Notisen/artikeln ingår i HT 28/6 1848:|49 2|

Den nya upplagan af Kalevala.

1 Som bekant, är Doktor Lönnrot som bäst sysselsatt med att utarbeta en ny, betydligen tillökt upplaga af Kalevala, riktad med flere nya runor och än flera kompletteringar af de förut kända. Angående detta högst intressanta arbete skrifver Doktor Lönnrot under den 18 Juni från Kajana följande*)Benäget meddeladt utdrag ur enskildt bref..

2 »På den nya Kalevala-upplagan har jag nu arbetat dageligen 5 à 6 timmar. Sedan jag, för omkring par månader sedan, fick alla varianter och tillägg införda på sina ställen, begynte jag med utgifvandet af den nya texten, hvaraf nu nio sånger, d. v. s. ungefär en fjerdedel af hela arbetet, äro färdiga. Den i förra upplagan Wäinämöinen tillagda skapelsehistorien har jag nu efter några få varianter öfverflyttat på Vein (veden) emonen, vattnets- eller hafsgudinnan. Runon kallar henne ’luftenskonsekvensändrat/normaliserat sköna jungfru, naturens dotter’konsekvensändrat/normaliserat, och säger att hon af ledsnad att alltid befinna sig ensam i luften kastade sig i hafvet, blef hafvande af vattnet, vräktes i sådant tillstånd under 900 år omkring det ensliga hafvet, tills slutligen en stor fågel byggde sitt bo på henne, lade ägg i boet, hvilka sedan föllo i sjön och sprungo sönder. Af samma ägg uppkommo sol, måne och stjernorna. Men hafsgudinnan sjelf framfödde andra saker, först en holme och andra länder, sedan till slut Wäinämöinen, Ilmarinen och några andra urgubbar.»konsekvensändrat/normaliserat

3 »Wäinämöinen befann sig efter födseln på en naken holme, hvarpå han lät Sampsa poika Pellervoinen (d. ä.det är jordens eller åkerns son) så träd af flera slag. Någon tid derefter hittade han på den finsandiga hafsstranden några frön, dem han utsådde på en bränd mark – början till svedjebruket. Sedermera lefde han många herrans år lycklig och nöjd på samma holme och blef för sin vishet mycket berömd. Detta förtröt en Lappe Joukahai|49 3|nen, som trodde sig vara till det minsta lika klok som Wäinämöinen och derföre utrustade sig till en täflingsstrid med denne. En vacker dag, då Wäinämöinen åkte nära sitt hem, kom Joukahainen öfvermodigt åkande emot honom och utmanade honom att täfla med sig i sång. Wäinämöinen bad honom sjunga allt hvad han visste och beslog honom sedan med några få ord, hvarefter Joukahainen utmanade honom på envig. Detta öfvermod förtröt Wäinämöinen, så att han slutligen sjöng sin vederpart ända upp till öronen in i ett kärr och släppte honom ej förr derifrån, än Joukahainen lofvat honom sin syster till äkta. Systern drunknade dock förrän W:n hann få henne, och W:n, sedan han nog sörjt öfver sin förlust, beslöt att begifva sig till Pohjola, hvarest en vida berömd jungfru fanns, för att fria till henne. Joukahainen, som fått underrättelse om Wäinämöinens tillämnade färd, lade sig i försåt för honom och sköt hästen, hvarmed han som bäst skulle rida öfver ett vadställe nära hafvet. Wäinämöinen stupade i vattnet och sam sedan flera dagar på sjön, emedan en stark blåst drifvit honom ut på öppna fjärdar. Nu hade han i fordna dagar, när han på sin holme fällde den första sveden, lemnat en vacker björk ofälld. Dit hade då en örn flugit och satt sig i trädet samt frågat, hvarföre den björken lemnats att stå. Wäinämöinen hade då svarat, att han gjort det, för att luftens fåglar deri må kunna hvila sina vingar. Örnen blef då mycket smickrad af en sådan uppmärksamhet och glömde den ej så snart, hvarföre han nu flög till Wäinämöinen i öppna hafvet, bad honom stiga upp på sin rygg och bar honom sedan till Pohjola. När W:n sedan, efter några äfventyr anmälde sig hos Pohjolas jungfru, förelades honom de då brukliga fatala meritprofven, hvilka ej lyckades bättre, än att W:n vid det tredje profvet högg sig i knäet och var hardt nära att förblöda. Slutligen ficks dock blodet dämdt och Wäinämöinen tillfrisknade åter.»konsekvensändrat/normaliserat

4 »Så långt har berättelsen i de förut nämnda 9 runorna kommit, med många vackra episoder, som från denna summariska innehållsförteckning äro uteslutna. Att döma af dessa runor, så blir den nya editionen omkring 50 procent digrare än den förra, bara texten nemligen, ty tagas varianterna i betraktande, så blifver storleken väl dubbel mot den förra. Sammanhanget runorna emellan blifver vida bättre än förut.»konsekvensändrat/normaliserat

5 Vi tillägga en anmärkning, som vid denna Doktor Lönnrots resumé af de nio runorna säkert fallit enhvar i ögonen, den att hela finska kosmogonin här får en annan turnyr och derjemte en större bestämdhet, genom att härleda verldens uppkomst ur elementerna luft och vatten. Den ofta anmärkta motsägelsen i den härtills kända första runan i Kalevala mellan en verld, som fanns till, än före, än efter Wäinämöinen, tyckes här lösas på ett tillfredsställande sätt, och öfverhufvud synes handlingen här utveckla sig med en klarhet, en konseqvens, som lemna ingenting öfrigt att önska. Joukahainens uppträdande är icke mer en episod; genom att förflyttas från diktens slut till dess början, ingriper han varaktigt i Wäinämöinens öde. Denna omflyttning är ock så naturlig, att den ej kan vara annat än gjord i diktens egen anda. Af än högre intresse skall det blifva att se den så märkvärdige Kullervo framträda, äfven han, som en helgjuten personlighet, ifrån att ha visat sig härtills som ett underbart fragment. Misstage vi oss ej, så blir han, jemte Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen, den fjerde hufvudpersonen i Kalevala, en ytterst egendomlig representant af den negativa, eller om man så vill, den frånvända, onda sidan af dikten och folklynnet. Med ett ord, den nya upplagan af Kalevala lofvar att blifva af högsta intresse, ej blott för det rikare innehållet, utan äfven för den storartade plan och den mera fulländade konseqvens, som synes komma att utmärka densamma.

 

 

1. *)Benäget meddeladt utdrag ur enskildt bref.