Veckan: 13 Jan

Notisen/artikeln ingår i HT 14/1 1860:|6 1|

1 – Veckan: 13 Jan. I dag således köres julen ut, och det sker med klingande slädföreoriginal: sllädföre sedan i måndags. Derförinnan var ett elände med tungt, gropigt och slaskigt väglag. Härtills har det nya året visat en ovanligt blid uppsyn, frosten icke öfver 7 grader; isarna svaga. Veckans evenementer äro deputationer och komitéer. Bankorevisionen har denna vecka försiggått, och resultaterna motses med mera intresse än vanligt. Äfven kommunalkomitén har denna vecka ånyo sammanträdt i Helsingfors; förslaget torde i nästa vecka kunna slutföras. Slutligen sammanträder i dag den af manufakturdirektionen inkallade komitén för utredande af åtskilliga frågor rörande industrin och näringarna: intendenten S. Gripenberg, vicehäradshöfding Schlüter, handlanden Levon, brukspatron Frenckell m. fl. ledamöter. Ryktet om en öfvergång till näringsfrihetens grundsatser – sålunda att hvarje arbetare, med undantag af vissa skrån, berättigas att, utan hinder af skråförfattningarna, försörja sig och de sina med eget lofligt arbete och näringsfång, dock utan att dertill få lega andre arbetare – har på månget håll redan väckt alarm. Med skäl anmärkes härom, att den som har anledning att darra för näringsfriheten, det är icke den flitige, kunnige och ordentlige handtverkaren, ty han skall ofelbart hädanefter som härtills vara säker om bröd och arbete; det är den lättjefulle, okunnige och anspråksfulle, som härtills, bakom skråförfattningarnas sköld och säker om att vara oumbärlig, emedan han är utan medtäflare, taxerat sitt dåliga arbete dyrt och ansett det som sin rättighet att i all maklighet rikta sig på kundernas bekostnad. Om derföre något är att befara af den väntade nya lagstiftningen, så är det möjligen att steget, som endast på landtdag kan göras genomgripande, denna gång tages blott till hälften ut. Men i en så vidtutseende fråga kan en viss varsamhet icke klandras. Har man engång beträdt näringsfrihetens bana, så lärer en återgång till det af förnuft och erfarenhet längesedan utdömda skråväsendet ej mer vara att befara. Det första steget skall då utan allt tvifvel förr eller sednare efterföljas af andra.

2 F. d. Oeltzes, numera hr Kleinehs andra hôtel (»de Russie») var i tisdags ända till trängsel uppfylldt vid en af handtverkarnes sångförening föranstaltad soiré. För öfrigt utvisar daglistan huru föga Helsingfors för närvarande är belamradt med publika lustbarheter. Man dansar då och då i olika kretsar, der föga annat än bildningen numera utgör skiljemuren, och om t. ex. »assembléer» och »borgarbaler» o. s. v. ännu annonseras skilda, beror det icke mer af en kastordning, hvilken den nyare tidens humanare anda utmönstrar som ett oting, utan af det förtroligare samband, som i alla tider måste närma till hvarandra medlemarne af samma samhällsklass. Försök att införa en aristokratisk rangskilnad – och »aristokrater äro vi alla», säger ganska riktigt »Mäster Smidt» – ha visst icke alldeles saknats, men sedan nyhetens behag försvunnit, ha de alltid åter förfallit i glömska. Vi kunna underrätta de städer i Finland, der det ännu finnes »förnäma» inom den ena eller andra samhällsklassen, att här i Helsingfors den högste embetsmannen, köpmannen, den ringare borgaren och handtverkaren – deras fruar och döttrar icke undantagna – ganska godt kunna trifvas under samma tak och samspråka vid en konsert, en bal, en literär soiré eller hvilket annat tillfälle som helst, och den rätta aristokratin, den rätta noblessen, – vare sig under generalens epåletter eller fabrikantens svarta frack, grefvinnans eller borgarefruns alldeles lika spetsmössa – består numera uti den aktning, som hvardera af dem förstår att visa bildning, redbarhet och förtjenster – den enda verkliga utmärkelse, som i vår tid erkännes. Der denna utmärkelse gör medlemar af olika samhällsklasser jemnbördiga och jemngoda, kommer således någon »nedlåtenhet» icke mera i fråga, och den ringares ambition, som ofta är stoltare och mera ömtålig än den högre uppsattes, behöfver icke mera känna sig sårad af ett tillbakasättande, som, ifall det finnes, endast vittnar om föråldrade fördomar.