Jubelfesten den 18 Juni 1857

Jubelfesten den 18 Juni 1857

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 17/6 1857:|47 2|

Jubelfesten den 18 Juni 1857.

1 I morgon firar hela Finland högtidligen, med en allmän tacksägelsefest och bönedag, minnet af kristendomens införande i detta land för 700 år sedan. Icke ens året, långt mindre dagen, för denna stora tilldragelse har enligt krönikorna kunnat med full visshet utredas*)De skäl, som tala för festens begående den 18 Juni 1857, kunna läsas i H:fors Tidn. 1856 N:o 11.; men derpå ligger ock mindre vigt. Den timma och stund, när våren inbryter öfver den frusna jorden, kan icke heller med klockslag bestämmas, och likväl glädja vi oss åt dess verk uti jordens grönska och himmelens ljus. Långt mera böre vi då med bön och tacksägelse ihågkomma begynnelsen af kristendomens ljus, som ständigt ungt arbetar sig fram genom seklernas mörker och varar till tidernas ände.

2 Kristendomen behöfde ett och ett halft årtusende för att utbreda sig öfver norra Europa och der få ett stadigt rotfäste. Den kom redan i 2:dra seklet efter Christus till England, som då lydde under romerskt välde; gick derifrån i 5:te seklet med den heliga Patricius till Irland och i 6:te seklet med munken Columban till Skottland. Efter att under århundradens vexlande öden ha vunnit fast fot på dessa öar, gick kristendomen derifrån, med nitiske missionärer, vidare fram till medlersta och norra Europa. I 9:de seklet hade den utbredt sig öfver hela Tyskland och trängde derefter längre mot norr, allt ännu till större delen genom engelske predikanter. Politiska skäl voro dertill ej utan medverkan, ty påfven i Rom var mån om att utvidga sitt välde; nordens hedniska vikingar voro den tiden ett plågoris för alla Europas kustländer; men starkare än alla sådana bevekelsegrun|47 3|der verkade trosnitet, som framför allt ville vinna själar för Guds rike. Med början af det andra årtusendet efter Christus bröt kristendomen segrande fram öfver den mörka norden. Till Danmark kom den omkring år 1000 e. Chr. med Knut den stores gemål Emma; till Norige kort förut genom den vilde kämpen Harald Hårfagers son Håkan den gode, som var uppfostrad och döpt i England, och vidare sedan genom Olof Tryggvason. Ansgarius hade i Sverige begynt predika kristendomen omkring år 827, och år 1000 lät Olof skötkonung döpa sig af engländaren Sigfrid. Vid samma tid, år 988, lät Wladimir den store döpa sig och sitt folk. Till Finland kom kristendomen i 12:te seklet, till Estland och Liffland i 13:de, till Lithauen i 14:de seklet. Lapplands omvändelse blef först i 17:de seklet fullbordad.

3 Sydsverige hade länge varit omvändt, innan de hårdnackade uppsvearne ändtligen, efter Upsala tempels brand, gåfvo sig under dopet. Vid Erik den heliges uppstigande på thronen år 1150 kunde omvändelseverket anses fullbordadt, och påflige legaten Nicolaus af St. Albans ordnade på kyrkomötet i Linköping år 1152 den katholska kyrkan i Sverige, förmådde folket att erlägga St. Peters penning och förbjöd de andlige att ingå äktenskap.

4 Tolfte seklet var korstågens mäktigaste tid, och den helige Erik greps af samma stora idé, som då reste vesterländernas folk i massa till strid mot de otrogne. Om dertill kommo inflytanden från Rom och den politiska nödvändigheten att tämja oroliga grannar, kan lemnas derhän; visst är, att korsets seger var den främsta som åsyftades. Ty sådan var tidens tro, att hvilken som erhöll kristet dop, han blef derigenom undanryckt helvetets eld, och derföre var man icke så nogräknad om medlen. De kristne riddarnes svärdsfäste var ett kors, och der fästet icke halp, der halp klingan. Krönikornas berättelser om Eriks korståg mot Finland äro ganska knapphändiga. Det säges der att han »tänkte till att förvidga Christi tro in i Finland, for fördenskull dit med ett stort tal folk och hade St. Henrik, som var biskop i Upsala, med sig; kom så till slags med Finnarne, blef dem öfvermäktig och tog dem sedan till nåde och vänskap och lät predika Guds ord för dem.»*)Olai Petri Sv. Krönika.konsekvensändrat/normaliserat Legenderna om St. Erik lägga dock dertill, att han »bjöd Finnarne underkasta sig, mottaga dopet och anamma den kristna tron» och förmenade att deras halstarrighet att förvägra en så from begäran var all tuktan värd; hvilket dock billigt måste bestridas. Men legenderna glömma ej heller att skildra konungens bekymmer öfver de våldsama medel han dertill måste använda. »En af hans män, då han såg konungen gråta, förundrade sig deröfver, emedan honom tycktes mer anledning vara att glädja sig öfver nederlaget på fienden. Konungen svarade: jag åt glad och lofvar högeligen Gud att han gifvit oss seger; men att jag sörjer, det är öfver förtappelsen af så många själar, som kunde hafva fått evinnerligt lif, om de anammat den kristna tron.»

5 Krönikorna säga oss icke hvar St. Erik landsteg, men det antages hafva skett i närheten af det nuvarande Åbo, hvars slott sedermera blef kristendomens och svenska väldets första bollverk i Finland; ej heller vete vi styrkan af hans här eller den makt, som Finnarne förmådde mot honom sammanbringa. Det är möjligt, att det nyssomvända Sverige, med det brinnande trosnit som nya läror framkalla, ställde en talrik här under konungens fanor; men deremot kan det förmodas, att Finnarne, hvilkas båda hufvudstammar, Karelare och Tavaster, lågo med hvarandra i beständiga fejder och hvilka dessutom icke ägde något gemensamt öfverhufvud, icke lyckades samla sin vida kringspridda styrka till motstånd vid landets sydvestra hörn. Den bekanta egenheten i finska lynnet att vanligen tänka efteråt, tyckes icke heller vid denna afgörande tidpunkt förnekat sig. Det ser ut, som skulle finnarne låtit öfverraska sig. St. Erik måste på hösten återvända, och likväl hann han »döpa finnarne» uti Kuppis källa och rotfästa korsets makt i landets sydvestra hörn, som dåförtiden ensamt bar namnet Finland. Här tillsattes biskop Henrik till den nya finska kyrkans styresman, gudstjensten ordnades och anstalter gjordes att vidare fullända omvändelseverket.

6 Men då först – efteråt – begynte det egentliga motståndet, som varade ytterst hårdnackadt i 150 år och hvarunder det mer än engång såg ut, som hade kristendomens sista timme i Finland slagit. Första martyren var biskop Henrik sjelf. Hvarje barn känner sägnen huru han mördades af bonden LalliKjulo träsk; men ganska fint låter den kristna finska folksägnen detta brott icke såsom en hämd af hedendomen belasta folkets samvete, utan tillskrifver det en enskild hämd af ringa enskilda orsaker. Det bör i allmänhet märkas, att alla berättelser om det stora skifte i Finlands öden, som inträdde med kristendomens införande, äro, med undantag af några runor i Kalevala, af kristligt ursprung, följaktligen fientliga mot den besegrade läran och dess bekännare.

7 St Erik stupade redan år 1160 hemma i Sverige mot en dansk thronröfvare. I Finland förmådde de tre förste biskoparne Henrik, Rudolf och Folqvinus, endast vinna martyrkronan. Den fjerde, Thomas, engelsman liksom biskop Henrik, var en väldig kyrkans kämpe, men slöt sin lefnad i landsflykt på Gottland. Striden antog alltmera en politisk karakter. Karelarne ingingo förbund med Ryssarne, och en del af dem blefvo döpte till grekiska läran. År 1164 tillbakaslogs Svenskarnes anfall mot staden Ladoga. Jemer och Karelare i förbund mot den gemensamme fienden inföllo på det kristna området, nejden af Åbo; grufliga våldsamheter begingos; prester och döpte finnar marterades till döds; månge, som redan mottagit dopet, afsvuro den nya läran och återgingo till hedendomen. År 1187 inföllo Karelarne i Sverige och brände den urgamla staden Sigtuna. 1108 intogo och brände Ryssarne det nyssanlagda Åbo. Finska kyrkan och svenska väldet syntes förlorade. Två skickelser räddade dem. År 1224 ledo Ryssarne ett stort nederlag mot Mongolerne. Kort derpå utbröt en vild fejd mellan Jemerne å ena samt Ryssar och Karelare å andra sidan, hvari Jemerne åren 1227 och 1228 försvagades genom tvenne nederlag. Den svaga kristna planteringen hämtade åter andan och höll sig uppe, intilldess att Birger Jarl år 1240 drog ut att plantera korset och svenska fanan i hjertat af Tavastland (Tavastehus slott.) Härmed var Jemernes (Tavasternes) makt bruten, och Karelarne stodo ensame, än hulpne, än bekrigade af Novgoroderne, qvar på stridsfältet. Härjande inföllo de tid efter annan i den kristna delen af Finland, och fordna grymheter återupplifvades. Då tågade slutligen år 1202 mot dem den tappre marsken Torkel Knutson, slog Karelarne och betvang dem medelst anläggandet af Wiborgs slott.

8 Det var då en lång och blodig strid, som svenska vapnen förde om Finlands besittning. Den skandinaviska tapperheten, som på vida kortare tid underlagt sig England, Normandie, Neapel, Sicilien, behöfde halftannat sekel för att underlägga sig detta glest befolkade, af oeniga folkstammar bebodda land, som dock låg så nära. Fyra fästen: Åbo, Korsholm, Tavastehus och Wiborg, äro likasom de fyra yttre grundpelare, på hvilka kristendomen och det svenska väldet byggdes i Finland.

9 Men oaktadt kristendomen sålunda vid dess första inträngande stod i förbund med verldsliga syften, oaktadt korset sålunda kunde synas blott som ett handtag till svärdet, så var kristendomen aldrig ett rike af denna verlden och blef det ej heller, icke ens när de katholske biskoparne i Åbo visade god lust att göra Finland till ett slags kyrkostat, beroende endast af påfven i Rom. Allt det verldsliga och tillfälliga, som vidlådde det uppenbarade ordets första uppträdande, föll efterhand bort, när dess tid var ute, men kristendomen sjelf, som är ett Guds rike af anda och sanning, åldrades icke, förgicks icke, utan renades af tider och pröfningar och qvarstår i dag likaså ung, men friskare och klarare, än vid dess första hitkomst. Derföre är också dess historia en annan än svenska eröfringens, med hvilken den samtidigt här begynte, ty långt efter det att svenska våldet var tryggadt, fortfor ännu kristendomen att kämpa mot hedendom och vantro i Finlands bygder, och oberoende af alla vexlingar i folkens öden, fortfar den ännu i dag att kämpa mot otron och den menskliga sjelfviskheten, och denna kamp är evärdelig. Derföre kan också denna jubelfest alldeles frigöra sig från alla de intryck, som kunna upprinna ur minnet af Finlands eröfring, och endast vidhålla det enda stora minnet af kristna lärans första predikan för det hedniska Suomi. Och med detta minne förenar sig hågkomsten af alla de tallösa folk, hvilka ännu, likt våra fäder, sucka i dödens skugga, innan den eviga sanningens ljus hunnit till dem framtränga; och så gifver Finland imorgon tacksamt en skärf af sitt armod för hedningarnes omvändelse. Måtte denna skärf, likt enkans offer, bära välsignelse med sig för kärlekens skull, som räckte den åt glömde bröder i menskligheten!

10 Ville vi åter betrakta följderna af kristendomens införande i vårt land, hvilket rikt ämne för tacksama känslor på morgondagens åminnelsefest! En talare vid universitetets jubelfest har med rätta erinrat om den ursprungliga riktning åt andlighet, åt inre själsverksamhet, åt erkännandet af sanningen, ordet, visdomen, som varit nedlagd uti vårt folks lynne och själsgåfvor redan under hedendomens mörker. Denna riktning har sedan, renad och förädlad, genomgått äfven den kristna folktron, och utan att förneka den mångfaldiga brist, som oss vidlåder, kan man väl säga att det finska folket i alla tider efter dess omvändelse varit djupt gripet och innerligen genomträngdt af kristendomens anda. Denna anda har, ehuru i svenska samhällsformer, ingått i folkets hela lif, dess lagar, dess seder, dess tänkesätt, dess hela åskådning af verlden och lifvet, och vi kunne med rätta bekänna, att Finland har, medelbart eller omedelbart, kristendomen att tacka för allt godt, allt ädelt och välsignelserikt, som det förmått frambringa, all tankens lyftning, all själens kraft, all fast förtröstan i motgången, all redbarhet, all trofasthet, all mannaära, all vishet och dygd för detta lifvet och för det tillkommande. Må derföre denna fest firas gladt, ödmjukt, tacksamt, innerligt öfver hela vårt land, med bön och med lofsång, med vördnad för det förgångna och med fasta och fruktbringande beslut för framtiden! Må från denna dag en ny tid begynna, en ny tid af anda och sanning, som breder välsignelse öfver det lekamliga lifvet och öfver det andliga! Må Guds heliga ord från denna dag blifva oss dubbelt kärt och dyrt, en fast borg i all vår nöd och en klar stjerna på alla våra stigar; och fördenskull kunna vi icke sända våra landsmän för denna dag en bättre och skönare lofsång, än nedanstående psalm, N:o 225, uti den nya till denna fest utkommande profpsalmboken, hvilken psalm lyder som följer:

225.

11 En dyr klenod, en klar och ren, Oss unnats här att äga, Den perlor, guld och ädelsten På långt när ej uppväga, En skatt, den yppersta på jord, Få vi vår egen kalla; Den skatten är Guds helga ord, Som hörer till oss alla.

12 2. När annat, som vi akte värdt Att äga här och spara, Af rost och mal och tid förtärdt, Hör upp vår fröjd att vara, När dagens verk förgås med hast, Ja, förr än afton stundat, Står än Guds ord så nytt och fast, Som när det först vardt grundadt.

13 3. Det bräcks af ålder ej och tid, Om den ock evigt räckte, Det går med samma kraft och frid Från slägte och till slägte, Det varar lugnt och oförryckt, När annat allt har farit, Det har ej annan ändalykt, Än Gud, som början varit.

14 4. Det kära ord, det enkla ord, som menskor dock förgäta, Hvar är en mensklig visdom spord, Som sig dermed kan mäta? Hvar visar verlden oss en grund, Så fast att derpå bygga, Som ordet af Guds egen mund, Det eviga och trygga?

15 5. Har du det ordet sökt till stöd, När andra stöd dig svikit, Från verldens haf, dess storm och nöd In i den hamnen vikit; Då vet du hvad du tryggas vid, Hvar du kan fasthet finna, Då känner du en ort af frid, Dit inga sorger hinna.

16 6. Som vattenfågel dyker ned I fjärdens klara bölja, Att minsta fläck af stoft dermed Från sina vingar skölja, Så tvår sig anden ren och skär I ordets djup det klara, Och känner att hans hem det är, Der han i fröjd kan vara.

17 7. Välsignadt vare, Gud, ditt namn, Och utan ände prisadt, Att du till säker tröst och hamn Oss alla vägen visat! Hvem är nu fattig, hvem är rik, När ej ditt ord oss fattas? Den ena har, den andra lik, Ju det som mest må skattas.

 

 

  1. *)De skäl, som tala för festens begående den 18 Juni 1857, kunna läsas i H:fors Tidn. 1856 N:o 11.
  2. *)Olai Petri Sv. Krönika.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil