Leopoldiner-Bref 6

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 10/7 1850:|54 2|

Leopoldiner-Bref 6.

1850 Juni.

1 Min Fröken!

2 Jag skall icke behöfva teckna många drag och Ni skall finna att allt hos oss är vid det gamla goda. Det är med bildningens framåtskridande hos oss liksom med vårens: länge får solen smeka de kalla drifvorna förränoriginal: förän de sjunka, många veckor förflyta åter förrän den första grönska slår ut på mark och trän, men ännu sedan räcker det länge förrän blommorna våga öppna sina kalkar och se att det är dag och tid för dem att lefva. En sådan dag kommer dock visst, och då är här skönt, skönare än någonstädes: ty då är ingen natt.

3 Vi stå vid högsommaren. Naturen har klädt sig i sin bruddrägt och smyckat sig med kransar på de rika lockarne och blommor i den höga barmen till förlofningsstunden. Men allt är det ännu den första våren som råder i folkets sinne. Det är blott den första våren då ljuset ännu liksom i oviss kamp kämpar med mörkret, då de under dagen till lif vaknade safterne åter stelna under nattens frost. Hvad nytt skulle Ni vänta Er under en så oblid himmel! Ni vill kanske veta om icke åter en blomma spirat upp vid drifvans kant att bära vittne om vårens seger; hvad mer! vill Ni också åter höra hura frosten tog den? Liksom alltid intills! Se Er tillbaka några år. Finner Ni någonting nytt? Är det icke alltid en upprepning af ett ständigt samma. Hvad som skett har skett blott för att bevisa att hos oss intet nytt inträffar. Dock, ser Ni er litet längreoriginal: ängre tillbaka, skall Ni finna att det likväl gått framåt. Hos oss har ännu blott ingenting skett plötsligt. Liksom öfvergången från natt till dag är en långsam gryning, så höjer sig äfven det ljus som de nordiska folken skola uppenbara blott småningom. Men med ens höjer sig dock solen öfver horizonten, och med ens skall äfven engång det finska folkets storhet framstå i strålande glans. Trettio somrar och trettio vintrar låg Väinemöinen i sin moders sköte, men sedan framstod han också i verlden i full rustning.

4 Min Fröken, i Väinemöinen har det finska folket symboliserat sin egen utveckling, och de trettio somrarne, de trettio vintrarne räcka ännu. Begär ingenting nytt, ingenting förvånande. De tysta bönerna till Solen, Månen och Karlavagnen hörde ingen, och huru Väinemöinen sedan rustade sig för att få

– – – »månen skåda

Och solens ljus betrakta

Lära Karlavagnen känna

Glädja sig af fria luften,»

6 derom är ganska litet uppenbart vordet.

7 De yttringar af ett sådant rustande, hvilka sedan Ni sist erhöll underrättelse från Helsingfors försports i Suomis hufvudstad, äro väl ganska ringa: men, jag vet ju det, Ni väntar er icke heller några stora yttringar.

8 Min Fröken, väder och vind hafva i alla tider utöfvat ett stort inflytande på menniskorna: till en stor del beror det som göres och låtes på huru klar himlen varit. Dagens små företeelser bestämmas deraf, men äfven de stora företagen äro till en del framkallade eller fördröjda af väderleken. En frostnatt kan omintetgöra mycket som skulle hafva skett om den ej förstört tusendes förhoppningar för ett helt år. Det är derföre i sin ordning att vi först tala om väderleken. Icke på ett tiotal af år har sommarmånaden börjat med så varma, vackra dagar som 1850. Under den första veckan var lägsta temperaturen för hvarje dag omvexlande mellan 11 och 14 grader värme, den högsta åter mellan 18° och 22°. Under nätterne föll något litet regn, men om dagarne var himlen nästan ständigt molnfri. Sedan förändrade sig vädret. Högsta värmen på dagen öfversteg sällan 17°, medel temperaturen var omkring 12°, och under nätterne visade thermometern några gånger blott 4 till 5 (d. 18:de, 19:de och 30:de). I dälderne inträffade då säkert frost. Nederbörd inföll derunder oftare och sedan midsommar hafva de fleste dagar varit regndagar. Blåst, icke sällan storm, har gjort sommaren ännu obehagligare och förorsakat äfventyr, ja till och med olyckshändelser på det våta elementet.

9 Ni vet huru det är brukligt hos oss att fira Johannis-natten. Icke allenast med lusteldar, majstänger och lekar och dansar kring dem ute i det gröna; hundrade tal af flaggbeprydda slupar fara kring vikar och fjärdar och blixtrande gevär-saluter blanda sig med hurra-ropen och ljuda vidt kring sjö och land. Det är den mindre lyckligt lottade befolkningen af staden, som så förlustar sig. Åtminstone en stund af året vilja äfven de glädja sig åt naturen. De kläda sig på i sina högtidsdrägter och alla bekymmer jaga de bort den stunden. Ännu är denna vackra sed så allmän äfven i Hufvudstaden att det väl knappt lärer finnas någon så ordningsälskande husbonde att han skulle neka sina tjenare att vara ute hela denna natt. Men i år dröjde många mer än natten borta. Blåsten afskräckte icke dem som mest älska att från sjön se de vackra lusteldarne på stränder och kullar. Men på natten växte stormen och många båtar vågade ej vända tillbaka. Några, åtminstone tvenne, umgäldade sin djerfhet med att förgås. – Medan jag talar om folknöjen skall jag omtala en liten dramatisk föreställning som under de första vackra Junidagarne gafs inför en talrik samling af åskådare, icke i vårt präktiga theaterhus, icke för en ästhetiskt bildad publik, utan på en öppen gård i Helsingfors, för en hop menniskor, som säkert aldrig sett vår theater annat än utvändigt. Det var en tio-års gosse som, under sina föräldrars frånvaro, roade sig med att för tjenstefolket uppföra scener ur Ståls Sägner. Då jag ankom till stället hade redan en ansenlig mängd medmenniskor ifrån granskapet samlats omkring honom. Der stodo smedgossar med sina släggor, tjensteflickor med händerne under sina förklän, kuskar med tömmar under armen och sjelfva gatsoparn hade öfvergifvit sin befattning och stod der med qvasten öfver axeln gapande, liksom alla, för att uppfatta den underbara historie han snarare såg än hörde. Gossen höll på att framställa berättelsen om Sven Dufva. Aldrig såg jag ett lifligare föredrag, men aldrig heller uppmärksammare åskådare. Man hade i deras anleten kunnat läsa hvad gossen för tillfället upprepade och ofrivilligt härmade flere de rörelser, hvarmed han föråskådligade orden. En flicka såg jag som än mer än de andra rördes af sagan. Då den var slut stodo alla ännu ett ögonblick stumma, lyssnande, såsom hade de ännu hört och sett. Då steg hon fram ett steg, den vackra flickan, och höjde sin hand och såg så visst på de andra och sade: »men si, de slapp int’ ändå!»*)*Sven Dufva hade omintetgjort hvarje försök af fienderne att komma öfver bron. – Gossen tröttnade icke, och mera kände han än dikten om Sven Dufva. Han läste ännu Torpflickan, De två Dragonerne och ett stycke ur Döbeln vid Jutas, sedan han med egna ord berättat hvad han ej kunde utantill. Och allt mer intresserades hans åhörare. – Min Fröken, Ni som är guldlandet så mycket närmare än vi, vill Ni icke föranstalta en billigare upplaga af Ståls Sägner?

»Se, i högtidlig bidan står vårt land,

Lik en församling i sin högtidsdrägt,

Då predikanten, som Guds ord förkunna

Skall inför den, uppträder första gången,

Afläggande ett prof på sina gåfvor.

O! kyrkor finnas öfverallt, hvarhelst

En trogen vilja önskar gudstjenst hålla:

På slagets fält då fosterjorden värnas;

Då uppå lagens balkar Rätt blir bygdt;

|54 3|

Då själens eller kroppens brutna helsa

Upprättas åter till sin ungdoms styrka.

Men finns ett rum, framom allt annat heligt,

Gifs det en gudstjenst helig mer än någon,

Sök rummet på uti en hydda, nedtryckt

Inunder låga taket, eller sök

Det under himlens hvalf, i dal, på höjd,

När Lärarns vetande sig gjuter öfver

Din själ, Du Finska folk, som serlaregnet

Gjuts öfver kraftig, fast förtorkad teg.»

11 Det är från de ord, hvarmed Rektor Cygnæus helsade de i sommar promoverade femtiotvå Magistrarne, jag lånat dessa verser. Dikten i sin helhet lärer komma att blifvit omtryckt och finnas att tillgå i bokhandeln. Den tolkar bättre än något annat betydelsen af den ed de lagerkransade svuro Sanningen och Fäderneslandet. – Ett större antal resande än på länge, de flesta slägtingar eller vänner till de unge magistrarne, hade detta år ankommit till hufvudstaden för att öfvervara promotionen. Den vackra sommar, som var i början af månaden, hade väl lockat många att göra en lustfärd, men ryktet om att denna promotion skulle vara den sista festliga hade väl äfven sin del deri att man fick se så många resande äfven ifrån aflägsnare orter, såsom Björneborg och Villmanstrand. Så länge allmänheten fäster en sådan vigt vid denna högtidlighet, såsom nu syntes, torde det icke vara tid att aflägga en ceremonie, som är så vacker som magisterpromotionen, sådan den hittills firats. Det kan väl till en del medgifvas att dessa högtidligheters bibehållande beror på fortfarandet af en lägre bildningsstånpunkt hos allmänheten, och att festen af sådan anledning endast i Sverige och Finland qvarstår, bevittnande att lärdomen, för att skattas, måste omgifva sig med en yttre ståt och glans. Men lika väl kan denna fest fattas blott och bart såsom firandet af den stund »som skiljer verklighetens och känslans spherer».konsekvensändrat/normaliserat »Bortom denna gräns»,konsekvensändrat/normaliserat säger skalden,

»Er väntar Handling med oblidkligt allvar

Sig bjudande till bundsförvandt för lifvet

Ifall I vågen säga: Jag vill lefva

13 Men huru högt bildningen må stiga, skall en sådan afskedsstund från blotta känslans verld till handlingens alltid vara stor nog att göras till en fest af större betydelse än firandet af det lilla framsteg hvarigenom individer gjort sig skicklig att bekläda någon ringa post i samhället.

14 I litterär väg har denna månad varit rikare än vanligt, väl kanske icke med hänseende till antalet af utkomna arbeten, men så mycket mer till dessas innehåll. Någon Lärka har icke ännu antagit skepnaden af kalender, men det förljudes att en så bevingad varelse dock skall vara i antågan. Hos oss är allting senfärdigt, och liksom allting förkofrar sig här i verlden, så är det äfven med senfärdigheten: den tager ut sin rätt allt rundligare med hvarje år. Våra unga poeter hafva blifvit gamla och de nya unga hafva ännu ej låtit höra af sig.

15 Till musikalisk och dramatisk konstnjutning hafva vi haft så mycket mer tillfälle. Icke blott den vackra musik som uppfördes vid promotionen och hvarunder tillfälle skänktes oss att beundra uti den seriösa stilen den utmärkta talent, hvars bekantskap vi förut fått göra i operan; äfven flere konserter hafva under månaden blifvit gifna. Fröken Betty Boije, vår i Sverige så mycket berömda och firade landsmanninna, återkom före promotionen till Helsingfors, åtföljd af den lika förtjenstfulle Sångläraren som utmärkte Sångaren Hr Isidor Dannström. Fröken B:s konserter emottogos med enthusiasm och Hr Dannströms läromethod skördade rättvist bifall. Hr Dannström, som ännu uppehåller sig i H:fors, har haft godheten åtaga sig att äfven här gifva lektioner åt några vänner af konsten. En sånglärare har Helsingfors ännu icke haft och likväl hafva de operor som hos oss blifvit gifna af amatörer, hvad utförandet beträffar, tillfredsställt alla de anspråk som någonstädes kunna göras på ett privat sällskap. Detta vittnar om att kärleken till tonkonsten vetat öfvervinna de brister, som hushållsaktigheten förorsakat i vårt land. Skulle tillgångar finnas att för någon längre tid fästa Hr Dannström i Finland, betvifla vi icke möjligheten af en inhemsk operas snara organiserande.

16 Samtidigt med Fröken B. uppträdde här en ung tysk virtuos, Hr Königslöw, elev af Hr Pacius. Det flärdfria ädla föredraget i Hr K:s spel, den friska, djerfva tonen vittnade om det sanna skönhetssinnet. Med ledighet öfvervinner Hr K. de tekniska svårigheterne; man kommer fullkomligen att glömma dem för sjelfva musiken. Sådant skall det musikaliska föredraget vara. Virtuosens förtjenst är icke den att kunna framhålla svårigheterne, utan den att förmå dölja dem under den sanna fria reproduktionen af konstverken. Den exeqverande musikerns storhet består i att tillegna sig innehållet och återgifva det fritt sådant det inströmmat i honom sjelf. Sådant är hvad man kallar inspiration och utan den är hvarje bemödanden fåfängt.

17 Ett sådant bemödande hafva vi ofta haft tillfälle att förnimma på operan. Emellertid har det erbjudna tillfället att lära känna utmärkta konstverk icke på långt när blifvit så iakttagit som det förtjenat. Helsingfors publik har på sätt och vis blifvit för väl trakterad med musik. Den är hvad man kallar litet bortskämd. En lyckad roulade vet den allt för väl att uppfatta, men en enda ton som utföres litet sväfvande kan göra hela konstnjutningen till intet. Musikens eget värde fäster man sig icke så mycket vid (»Die Zauberflöte» åhördes i söndags så likgiltigt, som om den varit af Methfessel!); det är det virtuosa man älskar att beundra. Vi borde dock tacka vår lycka att helst på något sätt få se de stora konstverk, som evigt skola vara uttryck af det högsta den menskliga anden förmått. Och då dertill kommer att det sätt hvarpå de nu återgifvas ofta är berömvärdt är det så mycket oförlåtligare att huset så sällan varit ens till hälften fullt.

18 Snart nog lärer väl Hr Gehrmann lemna oss och då återstår oss ingenting annat »skönt» än – fyrverkerierne på Thölö. De behöfva då icke frukta för att blifva försmådda; men, det är sannt, de kosta också vida mindre än Hr Gehrmanns theaterbilletter. Au revoir.

 

 

  1. *Sven Dufva hade omintetgjort hvarje försök af fienderne att komma öfver bron.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil