Nyåret 1857

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 3/1 1857:|1 3|

Nyåret 1857.

1 När det förflutna årets morgon randades, uppsteg dess sol ur mörka moln. Kriget svepte sin krutrök öfver alla föremål; skymd var all utsigt öfver kommande dagar; ingen visste hvad som i morgon mera var hans; vanskligheten af alla menskliga ting stod mera uppenbar än någonsin förr; allt lefde och arbetade för dagen, såsom man gör, när man, oviss om allt förutom Gud och heder, står tyst och tvekande på randen af en förbidan.

2 Dock Gud allsmäktig lät detta hotande moln gå öfver och afvände ett halfgjordt och halfmenadt krig som, derest det fortfarit, skulle ha låtit denna vinter breda sitt täcke af snö öfver askan af många hyddor, hvilkas rök nu uppstiger som tackoffer mot himmelens hvalf, och öfver ruinerna af mången spillrad menniskolycka, som nu tänder sina fridfulla glada ljus uti julgranarna.

3 Det ges en vinning, som öfverväger krigens aska och blod och menniskors tårar, men denna vinning skulle ej nu blifvit Finlands. Det skulle ha förtrampats i örnars och lejons kamp, och derefter hade allt återgått till det gamla, förutom en börda af ofärd, som ingen mäter, och förluster, hvilkas vidd väl ingen nu kan beräkna. Finland har stor anledning att för det förgångna året tacka Gud.

4 Midtunder stormarna steg på dess thron en ädel monark, som älskat det från sin tidiga ungdom och tidigt var af detsamma älskad tillbaka. Han kom hit till oss, som han kommit förut, med freden på sina läppar och kärleken i sitt hjerta, och han såg att vårt land står långt, mycket långt efter verldens bildade länder både i andelig och materiel utveckling. Då beslöt han att förherrliga sin spira med fredens största värf, ett lands och ett folks pånyttfödelse, så långt hans makt sträcker sig. Hvad derutöfver går må hvar och en bedja af Gud och sjelf deruppå med all kraft arbeta. Ty äfven de höge på jorden hafva en gräns sig förelagd af försynens skickelser och rikens intressen och den historiska traditionens tyngd.

5 Som ett vårregn öfver de törstande fält föllo samtids och framtids löften öfver den älskade furstens spår, och det beror nu på de händer, som utföra dem, att hans vilja blir verklighet. Efter krigets spänning och arbetets domning framträdde på månget håll ett nytt lif och en ny verksamhet. Detta lif, denna verksamhet behöfva för det första och för det sista ljus, mycket mera ljus, ty om ljuset gäller detsamma som om gudaktighet, att det »är nyttigt till allting», och derförutan finnes hvarken lif eller sanning. Och dertill behöfvas vidare kraft och endrägt. När man går till ett så stort arbete, som att lyfta sitt land på den högvuxna tidens jätteskullror, måste man sjelf vara stor och stark, och det blir man blott genom enig samverkan. Och dertill behöfves ännu en kärlek, som försakar sig sjelf för sitt stora mål. Ty det är ingen berömmelse att framdrifva något stort för egen ära eller vinning, men det är den sanna fosterlandskärleken, som säger med skalden: »hvar och en som älskar sitt land kan ingenting högre önska, än att han sjelf och hans verk må öfverträffas af någonting bättre.»

6 »Vårt land är fattigt», och fattigt ej blott på guld, men ofta, såsom nu i denna hungrande vinter, på dageligt bröd. Må då insigterna råda, viljorna verka, armarna arbeta för jordbruket, för näringarna, för industrin, för handeln, för landets hela materiela välstånd, ty det förutan finnes hvarken lycka eller bildning. Och vårt land är ännu mera fattigt på ljus än på bröd. Förgäfves ställe vi oss vid sidan af andra, längre tillbakastående nationer och insöfve oss i den tron, att vi derföre tillhöra de upplyste på jorden. Det folk, som icke på andens område oaflåtligt sträfvar till jemnhöjd med de högsta förebilder, blir sin egen framtid otroget och stadnar slutligen under de lägsta. Man kan äta och sofva i mörkret; det göra många folk, men de lefva icke, de vegetera.

7 Vårt land är dock rikt, allenast öden tillåta och krafter frammana dess rikedom. Minst sexton millioner menniskor kunna, utan att hungra, näras af Finlands jord, som nu när icke en åttondedel derutaf. Våra mossar, skogar, sjöar, berg och en omätelig, nu försofven arbetskraft bära i sitt sköte okända skatter. Vårt folk är så rikt som något på tankens och fattningens klarhet, på alla de anlag till hög intelligens och produktiv färdighet, som, engång utvecklade, bringa nationer till höjden af bildning och välstånd. Det är rikare än de flesta andra på uthållande kraft; det täflar med de bättre och de bästa i gudsfruktan, trohet, laglydnad och sedlighet; det har förblifvit sig sjelf orubbeligt troget och skall, med Guds bistånd, allt framgent förblifva det.

8 Hvad allt kan icke göras af ett sådant land och ett sådant folk, allenast dess rätta nyårsdag engång har grytt!

9 Men derpå skola vi alla, efter måttet af våra krafter och öden, med redlig vilja arbeta. Och göra vi det, skall äfven denna tidens vårregn icke ha fallit på en ofruktbar mark. Stunden har sina stora bekymmer; i en tredjedel utaf Finland gästar den bleka hungern; mycket kan önskas annorlunda och bättre, och ringa veta vi den tid som kommer. Men ehvad än vara eller komma må, förtvifla skall ingen, som menar ärligt med sitt land, väl vetande att »förlorad är blott den som sig sjelf förlorar».konsekvensändrat/normaliserat Arbeta och hoppas måste vi för att lefva och hålla oss uppe, långt mer för att gå framåt mot ljusare dagar. Och dertill, och till all god gåfva för detta land och detta folk, och för mensklighetens väl, och för det sannas och godas och det skönes seger i lifvet, nedkallaoriginal: nekalla vi här, på den smala plankan mellan tvenne tidskiften, Guds den allsmäktiges nåd och välsignelse öfver detta nya år.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil