmande jord, så skall deras minne lefva med kärlek i landsmäns och vänners bröst, och man skall säga om dem, att de berömligen fallit, också de, för det finska namnets ära. Men de fleste af dem skola, vill Gud, en dag återvända till fäderneslandet, rika på erfarenhet som krigare och menniskor, och dessa blodiga bragder, som nu utkämpas på Donaus strand, skola en dag förtäljas hemma vid glasens glada klang eller i kretsen af makar och barn vid den förtroliga brasan om vinterqvällarna.
9 Midt under krigsryktena fortfar den fredliga vetenskapen att arbeta sitt evärdeliga samtids- och framtidsarbete. Universitetet har erhållit tre nye professorer. Det skönas vetenskap, esthetiken, har fått till sin representant en af dem, som varmast och verksamast arbetat för den redan tillförene, och lofvar att bildande och förädlande verka för konstens framtid i norden. Läkemedlenas, apothekarnes vetenskap – den som ännu för ett par menniskoåldrar tillbaka räknades bland handtverk och hade »mästare» och »gesäller» – den har nu kommit till heder och har sin egen unge och kraftfulle målsman i helsans tjenst. Slutligen ha dogmatik och moral erhållit en ny lärare i en man, hvars utgifna skrifter åt dessa håll redan länge vitsordat hans allvarliga nitälskan att låta dessa den kristliga trons grundsatser genomtränga lifvet i verk och gerning.
10 Och han, den pröfvade veteranen i den fosterländska literaturens och språkets tjenst, han den ende, som väl ej kommit oss att glömma Castrén – ty Castrén kan ej glömmas – men som värdigt och fullt kan intaga hans plats, han har försakat det lugn, som var honom så kärt, och kommit till oss med de sina, för att tjena sitt land i den krets der han kunde det bäst. Universitetets ungdom, som helsade honom med sina glada sånger, som samlades mangrannt på en fest till hans välkomst och med varma ord på det finska modersmålet tackade honom för hans försakande kärlek – hvad uttryckte den annat, än samma tillgifvenhet, samma vördnad och erkänsla, som i alla finska hjertan lefver för Kalevalas utgifvare! Hade inom dessa salar stått en samling af grånade män kring Lönnrots person – de skulle måhända ha uttryckt sig annorlunda, men de skulle ej ha tänkt annorlunda; de skulle ha varit unga i sin kärlek till den man som föryngrat vårt folk.
11 Prof. Lönnrot har börjat sina föreläsningar öfver Kalevala inför ett talrikt auditorium.
12 Två akademiska arbeten ha utkommit, båda temligen speciela. Det ena för oss in i medeltidens krönikor och färglägger taflan med romantiska skildringar af dess riddareväsende. Det andra invecklar oss i arabiskans, persiskans och turkiskans labyrinter och presenterar ett alfabet, som de fleste ej förstå mer än fåglalåt. Båda äro utförliga arbeten, det sednare ett af de digraste ock af en mindre vanlig typografisk elegans.
13 Om musiken är taladt annorstädes, och jag tillägger blott, att Hr Pacius torde i medlet af Mars gifva en konsert, hvartill flera större musikstycken, med amatörers och damers medverkan, äro under inöfning. Enligt all anledning, blir detta ett musikaliskt evenement, och med glädje ser man den högt värderade mästaren åter uppträda offentligen.
14 Finska Konstföreningens årsdag, lottning och exposition tillstunda. Man hoppas få mottaga flera bidrag af värde till den sistnämnda, och äfven lottningen torde locka till deltagande. Bland unge målande landsmän är Hr Ernst Wendelin återkommen till fäderneslandet; Hrr Löfgren, Holmberg och Ekman fortsätta sina studier i Düsseldorf. Från Åbo omtalas en ny och skön altartafla af Hr Ekman. Hr Reinberg har kommit på den lyckliga och säkert äfven lönande idén att måla finska vyer i vattfärg och stor skala (5 fot i längd och 3 i höjd) samt derefter förevisa dem som kosmorama. Början är gjord i Åbo med 10 vyer, hvaraf tre från Helsingfors, och målningarna berömmas af Åbo Und:r. I få länder finnes en original: så publik så känslig, så tacksam för allt hvad man bjuder den af fosterländskt intresse. Derpå finnas många bevis. Så mycket större blir pligten att söka motsvara denna allmänna välvilja.
15 Ett annat företag på konstens område är det redan mycket omskrifna nya theaterhuset i Helsingfors. Dess framtid är visserligen, under nuvarande förhållanden, oafgjord; likväl fortgår aktieteckningen, som det synes, med mycken framgång. Emedan många listor äro ute, kan de tecknade aktiernas antal ej uppgifvas, men troligt är att de redan gå högt.
16 Soiréerna à la Gung’l, först och med god lycka prakticerade af Hr Oeltze, upprepades i än större skala och med nya tillägg af Hr Kleineh samt fortsättas ytterligare, äfven med särskilda variationer, af Hr Nyholm på hôtel Phœnix. Tilloppet öfverallt, och särdeles hos Hr Kleineh, har varit starkt. Man får medge att nyfikenheten deri har största andelen, men jag återkommer till hvad jag nyss nämnde, att den finska publiken är en tacksam publik. Allt som i skämt eller allvar har antingen fosterlandets intresse, tillämpning för dagen eller, såsom dessa Gungl’are, åtminstone nyhetens behag, det eftersökes, det hyllas, det lönar sig. Det är förundransvärdt att spekulationen så sällan förstår att bjuda en sådan publik något nytt. Man får trösta sig dermed, att är det ondt om företagsamhet, så är det också ondt om charlataneri.
17 Mins du Beethovens pastoralsymfoni, der tonerna »rifva regn»,konsekvensändrat/normaliserat der landtfolkets dans blir allt öfverdådigare, glädjen allt högljuddare, jublet allt vildare, tills baserna hastigt brumma och man tycker sig höra stormen hvina, blixtarna hväsa och åskan majestätiskt rulla öfver det darrande himlahvalfvet?
18 Fastlagsmaskraden i societetshuset var brokig och mycket besökt, äfven af masker. Bondflickor med hängande flätor trängde sig mellan spanske riddare med stolta baretter, turbanklädde Turkar svängde helt fredligt om med herdinnor, skogsrån och en hel profkarta af domino’s, två musikkorpser omvexlade outtröttligt med de muntraste polkor, de mest lättfotade galoppader, de mest stormande valser ....
19 Dagen derpå, med måndagens ryska post, kommo nyheter af mera allvarsam art.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Helsingfors.
2.
28 Februari 1854.
1 Föreställ dig, att du ror i en liten båt på en stor fjärd. Det är en afton i Augusti; den nedgående solens strålar skimra på de löfvade stränderna, på de ljusgröna uddar, de lugna vikar du lemnat. Der uppå stranden står den röda stugan med de hvita fönsterna, der dina käraste vänner bo – der är kärlek och trefnad och frid, der har ditt hjerta en hamn och ditt minne en fristad öfverallt, men bakom dig, dit du far, är det stora vida hafvet.
2 Då ser du dig plötsligt om, ty annars när man ror, ser man ständigt tillbaka mot den förflutna banan och vänder sin blinda nacke åt det tillkommande. Himlen är höljd af svarta moln, mot hvilka måsarnas hvita vingar blänka som stjernor; de flyga mot land, och det bådar storm. Hafvet är svart som en natt af himlens återsken, och långt i fjerran glimmar ett skum af begynnande vågor. Hvad skall detta betyda? Öfver de svarta vattnen börjar ett sus, så långt, att det väl aldrig hinner vår strand ... men nej, du bedrar dig; de åskor som mullra i fjerran ha länge samlat sina blixtar, och de skola kanske utbrista öfver de ljusgröna stränderna, och öfver de lugna vikarna, och sedan – sedan står din farkost på hafvet, och din lycka i hemmet, och ditt hopp, din framtid, ditt allt, det står i Guds, den allsmäktiges, starka hand.
3 Tiderna ha blifvit allvarsama. Elden härjade våra städer; man byggde dem opp, och framtiden ljusnade åter. Skördarna tvinade på våra fält; man sökte och fann sitt bröd. Sjukdom och död fördystrade våra boningar; man gaf åt de bortgångne minnets och tårarnas gärd, och man förtviflade ej. Äfven nu skall ej modet svigta; Guds allsvåldiga hägn och menniskors redliga vilja skola ej svika i pröfningens stund. Men man måste vara beredd deruppå, för att skåda framtiden rakt i ögonen. Man måste säga till sig sjelf: hvad än må komma, vi skola ej svika vårt land, vår monark, vår tro, vår heder, vårt redliga namn, våra fäders pröfvade mod och våra barns tillkommande arfvedel.
4 Så säkert är det i alla tider, att folkens framtid beror, näst Gud, af dem sjelfva.
5 Denna vinter har varit jemn och god intill sednare hälften af Februari, då tätt på hvarandra följande yrväder kastade öfver vägar och stigar ofantliga massor af snö. Isarna, ej särdeles starka, ha först i slutet af månaden betäckt Finska vikens hafsyta; ännu för kort tid sedan såg man hafvet öppet helt nära Sveaborg, och fredliga segel, som kryssade utanföre, gåfvo anledning till underbart löjliga rykten. Den 11 Febr. sågs en snöbåge, som vidskepelsen räknade bland de många krigsförebuden. Som sådana ansågos äfven de, dertill åtminstone, temligen oskyldiga vargarne, som öfverallt i landet uppträdt ovan|17 3|ligt talrikt och djerft. Tidningarna äro uppfyllda af deras och deras banemäns bedrifter.
6 Priserna på utländska varor ha ej särdeles stigit under Februari, men ej heller, som mången väntade, fallit på ryska artiklar. Saltet fortfar likväl att blifva allt dyrare och uppgår nu, äfven i sjöstäderna, till 4: 50 och deröfver. Saltlaster hemväntas öfverallt med första öppet vatten, men vägen från Livorno, Trapani, Cadiz och S:t Ybes är ganska lång. Wiborg synes vara bäst försedt, men i öfriga städer är intet öfverflöd på denna vara, af orsak att fartygen under hela förra årets seglation gingo ute på frakter och blott få kommo hem. Det var en briljant konjunktur förliden sommar och höst; månget fartyg inbragte på en och två turer sitt fulla värde i netto behållning. Några sådana år ännu, och vår sjöfart skulle blomstra herrligt opp. Ännu timras i många hamnar på nya kölar. Här på varfvet sträckes en hel rad af kölar, och den lifligaste verksamhet råder. Timmermän inkallas i massa från Österbotten och öfvergifva sina arbeten i dervarande hamnar, för att skynda hit, till Åbo och Björneborg. På Sveaborg är lif och rörelse.
7 Värfningarna till andra finska sjöekipaget fortgå, enligt nådig förordning, med mycken drift och framgång, hvartill bidrager, att under nuvarande brist i landsorterna mången arm lemnar plogen och ikläder sig matrosjackan. Det nya ekipaget lärer som stam erhålla ett kompani af det äldre, jemte flera af dettas officerare.
8 Att tidningarnas krigsnyheter från Donau och Asien med begärlighet läsas, är lätt att gissa. Utom andra intressen, är der äfven ett, som rör mången på det närmaste. Det är nemligen bekant, att mer än 1 800konsekvensändrat/normaliserat finske officerare för närvarande tjena i ryska armen, beredde att väga lif och blod i striden mot kristenhetens fiender. Många böner, många välönskningar uppsändas för dem. Deras strider, deras segrar, deras ära komma månget hjerta att klappa, som annars vore främmande för politiken. Och skulle, som redan händt, en eller annan af dessa de våra falla för sin pligt långt bort från de sina på främmande jord, så skall deras minne lefva med kärlek i landsmäns och vänners bröst, och man skall säga om dem, att de berömligen fallit, också de, för det finska namnets ära. Men de fleste af dem skola, vill Gud, en dag återvända till fäderneslandet, rika på erfarenhet som krigare och menniskor, och dessa blodiga bragder, som nu utkämpas på Donaus strand, skola en dag förtäljas hemma vid glasens glada klang eller i kretsen af makar och barn vid den förtroliga brasan om vinterqvällarna.
9 Midt under krigsryktena fortfar den fredliga vetenskapen att arbeta sitt evärdeliga samtids- och framtidsarbete. Universitetet har erhållit tre nye professorer. Det skönas vetenskap, esthetiken, har fått till sin representant en af dem, som varmast och verksamast arbetat för den redan tillförene, och lofvar att bildande och förädlande verka för konstens framtid i norden. Läkemedlenas, apothekarnes vetenskap – den som ännu för ett par menniskoåldrar tillbaka räknades bland handtverk och hade »mästare» och »gesäller» – den har nu kommit till heder och har sin egen unge och kraftfulle målsman i helsans tjenst. Slutligen ha dogmatik och moral erhållit en ny lärare i en man, hvars utgifna skrifter åt dessa håll redan länge vitsordat hans allvarliga nitälskan att låta dessa den kristliga trons grundsatser genomtränga lifvet i verk och gerning.
10 Och han, den pröfvade veteranen i den fosterländska literaturens och språkets tjenst, han den ende, som väl ej kommit oss att glömma Castrén – ty Castrén kan ej glömmas – men som värdigt och fullt kan intaga hans plats, han har försakat det lugn, som var honom så kärt, och kommit till oss med de sina, för att tjena sitt land i den krets der han kunde det bäst. Universitetets ungdom, som helsade honom med sina glada sånger, som samlades mangrannt på en fest till hans välkomst och med varma ord på det finska modersmålet tackade honom för hans försakande kärlek – hvad uttryckte den annat, än samma tillgifvenhet, samma vördnad och erkänsla, som i alla finska hjertan lefver för Kalevalas utgifvare! Hade inom dessa salar stått en samling af grånade män kring Lönnrots person – de skulle måhända ha uttryckt sig annorlunda, men de skulle ej ha tänkt annorlunda; de skulle ha varit unga i sin kärlek till den man som föryngrat vårt folk.
11 Prof. Lönnrot har börjat sina föreläsningar öfver Kalevala inför ett talrikt auditorium.
12 Två akademiska arbeten ha utkommit, båda temligen speciela. Det ena för oss in i medeltidens krönikor och färglägger taflan med romantiska skildringar af dess riddareväsende. Det andra invecklar oss i arabiskans, persiskans och turkiskans labyrinter och presenterar ett alfabet, som de fleste ej förstå mer än fåglalåt. Båda äro utförliga arbeten, det sednare ett af de digraste ock af en mindre vanlig typografisk elegans.
13 Om musiken är taladt annorstädes, och jag tillägger blott, att Hr Pacius torde i medlet af Mars gifva en konsert, hvartill flera större musikstycken, med amatörers och damers medverkan, äro under inöfning. Enligt all anledning, blir detta ett musikaliskt evenement, och med glädje ser man den högt värderade mästaren åter uppträda offentligen.
14 Finska Konstföreningens årsdag, lottning och exposition tillstunda. Man hoppas få mottaga flera bidrag af värde till den sistnämnda, och äfven lottningen torde locka till deltagande. Bland unge målande landsmän är Hr Ernst Wendelin återkommen till fäderneslandet; Hrr Löfgren, Holmberg och Ekman fortsätta sina studier i Düsseldorf. Från Åbo omtalas en ny och skön altartafla af Hr Ekman. Hr Reinberg har kommit på den lyckliga och säkert äfven lönande idén att måla finska vyer i vattfärg och stor skala (5 fot i längd och 3 i höjd) samt derefter förevisa dem som kosmorama. Början är gjord i Åbo med 10 vyer, hvaraf tre från Helsingfors, och målningarna berömmas af Åbo Und:r. I få länder finnes en
original: så publik så känslig, så tacksam för allt hvad man bjuder den af fosterländskt intresse. Derpå finnas många bevis. Så mycket större blir pligten att söka motsvara denna allmänna välvilja.
15 Ett annat företag på konstens område är det redan mycket omskrifna nya theaterhuset i Helsingfors. Dess framtid är visserligen, under nuvarande förhållanden, oafgjord; likväl fortgår aktieteckningen, som det synes, med mycken framgång. Emedan många listor äro ute, kan de tecknade aktiernas antal ej uppgifvas, men troligt är att de redan gå högt.
16 Soiréerna à la Gung’l, först och med god lycka prakticerade af Hr Oeltze, upprepades i än större skala och med nya tillägg af Hr Kleineh samt fortsättas ytterligare, äfven med särskilda variationer, af Hr Nyholm på hôtel Phœnix. Tilloppet öfverallt, och särdeles hos Hr Kleineh, har varit starkt. Man får medge att nyfikenheten deri har största andelen, men jag återkommer till hvad jag nyss nämnde, att den finska publiken är en tacksam publik. Allt som i skämt eller allvar har antingen fosterlandets intresse, tillämpning för dagen eller, såsom dessa Gungl’are, åtminstone nyhetens behag, det eftersökes, det hyllas, det lönar sig. Det är förundransvärdt att spekulationen så sällan förstår att bjuda en sådan publik något nytt. Man får trösta sig dermed, att är det ondt om företagsamhet, så är det också ondt om charlataneri.
17 Mins du Beethovens pastoralsymfoni, der tonerna »rifva regn»,konsekvensändrat/normaliserat der landtfolkets dans blir allt öfverdådigare, glädjen allt högljuddare, jublet allt vildare, tills baserna hastigt brumma och man tycker sig höra stormen hvina, blixtarna hväsa och åskan majestätiskt rulla öfver det darrande himlahvalfvet?
18 Fastlagsmaskraden i societetshuset var brokig och mycket besökt, äfven af masker. Bondflickor med hängande flätor trängde sig mellan spanske riddare med stolta baretter, turbanklädde Turkar svängde helt fredligt om med herdinnor, skogsrån och en hel profkarta af domino’s, två musikkorpser omvexlade outtröttligt med de muntraste polkor, de mest lättfotade galoppader, de mest stormande valser ....
19 Dagen derpå, med måndagens ryska post, kommo nyheter af mera allvarsam art.