1 Morgonbladet för i thorsdags innehåller om kriget en artikel, läsvärd i flera afseenden och hållen i det värdiga språk, hvilket vi gerna önskade läsa i all diskussion om allvarliga ämnen. Det är med nöje vi erkänna detta, så litet vi än ha haft den lyckan att, i dylika fall, röna från Morgonbladets sida ett dylikt erkännande.
2 Mbl:s artikel går väsentligen ut på att, ehuru med andra ord, framhålla just de satser, hvilka vi tillförene drifvit, nemligen att krigen ofta verka renande och förädlande på folken, »emedan domnade krafter deraf väckas till lif och menskliga viljor, splittrade af många olika syften, då blifva tvungna att förena sig kring fäderneslandet såsom mål och medelpunkt, gemensamt för alla, emedan det i sig innefattar allas bestånd och allas väl».konsekvensändrat/normaliserat*)Hvika ord återfinnas i H. T. N:o 22 för den 18 sistl. Mars. Likaså återfinnes Mbl:s andra hufvudsats om historiens lärdom att menskligheten oupphörligt, oaktadt skenbara afsteg, går framåt, i vår nyligen gjorda reservation, att »frid, visdom, välde och herrlighet icke finnas i stundens förvillelser; de finnas i historiens blick öfver sekler och årtusenden, och äfven der blott ett återsken af det eviga förnuftet, den eviga rättvisan».konsekvensändrat/normaliserat**)H. T. N:o 45.
3 Om Mbl. derföre sett mera på saken och mindre på oss samt – under tider då man bör glömma det lilla för det stora – förgätit sin älskvärda vana att ständigt ligga i delo med Hfors Tidningar, så hade det bordt finna, att vi, i dessa ämnen, äro väsentligen af samma öfvertygelse. Ty likaså litet som någon betrakta vi krigen blott ur stundens synpunkter, hvilket Mbl. torde finna af vår erinran, att »de som efteråt lefva skola förnimma en stor och evärdelig lärdom deraf».konsekvensändrat/normaliserat Likaså litet som någon tvifle vi på mensklighetens förädling och det godas slutliga seger; – allt hvad vi skrifvit bär vittne derom, att denna tro, denna öfvertygelse är fast och innerligt rotad äfven hos oss och utgör en grundval för hela vårt sträfvande.
4 Hvarföre då denna polemiska färg i en annars upphöjd och vältänkt framställning? Hvarföre denna onyttiga strid ins Blaue mot samma grundsatser, hvilka man sjelf afskrifver och utvecklar, endast i andra, låt vara klarare, ordalag?
5 Svaret ligger sannolikt deri, att Mbl. och Hfors Tidn. uppfattat sin ställning olika. Vi hysa icke det ringaste tvifvel, att ju Mbl:s tänkesätt äro så fosterländska som någons. Men Mbl. hyser den åsigt, att en publicist bör med historiens oväld från sin kammare betrakta ett krig på hemlandets jord, icke hänföras, icke stå der som part, icke värmas af ögonblicket, icke vredgas, icke tjusas, endast vara ett språkrör för händelserna och icke tillåta sig öfver dem någon reflexion, eller, om så måste ske, framställa en sådan med den aflägsne åskådarens diplomatiska lugn – ty i hans kammare går ingen storm.
6 Vi begripa en sådan åsigt, men vi kunne ej dela den. Vi akta, så högt som någon annan, oväld och lugn, och det skulle smärta oss, om vi af ögonblicket läte oss hänföras att glömma rättvisans fordringar äfven mot en fiende, eller andra de pligter, som åtfölja det offentliga ordet. Åtminstone skulle sådant aldrig ske mot bättre vetande. Men den kallt åskådande kammarfönsterplatsen kunne vi ej antaga. Hvarföre? Helt enkelt emedan det för oss är omöjligt. Sålänge det gäller Svarta hafvet, eller Walachiet, eller China, eller Mexiko, eller hvad som helst utom vårt eget land, kunne vi rätt väl med det kyliga lugnet bemästra den naturliga värmen för sanningens och den rättfärdiga sakens seger i verlden. Men såsnart det gäller vårt eget land – ja då kunne vi ej hjelpa, att vi stå der som parter midt i dess strider, midt i dess framgångar eller olyckor, att vi blöda med det, segra med det, tjusas eller vredgas med det – att dess vänner äro våra vänner och dess fiender äro våra fiender, ja att dess stora hjerta klappar i oss, vare sig i fröjd eller smärta.
7 Deri ligger den enkla förklaringen af Mbl:s icke välmenta uttryck att vi skulle »vilja leda den allmänna opinionen».konsekvensändrat/normaliserat Det skulle mindre förundrat oss, om Mbl. sagt att vi ledas af den, ty det hade kommit sanningen ett godt stycke närmare, i den mening, att de känslor, som genomila landets bröst, sällan sakna ett gensvar i denna tidnings spalter. Vi tro verkligen att vi uppbäras af opinionen mera än Morgonbl., men icke derföre att vi skulle dåraktigt tillmäta oss något slags ledning deraf, utan derföre att vi mer än Mbl. uttala dess verkliga känslor. Vi förstå rätt väl den öfvertygelse, som går sin egen väg, oberoende af andras, och söker man noga, torde man finna sådana fall också i detta blad. Men när det icke gäller att vara en vindflöjel för dagens meningar, utan att stå med ett klappande hjerta midtibland sitt folk, så bekänna vi, att vi icke hysa den ringaste önskan att byta vår position mot det filosofiskt lugna kammarfönster, genom hvars rutor Mbl. betraktar händelserna.
8 Det var oss välkommet att engång få utsäga detta, ty vi vete att en och annan missförstått vår ställning alltsedan i Mars, då Finland begynte att indragas i verldshvirfveln. Alltsedan har det blifvit för oss ständigt klarare, att ställningen i kammarfönstret är under sådana tider både falsk och omöjlig i längden – falsk, emedan den ständigt råkar i motsägelse mot sig sjelf, och omöjlig, emedan den ej kan bibehållas, såsnart händelserna tränga en inpå lifvet och gripa ens käraste. Eller hvar är den tidning, som stått orubbeligt lugn, när blodet har flutit rundtkring dess tryckpressar? Förhållanden kunna gifvas, när dess röst förstummas af en nödvändighet, och denna ställning kan också äga sin värdighet; men dess tyst|47 3|nad bör aldrig sträckas så långt, att den skulle sakna ett ord eller en sympathi för ett fosterlands fara och sjelfbestånd.
9 Hela denna kammarfönsterposition synes oss hvila på ett djupt missförstånd af pressens betydelse. En tidning, som vill ställa sig öfver och utom händelserna, tillmäter sig i sjelfva verket en öfverlägsenhet, som endast tillkommer historien och efterverlden. Vi tro att en tidning, antingen den vill eller icke, måste vara och representera samtiden, och den må vara aldrig så lugn, aldrig så öfverlägsen, skall den dock affekteras af samtidens lidelser och följaktligen ej kunna vara fullt oväldig skiljedomare uti dagens frågor. Välj den bästa af tidningar och fråga historien, om hon vill ord för ord afskrifva dess blad. Mbl. skall kanske svara att en tidning bör leda och upplysa, icke följa och lyda massornas impuls. Men nej – Mbl. förebrår ju oss att vi vilja »leda opinionen».konsekvensändrat/normaliserat
10 Hfors Tidn. hafva, säger Mbl., »så låtit hänföra sig af förbittring öfver fientliga illbragder, att de glömma alla moralens bud och förtvifladt utropa, att lif och frihet ingenting äro, när välstånd och bergning äro för stunden tillintetgjorda».konsekvensändrat/normaliserat
11 Der ha vi åter kammarfönsterpositionen. Gå och säg till en af desse fattige arbetare, hvilka nu gå brödlöse i Brahestad och Uleåborg: du har mistat din bergning; var lugn, du har lifvet och friheten; – och han skall svara: herre, ni har aldrig hungrat och törstat och hört edra barn rundtomkring er ropa efter bröd! Eller säg till dessa städer, som nyss omhvärfdes af lågorna från deras brinnande skepp: varen lugna, I hafven »åtminstone lärt er att förlora allt»; – och de skola svara: ni på er kammare, ni har aldrig stått midt i en stor allmän olycka och sett frukterna af mångåriga mödor inom få timmar förstöras af röfvarehänder; gå, gif oss igen det nödvändigaste och låt oss sedan tala om er filosofi!
12 Och de hafva rätt. Ingen af dem och ingen af oss tviflar, att ju ruinerade städer kunna upphjelpas och brödlöse arbetare återvinna sin bergning, men magra äro dessa tröstegrunder i nödens och olyckans stund; då är ett råd utaf landsmäns deltagande vänskap, en gåfva från deras hand, ett varmt uttaladt ord vida bättre tröstegrunder, än dessa kalla tänkespråk, hvilka, för att göra tillbörlig effekt, åtminstone borde komma ett år efter olyckan.
13 Hfors Tidningar ha icke klagat, icke förtviflat, men det slag, som drabbat vänner och landsmän, har djupt svidit också i dem. Om de vredgats, om de hänförts af ögonblickets smärtande intryck, så veta de, att deras vrede och deras smärta skola af den rättfärdige domaren derofvan, likasom af landsmäns hjertan härnere, dömas med en mildare dom, än den lugne åskådarens moraliska tänkespråk der i hans kammarfönster fjerran från händelserna.
*)Hvika ord återfinnas i H. T. N:o 22 för den 18 sistl. Mars.
Kriget från kammarfönstret.
1 Morgonbladet för i thorsdags innehåller om kriget en artikel, läsvärd i flera afseenden och hållen i det värdiga språk, hvilket vi gerna önskade läsa i all diskussion om allvarliga ämnen. Det är med nöje vi erkänna detta, så litet vi än ha haft den lyckan att, i dylika fall, röna från Morgonbladets sida ett dylikt erkännande.
2 Mbl:s artikel går väsentligen ut på att, ehuru med andra ord, framhålla just de satser, hvilka vi tillförene drifvit, nemligen att krigen ofta verka renande och förädlande på folken, »emedan domnade krafter deraf väckas till lif och menskliga viljor, splittrade af många olika syften, då blifva tvungna att förena sig kring fäderneslandet såsom mål och medelpunkt, gemensamt för alla, emedan det i sig innefattar allas bestånd och allas väl».konsekvensändrat/normaliserat*)Hvika ord återfinnas i H. T. N:o 22 för den 18 sistl. Mars. Likaså återfinnes Mbl:s andra hufvudsats om historiens lärdom att menskligheten oupphörligt, oaktadt skenbara afsteg, går framåt, i vår nyligen gjorda reservation, att »frid, visdom, välde och herrlighet icke finnas i stundens förvillelser; de finnas i historiens blick öfver sekler och årtusenden, och äfven der blott ett återsken af det eviga förnuftet, den eviga rättvisan».konsekvensändrat/normaliserat**)H. T. N:o 45.
3 Om Mbl. derföre sett mera på saken och mindre på oss samt – under tider då man bör glömma det lilla för det stora – förgätit sin älskvärda vana att ständigt ligga i delo med Hfors Tidningar, så hade det bordt finna, att vi, i dessa ämnen, äro väsentligen af samma öfvertygelse. Ty likaså litet som någon betrakta vi krigen blott ur stundens synpunkter, hvilket Mbl. torde finna af vår erinran, att »de som efteråt lefva skola förnimma en stor och evärdelig lärdom deraf».konsekvensändrat/normaliserat Likaså litet som någon tvifle vi på mensklighetens förädling och det godas slutliga seger; – allt hvad vi skrifvit bär vittne derom, att denna tro, denna öfvertygelse är fast och innerligt rotad äfven hos oss och utgör en grundval för hela vårt sträfvande.
4 Hvarföre då denna polemiska färg i en annars upphöjd och vältänkt framställning? Hvarföre denna onyttiga strid ins Blaue mot samma grundsatser, hvilka man sjelf afskrifver och utvecklar, endast i andra, låt vara klarare, ordalag?
5 Svaret ligger sannolikt deri, att Mbl. och Hfors Tidn. uppfattat sin ställning olika. Vi hysa icke det ringaste tvifvel, att ju Mbl:s tänkesätt äro så fosterländska som någons. Men Mbl. hyser den åsigt, att en publicist bör med historiens oväld från sin kammare betrakta ett krig på hemlandets jord, icke hänföras, icke stå der som part, icke värmas af ögonblicket, icke vredgas, icke tjusas, endast vara ett språkrör för händelserna och icke tillåta sig öfver dem någon reflexion, eller, om så måste ske, framställa en sådan med den aflägsne åskådarens diplomatiska lugn – ty i hans kammare går ingen storm.
6 Vi begripa en sådan åsigt, men vi kunne ej dela den. Vi akta, så högt som någon annan, oväld och lugn, och det skulle smärta oss, om vi af ögonblicket läte oss hänföras att glömma rättvisans fordringar äfven mot en fiende, eller andra de pligter, som åtfölja det offentliga ordet. Åtminstone skulle sådant aldrig ske mot bättre vetande. Men den kallt åskådande kammarfönsterplatsen kunne vi ej antaga. Hvarföre? Helt enkelt emedan det för oss är omöjligt. Sålänge det gäller Svarta hafvet, eller Walachiet, eller China, eller Mexiko, eller hvad som helst utom vårt eget land, kunne vi rätt väl med det kyliga lugnet bemästra den naturliga värmen för sanningens och den rättfärdiga sakens seger i verlden. Men såsnart det gäller vårt eget land – ja då kunne vi ej hjelpa, att vi stå der som parter midt i dess strider, midt i dess framgångar eller olyckor, att vi blöda med det, segra med det, tjusas eller vredgas med det – att dess vänner äro våra vänner och dess fiender äro våra fiender, ja att dess stora hjerta klappar i oss, vare sig i fröjd eller smärta.
7 Deri ligger den enkla förklaringen af Mbl:s icke välmenta uttryck att vi skulle »vilja leda den allmänna opinionen».konsekvensändrat/normaliserat Det skulle mindre förundrat oss, om Mbl. sagt att vi ledas af den, ty det hade kommit sanningen ett godt stycke närmare, i den mening, att de känslor, som genomila landets bröst, sällan sakna ett gensvar i denna tidnings spalter. Vi tro verkligen att vi uppbäras af opinionen mera än Morgonbl., men icke derföre att vi skulle dåraktigt tillmäta oss något slags ledning deraf, utan derföre att vi mer än Mbl. uttala dess verkliga känslor. Vi förstå rätt väl den öfvertygelse, som går sin egen väg, oberoende af andras, och söker man noga, torde man finna sådana fall också i detta blad. Men när det icke gäller att vara en vindflöjel för dagens meningar, utan att stå med ett klappande hjerta midtibland sitt folk, så bekänna vi, att vi icke hysa den ringaste önskan att byta vår position mot det filosofiskt lugna kammarfönster, genom hvars rutor Mbl. betraktar händelserna.
8 Det var oss välkommet att engång få utsäga detta, ty vi vete att en och annan missförstått vår ställning alltsedan i Mars, då Finland begynte att indragas i verldshvirfveln. Alltsedan har det blifvit för oss ständigt klarare, att ställningen i kammarfönstret är under sådana tider både falsk och omöjlig i längden – falsk, emedan den ständigt råkar i motsägelse mot sig sjelf, och omöjlig, emedan den ej kan bibehållas, såsnart händelserna tränga en inpå lifvet och gripa ens käraste. Eller hvar är den tidning, som stått orubbeligt lugn, när blodet har flutit rundtkring dess tryckpressar? Förhållanden kunna gifvas, när dess röst förstummas af en nödvändighet, och denna ställning kan också äga sin värdighet; men dess tyst|47 3|nad bör aldrig sträckas så långt, att den skulle sakna ett ord eller en sympathi för ett fosterlands fara och sjelfbestånd.
9 Hela denna kammarfönsterposition synes oss hvila på ett djupt missförstånd af pressens betydelse. En tidning, som vill ställa sig öfver och utom händelserna, tillmäter sig i sjelfva verket en öfverlägsenhet, som endast tillkommer historien och efterverlden. Vi tro att en tidning, antingen den vill eller icke, måste vara och representera samtiden, och den må vara aldrig så lugn, aldrig så öfverlägsen, skall den dock affekteras af samtidens lidelser och följaktligen ej kunna vara fullt oväldig skiljedomare uti dagens frågor. Välj den bästa af tidningar och fråga historien, om hon vill ord för ord afskrifva dess blad. Mbl. skall kanske svara att en tidning bör leda och upplysa, icke följa och lyda massornas impuls. Men nej – Mbl. förebrår ju oss att vi vilja »leda opinionen».konsekvensändrat/normaliserat
10 Hfors Tidn. hafva, säger Mbl., »så låtit hänföra sig af förbittring öfver fientliga illbragder, att de glömma alla moralens bud och förtvifladt utropa, att lif och frihet ingenting äro, när välstånd och bergning äro för stunden tillintetgjorda».konsekvensändrat/normaliserat
11 Der ha vi åter kammarfönsterpositionen. Gå och säg till en af desse fattige arbetare, hvilka nu gå brödlöse i Brahestad och Uleåborg: du har mistat din bergning; var lugn, du har lifvet och friheten; – och han skall svara: herre, ni har aldrig hungrat och törstat och hört edra barn rundtomkring er ropa efter bröd! Eller säg till dessa städer, som nyss omhvärfdes af lågorna från deras brinnande skepp: varen lugna, I hafven »åtminstone lärt er att förlora allt»; – och de skola svara: ni på er kammare, ni har aldrig stått midt i en stor allmän olycka och sett frukterna af mångåriga mödor inom få timmar förstöras af röfvarehänder; gå, gif oss igen det nödvändigaste och låt oss sedan tala om er filosofi!
12 Och de hafva rätt. Ingen af dem och ingen af oss tviflar, att ju ruinerade städer kunna upphjelpas och brödlöse arbetare återvinna sin bergning, men magra äro dessa tröstegrunder i nödens och olyckans stund; då är ett råd utaf landsmäns deltagande vänskap, en gåfva från deras hand, ett varmt uttaladt ord vida bättre tröstegrunder, än dessa kalla tänkespråk, hvilka, för att göra tillbörlig effekt, åtminstone borde komma ett år efter olyckan.
13 Hfors Tidningar ha icke klagat, icke förtviflat, men det slag, som drabbat vänner och landsmän, har djupt svidit också i dem. Om de vredgats, om de hänförts af ögonblickets smärtande intryck, så veta de, att deras vrede och deras smärta skola af den rättfärdige domaren derofvan, likasom af landsmäns hjertan härnere, dömas med en mildare dom, än den lugne åskådarens moraliska tänkespråk der i hans kammarfönster fjerran från händelserna.