»I det gröna»,konsekvensändrat/normaliserat komedi i 3 akter af F. Berndtson.
1 Alltså en ny pjes af Hr Berndtson!
2 Det må himlen och sånggudinnorna veta, att icke står den dramatiska konsten i särdeles flor i Finland och Finlands hufvudstad. En theater så stor som en lagom klädloge; en publik så småleende och oskuldsfull som möjligt; en flyttande theatertrupp i dag här, i morgon der; ett dramatiskt skriftställeri nybakadt, småbehändigt som en leksaksfabrik; en kritik ... nej vår blygsamhet tillåter oss ej att berömma vårt eget skrå.
3 Och likväl tilldraga sig i denna lilla theater, inför denna oskyldiga publik, förmedelst dessa nomadiserande skådespelare, inom kretsen af detta Nürnbergska författareskap och till trotts för denna obeskrifliga kritik, händelser, hvilka man vore frestad att kalla evenementer, så stor sensation väcka de, så underbarligen spänna de den allmänna|14 2| uppmärksamheten. Hr Berndtsons nya pjes utgör ett sådant evenement.
4 Det är nu mer än två år sedan »Friarn från Åbo» uppträdde på tiljorna, och sedan dess ha »Per och Pål»,konsekvensändrat/normaliserat »Enleveringen»,konsekvensändrat/normaliserat »Skärgårdssflickan» en efter annan paserat synkretsen, oberäknad Hr Pinellos »Sommarnatt»,konsekvensändrat/normaliserat som gafs i Åbo. Alla mottogos de med väntan och nyfikenhet, alla applåderades de, och om icke författaren alltid framropades, så var det blott emedan han icke alltid befann sig på stället. Väl utföllo omdömena sedan olika; de funnos, som tillochmed yttrade sig strängt och förkastande om några af pjeserna. Men publiken är ett godt barn, den har ett så oändligen ömsint hjerta; den lät derföre vid styckenas uppförande idel hulda småleenden, idel uppmuntrande bifallstecken framskina; det enda, hvaraf man kunde sluta till ett mera resonneradt omdöme, var de flera eller färre gånger pjeserna förmådde fylla salongen. Och äfven dervid var ingetoriginal: ingen fiasco att befara, ty sjelfva »Enleveringen»,konsekvensändrat/normaliserat det stycke som af alla slog minst an, hade att fröjda sig af ett par eller tre fulla hus. Nyfikenheten är vid sådana tillfällen både författarns och direktörens bästa bundsförvandt.
5 Hvem ville, under sådana förhållanden, neka, att ju Helsingfors publik – tilläggom Finlands – är den allra tacksamaste, mildaste, välvilligaste att drifva och spela för! Det borde ju vara ett nöje att författa för dess räkning, det borde ju regna originaler ända till öfversvämning – och likväl ser man under två år och två månader endast fyraoriginal: ser. Vackert så, tör någon säga, när man dessförinnan, alltsedan verldens skapelse och uppförandet af theaterhuset i Helsingfors, sett intet enda! Javäl, men det måste dock finnas hakar, som hålla emot. Hvilka? det är en charade, som den kära allmänheten icke lärer gissa; men de som skrifva, de känna den. Och derföre doppas pennan, af fruktan för plumpar, så oändeligt fint och smått i bläckhornet, att när den sedan sättes på papperet, den der icke lemnar ett spår efter sig.
6 Ochså i onsdags, när Hr Berndtsons pjes gafs första gången, varseblef man den spända uppmärksamhet, hvarmed publiken följde styckets gång. Huset var nästan utsåldt redan måndagsförmiddagen och öfverfullt, studenterne hade abonnerat ena galleriet och en stor del af andra raden. Grafvens tystnad rådde när ridån gick upp. Hvarje lyckadt uttryck, hvarje, äfven den minsta, rolighet framkallade i salongen ett sorl af bifall; en storm af applåder följde nästan hvarje kuplett. Vi upprepa det, publiken är ett godt barn, och det är tacksamt att skrifva för den. Låtom oss nu kasta en blick på pjesen, sådan vi kunnat bedöma den efter första intrycket och med förbehåll att få justera omdömet, sedan vi sett den engång till.
7 Uppränningen är vanlig, vi vore frestade att säga sliten, ty någon nyhet i väfnaden, något pikant i uppfinningen söka vi förgäfves deri, och stycket saknar en motiverad intrig. Det är en gammal öfverste, som firar sin födelsedag i det gröna midsommaraftonen. Hans vackra dotter och hennes tvenne vänner heta alla Sophie; deraf tvinnas och trasslas trådarna. En gammal professor, ungkarl och botanist; en beskedlig magister, en kuttrande vice Häradshöfding och en dito nybakad medicine doktor ha alla råkat förälska sig, och tre af dem rikta sina pilar mot samma mål, dottern i huset. Men ödet, som spelar de lärde så månget puts i kärleksväg, vill nu ock att genom namnförvexlingar och biljetter, hamnade på oriktig hand, uppstår ett trakasseri af misstag och korgar och svartsjuka och förklaringar, med hvad mera som hör till en rättskaffens komedi. Och när man sålunda tre akter igenom misstagit sig och suckat och förbannat sitt öde och qvinnornas falskhet, dagas det slutligen, förmedelst en kyss, presenterad i tableau vivant, och alla bli, som sig bör, ofanteligen nöjda samt väl försörjda hvar med sin flamma.
8 Allt detta är, som man ser, icke nytt; men dervid fäste vi ej heller någon synnerlig vigt. Noga räknadt, ges det ju intet nytt under solen, allraminst i lustspelsliteraturen. Tio till tjugu gånger uppkokade på samma ämne, göra Hrr Scribes & Komp:s komedier allt fortfarande lika lycka. Det är således mindre ränningen, än inslaget i väfnaden, som gör ett lustspels lycka, och deri synes Hr B. ha skött spolen med mera både talent och framgång. Dialogen tycktes vara liflig och jemnt hållen – ett par längre monologer kryddades med musik. Med ett par undantag, förmärktes ej här de grofkornigheter, som störde intrycket af förf:s förra stycken. Kupletterna slogo merändels an; kuriösa förekommo stundom melodierna, hvilka förf. visade stor böjelse att karrikera ända in i det burleska. Af sådan art var en af professorn reciterad godbit, deri han på melodin af en galoppad beskrifver, huru pigorna steka sill i hans manuskripter. Qvick och pikant var den klagovisa, deri magistern på melodin af »månen sitter på fästet blå» besjunger sitt slägtes sorgliga lott, att öfverallt här i verlden, när menniskorna gona sig, älskas och giftas, då allenast
9 »få se på och få se på!»
10 Mot karaktererna kunde åtskilligt anmärkas, eller rättare, stycket har, med undantag af professorn, inga karakterer alls. Den hederlige professor Pagander, hans väsendes gåta ligger i uttrycken »hva sa?» och »d’ä säkert det», liksom kamrer Tullboms i »eller hur’, ä’ icke det sa?» och flitigt anbringas dessa små knalleffekter. Emellertid har han hvad de öfriga sakna: lif och färg. Magister Boklund är med förkärlek tecknad, men icke särdeles trogen; måhända var Hr Bromans uppfattning af rollen ej den rätta, ty i stället att, som förf. synes ha ämnat, kopiera en beskedlig, något tafatt bokvurm, ett lärdt lam, framställer sig magistern som – ett fullvuxet lam och blir det öfriga sällskapets betjent. Olyckliga magistrar, icke ens i diktens sköna land vexa för dem några rosor; men vi fråga på vårt samvete alla sköna flickor i landsorten, om icke magistrarne för deras blickar framträda i mera rosenfärgade skepnader, än den arme Boklund på tiljorna af Helsingfors theaterhus. Flickorna »i det gröna» likna deruti sagans lustiga väsenden, att de halka undan uppfattningen; det sägs att de äro koketta, falska m. m. men sjelfva visa de sig skizzerade i så ljuslätta drag, att man har svårt att tro dem vara hvarken ett eller annat. Några täcka drag förekomma, såsom striden om en handske i första akten, och om Hr Berndtsons teckning af qvinnan icke är djup, så är den här åtminstone sannare och fördelaktigare, än t. ex. i »Enleveringen».
11 För att nu tillägga ett ord om pjesen i dess helhet, är det vår tanke att »I det gröna» står ett godt stycke framom »Friarn» och »Enleveringen», och vi lyckönske författaren dertill. Intrigens armod i förhållande till pjesens längd gör väl att intresset något mattas i de tvenne sednare akterna, men de små effekterna fortfara och uppbära äfven dessa akter. Det bör äfven anmärkas, att pjesen vida mindre än de föregående åsyftar att anslå me|14 3|delst lokala anspelningar, och att således det bifall den kan störda tillkommer pjesen sjelf och följaktigen äfven författaren.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Theater.
»I det gröna»,konsekvensändrat/normaliserat komedi i 3 akter af F. Berndtson.
1 Alltså en ny pjes af Hr Berndtson!
2 Det må himlen och sånggudinnorna veta, att icke står den dramatiska konsten i särdeles flor i Finland och Finlands hufvudstad. En theater så stor som en lagom klädloge; en publik så småleende och oskuldsfull som möjligt; en flyttande theatertrupp i dag här, i morgon der; ett dramatiskt skriftställeri nybakadt, småbehändigt som en leksaksfabrik; en kritik ... nej vår blygsamhet tillåter oss ej att berömma vårt eget skrå.
3 Och likväl tilldraga sig i denna lilla theater, inför denna oskyldiga publik, förmedelst dessa nomadiserande skådespelare, inom kretsen af detta Nürnbergska författareskap och till trotts för denna obeskrifliga kritik, händelser, hvilka man vore frestad att kalla evenementer, så stor sensation väcka de, så underbarligen spänna de den allmänna|14 2| uppmärksamheten. Hr Berndtsons nya pjes utgör ett sådant evenement.
4 Det är nu mer än två år sedan »Friarn från Åbo» uppträdde på tiljorna, och sedan dess ha »Per och Pål»,konsekvensändrat/normaliserat »Enleveringen»,konsekvensändrat/normaliserat »Skärgårdssflickan» en efter annan paserat synkretsen, oberäknad Hr Pinellos »Sommarnatt»,konsekvensändrat/normaliserat som gafs i Åbo. Alla mottogos de med väntan och nyfikenhet, alla applåderades de, och om icke författaren alltid framropades, så var det blott emedan han icke alltid befann sig på stället. Väl utföllo omdömena sedan olika; de funnos, som tillochmed yttrade sig strängt och förkastande om några af pjeserna. Men publiken är ett godt barn, den har ett så oändligen ömsint hjerta; den lät derföre vid styckenas uppförande idel hulda småleenden, idel uppmuntrande bifallstecken framskina; det enda, hvaraf man kunde sluta till ett mera resonneradt omdöme, var de flera eller färre gånger pjeserna förmådde fylla salongen. Och äfven dervid var ingetoriginal: ingen fiasco att befara, ty sjelfva »Enleveringen»,konsekvensändrat/normaliserat det stycke som af alla slog minst an, hade att fröjda sig af ett par eller tre fulla hus. Nyfikenheten är vid sådana tillfällen både författarns och direktörens bästa bundsförvandt.
5 Hvem ville, under sådana förhållanden, neka, att ju Helsingfors publik – tilläggom Finlands – är den allra tacksamaste, mildaste, välvilligaste att drifva och spela för! Det borde ju vara ett nöje att författa för dess räkning, det borde ju regna originaler ända till öfversvämning – och likväl ser man under två år och två månader endast fyraoriginal: ser. Vackert så, tör någon säga, när man dessförinnan, alltsedan verldens skapelse och uppförandet af theaterhuset i Helsingfors, sett intet enda! Javäl, men det måste dock finnas hakar, som hålla emot. Hvilka? det är en charade, som den kära allmänheten icke lärer gissa; men de som skrifva, de känna den. Och derföre doppas pennan, af fruktan för plumpar, så oändeligt fint och smått i bläckhornet, att när den sedan sättes på papperet, den der icke lemnar ett spår efter sig.
6 Ochså i onsdags, när Hr Berndtsons pjes gafs första gången, varseblef man den spända uppmärksamhet, hvarmed publiken följde styckets gång. Huset var nästan utsåldt redan måndagsförmiddagen och öfverfullt, studenterne hade abonnerat ena galleriet och en stor del af andra raden. Grafvens tystnad rådde när ridån gick upp. Hvarje lyckadt uttryck, hvarje, äfven den minsta, rolighet framkallade i salongen ett sorl af bifall; en storm af applåder följde nästan hvarje kuplett. Vi upprepa det, publiken är ett godt barn, och det är tacksamt att skrifva för den. Låtom oss nu kasta en blick på pjesen, sådan vi kunnat bedöma den efter första intrycket och med förbehåll att få justera omdömet, sedan vi sett den engång till.
7 Uppränningen är vanlig, vi vore frestade att säga sliten, ty någon nyhet i väfnaden, något pikant i uppfinningen söka vi förgäfves deri, och stycket saknar en motiverad intrig. Det är en gammal öfverste, som firar sin födelsedag i det gröna midsommaraftonen. Hans vackra dotter och hennes tvenne vänner heta alla Sophie; deraf tvinnas och trasslas trådarna. En gammal professor, ungkarl och botanist; en beskedlig magister, en kuttrande vice Häradshöfding och en dito nybakad medicine doktor ha alla råkat förälska sig, och tre af dem rikta sina pilar mot samma mål, dottern i huset. Men ödet, som spelar de lärde så månget puts i kärleksväg, vill nu ock att genom namnförvexlingar och biljetter, hamnade på oriktig hand, uppstår ett trakasseri af misstag och korgar och svartsjuka och förklaringar, med hvad mera som hör till en rättskaffens komedi. Och när man sålunda tre akter igenom misstagit sig och suckat och förbannat sitt öde och qvinnornas falskhet, dagas det slutligen, förmedelst en kyss, presenterad i tableau vivant, och alla bli, som sig bör, ofanteligen nöjda samt väl försörjda hvar med sin flamma.
8 Allt detta är, som man ser, icke nytt; men dervid fäste vi ej heller någon synnerlig vigt. Noga räknadt, ges det ju intet nytt under solen, allraminst i lustspelsliteraturen. Tio till tjugu gånger uppkokade på samma ämne, göra Hrr Scribes & Komp:s komedier allt fortfarande lika lycka. Det är således mindre ränningen, än inslaget i väfnaden, som gör ett lustspels lycka, och deri synes Hr B. ha skött spolen med mera både talent och framgång. Dialogen tycktes vara liflig och jemnt hållen – ett par längre monologer kryddades med musik. Med ett par undantag, förmärktes ej här de grofkornigheter, som störde intrycket af förf:s förra stycken. Kupletterna slogo merändels an; kuriösa förekommo stundom melodierna, hvilka förf. visade stor böjelse att karrikera ända in i det burleska. Af sådan art var en af professorn reciterad godbit, deri han på melodin af en galoppad beskrifver, huru pigorna steka sill i hans manuskripter. Qvick och pikant var den klagovisa, deri magistern på melodin af »månen sitter på fästet blå» besjunger sitt slägtes sorgliga lott, att öfverallt här i verlden, när menniskorna gona sig, älskas och giftas, då allenast
9 »få se på och få se på!»
10 Mot karaktererna kunde åtskilligt anmärkas, eller rättare, stycket har, med undantag af professorn, inga karakterer alls. Den hederlige professor Pagander, hans väsendes gåta ligger i uttrycken »hva sa?» och »d’ä säkert det», liksom kamrer Tullboms i »eller hur’, ä’ icke det sa?» och flitigt anbringas dessa små knalleffekter. Emellertid har han hvad de öfriga sakna: lif och färg. Magister Boklund är med förkärlek tecknad, men icke särdeles trogen; måhända var Hr Bromans uppfattning af rollen ej den rätta, ty i stället att, som förf. synes ha ämnat, kopiera en beskedlig, något tafatt bokvurm, ett lärdt lam, framställer sig magistern som – ett fullvuxet lam och blir det öfriga sällskapets betjent. Olyckliga magistrar, icke ens i diktens sköna land vexa för dem några rosor; men vi fråga på vårt samvete alla sköna flickor i landsorten, om icke magistrarne för deras blickar framträda i mera rosenfärgade skepnader, än den arme Boklund på tiljorna af Helsingfors theaterhus. Flickorna »i det gröna» likna deruti sagans lustiga väsenden, att de halka undan uppfattningen; det sägs att de äro koketta, falska m. m. men sjelfva visa de sig skizzerade i så ljuslätta drag, att man har svårt att tro dem vara hvarken ett eller annat. Några täcka drag förekomma, såsom striden om en handske i första akten, och om Hr Berndtsons teckning af qvinnan icke är djup, så är den här åtminstone sannare och fördelaktigare, än t. ex. i »Enleveringen».
11 För att nu tillägga ett ord om pjesen i dess helhet, är det vår tanke att »I det gröna» står ett godt stycke framom »Friarn» och »Enleveringen», och vi lyckönske författaren dertill. Intrigens armod i förhållande till pjesens längd gör väl att intresset något mattas i de tvenne sednare akterna, men de små effekterna fortfara och uppbära äfven dessa akter. Det bör äfven anmärkas, att pjesen vida mindre än de föregående åsyftar att anslå me|14 3|delst lokala anspelningar, och att således det bifall den kan störda tillkommer pjesen sjelf och följaktigen äfven författaren.