1 Om detta tillförene berörda ämne hafva tvenne upplysande artiklar varit synliga, den ena i Åbo Under:r N:o 16, den andra i Saima N:o 10. Med afseende å frågans stora intresse för flera af Finlands driftigaste provinser, må det förunnas oss att härom tillägga några ord.
2 Åbobladet och Saima erkänna båda den obestridliga nyttan af en ångbåtsfart långs Finlands vestra kust, men hysa olika meningar om sättet och möjligheten för dess realiserande. Det förra slutar af de misslyckade försöken, att nämnde ångkommunikation »hittills icke varit af något allmännare och verkligen trängande behof påkallad»,konsekvensändrat/normaliserat söker framtida garantier för dess bestånd dels i Åbos egenskap af hufvudpunkt för landets industri och fabriksväsende, dels i samma stads lämplighet som stapelort för vestra Finlands landtmanna- och ladugårdsprodukter samt möjligen som transitoort för en del af Österbottens kramhandel på Lübeck. Saima åter befarar, att en vestfinsk ångbåtsfart motverkas af Österbottens talrika egna skepp, hvaraf denna provins snarare föranlåtes att söka, än att begära frakter, hvarförutom Åbo, som konsumtionsort, omöjligen kan blifva för Bottniska vikens östra kust hvad Stockholm är för den vestra. Då dertill kommer, att Österbottens aflägsenhet ej tillåter detsama täfla med finska sydkusten i export på Petersburg och dess viktualier sannolikt med större uträkning kunde på egna fartyg sändas till utländska marknader, söker Saima möjligheten för en vestfinsk ångbåtsfart i Åbo handlandes företagsamhet att för egen räkning utrusta ett ångfartyg, bestämdt att långs vestkusten dels sprida artiklar af Åbo industri, dels uppköpa och nedföra Österbottniska produkter.
3 Båda dessa åsigter, ehuru i vissa delar stridiga, förtjena likväl uppmärksamhet. Hvad först angår Åbo Und:s af de misslyckade försöken dragna slutsats, synes denna i någon mån förhastad. Att ett segelfartyg, sådant man för 20 år sedan i Åbo utredde »Alkaja» för färder långs vestkusten, ej kunde bära sig, ligger i sakens natur och kan ej åberopas som motskäl för en ångbåtsfart. Vidkommande ångfartyget Uleåborg, var dess olämplighet för tillräckligt känd, för att kunna nekas eller försvaras. Med större utrymme för fraktgods, med starkare machin, mera regelbundna färder, större ordhållighet, billigare priser och restauration, hade detta fartyg sannolikt gifvit, om icke fullt tillfredställande, dock vida förmånligare resultater, än det gaf. Vi vilja ej derföre hårdt bedöma ett företag, hvars totala misslyckande väckte en så allmän och så obehaglig sensation. Det var det första i sitt slag och fick, som sådant, betala lärpenningarne. Men deraf kan ej med fog slutas, att en ångbåtsfart långs nämnda kust vore förtidig och ogörlig. Ett nytt företag af samma art, inrättadt med ledning af nu vunnen erfarenhet, behöfde derföre ej sakna utsigter till framgång och bestånd, om äfven, till en början, större behållning näppeligen vore att påräkna.
4 Vigtigare äro de betänkligheter hvilka såväl Saima nu, som tillförene H:fors Tidn. (1844 N:o 31 m. fl.) framkastat mot en ångbåtsfart i dessa nejder. Vigtigast är utan tvifvel bristen på en konsumtionsort, sådan som Stockholm för Vesterbotten, en brist, som måste oförmånligt inverka på returfrakterne från norden, äfven om Åbo industri lyckades förse färderne dit uppåt med tillräckliga frakter. Antager man då, såsom det väl måste antagas, 1 ) att en vestfinsk ångbåtsfart, såsom mindre beräknad för passagerare än för varutransport, ej kan bära sig utan returfrakter från norden nedåt, men 2) att dessa frakter ej kunna grundas på konsumtion i Åbo, så återkommer man till nödvändigheten af en transitohandel öfver denna stad, hvarförutom ifrågavarande ångbåtsfart ej synes kunna påräkna ett tryggadt bestånd.
5 Möjligheten af en vestfinsk ångkommunikation är följaktligen nära beroende af frågan: kan Åbo blifva en sådan transitoort eller icke?
6 Såsom utvägar för detta ändamåls vinnande har man föreslagit: 1) att vestra Finland skulle skicka sina landtmanna- och ladugårdsprodukter öfver Åbo till Helsingfors och förnämligast till Petersburg; 2) att andra Österbottniska artiklar (fisk, renkött, alster af bondindustrin m. m.) skulle på denna väg spridas i södra Finland; 3) att Åbo handlande sjelfve skulle låta uppköpa viktualier i Österbotten, för att afsätta dem på Petersburg; samt med afseende å uppgående frakten 4) att fabrikerne i Helsingfors och Wiborg borde skicka sina produkter norrut öfver Åbo och slutligen 5) att Lübska varor skulle öfver Åbo införskrifvas till de norra orterna.
7 Mot dessa förslag uppstå betänkliga inkast. Med skäl har man anmärkt, att vestra Finlands afstånd från Petersburg är för stort; att frakten (särdeles den med ångfartyg) skulle uppsluka behållningen och att denna, till följd af okunnighet om prisvexlingarne, i alla händelser skulle bero af en slump, som gjorde spekulationer åt detta håll i hög grad vådliga. Måste således den omedelbara exporten norrifrån på Petersburg uppgifvas, tör någon likväl med Saima föreslå, det Åbo handlande måtte långs|24 5| vestkusten uppköpa viktualier och, med sin närmare kännedom af de Petersburgska priserna, på egen risk försända dem till denna ort. Hvad tror man väl att de vestra städerna skulle säga om ett sådant systematiskt organiseradt uppköpande? Skulle de icke med allt skäl betrakta detta som ett intrång på deras handelsgebit? Skulle icke den direkta fördel, allmogen, särdeles i tider af vanpris, vunne genom stegrad konkurrens mellan köparne, motvägas af dessa uppköps hämmande inverkan på vestkustens egen export? Med rätta har Saima fäst uppmärksamheten vid Österbottens – man kunde tillägga Björneborgs – rikedom på skepp. Vore det väl skäligt att, genom en konkurrens, hvilken erfarenheten ofta visat stegrad till omåttlighet,*)Hvarochen torde ha erfarit, att i tider af bristande export, artiklar för utförseln ej sällan uppköpas till priser, som måste gifva redaren bestämd förlust, blott emedan förlusten att låta fartygen ligga overksama blefve ännu kännbarare. Ett sådant förfarande ruinerar emellertid den mindre bemedlade köpmannen, som ej har råd att förlora något. fördyra provianteringen och till en del lastningen af dessa talrika fartyg, som redan nu kunna bära sig endast med tillhjelp af utländsk fraktvinst? När man betänker, af hvilken vigt jemnhet i priser är för en solid handelsrörelse, men deremot hvilka söndringar och tvisteämnen oundvikligen skulle härflyta af en i stor skala drifven främmande konkurrens på de vestra städernas närmaste marknadsplatser, kan man sannerligen, med all välvilja för Åbo, icke tillråda dess handlande att realisera Saimas förslag. Hvad skulle väl Åbo stad sjelf säga, om främmande kommissionärer i dess eget grannskap öfverbjöde dess handlande i uppköp af exportartiklar? Den åter, som varit i tillfälle att på stället höra Österbottniske handlandes bedömande af Åbo borgerskaps nyligen gjorda ansökning att få göra obehindrade uppköp långs vestkusten, kan ej vara okunnig om den harmfulla sensation deraf väckts i de derigenom förfördelade städerna. Man skulle tycka, att Österbottens handel, som dock är en af landets solidaste inkomstkällor, redan lidit nog genom utestängandet från Sverige och mistningen af en stor del af dess tillförsel, som dragit sig åt öster, för att icke ytterligare hotas af intrång från Åbo. Vill man ännu dertill hafva ett faktiskt prof på användbarheten af Saimas förslag om viktualieuppköpen, behöfver man blott betrakta tillgången vid laxpatorna i de nordliga elfvarna. Der hafva sedan några år östfinske och ryske uppköpare tidtals infunnit sig och än omåttligt stegrat lax-priserna, än genom sitt uteblifvande kommit dem att lika omåttligt falla. Man fråge Uleåborgs handlande och öfrige invånare hvad de tänka om en såbeskaffad konkurrens, hvilken på ett hår när liknar den Saima föreslagit. Att under sådana omständigheter föreslå, det Österbottens städer borde från umgälder i sina hamnar befria ett ångfartyg, som skulle nedtransportera Åbo kommissionärers i Österbotten uppköpta artiklar, detta är ett förslag, hvilket under andra förhållanden det billigaste – här påräknar en oegennytta, större än man just med fog kan begära.
8 Lägger man nu dertill åsido det om requisitioner från Lübeck öfver Åbo framkastade förslag, hvars haltlöshet Saima tillfyllest ådagalagt, återstår för Åbo såsom transitoort endast förmedlingen af vestra och södra Finlands ömsesidiga varubyte och förbindelse i öfrigt. Men just denna förbindelse vore för landets välstånd och industrins upphjelpande af den utomordentliga vigt, att den ensamt bör göra en vestfinsk ångbåtsfart högeligen önskvärd. När man besinnar, huru det nordliga och det sydliga Finland hittills lefvat och handlat nära nog som tvenne skilda länder och hvart för sig haft vida lifligare kommunikation med utlandet, än sinsemellan; huru isynnerhet det nordliga ännu i dag riktar utlänningen med stora summor för fabrikatet, dem södra Finland allaredan producerar jemngoda, samt med hvilken svårighet industrin arbetar sig upp i ett land, der afsättningen på dess produkter inomlands är hänvisad på den ringa konsumtionen i närmaste grannskap, kan man ej annat än på det varmaste förorda en kommunikation, hvilken, långt ifrån att, såsom Å. U:r förmoda, sakna grund i ett allmänt behof – tvärtom bör anses såsom ett af de verksamaste och mest behöfliga hjelpmedel för ett stigande välstånd och alla slags både materiela och intellektuela framsteg. Då emellertid varubytet mellan de skilda orterna, till en början, sannolikt vore quantitativt för ringa att med framgång uppbära en vestfinsk ångbåtsfart, är all anledning att befara, det företaget, öfverlemnadt åt den enskilda spekulationen, ännu en längre tid kommer att hvila outfördt, såvida ej – hvad säkerligen med största tacksamhet och allmänt gagn skulle mottagas, – Regeringen finner detsama egnadt att, – äfvenså blott till en början, – uppmuntras med något understöd. För det af oblida handelskonjunkturer lidande vestra Finland vore ångkommunikationens återupplifvande och verksama bedrifvande en lisa, hvilken icke med nog erkänsla kunde emotses. Nya förbindelser skulle väcka ökad drift och öppna nya fält för ett verksamhetsbegär, hvilket nu, stängdt från sina förra banor, med oro blickar mot framtiden och förgäfves frågar hvarthän det skall vända sig.
*)Hvarochen torde ha erfarit, att i tider af bristande export, artiklar för utförseln ej sällan uppköpas till priser, som måste gifva redaren bestämd förlust, blott emedan förlusten att låta fartygen ligga overksama blefve ännu kännbarare. Ett sådant förfarande ruinerar emellertid den mindre bemedlade köpmannen, som ej har råd att förlora något.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Möjligheten af en Vestfinsk Ångbåtsfart.
1 Om detta tillförene berörda ämne hafva tvenne upplysande artiklar varit synliga, den ena i Åbo Under:r N:o 16, den andra i Saima N:o 10. Med afseende å frågans stora intresse för flera af Finlands driftigaste provinser, må det förunnas oss att härom tillägga några ord.
2 Åbobladet och Saima erkänna båda den obestridliga nyttan af en ångbåtsfart långs Finlands vestra kust, men hysa olika meningar om sättet och möjligheten för dess realiserande. Det förra slutar af de misslyckade försöken, att nämnde ångkommunikation »hittills icke varit af något allmännare och verkligen trängande behof påkallad»,konsekvensändrat/normaliserat söker framtida garantier för dess bestånd dels i Åbos egenskap af hufvudpunkt för landets industri och fabriksväsende, dels i samma stads lämplighet som stapelort för vestra Finlands landtmanna- och ladugårdsprodukter samt möjligen som transitoort för en del af Österbottens kramhandel på Lübeck. Saima åter befarar, att en vestfinsk ångbåtsfart motverkas af Österbottens talrika egna skepp, hvaraf denna provins snarare föranlåtes att söka, än att begära frakter, hvarförutom Åbo, som konsumtionsort, omöjligen kan blifva för Bottniska vikens östra kust hvad Stockholm är för den vestra. Då dertill kommer, att Österbottens aflägsenhet ej tillåter detsama täfla med finska sydkusten i export på Petersburg och dess viktualier sannolikt med större uträkning kunde på egna fartyg sändas till utländska marknader, söker Saima möjligheten för en vestfinsk ångbåtsfart i Åbo handlandes företagsamhet att för egen räkning utrusta ett ångfartyg, bestämdt att långs vestkusten dels sprida artiklar af Åbo industri, dels uppköpa och nedföra Österbottniska produkter.
3 Båda dessa åsigter, ehuru i vissa delar stridiga, förtjena likväl uppmärksamhet. Hvad först angår Åbo Und:s af de misslyckade försöken dragna slutsats, synes denna i någon mån förhastad. Att ett segelfartyg, sådant man för 20 år sedan i Åbo utredde »Alkaja» för färder långs vestkusten, ej kunde bära sig, ligger i sakens natur och kan ej åberopas som motskäl för en ångbåtsfart. Vidkommande ångfartyget Uleåborg, var dess olämplighet för tillräckligt känd, för att kunna nekas eller försvaras. Med större utrymme för fraktgods, med starkare machin, mera regelbundna färder, större ordhållighet, billigare priser och restauration, hade detta fartyg sannolikt gifvit, om icke fullt tillfredställande, dock vida förmånligare resultater, än det gaf. Vi vilja ej derföre hårdt bedöma ett företag, hvars totala misslyckande väckte en så allmän och så obehaglig sensation. Det var det första i sitt slag och fick, som sådant, betala lärpenningarne. Men deraf kan ej med fog slutas, att en ångbåtsfart långs nämnda kust vore förtidig och ogörlig. Ett nytt företag af samma art, inrättadt med ledning af nu vunnen erfarenhet, behöfde derföre ej sakna utsigter till framgång och bestånd, om äfven, till en början, större behållning näppeligen vore att påräkna.
4 Vigtigare äro de betänkligheter hvilka såväl Saima nu, som tillförene H:fors Tidn. (1844 N:o 31 m. fl.) framkastat mot en ångbåtsfart i dessa nejder. Vigtigast är utan tvifvel bristen på en konsumtionsort, sådan som Stockholm för Vesterbotten, en brist, som måste oförmånligt inverka på returfrakterne från norden, äfven om Åbo industri lyckades förse färderne dit uppåt med tillräckliga frakter. Antager man då, såsom det väl måste antagas, 1 ) att en vestfinsk ångbåtsfart, såsom mindre beräknad för passagerare än för varutransport, ej kan bära sig utan returfrakter från norden nedåt, men 2) att dessa frakter ej kunna grundas på konsumtion i Åbo, så återkommer man till nödvändigheten af en transitohandel öfver denna stad, hvarförutom ifrågavarande ångbåtsfart ej synes kunna påräkna ett tryggadt bestånd.
5 Möjligheten af en vestfinsk ångkommunikation är följaktligen nära beroende af frågan: kan Åbo blifva en sådan transitoort eller icke?
6 Såsom utvägar för detta ändamåls vinnande har man föreslagit: 1) att vestra Finland skulle skicka sina landtmanna- och ladugårdsprodukter öfver Åbo till Helsingfors och förnämligast till Petersburg; 2) att andra Österbottniska artiklar (fisk, renkött, alster af bondindustrin m. m.) skulle på denna väg spridas i södra Finland; 3) att Åbo handlande sjelfve skulle låta uppköpa viktualier i Österbotten, för att afsätta dem på Petersburg; samt med afseende å uppgående frakten 4) att fabrikerne i Helsingfors och Wiborg borde skicka sina produkter norrut öfver Åbo och slutligen 5) att Lübska varor skulle öfver Åbo införskrifvas till de norra orterna.
7 Mot dessa förslag uppstå betänkliga inkast. Med skäl har man anmärkt, att vestra Finlands afstånd från Petersburg är för stort; att frakten (särdeles den med ångfartyg) skulle uppsluka behållningen och att denna, till följd af okunnighet om prisvexlingarne, i alla händelser skulle bero af en slump, som gjorde spekulationer åt detta håll i hög grad vådliga. Måste således den omedelbara exporten norrifrån på Petersburg uppgifvas, tör någon likväl med Saima föreslå, det Åbo handlande måtte långs|24 5| vestkusten uppköpa viktualier och, med sin närmare kännedom af de Petersburgska priserna, på egen risk försända dem till denna ort. Hvad tror man väl att de vestra städerna skulle säga om ett sådant systematiskt organiseradt uppköpande? Skulle de icke med allt skäl betrakta detta som ett intrång på deras handelsgebit? Skulle icke den direkta fördel, allmogen, särdeles i tider af vanpris, vunne genom stegrad konkurrens mellan köparne, motvägas af dessa uppköps hämmande inverkan på vestkustens egen export? Med rätta har Saima fäst uppmärksamheten vid Österbottens – man kunde tillägga Björneborgs – rikedom på skepp. Vore det väl skäligt att, genom en konkurrens, hvilken erfarenheten ofta visat stegrad till omåttlighet,*)Hvarochen torde ha erfarit, att i tider af bristande export, artiklar för utförseln ej sällan uppköpas till priser, som måste gifva redaren bestämd förlust, blott emedan förlusten att låta fartygen ligga overksama blefve ännu kännbarare. Ett sådant förfarande ruinerar emellertid den mindre bemedlade köpmannen, som ej har råd att förlora något. fördyra provianteringen och till en del lastningen af dessa talrika fartyg, som redan nu kunna bära sig endast med tillhjelp af utländsk fraktvinst? När man betänker, af hvilken vigt jemnhet i priser är för en solid handelsrörelse, men deremot hvilka söndringar och tvisteämnen oundvikligen skulle härflyta af en i stor skala drifven främmande konkurrens på de vestra städernas närmaste marknadsplatser, kan man sannerligen, med all välvilja för Åbo, icke tillråda dess handlande att realisera Saimas förslag. Hvad skulle väl Åbo stad sjelf säga, om främmande kommissionärer i dess eget grannskap öfverbjöde dess handlande i uppköp af exportartiklar? Den åter, som varit i tillfälle att på stället höra Österbottniske handlandes bedömande af Åbo borgerskaps nyligen gjorda ansökning att få göra obehindrade uppköp långs vestkusten, kan ej vara okunnig om den harmfulla sensation deraf väckts i de derigenom förfördelade städerna. Man skulle tycka, att Österbottens handel, som dock är en af landets solidaste inkomstkällor, redan lidit nog genom utestängandet från Sverige och mistningen af en stor del af dess tillförsel, som dragit sig åt öster, för att icke ytterligare hotas af intrång från Åbo. Vill man ännu dertill hafva ett faktiskt prof på användbarheten af Saimas förslag om viktualieuppköpen, behöfver man blott betrakta tillgången vid laxpatorna i de nordliga elfvarna. Der hafva sedan några år östfinske och ryske uppköpare tidtals infunnit sig och än omåttligt stegrat lax-priserna, än genom sitt uteblifvande kommit dem att lika omåttligt falla. Man fråge Uleåborgs handlande och öfrige invånare hvad de tänka om en såbeskaffad konkurrens, hvilken på ett hår när liknar den Saima föreslagit. Att under sådana omständigheter föreslå, det Österbottens städer borde från umgälder i sina hamnar befria ett ångfartyg, som skulle nedtransportera Åbo kommissionärers i Österbotten uppköpta artiklar, detta är ett förslag, hvilket under andra förhållanden det billigaste – här påräknar en oegennytta, större än man just med fog kan begära.
8 Lägger man nu dertill åsido det om requisitioner från Lübeck öfver Åbo framkastade förslag, hvars haltlöshet Saima tillfyllest ådagalagt, återstår för Åbo såsom transitoort endast förmedlingen af vestra och södra Finlands ömsesidiga varubyte och förbindelse i öfrigt. Men just denna förbindelse vore för landets välstånd och industrins upphjelpande af den utomordentliga vigt, att den ensamt bör göra en vestfinsk ångbåtsfart högeligen önskvärd. När man besinnar, huru det nordliga och det sydliga Finland hittills lefvat och handlat nära nog som tvenne skilda länder och hvart för sig haft vida lifligare kommunikation med utlandet, än sinsemellan; huru isynnerhet det nordliga ännu i dag riktar utlänningen med stora summor för fabrikatet, dem södra Finland allaredan producerar jemngoda, samt med hvilken svårighet industrin arbetar sig upp i ett land, der afsättningen på dess produkter inomlands är hänvisad på den ringa konsumtionen i närmaste grannskap, kan man ej annat än på det varmaste förorda en kommunikation, hvilken, långt ifrån att, såsom Å. U:r förmoda, sakna grund i ett allmänt behof – tvärtom bör anses såsom ett af de verksamaste och mest behöfliga hjelpmedel för ett stigande välstånd och alla slags både materiela och intellektuela framsteg. Då emellertid varubytet mellan de skilda orterna, till en början, sannolikt vore quantitativt för ringa att med framgång uppbära en vestfinsk ångbåtsfart, är all anledning att befara, det företaget, öfverlemnadt åt den enskilda spekulationen, ännu en längre tid kommer att hvila outfördt, såvida ej – hvad säkerligen med största tacksamhet och allmänt gagn skulle mottagas, – Regeringen finner detsama egnadt att, – äfvenså blott till en början, – uppmuntras med något understöd. För det af oblida handelskonjunkturer lidande vestra Finland vore ångkommunikationens återupplifvande och verksama bedrifvande en lisa, hvilken icke med nog erkänsla kunde emotses. Nya förbindelser skulle väcka ökad drift och öppna nya fält för ett verksamhetsbegär, hvilket nu, stängdt från sina förra banor, med oro blickar mot framtiden och förgäfves frågar hvarthän det skall vända sig.