Notisen/artikeln ingår i HT 23/4 1862:|92 1|

Revy: 22 April.

1 – Borgåbladet åker numera på samma häst med insändaren i dess n:o 12 (om hållskjuts och lega). Det är en fullkomlig real- och personalunion, en off- och defensiv allians. »Då nu hållskjutsningen,» säger Bbl, »ärkonsekvensändrat/normaliserat ett onaturligt och orättvist onus (på jordbruket), så borde det vara naturligt och rättvist att det borttages från jordbruket.»konsekvensändrat/normaliserat H. S. B. – Vägars underhåll, tionden, bränvinsskatten m. m. äro äfven (i månget fall) orättvisa och onaturliga pålagor på jordbruket; alltså borde, enligt Bbl., denna näring helt och hållet från dem befrias. Tulltaxan trycker mångenstädes obilligt konsumenter och producenter; alltså borde desamma, enligt denna princip, befrias från all tull o. s. v. Men, bästa Bbl., låtom oss medgifva, att mycket kan vara ojemnt fördeladt här i verlden och icke derföre i grunden obilligt. Kommunikationerna t. ex. äro i alla tider, och mest i vår, ett af samhällets allra vigtigaste och allmännaste behof; det är derföre billigt att deras underhåll fördelas så rättvist som möjligt på alla. Att derföre »betydligt» förhöja skjutslegan, är 1) orättvist, emedan allas börda derigenom vältras på några; 2) skadligt, emedan det lägger ett svårt band på persontrafiken i ett vidsträckt land och gör den fria rörelsen till ett monopol för de rika; 3) onyttigt, dels emedan den högsta möjliga skjutslega aldrig kan fullt hålla jordbrukaren skadeslös, dels emedan densamma, såsom skjuts för kronobetjening, landtmätare och allehanda förrättningsmän, för att ej tala om andre statens skjutsberättigade män, ständigt återfaller tillbaka på jordbruket; samt slutligen 4) godtyckligt, emedan beloppet, efter Bbl:s åsigt, beror på smak och icke hvilar på någon fast rättsgrund. Bbl. menar nu att 4 kop. versten vore en sådan »betydligt» förhöjd lega. En annan menar med samma skäl 6, den tredje 8, den fjerde 10 kop. Dertill svarar en femte: nej jag tackar, min häst har fått vänta så och så länge, jag har försummat mitt åkerbruk, jag vill ha 20 kop. versten. I sanning en förträffelig lagstiftning! Men derhän kommer man, om skjutslegan skall betala allt. Den enda billiga rättsgrunden härvidlag är väl den som synes ha legat till grund för legans bestämmande härtills, att den resande betalar hvad häst och karl äro värda för den tid han begagnat dem, inclusive retour, men allt det öfriga – all annan väntan, försummelse, skada m. m. – drabbar samhället, såsom dess kontribution för det allmänna ändamålet. Fördela denna kontribution så, att den icke ensamt, icke obilligt drabbar jordbruket, och vi tro att alla förnuftiga önskningar i denna punkt äro uppfyllda.

2 Att hållskjutsen bör ställas på entreprenad, derom ha vi från början varit ense med Bbl. Samma blad meddelar nu härom (n:o 15) ett förslag. Man skulle inrätta distrikter af t. ex. 10 stationer med en aflönad inspektör samt nödig betjening, hästar och material, dervid man skulle (såvidt möjligt) ställa så till, att hästarne icke återvände lösa, utan med skjuts. Remonten för en station med 30 hästar beräknas till 2 620konsekvensändrat/normaliserat rub, årliga utgiften, jemte aflöningar och remont, till 4 497konsekvensändrat/normaliserat: 20 och årliga inkomsten – förutsatt att 12 hästar skulle hvardera skjutsa 26 verst i dygnet à 4 kop. versten – till 4 617konsekvensändrat/normaliserat: 20. Enligt denna kalkyl skulle inkomsterna för hvarje station öfverstiga utgifterna med 120 rub., hvilket skulle utgöra entreprenörens eller distriktchefens behållning. – Detta Bbl:s förslag är icke illa uttänkt; skada blott att det, som mången annan kammarfantast, är praktiskt outförbart. Antagom, hvilket är föga troligt, att de resandes antal à 4 kop. per verst skulle icke blott icke minskas, utan t. o. m. ökas; huru många gästgifverier i Finland tror Bbl. året om kunna påräkna 24 skjutsar i dygnet? För närvarande, tro vi, icke ett enda. Vissa årstider är persontrafiken på kustvägarna samt häremellan och Tammerfors betydlig, andra årstider ringa. Att på dessa de mest befarna vägar antaga 12 skjutsar pr dygn i medeltal om året – således jemnt hälften af Bbl:s kalkyl – är redan högt räknadt. Otaliga andra stationer finnas, der högst 3 à 4, på några knappt 1 à 2 hästar utgå i dygnet på skjuts. Antagom för alla landets gästgifverier 6 hästar i dygnet, hvilket är det högsta möjliga, hvad blir det då af Bbl:s kalkyl? Jo, svarar Bbl, vi minska kostnaderna i samma proportion. Men det låter göra sig endast delvis. Och huru fylla behofvet, när en årstid 12, en annan årstid 2 hästar utgå om dagen? Resultatet blir, och måste blifva, bestämd förlust, – om man räknar på skjutslegan. Huru man vänder denna kalkyl, blir den falsk, och man kommer alltid tillbaka dertill, att den resande bör betala endast den tid han tagit i anspråk, men samhället resten.

3 Muntert är att höra Bbl. föreslå dem, som ej ha råd att betala hög skjuts, att lega sig fram med fora. Till sådana konseqvenser kommer man med att se på specialintressen i stället för sak. Man erkänner att landet ligger i vanmakt af brist på kommunikationer, och man tvekar ej att försvåra den enda snabba persontrafik, som nu finnes. Man predikar att tid är penningar, och man råder de resande att färdas med fora!

4 – Man talar ännu om den finska flegman. Hr F. B. anser den inpraktikabel på scenen, under det att samma flegma hvar dag uppför de mest dräpande skådespel uti tidningspolemiken. Tillgången dervid är ungefär så:

5 A. Det berättas att påfven skall hafva rödt skägg, hvilket vore högst besynnerligt för en man i hans ställning.

6 B. Hr A. påstår att påfven bär rödt skägg. Denna insinuation mot det högre presterskapet kan icke annat än väcka allmän indignation.

7 A. Hr B. citerar falskt mina ord. Jag har aldrig sagt att påfven bär rödt skägg; jag har endast påstått, att om han bure det, vore det en smula besynnerligt af en man i hans ställning.

8 B. Hr A. förnekar sina tydliga ord och beskyller oss för att citera falskt. Denna uppenbara osanning tillbakavisa vi med förakt.

9 A. Hr B. vidhåller ännu sin gemena insinuation, att jag skulle syfta på presterskapet, och påbördar mig att ha ljugit. Jag uppmanar Hr B., om han är en man af heder, att återtaga sina ord.

10 B. Den ytterliga oförskämdhet, hvarmed hr A. ännu fortfar med sina nedriga anspelningar, tvingar oss till den förklaring, att Hr A. härmed afsagt sig alla anspråkoriginal: ananspråk på medborgerlig aktning samt att man kan tro honom vara i stånd till hvad som helst.

11 A. Hr B:s gränslösa fräckhet går så långt, att han förnekar mig heder och ära; hvarpå jag svarar, att han sjelf är den störste usling, som trampat Guds gröna jord.

12 B. Och jag svarar härtill, att sedan tidens begynnelse har solen icke skinat på en sådan utskummad fähund, niding och rackare, som hr A.

13 A. Och jag bedyrar, att redan före tidens begynnelse var Hr B. allmänt känd som det vidunderligaste afskum för gudar och menniskor.

14 B. Nog. Jag föraktar Hr A. så djupt, att jag icke vidare tänker yttra ett ord. Jag vädjar till publiken.

15 A. Jag vädjar också till publiken.

16 Publiken. Men, mina herrar, det är ju fråga omoriginal: om om påfvens skägg!

17 Undecumque.