1 Vi skrifve 1846. Nittonde seklet, hvars början grydde så blodröd i ljungeld och storm och hvars fridsälla medeltid samlar så hotande moln, det arbetar nu på att utföra sitt värf i tideböckerna. I slidan hvilar svärdet och blodfläckarna på dess klinga hafva torkat; men den store onämnbare, som genomandas verlden, begagnar fredens dagar för att låta anden i stillhet hamra och smida på en ny verld. Se derföre drager man nu till strids med tankens barthuggande svärd, dödar med det lefvande ordets udd och segrar med sanningens cherubsklinga. Och derföre genomstökar man nu seklernas skräpiga förrådskamrar, för att utan skoning bortkasta det odugliga, pröfva allt och behålla det bästa.
2 Han sitter på Sanct Petri stol, den gamle Gregor, och ser från de sju kullarna af det eviga Rom med onda aningar ned på sitt vacklande verldsvälde. Apostelens herrskarestol står icke mera fastrotad i hälleberget, såsom fordom den sjunde Gregor trodde sig ha inkilat den i kippan, oåtkomlig för tidehvarfvens ryckande vindkast. Och till fall lutar kyrkan, den »allena saliggörande»,konsekvensändrat/normaliserat såsom menniskoblindhet hädande kallat henne; förlåten för den romerska curians allraheligaste hafva remnat och den nya tiden skådar ditin, såsom dagen skådar in i en aftäckt helgonagrift. Det lider till slut med Påfvarnes Rom, med kristenhetens stolta Babylon, om hvilket skriften säger, att dess fall är stort.
3 Sannerligen är det icke en stor och fruktansvärd syn, att se ett mer än tusenårigt väldes fogningar lossna och grundvalar förvittra, ett väldes, som i sinom tid beherrskat hela den civiliserade verlden, icke med svärd och vapenmakt, utan med ett framräckt kors och med stilla andemakt. I hela historien finnes icke en företeelse så storartad och så vördnadsbjudande, som påfvedömet. Det har varit mensklighetens största illusion, sublim i herrligheten af sin idé, men vådlig, ryslig, demonisk i sitt genomförande och sedan den sökte upprätthålla sig i kamp mot verldsanden. Derföre är ock dess fall så stort; man är dervid till mods, såsom stode man vid en af dessa ofantliga kummel, i hvilka sagan skådar ruiner af jättars borgar, och liksom hörde man dånet af dessa kolossala massors sammanstörtande ännu genskalla från klipphvalfven.
4 Ty en sublim tanke var det visserligen att, som katholska kyrkan, vilja i ett enda, äfven i yttre måtto afrundadt helt förena hela kristenheten, ja hela mensklighetens religiösa öfvertygelse. Men af en så förvånande expansionskraft är menniskoanden, att han icke låter binda sig af några former längre än dessa nätt och jemt som en klädnad omsluta hans gestalt, sådan den vexer genom tidehvarfven och utbildar sig till mångfaldiga skepnader i de olika folklynnena. Alltså blef katholska kyrkans påstådda allmännelighet redan från början något outförbart, en underbar illusion, hvars envist försökta nyttiggörande måste leda till en grym våldsverkan på andens frihet. Andra kyrkor och trosformer uppstodo samtidigt med den katholska och mot henne sjelf och inom hennes eget sköte fortgick genom seklerna en oafbruten, fastän ofta undertryckt protest. Med hvilka blodiga ansträngningar bragtes icke Waldenser och Hussiter att tiga! Och likväl tego endast de|14 2| döde; de lefvande måste utsäga sina själars behof. Luther kunde icke mera förmås att tiga; verldsanden hade lyftat sin fot till ett steg framåt; han tog det – och det var förbi med påfvedömet. Det reste väl sedan på nytt sitt hufvud, men blott som en skugga af sig sjelft. Det syntes blifva den romerska hierarkins öde att på andens område omspela det grekiska kejsaredömets bedröfliga roll. Det hvad man ännu kallar påfvedöme är blott ett namn, ett skal, och äfven det synes ändtligen nalkas sitt slut.
5 Hvartill hafva de då tjenat, alla dessa tusendes blod, som fallit i religionskrigen, alla dessa olyckligas tårar och jemmerskrin, som uppgifvit sin anda på bålen, i klosterfängelserna, på inquisitionens sträckbänkar? Och all denna förspilda klokhet, dessa fint beräknade planer, dessa nät af samvetsbojor, hvarmed hierarkin förgäfves sökt binda kristenheten vid sin triumfvagn, hvartill hafva de tjenat? De hafva outplånligt inristat i tideböckerna den sanning, att våld, list och all förment klokhet icke förmå uppehålla verldsanden i hans sublima gång genom seklerna, att sanningen icke bindes vid någon form såsom den enda och evigt rätta, utan att den sjelf danar sig ett tillvarelsesätt motsvarande dess ständigt svällande innehåll. Hvad bekymrar det verldshjulet, som framrullar genom tidehvarfven, om några småstenar kastas i dess väg eller en bräcklig menniskoarm söker uppehålla dess fart?
6 Låtom oss kasta en blick på påfvedömets nuvarande ställning i Europa. Kyrkostaten sjelf, med sin usla förvaltning, sin bigotta munkstyrelse och sina sällsama kontraster af det mest utbildade konstsinne och den gröfsta okunnighet, är utledsen vid prestväldet och hänger endast genom traditionens och vanornas seghet vid den hierarkiska formen. Schweiziska legotrupper bevaka regeringens anseende. En oupphörlig revolutionär gäsning tyder på statens inre förfall. Der och i hela Italien har den moderna upplysningens kamp mot påfvemörkret endast förmått frambringa de bjertaste motsatser af atheism och bigotteri, af vantro och otro. I Österrike erkännes visserligen det påfliga inflytandet, men endast till namnet, och Österrikarnes sednaste interventioner till förmån för påfliga regeringen mot dennas egna undersåter hafva icke ökat aktningen för en makt, som icke kan hålla sig uppe ens i sitt eget område. Det otrogna Frankrike med sin moralreligion smeker understundom den helige fadren, men blott af politiska beräkningar, och afkortar med klok varsamhet hierarkins tyglar, när de blifva vådligt långa. Spanien har sedan tio år befunnit sig i uppenbar fejd med påfliga stolen; och en dödligare förolämpning mot denna kunde väl ej gifvas, än indragningen af kyrkans gods. Tidtals upprepas underhandlingarna och eftergifterna å ömse sidor; men om det gamla ledbandet är icke mera fråga. Samma återhållsama ställning intar Portugal till Rom. Irland visar benägenhet att kasta sig i den helige fadrens armar; men blott för att der finna ett stöd mot Englands kyrkliga och religiösa förtryck. I Belgien åter, denna tummelplats för jesuitismen, hvarest de s. k. ultramontana (romerska) sympathierna tidtals icke saknat ett större inflytande, synes ändtligen det liberala mot Rom fiendtliga partiet hafva vunnit öfverhand och sträfva att undanrycka papismen äfven denna sista stödjepunkt i centern af Europa. Och slutligen, medan så godt som hela det katholska Europa står till Rom antingen i öppen konflikt eller i ett beroende blott till namnet, uppstår i Tyskland en mäktig och framtidsdiger rörelse, kallad »Tysk-» eller »Nykatholicism»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken, iochmeddetsama den förkastar celibat, munklefnad, öronbigt m. m., gör till sitt hufvudsyfte att afskudda det träldoms ok, hvarmed biskopen i Rom sedan tusen år tillbaka hemsökt kristenheten.
7 Den ytligaste betraktare måste inse att, under sådana förhållanden, påfvedömet i denna stund liknar ett högrest och praktfullt palats, bygdt på pålar vid den lösa stranden af en brusande flod, hvars böljor tid efter annan bortryckt de flesta af pålarna och kommit de öfriga att vådligt murkna. Och allt detta måste han se, den gamle Gregor; dag och natt uppsändas inför helgonens eviga lampor brinnande böner för kättarnes omvändelse och tidt och ofta tåga öfver Roms gator heliga processioner med fanor och reliquer för att blidka Guds vrede. Och allt detta måste de se, den nitiska propagandan, som så länge gjort allt för katholicismens utbredande, och jesuiterne, hvilka med den exempellösaste ihärdighet söka att förstärka sig i Italien, rotfästa sig i Belgien och Österrike, samt återinästla sig i Spanien, Portugal, Frankrike, Schweitz, Tyskland, ja känna sig före genom emissarier i norden af Europa. Man har med bekymmer trott sig märka, att katholicism och jesuitism de sednaste åren vunnit betydlig terrain, att en rörelse i England, benämnd Puseyism, vore dertill en förberedande trappa, att män af anseende och lärdom anslutit sig till påfvelärans förfäktare, ja väl ock – hvilket är ett groft misstag – att den i Tyskland och norden nyväckta pietismen skulle röja katholska tendenser. Dessa farhågor härröra af enstaka fall, der de påfligas ansträngningar för ögonblicket burit frukt. I sjelfva verket har påfvedömet icke sedan Luthers och Leo X:s tid uthärdat så mördande stötar som dessa sednaste år, och sjelfva Pius VII:s fångenskap var i bredd det med att betrakta endast som en ögonblicklig svallvåg af tidströmmen; våldsam, men öfvergående.
8 Nykatholikerne i Tyskland bedömas olika.*)Den som om dem vill inhämta tillförlitliga upplysningar finner sådana i en förl.förlidet år i Heidelberg af den celebre Gervinus förf. skrift: »Die Mission der Deutsch-Katholiken».konsekvensändrat/normaliserat Att de af orthodoxa katholiker förkättras värre än sjelfva protestanterne, det finner hvar och en i sin ordning. Dessa sednare räcka dem broderligt handen och synas återkomma till drömmen om en sammanjemkning mellan de båda kyrkorna. De flesta af Tysklands regeringar, isynnerhet Bayerns och Sachsens, befara i den nya rörelsen ett upplösande element, som måste hejdas, innan det uppslukar samhället. Preussens upplysta regering utmärker sig nu, som alltid, genom en djupare blick i samtidens kraf, och synes – ehuru ganska varsamt, äfven den – hylla den städse riktiga maxim, att der man ej kan hejda en rörelse, ställa sig i spetsen för den, för att leda dess riktning.
9 Ronge, hvars dunderstämma för ett år sedan väckte det oroligt slumrande Tyskland till nya strider för samvetsfriheten, har under sin nitiskt fullföljda bana som reformator icke alltid behållit fattningen. Till den nyss så obemärkte, nu af tusendes hyllning och jubelskri omgifne fattige presten, som i sitt bröst kände samtidens pulsar mäktigt klappa, till honom nalkades frestaren och sade: detta är ditt verk! Och Ronge var dock en svag menniska. Efter detta är mitt verk, tänkte han, välan låtom oss gestalta det efter vårt sinne! Så hände, att han icke med nog ödmjukt sinne lät läran gestalta sig sjelf, utan|14 3| föresatte sig att gå längre än Luther. Och när dervid den ädle förbländade mannen höjde sin röst att förbättra kristendomen – då log frestaren.
10 Men på hvilka villostigar den nya väckelsen till en början än må råka, en stark och mäktig ande talar i den ur tidens bröst, och icke utan frukt skall den förgå. Som vid en gryning om våren den första fågelsången i skogen väcker otaliga röster rundtomkring, icke för det att dess ljud var så starkt, men för det att morgonen är inne, alltså vardt plötsligen larm och reform i det fredliga Tyskland. Och icke endast bland katholikerne. Utan ock lutheranerne trodde sig märka, att af deras symbola endast bokstafven qvarstod, och de bildade i Königsberg en församling, som afsäger sig alla symboliska böcker nu och för all framtid. Till och med judarna började begripa att de afgudat ett skal af ceremonier och oäkta tradition samt beramade rabbinmöten för att reformera judendomen. Öfverallt vill man nedrifva skiljomuren mellan lekman och prest, och Ronge ser häruti en af hufvudpunkter, i hvilka han vill komplettera Luther.
11 Men med påfvedömet är det förbi. Det äger ingen framtid och dess undergång är så viss, som att tidens hjul aldrig rullar tillbaka och att morgonen kommer äfven efter den längsta natt. Och menniskornas samveten skola vara fria, hemfallna under Guds dom. Och de afdöde kyrkofurstar, hvilka sofva den eviga sömnen i Lateran kyrkan, höra en röst som tränger genom marmorhällarna och ropar till deras multnande storhet: fallen, fallen, fallen är den stora staden Babylon! Dess tid är förbi.
*)Den som om dem vill inhämta tillförlitliga upplysningar finner sådana i en förl.förlidet år i Heidelberg af den celebre Gervinus förf. skrift: »Die Mission der Deutsch-Katholiken».konsekvensändrat/normaliserat
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ögonkast.
2. Påfvedömets Fall.
1 Vi skrifve 1846. Nittonde seklet, hvars början grydde så blodröd i ljungeld och storm och hvars fridsälla medeltid samlar så hotande moln, det arbetar nu på att utföra sitt värf i tideböckerna. I slidan hvilar svärdet och blodfläckarna på dess klinga hafva torkat; men den store onämnbare, som genomandas verlden, begagnar fredens dagar för att låta anden i stillhet hamra och smida på en ny verld. Se derföre drager man nu till strids med tankens barthuggande svärd, dödar med det lefvande ordets udd och segrar med sanningens cherubsklinga. Och derföre genomstökar man nu seklernas skräpiga förrådskamrar, för att utan skoning bortkasta det odugliga, pröfva allt och behålla det bästa.
2 Han sitter på Sanct Petri stol, den gamle Gregor, och ser från de sju kullarna af det eviga Rom med onda aningar ned på sitt vacklande verldsvälde. Apostelens herrskarestol står icke mera fastrotad i hälleberget, såsom fordom den sjunde Gregor trodde sig ha inkilat den i kippan, oåtkomlig för tidehvarfvens ryckande vindkast. Och till fall lutar kyrkan, den »allena saliggörande»,konsekvensändrat/normaliserat såsom menniskoblindhet hädande kallat henne; förlåten för den romerska curians allraheligaste hafva remnat och den nya tiden skådar ditin, såsom dagen skådar in i en aftäckt helgonagrift. Det lider till slut med Påfvarnes Rom, med kristenhetens stolta Babylon, om hvilket skriften säger, att dess fall är stort.
3 Sannerligen är det icke en stor och fruktansvärd syn, att se ett mer än tusenårigt väldes fogningar lossna och grundvalar förvittra, ett väldes, som i sinom tid beherrskat hela den civiliserade verlden, icke med svärd och vapenmakt, utan med ett framräckt kors och med stilla andemakt. I hela historien finnes icke en företeelse så storartad och så vördnadsbjudande, som påfvedömet. Det har varit mensklighetens största illusion, sublim i herrligheten af sin idé, men vådlig, ryslig, demonisk i sitt genomförande och sedan den sökte upprätthålla sig i kamp mot verldsanden. Derföre är ock dess fall så stort; man är dervid till mods, såsom stode man vid en af dessa ofantliga kummel, i hvilka sagan skådar ruiner af jättars borgar, och liksom hörde man dånet af dessa kolossala massors sammanstörtande ännu genskalla från klipphvalfven.
4 Ty en sublim tanke var det visserligen att, som katholska kyrkan, vilja i ett enda, äfven i yttre måtto afrundadt helt förena hela kristenheten, ja hela mensklighetens religiösa öfvertygelse. Men af en så förvånande expansionskraft är menniskoanden, att han icke låter binda sig af några former längre än dessa nätt och jemt som en klädnad omsluta hans gestalt, sådan den vexer genom tidehvarfven och utbildar sig till mångfaldiga skepnader i de olika folklynnena. Alltså blef katholska kyrkans påstådda allmännelighet redan från början något outförbart, en underbar illusion, hvars envist försökta nyttiggörande måste leda till en grym våldsverkan på andens frihet. Andra kyrkor och trosformer uppstodo samtidigt med den katholska och mot henne sjelf och inom hennes eget sköte fortgick genom seklerna en oafbruten, fastän ofta undertryckt protest. Med hvilka blodiga ansträngningar bragtes icke Waldenser och Hussiter att tiga! Och likväl tego endast de|14 2| döde; de lefvande måste utsäga sina själars behof. Luther kunde icke mera förmås att tiga; verldsanden hade lyftat sin fot till ett steg framåt; han tog det – och det var förbi med påfvedömet. Det reste väl sedan på nytt sitt hufvud, men blott som en skugga af sig sjelft. Det syntes blifva den romerska hierarkins öde att på andens område omspela det grekiska kejsaredömets bedröfliga roll. Det hvad man ännu kallar påfvedöme är blott ett namn, ett skal, och äfven det synes ändtligen nalkas sitt slut.
5 Hvartill hafva de då tjenat, alla dessa tusendes blod, som fallit i religionskrigen, alla dessa olyckligas tårar och jemmerskrin, som uppgifvit sin anda på bålen, i klosterfängelserna, på inquisitionens sträckbänkar? Och all denna förspilda klokhet, dessa fint beräknade planer, dessa nät af samvetsbojor, hvarmed hierarkin förgäfves sökt binda kristenheten vid sin triumfvagn, hvartill hafva de tjenat? De hafva outplånligt inristat i tideböckerna den sanning, att våld, list och all förment klokhet icke förmå uppehålla verldsanden i hans sublima gång genom seklerna, att sanningen icke bindes vid någon form såsom den enda och evigt rätta, utan att den sjelf danar sig ett tillvarelsesätt motsvarande dess ständigt svällande innehåll. Hvad bekymrar det verldshjulet, som framrullar genom tidehvarfven, om några småstenar kastas i dess väg eller en bräcklig menniskoarm söker uppehålla dess fart?
6 Låtom oss kasta en blick på påfvedömets nuvarande ställning i Europa. Kyrkostaten sjelf, med sin usla förvaltning, sin bigotta munkstyrelse och sina sällsama kontraster af det mest utbildade konstsinne och den gröfsta okunnighet, är utledsen vid prestväldet och hänger endast genom traditionens och vanornas seghet vid den hierarkiska formen. Schweiziska legotrupper bevaka regeringens anseende. En oupphörlig revolutionär gäsning tyder på statens inre förfall. Der och i hela Italien har den moderna upplysningens kamp mot påfvemörkret endast förmått frambringa de bjertaste motsatser af atheism och bigotteri, af vantro och otro. I Österrike erkännes visserligen det påfliga inflytandet, men endast till namnet, och Österrikarnes sednaste interventioner till förmån för påfliga regeringen mot dennas egna undersåter hafva icke ökat aktningen för en makt, som icke kan hålla sig uppe ens i sitt eget område. Det otrogna Frankrike med sin moralreligion smeker understundom den helige fadren, men blott af politiska beräkningar, och afkortar med klok varsamhet hierarkins tyglar, när de blifva vådligt långa. Spanien har sedan tio år befunnit sig i uppenbar fejd med påfliga stolen; och en dödligare förolämpning mot denna kunde väl ej gifvas, än indragningen af kyrkans gods. Tidtals upprepas underhandlingarna och eftergifterna å ömse sidor; men om det gamla ledbandet är icke mera fråga. Samma återhållsama ställning intar Portugal till Rom. Irland visar benägenhet att kasta sig i den helige fadrens armar; men blott för att der finna ett stöd mot Englands kyrkliga och religiösa förtryck. I Belgien åter, denna tummelplats för jesuitismen, hvarest de s. k. ultramontana (romerska) sympathierna tidtals icke saknat ett större inflytande, synes ändtligen det liberala mot Rom fiendtliga partiet hafva vunnit öfverhand och sträfva att undanrycka papismen äfven denna sista stödjepunkt i centern af Europa. Och slutligen, medan så godt som hela det katholska Europa står till Rom antingen i öppen konflikt eller i ett beroende blott till namnet, uppstår i Tyskland en mäktig och framtidsdiger rörelse, kallad »Tysk-» eller »Nykatholicism»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken, iochmeddetsama den förkastar celibat, munklefnad, öronbigt m. m., gör till sitt hufvudsyfte att afskudda det träldoms ok, hvarmed biskopen i Rom sedan tusen år tillbaka hemsökt kristenheten.
7 Den ytligaste betraktare måste inse att, under sådana förhållanden, påfvedömet i denna stund liknar ett högrest och praktfullt palats, bygdt på pålar vid den lösa stranden af en brusande flod, hvars böljor tid efter annan bortryckt de flesta af pålarna och kommit de öfriga att vådligt murkna. Och allt detta måste han se, den gamle Gregor; dag och natt uppsändas inför helgonens eviga lampor brinnande böner för kättarnes omvändelse och tidt och ofta tåga öfver Roms gator heliga processioner med fanor och reliquer för att blidka Guds vrede. Och allt detta måste de se, den nitiska propagandan, som så länge gjort allt för katholicismens utbredande, och jesuiterne, hvilka med den exempellösaste ihärdighet söka att förstärka sig i Italien, rotfästa sig i Belgien och Österrike, samt återinästla sig i Spanien, Portugal, Frankrike, Schweitz, Tyskland, ja känna sig före genom emissarier i norden af Europa. Man har med bekymmer trott sig märka, att katholicism och jesuitism de sednaste åren vunnit betydlig terrain, att en rörelse i England, benämnd Puseyism, vore dertill en förberedande trappa, att män af anseende och lärdom anslutit sig till påfvelärans förfäktare, ja väl ock – hvilket är ett groft misstag – att den i Tyskland och norden nyväckta pietismen skulle röja katholska tendenser. Dessa farhågor härröra af enstaka fall, der de påfligas ansträngningar för ögonblicket burit frukt. I sjelfva verket har påfvedömet icke sedan Luthers och Leo X:s tid uthärdat så mördande stötar som dessa sednaste år, och sjelfva Pius VII:s fångenskap var i bredd det med att betrakta endast som en ögonblicklig svallvåg af tidströmmen; våldsam, men öfvergående.
8 Nykatholikerne i Tyskland bedömas olika.*)Den som om dem vill inhämta tillförlitliga upplysningar finner sådana i en förl.förlidet år i Heidelberg af den celebre Gervinus förf. skrift: »Die Mission der Deutsch-Katholiken».konsekvensändrat/normaliserat Att de af orthodoxa katholiker förkättras värre än sjelfva protestanterne, det finner hvar och en i sin ordning. Dessa sednare räcka dem broderligt handen och synas återkomma till drömmen om en sammanjemkning mellan de båda kyrkorna. De flesta af Tysklands regeringar, isynnerhet Bayerns och Sachsens, befara i den nya rörelsen ett upplösande element, som måste hejdas, innan det uppslukar samhället. Preussens upplysta regering utmärker sig nu, som alltid, genom en djupare blick i samtidens kraf, och synes – ehuru ganska varsamt, äfven den – hylla den städse riktiga maxim, att der man ej kan hejda en rörelse, ställa sig i spetsen för den, för att leda dess riktning.
9 Ronge, hvars dunderstämma för ett år sedan väckte det oroligt slumrande Tyskland till nya strider för samvetsfriheten, har under sin nitiskt fullföljda bana som reformator icke alltid behållit fattningen. Till den nyss så obemärkte, nu af tusendes hyllning och jubelskri omgifne fattige presten, som i sitt bröst kände samtidens pulsar mäktigt klappa, till honom nalkades frestaren och sade: detta är ditt verk! Och Ronge var dock en svag menniska. Efter detta är mitt verk, tänkte han, välan låtom oss gestalta det efter vårt sinne! Så hände, att han icke med nog ödmjukt sinne lät läran gestalta sig sjelf, utan|14 3| föresatte sig att gå längre än Luther. Och när dervid den ädle förbländade mannen höjde sin röst att förbättra kristendomen – då log frestaren.
10 Men på hvilka villostigar den nya väckelsen till en början än må råka, en stark och mäktig ande talar i den ur tidens bröst, och icke utan frukt skall den förgå. Som vid en gryning om våren den första fågelsången i skogen väcker otaliga röster rundtomkring, icke för det att dess ljud var så starkt, men för det att morgonen är inne, alltså vardt plötsligen larm och reform i det fredliga Tyskland. Och icke endast bland katholikerne. Utan ock lutheranerne trodde sig märka, att af deras symbola endast bokstafven qvarstod, och de bildade i Königsberg en församling, som afsäger sig alla symboliska böcker nu och för all framtid. Till och med judarna började begripa att de afgudat ett skal af ceremonier och oäkta tradition samt beramade rabbinmöten för att reformera judendomen. Öfverallt vill man nedrifva skiljomuren mellan lekman och prest, och Ronge ser häruti en af hufvudpunkter, i hvilka han vill komplettera Luther.
11 Men med påfvedömet är det förbi. Det äger ingen framtid och dess undergång är så viss, som att tidens hjul aldrig rullar tillbaka och att morgonen kommer äfven efter den längsta natt. Och menniskornas samveten skola vara fria, hemfallna under Guds dom. Och de afdöde kyrkofurstar, hvilka sofva den eviga sömnen i Lateran kyrkan, höra en röst som tränger genom marmorhällarna och ropar till deras multnande storhet: fallen, fallen, fallen är den stora staden Babylon! Dess tid är förbi.