Notisen/artikeln ingår i HT 5/2 1853:|10 2|

Kyrkobyggnader.

1 Hvarje år byggas åtta eller tio kyrkor i Finland nya, och de flesta af dem byggas på entreprenad. Detta sätt har, som hvar man vet, sina olägenheter, dem vi ej här behöfva påpeka. Leppävirta och Sääksmäki på deras tid ryktbara kyrkobyggnader – att icke tala om äldre, såsom Kemi – äro exempel, hvilka talande påminna om nödvändigheten af nya methoder, der det allmännas intressen ej nödgas stå tillbaka för den enskilda vinningen.

2 Hvad gjorde många bland förra århundradens byggnader så varaktiga framför de flesta af nutidens? Säkerligen icke en bättre method, större insigter, större uppoffringar. Orsaken var, att sådana företag då voro lifsfrågor, för hvilkas utförande hvarje församling, och hvarje församlingens medlem, var på det lifligaste och närmaste sjelf intresserad. Nu deremot ger mången sin nödtvungna skärf, när ändtligen den gamla kyrkan hotar att ramla öfver ens hufvud; men den välvilliga omtanken, det enskilda bemödandet, den kloka, om äfven mödosama uppmärksamheten på ett sådant företags alla detaljer – det skjuter man nu gerna på andra – och arbetet går derefter.

3 Entreprenaderna äro sannskyldiga foster af vår tids egoism. »Nog håller det i vår tid» – post nos diluvium! Liknöjdheten, beqvämligheten ha velat vältra mångens börda på en endas skullror, obekymrad om denne enda äger samma intresse som de af ett varaktigt arbete, bestämdt för århundraden. Lagstiftningen, mån om det allmänna bästa, har visserligen uppställt garantier och pröfningar för vinnande af ett godt resultat. Men man kan icke begära af lagstiftningen det omöjliga. Den kan icke bevaka ett arbetes minsta detalj. Den kan t. ex. icke upplyfta en nybyggd kyrka, för att undersöka dess grundval.

4 Det är derföre klokt och godt, att numera, än här, än der, en och annan församling går ifrån entreprenadsystemet och bygger sin kyrka sjelf. Anledningen till dessa rader är just ett sådant nytt exempel, på hvilket vi önska fästa läsares och församlingars uppmärksamhet, icke för att det i sig sjelf är af stor vigt, eller ens det enda i sitt slag, men just för att bevisa möjligheten, huruledes en församling äfven i våra tider kan bygga sin kyrka sjelf, utan särdeles större uppoffring, än hvad hon skulle kostat på entreprenad, men med vida större säkerhet för arbetets duglighet.

5 Ritning till ny stenkyrka i Mohla socken i Wiborgs län erhölls redan 1840, men det egentliga arbetet vidtogs först 1846 och har sedan fortsatts på räkning och på följande sätt. Församlingen antog en byggmästare, för hvilken den hade förtroende; byggmästaren åtog sig, jemte sitt egentliga värf, jemväl att anskaffa arbetare; desse åter kontrollerades genom en af församlingen utsedd uppsyningsman. Främsta omsorg och tillsyn öfver arbetets fortgång hade en byggnadskomité, som tillika sörjde för alla materialers anskaffande. Församlingens medlemar sjelfva lade, efter förmåga, hand vid arbetet, såväl genom handtlangare-dagsverken, som släpning af plankor och bräder från Wiborg. Så blef byggnaden sistlidne höst fulländad och invigdes den 28 November af Kontraktsprosten Norring. Hela kostnaden, stock och handtlangare oberäknade, utgör 26 530konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver.

6 Efter enahanda grunder förfares vid byggandet af Ruokolaks sockens trädkyrka. Så förfors äfven i Lappfjärd 1848–1851.

7 Utomlands lärer ungefär samma method för kommunala byggnader redan länge varit antagen och af erfarenheten bekräftad som god. Det är möjligt, att kostnaden mångenstädes öfverskjuter den summa, med hvilken entreprenören åtnöjer sig; men efterkommande skola bevittna, att denna förhöjning mångfaldt ersättes af byggnadens varaktighet.

8 Hvad hindrar i Finland det allmänna antagandet af en dylik method? Sannolikt i främsta rummet bristen på män, hvilka med tillräckliga insigter förena nog mod att till sin församlings bästa åtaga sig den med besvär och måhända otack förenade befattningen af komiterade för kyrkobyggnaden. Och dock är det säkert, att hvarje församling har män, som ej sakna förmåga. Måtte ock hvarje församling hafva män, som ej sakna viljan! De skola, jemte det allmänna gagnet, resa sig sjelfva en minnesvård i de murar, som sekler igenom skola blifva deras hembygds medelpunkt och samla deras söner, slägte efter slägte i nionde och tionde led, till den högstes lof.