Dikter af Heinrich Heine i svensk öfversättning (af K. A. Renvall och Karl Collan). H:fors 1849. Pris 70 kop. s:r.kopek silver
1 Om det är sannt att skalden återspeglar sin tid, att således tider af stora stormar och politiska hvälfningar merändels framalstra dramatiska skalder, sådana som Shakespeare, Schiller och Göthe på deras tid; hvaraf kommer det då, att de 32 åren från 1815 intill 1848, det i yttre måtto lugnaste och lyckligaste tidehvarf Europa njutit sedan många århundraden, dock bland sina största skalder räkna, jemte några få episka naturer (Lamartine, Runeberg), vida flera lyriska: Beranger, Byron, Rückert, Tegnér, Almqvist, Victor Hugo, Heine, Herwegh – lyriskaoriginal: lyririska om icke alltid till formen, dock i sitt innersta väsende och ibland dem några de yngsta så sönderslitna, lidande, trånfulla och bittert sarkastiska, som t. ex. Byron och Heine? Underbara och blott skenbara inkonseqvens, redan du låter ana hvad så mycket annat bekräftar, att detta yttre lugn allenast varit trötthetens förbidan på nya krafter till nya stormar, och att denna förbidan i allt sitt saktmod varit innerst genomträngd af en djup glödande oro, en de andliga krafternas blodlösa, men på qval och tvifvel rika kamp i det tysta!
2 I sanning, om det ej funnes något annat stort hos Heinrich Heine, så blefve han odödlig allenast genom denna sin egenskap att vara ett troget uttryck af sin samtids hela ofrid, bitterhet, lystenhet, sjelfförakt och otro, korteligen hela den negativa sidan deraf, medan på den positiva endast svaga glimtar af ett stundande bättre röjas. Lika storartad i hat och hån, lika lidelsefull i kärlek som sin själafrände Byron, äger Heine mindre än han förmågan att, om än nyckfullt, begränsa sig i större skapelser, och förvånar derföre mindre, utan att mera tillfredsställa. Byron är en vulkan, hvars dolda eld än kommer jorden att bäfva, än framtrollar de herrligaste drufvor; Heine deremot en glödande meteor, som än förbränner, än magiskt belyser föremålen, utan att någonstädes finna en varaktig stad. I bådas mest jublande fröjdoriginal: jublanbefröjd gömmes ett dödande qval; sinnlighetens finaste, mest skimrande stoft förgyller, men förtynger tillika deras sångmös vingar; ack, kunde man utropa, hvarföre skall en sådan dödens andedrägt susa öfver en sådan fullhet af lif! Hvarföre skall den högsta jordiska skönhet förtråna, förtvifla af brist på en evig sol!
3 Man säger: Heine går igenom natten, men han kommer till ljuset! Nej, han kommer icke dit, han ser det på oupphinneligt afstånd, ser det med outsäglig trånad och besjunger det med hjertats heligaste längtan, men likväl dröjer han, oemotståndeligt fängslad, med hemlig vällust i det skumma; hans eden är Muhameds, och så var äfven Byrons; de båda skilja sig blott deri, att Byrons Houri’s voro yppiga mörkögda och rosenkindade orientens barn, men Heines deremot äro blonda, bleka, smäktande barn af norden. Tag ett månsken öfver grafvar och rosor*)Jemför Almqvists; »Här är rosor, kyssar och döden!» – Sköna, målande, demoniskt tjusande ord! vid stranden af ett brusande haf, ställ i medelpunkten af denna tafla en skön dödsblek flicka med flygande hår och brustet hjerta, låt öfver allt detta spela ett löje af kärlek, ångest och förakt, och du har för dina ögon Heines dikt.
4 Detta löje är kanske Heines mest egendomliga drag.**)I dess mildare form imiteras det icke utan framgång af Svensken Sturtzenbecher. Än vildt fantastiskt, till vansinne gränsande, än bittert hånande, än ystert förlöjligande, än godsint skämtande, än tårögdt och vemodigt, spelar det öfver nästan allt hvad han diktat och framträder ofta der man minst väntat det, efter en sentimental inledning, som han med afsigt gör åtkomlig för satiren. När detta löje veknar ända till idyll, är det i hög grad ljufligt, och han påminner då ofta om Rückerts bästa sånger.
5 Det gifves en tid af lifvet, då man är frestad att sätta Heine högst bland skalder: det är de stormande, brännande ynglingaår, då den första oskuldsglansen öfver lifvet försvunnit, men eld brinner i hvarje åder och hvarje|101 3| muskel vidgas af kraft. Då tjusar denne författare som en skön synd, man älskar honom såsom man älskar »rosor, kyssar och döden», så som man älskar att förgås i en skön flickas famn. Sedan kommer en annan tid, då man älskar honom icke mindre, men af annan grund: det är de år, då man känner att lifvets drömmar bedraga. Då anslå smärtan, hånet, vemodet, som i dessa Heines dikter blanda sitt ångestfulla löje, och han synes så stor derföre att han ännu i sin förtviflan har mod att anse verlden så liten. Ref. af dessa rader kan säga sig ha genomgått båda dessa Heiniska perioder och har derföre någon rätt att tro, det man efter dem kommer till en tredje, då den luttrade öfvertygelsen om det godas och det skönas eviga bestånd inlägger protest mot den vilda, syndiga lust, som, utan ankar af en högre tro, tumlar omkring i ögonblickets rus och derföre ständigt stupar i de öppna grafvarna. Hos Heine är ingen ro, ingen frid; men äfven när man med fruktan och nästan med fasa vänder sig bort från honom, nödgas man bekänna att han sjunger outsägligt skönt och att i detta stormiga hjerta hela tidehvarfvets oro och längtan mäktigt klappa.
6 Då vi ha skäl att förmoda, det Heine af den finska allmänheten är ganska litet känd, tro vi att Hrr Kollan och Renvall i dessa öfversättningar gifvit allmänheten en julgåfva af stort värde. Ifrågavarande bok innehåller väl blott en ringa del af Heines många vittra arbeten, men tillräckligt dock för att göra hans bekantskap. Något egentligt urval har icke blifvit följdt; men, med undantag af de något mattare »nya dikterna» i slutet, kan denna samling med rätta anses omfatta blomman af förf:s diktkonst. Bland de skönaste och egendomligaste sätta vi de båda cyklerna under rubriken »Nordsjön», dernäst flera bland de lyriska sångerna (II, XV, XVIII, XXV), dernäst romanserne, sedan »Hartzresan» och »Atta Troll».konsekvensändrat/normaliserat Icke utan skäl har man förebrått Heine en monoton kolorit, som äfven blifvit med framgång parodierad; vi för vår del anse detta för hans minsta fel; detta entoniga finnes mer eller mindre hos hvarje rent lyrisk skald, emedan han ser allt i sin egen själs dager. Men det ges en annan egenhet, som säkert gjort hans öfversättare mycket bryderi, nemligen hans ytterst nyckfulla och originela språk. Hans både vers och prosa äro så glödande, att de förtära sin egen form; lik Almqvist, men mindre sjelfbeherskande, begabbar han alla reglor och formela traditioner, och likväl kan man ej jemka omklädnadenoriginal: omklädnagen, utan att såra väsendet. Det är en icke ringa förtjenst hos öfversättarne att dock hafva lyckats så väl som de gjort att bevara båda. Det enda vi ha att anmärka, äro några germanismer i rimmet (smyga och stiga, Greta och krita m. fl.) och uttrycket (»du var mig god») samt en och annan ouppmärksamhet, såsom »främman» (främmande) »rör» (rö) o. s. v. Diktionen är annars öfverallt så ledig och ren, som förf:s angifna nycker det någonsin tillåta.
7 Till sin typografiska utstyrsel är boken en af de prydligaste, som utgått från finska pressar, och hedrar Literatursällskapets tryckeri. Något som saknas är innehållsförteckning.
8 För några år sedan har allmänheten i Morgonbladet läst några prof af dessa dikter. Vi beklaga mycket, att utrymmet nu ej tillåter meddela flera sådana. Vi ville t. ex. citera stycket »Förklaring» (sid. 117), der förf:s djerfva fantasi går så nära det bombastiska, som det någonsin tåls, utan att förfalla deri. Han sitter på hafsstranden i qvällen och ritar med rö i sanden: »Agnes, jag älskar dig!» Men onda vågor bortskölja de ljufva orden ...
»Himlen mörknar, mitt hjerta blir vildt,
Och med väldig hand från Noriges fjällar
Jag sliter den högsta tall
Och dyker den ner*)Bör heta: doppar ned.
I Etnas glödande gap, och med sådan
Eldomgjuten jättepenna
Jag ristar på himlens dunkla hvalf
En evig skrift:
’Agnes, jag älskar dig!’ ...konsekvensändrat/normaliserat
Hvarje natt lågar då
Deruppe min evigt strålande eldskrift,
Och efterverldens vexande slägten
Jublande läsa
De flammande himmels orden:
’Agnes, jag älskar dig!’»tillagt av utgivaren
10 Vi råda icke någon poetisk småsikter att gå och göra detta efter. Vi ville ock citera »En natt vid stranden» (sid. 110), der främlingen inträder till den sköna ensamma fiskaredottren i stugan och förklarar att med honom kommer den gamla tiden, då gudarna nedstego för att omfamna menniskors döttrar, men slutar med att begära »thé med rom» (rhum), »ty i sådan nattluft frysa ock vi, eviga gudar, och få oss lätt en gudomlig snufva och en evigt odödlig hosta».konsekvensändrat/normaliserat Vi önskade anföra den vilda orgien i Bremer hamnen, der förf. i ruset drack sina fienders välgång och »förlät alla skrala poeter» samt slutar med att kalla solen »en röd förlupen näsa, verldsandens näsa».konsekvensändrat/normaliserat Men ett vida vackrare prof än detta, N:o XXV bland de lyriska sångerna, nödgar oss utrymmet att spara till en annan gång.
*)Jemför Almqvists; »Här är rosor, kyssar och döden!» – Sköna, målande, demoniskt tjusande ord!
**)I dess mildare form imiteras det icke utan framgång af Svensken Sturtzenbecher.
Literatur.
Dikter af Heinrich Heine i svensk öfversättning (af K. A. Renvall och Karl Collan). H:fors 1849. Pris 70 kop. s:r.kopek silver
1 Om det är sannt att skalden återspeglar sin tid, att således tider af stora stormar och politiska hvälfningar merändels framalstra dramatiska skalder, sådana som Shakespeare, Schiller och Göthe på deras tid; hvaraf kommer det då, att de 32 åren från 1815 intill 1848, det i yttre måtto lugnaste och lyckligaste tidehvarf Europa njutit sedan många århundraden, dock bland sina största skalder räkna, jemte några få episka naturer (Lamartine, Runeberg), vida flera lyriska: Beranger, Byron, Rückert, Tegnér, Almqvist, Victor Hugo, Heine, Herwegh – lyriskaoriginal: lyririska om icke alltid till formen, dock i sitt innersta väsende och ibland dem några de yngsta så sönderslitna, lidande, trånfulla och bittert sarkastiska, som t. ex. Byron och Heine? Underbara och blott skenbara inkonseqvens, redan du låter ana hvad så mycket annat bekräftar, att detta yttre lugn allenast varit trötthetens förbidan på nya krafter till nya stormar, och att denna förbidan i allt sitt saktmod varit innerst genomträngd af en djup glödande oro, en de andliga krafternas blodlösa, men på qval och tvifvel rika kamp i det tysta!
2 I sanning, om det ej funnes något annat stort hos Heinrich Heine, så blefve han odödlig allenast genom denna sin egenskap att vara ett troget uttryck af sin samtids hela ofrid, bitterhet, lystenhet, sjelfförakt och otro, korteligen hela den negativa sidan deraf, medan på den positiva endast svaga glimtar af ett stundande bättre röjas. Lika storartad i hat och hån, lika lidelsefull i kärlek som sin själafrände Byron, äger Heine mindre än han förmågan att, om än nyckfullt, begränsa sig i större skapelser, och förvånar derföre mindre, utan att mera tillfredsställa. Byron är en vulkan, hvars dolda eld än kommer jorden att bäfva, än framtrollar de herrligaste drufvor; Heine deremot en glödande meteor, som än förbränner, än magiskt belyser föremålen, utan att någonstädes finna en varaktig stad. I bådas mest jublande fröjdoriginal: jublanbefröjd gömmes ett dödande qval; sinnlighetens finaste, mest skimrande stoft förgyller, men förtynger tillika deras sångmös vingar; ack, kunde man utropa, hvarföre skall en sådan dödens andedrägt susa öfver en sådan fullhet af lif! Hvarföre skall den högsta jordiska skönhet förtråna, förtvifla af brist på en evig sol!
3 Man säger: Heine går igenom natten, men han kommer till ljuset! Nej, han kommer icke dit, han ser det på oupphinneligt afstånd, ser det med outsäglig trånad och besjunger det med hjertats heligaste längtan, men likväl dröjer han, oemotståndeligt fängslad, med hemlig vällust i det skumma; hans eden är Muhameds, och så var äfven Byrons; de båda skilja sig blott deri, att Byrons Houri’s voro yppiga mörkögda och rosenkindade orientens barn, men Heines deremot äro blonda, bleka, smäktande barn af norden. Tag ett månsken öfver grafvar och rosor*)Jemför Almqvists; »Här är rosor, kyssar och döden!» – Sköna, målande, demoniskt tjusande ord! vid stranden af ett brusande haf, ställ i medelpunkten af denna tafla en skön dödsblek flicka med flygande hår och brustet hjerta, låt öfver allt detta spela ett löje af kärlek, ångest och förakt, och du har för dina ögon Heines dikt.
4 Detta löje är kanske Heines mest egendomliga drag.**)I dess mildare form imiteras det icke utan framgång af Svensken Sturtzenbecher. Än vildt fantastiskt, till vansinne gränsande, än bittert hånande, än ystert förlöjligande, än godsint skämtande, än tårögdt och vemodigt, spelar det öfver nästan allt hvad han diktat och framträder ofta der man minst väntat det, efter en sentimental inledning, som han med afsigt gör åtkomlig för satiren. När detta löje veknar ända till idyll, är det i hög grad ljufligt, och han påminner då ofta om Rückerts bästa sånger.
5 Det gifves en tid af lifvet, då man är frestad att sätta Heine högst bland skalder: det är de stormande, brännande ynglingaår, då den första oskuldsglansen öfver lifvet försvunnit, men eld brinner i hvarje åder och hvarje|101 3| muskel vidgas af kraft. Då tjusar denne författare som en skön synd, man älskar honom såsom man älskar »rosor, kyssar och döden», så som man älskar att förgås i en skön flickas famn. Sedan kommer en annan tid, då man älskar honom icke mindre, men af annan grund: det är de år, då man känner att lifvets drömmar bedraga. Då anslå smärtan, hånet, vemodet, som i dessa Heines dikter blanda sitt ångestfulla löje, och han synes så stor derföre att han ännu i sin förtviflan har mod att anse verlden så liten. Ref. af dessa rader kan säga sig ha genomgått båda dessa Heiniska perioder och har derföre någon rätt att tro, det man efter dem kommer till en tredje, då den luttrade öfvertygelsen om det godas och det skönas eviga bestånd inlägger protest mot den vilda, syndiga lust, som, utan ankar af en högre tro, tumlar omkring i ögonblickets rus och derföre ständigt stupar i de öppna grafvarna. Hos Heine är ingen ro, ingen frid; men äfven när man med fruktan och nästan med fasa vänder sig bort från honom, nödgas man bekänna att han sjunger outsägligt skönt och att i detta stormiga hjerta hela tidehvarfvets oro och längtan mäktigt klappa.
6 Då vi ha skäl att förmoda, det Heine af den finska allmänheten är ganska litet känd, tro vi att Hrr Kollan och Renvall i dessa öfversättningar gifvit allmänheten en julgåfva af stort värde. Ifrågavarande bok innehåller väl blott en ringa del af Heines många vittra arbeten, men tillräckligt dock för att göra hans bekantskap. Något egentligt urval har icke blifvit följdt; men, med undantag af de något mattare »nya dikterna» i slutet, kan denna samling med rätta anses omfatta blomman af förf:s diktkonst. Bland de skönaste och egendomligaste sätta vi de båda cyklerna under rubriken »Nordsjön», dernäst flera bland de lyriska sångerna (II, XV, XVIII, XXV), dernäst romanserne, sedan »Hartzresan» och »Atta Troll».konsekvensändrat/normaliserat Icke utan skäl har man förebrått Heine en monoton kolorit, som äfven blifvit med framgång parodierad; vi för vår del anse detta för hans minsta fel; detta entoniga finnes mer eller mindre hos hvarje rent lyrisk skald, emedan han ser allt i sin egen själs dager. Men det ges en annan egenhet, som säkert gjort hans öfversättare mycket bryderi, nemligen hans ytterst nyckfulla och originela språk. Hans både vers och prosa äro så glödande, att de förtära sin egen form; lik Almqvist, men mindre sjelfbeherskande, begabbar han alla reglor och formela traditioner, och likväl kan man ej jemka omklädnadenoriginal: omklädnagen, utan att såra väsendet. Det är en icke ringa förtjenst hos öfversättarne att dock hafva lyckats så väl som de gjort att bevara båda. Det enda vi ha att anmärka, äro några germanismer i rimmet (smyga och stiga, Greta och krita m. fl.) och uttrycket (»du var mig god») samt en och annan ouppmärksamhet, såsom »främman» (främmande) »rör» (rö) o. s. v. Diktionen är annars öfverallt så ledig och ren, som förf:s angifna nycker det någonsin tillåta.
7 Till sin typografiska utstyrsel är boken en af de prydligaste, som utgått från finska pressar, och hedrar Literatursällskapets tryckeri. Något som saknas är innehållsförteckning.
8 För några år sedan har allmänheten i Morgonbladet läst några prof af dessa dikter. Vi beklaga mycket, att utrymmet nu ej tillåter meddela flera sådana. Vi ville t. ex. citera stycket »Förklaring» (sid. 117), der förf:s djerfva fantasi går så nära det bombastiska, som det någonsin tåls, utan att förfalla deri. Han sitter på hafsstranden i qvällen och ritar med rö i sanden: »Agnes, jag älskar dig!» Men onda vågor bortskölja de ljufva orden ...
»Himlen mörknar, mitt hjerta blir vildt,
Och med väldig hand från Noriges fjällar
Jag sliter den högsta tall
Och dyker den ner*)Bör heta: doppar ned.
I Etnas glödande gap, och med sådan
Eldomgjuten jättepenna
Jag ristar på himlens dunkla hvalf
En evig skrift:
’Agnes, jag älskar dig!’ ...konsekvensändrat/normaliserat
Hvarje natt lågar då
Deruppe min evigt strålande eldskrift,
Och efterverldens vexande slägten
Jublande läsa
De flammande himmels orden:
’Agnes, jag älskar dig!’»tillagt av utgivaren
10 Vi råda icke någon poetisk småsikter att gå och göra detta efter. Vi ville ock citera »En natt vid stranden» (sid. 110), der främlingen inträder till den sköna ensamma fiskaredottren i stugan och förklarar att med honom kommer den gamla tiden, då gudarna nedstego för att omfamna menniskors döttrar, men slutar med att begära »thé med rom» (rhum), »ty i sådan nattluft frysa ock vi, eviga gudar, och få oss lätt en gudomlig snufva och en evigt odödlig hosta».konsekvensändrat/normaliserat Vi önskade anföra den vilda orgien i Bremer hamnen, der förf. i ruset drack sina fienders välgång och »förlät alla skrala poeter» samt slutar med att kalla solen »en röd förlupen näsa, verldsandens näsa».konsekvensändrat/normaliserat Men ett vida vackrare prof än detta, N:o XXV bland de lyriska sångerna, nödgar oss utrymmet att spara till en annan gång.