1 Bland de flera komitéer, som de sednaste åren blifvit af regeringen nedsatte till förberedande af sociala förbättringar, saknar man ännu en, som skulle åtagit sig att utreda orsakerna till den stora dödligheten i Finland, jemförd med förhållandet uti andra länder, och föreslå åtgärder, dem samhället äger både pligt och rätt att vidtaga till helsans betryggande. I ett land, der omätliga ödemarker ligga ouppodladeoriginal: oupppodlade och industrin endast med största ansträngning arbetar sig upp ur sin vanmakt, förnämligast af brist på armar, kapital och kunskaper, måste det förvåna att, medan jemförelsevis mycket blifvit gjordt för sjukvården, föga eller intet blifvit gjordt för helsovården, för sjukvårdens förebyggande, för uppvexandet af en frisk och kraftig befolkning, det första vilkoret för ett lands välgång. Lagen tiger i detta fall och lemnar den enskilde att sköta sig sjelf, obekymrad derom att hans vanvård tillika sätter hundrade andras välfärd på spel. Man har allmänna lagbud mot eldfara, mot förgripelser på person och äganderätt, men ingen lag hindrar den enskilde att i sina boningar tillskapa pesthålor, der alla slags farsoter, i förening med allt slags fysiskt och moraliskt elände, kunna fritt utbilda sig och gå ut att förhärja samhället. Medgifvom, att en sådan likgiltighet från samhällets sida innebär en stor våda och en ständig hotelse mot allas lif, allas helsa och allmän välfärd.
2 Väl ha råd och föreskrifter derutinnan icke saknats från medicinalstyrelsen och landets läkare, men utan bestämda lagbud, som härutinnan förelägga den enskilde vissa oeftergifliga skyldigheter, skola föreskrifterna i månget fall blifva vanmäktiga. Det visar sig allt klarare, att ingenting kan uträttas utan en väl ordnad, klokt och dock humant inrättad sundhetspolis, hvartill man nu äger blott en ganska ringa tillstymmelse i förbuden mot förskrifning af skämda lifsmedel, föreskrifterna om renhållning m. m., för att icke tala om det hundraåriga, merändels misslyckade experimenterandet med bränvinslagstiftningen.
3 En nära anledning att återupptaga frågor, som mer än engång varit å bane i dessa spalter, finna vi i tillsättandet af en komité för ordnandet af sundhetsvården i Sverige. Denna komité, under ordförande af medicinalrådet Carlson, har numera till Kgl. Maj. inkommit med ett utförligt, sakrikt och motiveradt betänkande, som i utdrag läses i Svenska Tidningen. Vi utbe oss att af denna högst intressanta redogörelse få meddela så mycket utrymmet tillåter.
4 Komitén utvecklar först skälen hvarföre lagen nöd|73 3|vändigt måste ingripa i den enskilda helsovården. »Först då man kommit till insigt derom, att helsa och lif kunna bevaras och mången förtidig död besparas genom allmänna sundhetsåtgärder, kan man vänta att sjukdomar och farsoter ej mera skola betraktas som en blott hemsökelse, en försynens visa inrättning till förekommande af öfverbefolkning, hvarunder man måste tåligt böja sig.» Vid jemförelse med andra länder har man kommit till ett för Sverige särdeles nedslående, ja nedsättande resultat. Ehuru dödligheten enligt regeln är mindre i länder med gles befolkning och mindre städer, såsom Sverige, och detta land ej heller är vanlottadt i klimat och fruktbarhet, visar det likväl en kortare lifslängd, än Norige, Danmark och England. Denna större dödlighet måste komma af ett osundare lefnadssätt, isynnerhet uti städerna. Wien, Liverpool och Manchester, med deras talrika fabriksbefolkning, anses för de osundaste städer i Europa, och likväl dö i Wien endast 30, i Liverpool och Manchester endast 34 personer om året af 1 000konsekvensändrat/normaliserat, medan i Söderköping 40, i Lidköping och Jönköping 41 och i Stockholm 45 personer bland 1 000konsekvensändrat/normaliserat om året aflida.
5 I England antager man 14 döde om året på 1 000konsekvensändrat/normaliserat invånare som en naturnödvändighet. Går ziffran obetydligt högre, anses helsotillståndet vara godt, men går den till 23 om året på tusen, anses kommunen ha varit försumlig och regeringens mellankomst blifva af nöden (de sundaste år på sednare tider ha i Helsingfors utvisat 30 döde på 1 000konsekvensändrat/normaliserat, men vissa år har dödsnummern uppgått till 40 och derutöfver).
6 I det öfriga Europas större städer är det numera ett sällsynt undantag, som blott vid stora farsoter inträffar, att de dödas antal årligen öfverstiger de föddas. I Stockholm är detta regel, och der dö i medeltal 1 000konsekvensändrat/normaliserat flera, än der födas om året*)Den starka dödsnummern i Stockholm tillskrifves till stor del det oerhörda antalet af oäkta barn (hvartannat barn!), hvilka, så att säga, födas blott för att dö. Äfven är dödligheten der ovanligt stor bland män i deras kraftfullaste ålder mellan 26 och 50 år.. Skulle icke Stockholms befolkning åren 1806–1855 genom inflyttningar blifvit förstärkt med icke mindre än 98 procent af den nuvarande folkrummern, så vore det nära nog en utdöd stad. I 21 af Sveriges städer öfverskjuter likaledes de dödas antal de föddas, och äfven i dessa städer uppehålles folknummern mest genom inflyttningar.
7 Orsakerna till större osundhet och dödlighet äro förnämligast: 1) brist på godt och rent vatten; 2) brist på frisk och ren luft; 3) brist på ordentlig renhållning; 4) brist på torra och sunda boningar samt öppna platser. Klimatet här i norden förorsakar visst icke större dödlighet; det visar sig tvertom, att just en del nordliga länder, såsom Island, Skottland, Norige, äro de, der invånarne i medeltal uppnå den högsta lifslängden. Men i de svenska städerna, säger komitén, måste den fattigare befolkningenoriginal: befolkningningen, i anseende till dyrheten af hyror, lifsmedel och brännmaterialer i förhållande till arbetsförtjensten, tränga ihop sig i små, kalla kyffen med otillräcklig luftvexling, der invånarne ofta måste söka den mesta värmen af deras egen utdunstning i det trånga rummet, hvarigenom luften i hög grad förgiftas. Dertill komma fattigdomens öfriga försakelser och det olyckliga bränvinssupandet, som årligen kostar landet, direkt eller indirekt, flera tusende lif, förutom all den förnedring och försämring, som deraf härflyta för ett nyfödt slägte. Det är nemligen utrönt att, till följd af osunda bostäder och bränvinssupande, arbetarnes barn i städerne, generation efter generation, blifva allt klenare och sjukligare, så att hälften af dessa barn dör före femte året. Få af de öfverlefvande uppnå en stark mannaålder, och deras afkomlingar blifva sedan än ytterligare försvagade.
8 »I smuts, mörker och osund luft försämras och urartar hvarje djur-race, och menniskan kan ej undgå samma naturlag.» Hon kan omöjligt i längden motstå eländets fysiska och moraliska förnedring, och öfvergången är lika lätt från eländet till lasten, som från lasten till brottet.
9 »Det moraliska inflytandet af smuts, otrefnad och försakelse af lifvets beqvämligheter», säger d:r Soutwoud Schmith i sitt utlåtande till Health of Towns kommission, »har hittills icke varit tillräckligt bemärkt. Detta inflytande är i hög grad antisocialt. Hemmets usla tillstånd är en af de mäktigaste orsaker dertill, att mannen förslösar sina penningar på rent egoistiska njutningar; han hemkommer trött och hungrig, han behöfver hvila; osnygghet, smuts och obeqvämlighet i hvarje skepnad omgifva honom; vantrefnad drifver honom bort; under husligt missnöje, i förbiseende af renlighet och glömska af all anständighet uppvexa barnen, ett svagt och kortlifvadt slägte; men de, som öfverlefva sina förtidigt bortgångna föräldrar, hafva ofta framför sig endast fattigvården till stöd, brott eller prostitution till yrke.
10 »Min stora, vidsträckta och mångåriga beröring med Londons lägre klasser har gifvit mig den bestämda erfarenhet, att de hålor och tillhåll, der sjuklighet och dödlighet äro störst, också äro tillhåll för de största brottslingar. Det sämsta qvarter, jag känner i London, är Whitechapel, der också den lastfullaste och liderligaste befolkning finnes.»konsekvensändrat/normaliserat
11 original: »Samme doktor Schmidt redogör likaledes för sin erfarenhet om de indirekta verkningarna af ett osundt lif. Det är ej alltid febrar och epidemier, som i osunda distrikt skörda de flesta offren. De för helsan menliga verkningarna smyga sig småningom fram i organismen, vanligen genom att försvaga matsmältningsorganerna och göra lungorna lätt tillgängliga för inflammationer. En under åratal försvagad organism motstår långt mindre, dukar lättare under för de i nordliga klimaten förekommande temperaturvexlingar.
12 »Det gift, som generas i sådana osunda trakter, och som längre tid får inverka på de fattiga invånarne, är ett nedströmmande gift, ett försvagande till kropp och själ, en af de mest framstående orsakerna till icke allenast andlig tröghet och apathi, utan äfven till fysisk tröghet. »Jag är öfvertygad», säger d:r Schmidt »att denna känsla af nedstämning till kropp och själ är en af de mäktigaste lockelserna till förtärande af spirituösa drycker; och samma naturliga känsla eller instinkt drifver till deras njutande i öfverflöd, då tillfälle gifves. Jag är fullt förvissad, till följd af mina iakttagelser från denna klass, att nyssnämnda lockelse, att till denna mest helsoförderfvande öfverdrift njuta spirituosa, ofta kan härledas från denna känsla af trötthet och tröghet, den direkta verkan af de försvagande orsaker, som oupphörligt omgifva dem, och som göra hvarje bemödande till kropp eller själ omöjligt. Hvar och en, som lagt märke till sina egna känslor under dagar före utbrottet af en feber, bör kunna fatta denna odrägliga belägenhet, svårare än verklig plåga; och det är ej att undra på tillitandet af ett medel, som förskaffar, om än kort och öfvergående, lyftning och lätnad.»konsekvensändrat/normaliserat
13 Komiterade uttrycka den öfvertygelse, att de sprithaltiga dryckernas fördyrande och svåråtkomlighet är den enda praktiska utvägen att motarbeta dessa dryckers förfärande inverkan på samhället samt att en lagstiftning för helsovården i Sverige derförutan skall blifva ofullständig och mindre verksam.
14 Komitén undersöker vidare de osunda verkningarna af förskämdt vatten och förskämd luft. Ett exempel anföres för att visa den skadliga verkan af kloak-utdunstningar. Man hade i en låda af träd och glas om 5 832konsekvensändrat/normaliserat kubiktums rymd inledt gaserna från en gödselkista, fylld med animaliska uttömningar, gatsmuts och köksafskräden. När man sedan i lådan insläppte hundar, uppkommo hos dem efter 10 minuters, högst en halftimmas förlopp kräkning, diarrhé, matleda och afmattning, d. v. s. samma symptomer som i de febrar, af hvilka den arbetande klassen lider i öfverbefolkade rum med dålig luftvexling.
15 Ett af de märkvärdigaste exempel på det gift som alstras i öfverbefolkade boningar inträffade i Oxford år 1577. En mängd fångar, som någon tid, trångt sammanpackade, afbidat ransakning i Englands dåvarande usla och förpestade fängelser, uppfördes i domsalen, der en mängd nyfikna tillika fingo inträde. 40 timmar derefter voro ordföranden, sheriffen och 300 af de närvarande döda.
16 Verkningarna af dåligt, med förruttnande ämnen blandadt vatten äro allmännare kända. Sednast erfares följderna deraf vid kolerans härjningar på Kungsholmen. Franklin gaf i sitt testamente 100 000konsekvensändrat/normaliserat dollars till sin födelsestad Filadelfia för anskaffande af en vattenledning, »emedan hans erfarenhet från Europa lärt honom, att efter ett århundrade jordlagret under en större stad är så bemängdt med skadliga ämnen, att dess närmaste vattentillgångar orenas och blifva för helsan skadliga».
17 Ett lika nödvändigt vilkor för helsan äro ljusa boningar. I luften har man dessutom iakttagit ett nytt ämne, som fått namn af ozon och som alldeles saknas i tätt slutna rum. Under kolerans härjning 1858 i Königsberg trodde man sig finna att detta ozonämne i luften var ringa eller intet, men vid dess återkommande minskades samtidigt sjukligheten.
18 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 17/9 1859:|74 3|
Helsovård och icke blott Sjukvård.
(Forts. fr. N:o 73.)
19 Statistiken utvisar, att i de svenska landsorterna dödligheten är störst under Mars och April månader, men i städerna, och särdeles i Stockholm, under Augusti och September. Landsorterna lida af vårens hastiga temperaturvexlingar*)Månne förklaringen ej hellre bör sökas i den brist, som uppstår hos den fattigare befolkningen, sedan vinterråderna äro uttömda?; i städerna deremot hafva luften och vattnen, genom en förruttnelseprocess under sommarvärmen, hunnit höjden af förskämning vid höstens början och inverka i samma mån skadligt på helsan.
20 Komiterade redogöra derefter för hvad som blifvit i andra länder gjordt för helsovården och komma sedan till sitt motiverade speciela förslag, som indelas i 3 hufvudafdelningar: 1) städernas helsovård; 2) landets helsovård; 3) allmänna bestämmelser. Första afdelningen indelas åter i 9 kapitel: 1) tomtreglering; 2) nybyggnad; 3) förändring af byggnad; 4) för helsan menliga handteringar; 5) osunda bostäder; 6) renhållning; 7) begrafningsplats; 8) åtgärder vid fortfarande större dödlighet samt 9) hvad med stad jemförligt är.
21 Vid tomtregleringar bör iakttagas: att marken afväges och den höjd bestämmes, som ytan bör äga för vattnets obehindrade aflopp; att nödig luftvexling åstadkommes; att gatan blifver minst 40 fot bred och så rak som möjligt samt att allmänna platser anläggas.
22 Nybyggnader. Grunden under ett hus bör kunna befrias från vatten, hvarföre marken bör undersökas till minst 5 fots djup, och är den så vattensjuk, att större fuktighet ej kan undvikas, må boningshus der icke uppföras. För luftvexlingens skull må icke mer än hälften af en tomts yta bebyggas och intet hus vara högre än 60 fot från grunden till taklistens öfra kant, ej heller större än förelöpande gatas bredd, ökad med en fjerdedel. Takets höjd får icke öfverstiga byggnadens halfva bredd, om fall anbringas å båda sidor, eller ⁵⁄₇, om fall endast göres åt gatan. Detta gäller dock ej offentliga byggnader vid öppna platser. Källare bör anläggas vattenfri. Golf bör ligga minst 2 fot öfver gatan. Rummens höjd bör vara minst 9 fot. Der skall finnas fönster med dragruta, och rummet skall kunna värmas. I fabriker, verkstäder och offentliga inrättningar bör särskild luftvexling anbringas. Afträden och spillningshögar få ej anbringas under boningshus eller trappa; de skola vara öfvertäckta och försedda med trumma eller dragrör, för att afleda den förskämda luften högre än byggnadens takfot; få ej heller ligga närmare än 30 fot till brunn, källa eller annat ställe, der dricksvatten hämtas, och böra genom stensättning eller cementmurning göras täta i bottnen och på sidorna, så att flytande orenlighet ej kan uttränga.
23 Vid förändring af byggnad gälla samma bestämmelser. Så visst som staten äger rätt att stifta lagar mot sjelfmord och ännu mer mot tillställningar, som sätta andras lif i fara, så visst måste äfven dylika förfoganden vara lika berättigade, antingen det gäller gårdsägares egna boningar, eller de rum som af dem upplåtas åt hyresgäster.
24 Vådliga handteringar. Lagen stadgar vissa försigtighetsmått mot sådana, när det blir fråga om eldfara. Men helsa och lif böra väl icke uppskattas ringare än egendom. Steget måste derföre tagas ut. Ammoniak, trycksvärta, terpentin, mönja, pudrett, stärkelse, talg, lim, lysgas m. fl. få ej tillverkas i eller nära boningshus, ej heller upplag af lumpor der förvaras. Likaså kan endast med vissa försigtighetsmått ylle blekas, läder lakeras, bränvin brännas, ångmaskiner, porslins-, kakel-, ferniss-, potatesmjöl- eller ljusfabriker, eller fisksalterier, garfverier, köttupplag m. m. inrättas i eller nära boningshus. Tapeter och leksaker, bestrukna med arsenikfärger, eller konfektyrer med sådana på omslagen, må icke till salu hållas.
25 Osunda bostäder. Komitén föreslår att förbjuda beboendet af sådana lägenheter, som kunna inverka skadligt på helsan, intilldess de blifva försatte i nöjaktigt skick. Icke heller må i en lägenhet inrymmas så många personer, att deras helsa deraf kan lida. Motiveringen af detta förslag har en märkelig tillämpning äfven på Helsingfors, med undantag af »det låga priset» för fattigt folks bostäder.
26 »Stadgandena om osunda bostäder bero af svaret på den fråga, huruvida den enskildes fria disposition af sin egendom kan inskränkas genom lag; och komiterade tro svaret icke vara någon tvekan underkastadt. Ett boningshus kan vara af den beskaffenhet, att tillåtelse till dess upplåtande såsom menniskoboning vore nära nog detsamma, som att se genom finger med mordförsök, under förevändning att man icke äger blanda sig deruti förr, än mordet är skedt. Då osvikliga vetenskapliga sanningar och en nästan daglig erfarenhet intyga, att beboendet af ett hus med vattensjuk grund, med multnade syllar, liggande omedelbart på marken, med svamp och röta, med oduglig eldstad, med brist på ljus och på frisk luft, är ofelbart åtföljdt af sjukdom, då torde man väl litet tvifla, att samhället, genom sitt styrelse och sina organiserade myndigheter, äger förbjuda dess användande till boning, som man tviflar, att försäljning af gift och af med skadliga tillblandningar förfalskade födoämnen kan förbjudas. Saken är så klar, att kommunala och polismyndigheter redan ofta meddelat dylika förbud, utan att hafva tydlig lagbokstaf till stöd; och det torde då vara bättre, att en sådan meddelas. Derigenom är åtminstone det vunnet, att hvad myndigheter förut tagit sig såsom en på mensklighet och förnuft grundad rättighet, äfven blifver ett åliggande, och att förbuden kunna medverkande påföljd inskärpas.»
27 »I flera af Sveriges städer har uppstått en industri att skaffa sig hus och enkom aptera dem till arbetsfolks inhysning. Husens beskaffenhet, deras helsosamhet, värmbarhet o. s. v. tagas icke i betraktande; äfven uthus, stall och dylikt inredas till boningsrum; och i hvartdera af dessa inpackas ofta flera familjer, så att osnyggheten och osundheten blifva upprörande för hvarje oförderfvad menniskokänsla. Det jemförelsevis låga pris, hvartill inhysning i dessa boningar kan ske, bidrager ej litet att locka de stora skarorna af landsbygdens lösa befolkning in till städerna, der de hoppas arbetsförtjenst, men oftast möta elände och förnedring, hvarefter, om icke döden mellankommer, landet får återtaga sitt lån, förderfvadt af sjukdomar, ofta nedsjunket i brott, nästan alltid i duglöshet och elände.»
28 »I Englands, Belgiens och andra länders lagstiftning hafva lokalmyndigheter blifvit berättigade att förbjuda beboende af hus och lägenheter, som tydligen befinnas farliga för allmän sundhet. Hvad särskildt föreslås angående allt för många personers inhysande i en lägenhet, är af omätlig vigt, såsom hvar och en funnit, som med uppmärksamhet följt en eller annan epidemis gång. Det är i de tätt befolkade qvarteren, i de af menniskor fullproppade boningslägenheterna, som sjukdomar uppkomma och utveckla sig, och hvarifrån de sedan spridas. Försök att, vid yppad sjuklighet, raskt ingripa och förekomma trångboddhet och öfverbefolkning hafva visat en nästan förvånande verkan. Malmö har två gånger, vid hotande kolera-epidemi, i detta medel funnit en räddning, hvarför staden har att tacka sina myndigheters upplysning, beslutsamhet och nit.»
29 Flera andra exempel anföras. I luftslottet S:t Cloud nära Paris uppstår hvarje år en stark sjuklighet, såsnart kejsaren ditflyttar, men upphör åter, när han flyttar derifrån. Orsaken är att garnisonen fördubblas under kejsarens dervaro, så att kasernerna den tiden bebos af dubbelt flera soldater än vanligt. I en liten trångt bebygd fransk stad nära Amiens dog årligen mycket folk af lungsot och skrofler. Staden brann, byggdes ånyo med större utrymme och anses nu vara en så sund ort som någon annan.
30 I Belgien antages som regel, att i ett sofrum böra finnas 540 kubikfot luft för hvarje person. I England är likaledes regel att bestå hvarje cellfånge 600 kub. fot luft, såsom nödvändig för hans helsa. Professor Guy i London har beräknat, att bland 300 arbetare i samma handtverk, af hvilka hundra kunde disponera 500 kub. fot luft hvardera, andra hundra åter 5 à 600 och de öfriga mer än 600 kub. fot, voro bland de förstnämnde 25 procent, bland de nästföljande 7 ⁸⁄₁₀ procent och bland de sistnämnde 5 ⁸⁄₁₀ procent angripne af lungsot, mest blodspottning. Från Jönköping klagades 1853 att arbetsfolk bodde mycket trångt. Man beräknade att tre personer ofta endast hade 600 kubikfot luft att andas i rummet, när det stängdes för natten, och då hvarje person behöfver minst 200 kubik fot i timmen, skulle dessa arma menniskor ofelbart qväfvas, derest icke lyckligtvis fönster, dörrar och spjäll tillika vore så otäta, att ny luft i någon mån kunde inströmma utifrån. Detta förhållande förklarar den oväntade observation, man icke sällan gör under härjande farsoter, att nemligen välmående arbetsfolk oftare sjukna och bortryckas, än lösdrifvare och andra, som den tiden sofvit under bar himmel, eller i stall, vindar och andra öppna ställen. Orsaken är att de sednare haft ständig tillgång på frisk luft, då deremot de förra lefvat instängda i deras otillräckligt vädrade rum.
31 Komitén tadlar skarpt det ocker, som bedrifves i Stockholm med att inhysa fattigt folk, så många som möjligt, i trånga, smutsiga rum: barn, halfvuxna och fullvuxna af båda könen om hvarandra i en luft, som lättare kan tänkas, än beskrifvas. Från dessa eländets tillhåll utgå öfver samhället tiggeri, laster, förnedring och brott, jemte sjukdomar af alla slag, isynnerhet skrofler och tuberkler, vår tids allmännaste krämpor.
32 Renhållning. I alla välordnade städer utomlands användes derpå en omsorg, hvarom man här i norden knappt kan göra sig en föreställning. Hvarje stad bör hafva ymnig tillgång på godt och rent vatten; derförutan är ingen renlighet, ingen sundhet möjlig. Vid valet af vatten är noggrann undersökning af nöden. Allmänna bad- och tvättanstalter höra till de oundgängligaste behof. Allmänna platser måste äga nödigt aflopp; gator, salutorg och andra medelpunkter för trafiken måste äga hård yta. Smygor mellan husen samt portar böra stenläggas och förses med rännstenar. Rännor, som från husen afleda orenlighet, böra göras af sten eller metall. Svin böra icke utan särskildt tillstånd få hållas i städerna och under intet vilkor i eller tättinvid boningshusen, emedan erfarenheten visat att deras närvaro är oförenlig med sundheten. Komiterade anse, att flera farsoter i Sveriges småstäder uppkommit genom dessa djurs talrikare uppfödande inom städerna.
33 Begrafningsplatser. Kyrkornas begagnande dertill är redan förbjudet, men dertill bör läggas, att ingen begrafningsplats får vara belägen inom stad, både i anseende till luftens förskämning af dess utdunstningar och emedan vattnet i närgränsande källor och brunnar filtreras genom grafvarna. Äfven i hvalf får ej begrafvas, såframt det ej, liksom vanlig graf, betäckes med jord till minst 6 fots höjd, eller liket balsameras. Till begrafningsplats väljes sandig eller kalkaktig (ej vattensjuk eller lerhaltig) jord utanför stad eller by; inom 600 fots afstånd derifrån får ej annat boningshus finnas, än som behöfves för tillsynen. Begrafvet lik får ej rubbas inom 20 år, och platserna böra planteras. Bisättningshus böra ock finnas att tillgå vi behof.
34 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/9 1859:|75 2|
Helsovård och icke blott Sjukvård.
(Forts. och slut fr. N:o 74.)
35 Vid fortfarande större dödlighet i en stad eller stadsdel, – d. v. s. när under sistförflutna 5 år flera än 23 personer bland 1 000konsekvensändrat/normaliserat aflidit om året – skall sundhetsnämnden å orten undersöka orsakerna härtill och föreslå behöfliga åtgärder. Kronans befallningshafvande skall derpå infordra invånarnes yttrande om sundhetsnämndens förslag, hvarefter kgl. majestät äger att föreskrifva erforderliga åtgärder och bestämma om kostnadernas fördelning. Äro dessa kostnader så betydliga, att allmänt understöd erfordras, vidtagas inga åtgärder innan det erhållits.
36 Med stad jemförliga äro köping, fiskeläge, bruk och fabriksanläggning, som äro tätt bebyggda och räkna mer än 500 invånare.
37 Komiterade öfvergå derefter i sin berättelse till landsbygden och hvad der bör åtgöras. Äfven denna del af betänkandet äger i många delar tillämpning på Finland.
38 Under hundra år (1751–1851) har dödligheten på svenska landsbygden varit i jemnt aftagande. I medeltal på hela seklet ha 25 af 1 000konsekvensändrat/normaliserat aflidit om året. Men under de förra 50 åren var dödligheten betydligt större; någongång, under svåra missvexter och koppornas grasserande, afledo då ända till 50 af 1 000konsekvensändrat/normaliserat. Numera, under fredligare tider, allmännare välstånd och sedan skyddskopporna räddat så många lif, ha i medeltal och bland den jordbrukande befolkningen 19 till 20 personer på 1 000konsekvensändrat/normaliserat om året aflidit. Det är endast städerna, som visa ett ogynnsamare förhållande, icke blott inom sig, utan äfven i närmaste kringliggande landsbygd. De närmast kring Stockholm liggande socknar ha åren 1851–55 i medeltal haft 30 döde på 1 000konsekvensändrat/normaliserat om året. Detsamma är förhållandet kring Norrköping, Jönköping m. fl. städer. Dessas osundare vanor och lefnadssätt, understundom ock deras farsoter, ha spridt sig till den omgifvande befolkningen på landet.
39 Emellertid fästa komiterade en synnerlig uppmärksamhet vid det stora antal barn, som aflider på landsbygden. Olika län visa häri ganska olika ziffror, men i allmänhet visar det sig, att barn i första lefnadsåret utgöra i svenska landsbygden nära 22 procent och barn under 10 år 39 procent af årets dödsnummer, hvilken sednare ziffra är ogynnsamare än t. o. m. i Stockholm. Komiterade tillskrifva detta (såsom äfven finske läkare klart utredt att fallet är uti vårt land) en beklaglig vanvård, föranledd af okunnighet, likgiltighet, fördomar och inrotade sedvanor.
40 Sundhetskollegium har redan år 1856 utredt, att i de län, der största antalet barnmorskor finnas, dödligheten bland späda barn är minst och tvärtom störst i Jönköpings provincialläkaredistrikt, i hvars 28 socknar ingen enda barnmorska finnes på landet bosatt. Likaså|75 3| har tabellkommissionen utredt, att i den mån kunniga barnmorskor blifvit antagna, dödsfallen i barnsbörd under de sednaste 80 åren minskats till hälften. Dessa observationer behöfva inga kommentarier.
41 Det är otvifvelaktigt, säga komiterade, att barnmorskornas välgörande inflytande, genom de råd som oerfarna mödrar af dem erhållit och genom motarbetandet af skadliga vanor och fördomar vid barnens uppfostran, sträckt sig långt utöfver barnens första lefnadsår; hvarföre komiterade af allt detta funnit sig befogade att föreslå, det lagen må påbjuda en kunnig barnmorskas antagande och bosättning i hvarje pastorat. En sådan kan alltid mera direkt än läkaren inverka på helsovården under de tidigare lefnadsåren och motarbeta så förderfliga oseder, som barnens uppfödande med syrlig komjölk i de norra provinserna och deras förtidiga afvänjande i de södra. Komitén anser, att barnmorskan i många fall kan blifva en nyttig medlarinna, som hos befolkningen inskärper provincialläkarens föreskrifter.
42 Att vintertid döpa barn uti kall kyrka, bör lagligen förbjudas. Der presten ej kan infinna sig hemma, bör dopet denna årstid förrättas i uppvärmd socknestuga om söndagarna före gudstjensten och så att barnet derefter genast kan erhålla föda och vård.
43 Komiterade föreslå, att en centralmyndighet måtte inrättas för här ofvananförde sundhetsärender. Denna myndighet skulle: 1) öfvervaka sundhetsnämndernas verksamhet och af dem mottaga årliga berättelser; 2) afgifva utlåtanden i hithörande frågor; 3) hos styrelsen göra framställning i sådana ämnen der kgl. maj:ts stadfästelse erfodras; 4) till kgl. maj. afgifva årsberättelser om helsotilståndet i riket samt 5) granska planer till större och kostsamare arbeten, dem kommunerna företaga för allmän sundhets bevarande, såsom vattenledningar, vattenaftappningar m. m. Slutligen föreslå komiterade det tillägg i expropriationslagen, att enskild man, menighet eller inrättning tillhörig jord och lägenhet må kunna exproprieras, der sådant pröfvas nödvändigt för den allmänna sundheten; vidare att hemställan måtte göras till rikets ständer om understöd för obemedlade socknar för deras barnmorskors aflöning; att anstalter må vidtagas för lättare och allmännare förvärfvande af de för barnmorskor nödiga kunskaper samt understöd beviljas dertill förberedde män till inhämtande af andra länders åtgärder för allmän helsovård.
44 Så mycket om den svenska sundhetskomiten. Härvid kunna vi ej underlåta att i minnet återkalla professor F. v. Willebrands särdeles klart hållna och i Literaturbladet för 1857 N:o 12 publicerade inträdesföredrag om »några af sjukdomarnes orsaker».
45 Författaren kommer i sednare delen af denna intressanta framställning till den allmänna tron på förkylningar såsom orsak till många sjukdomar, deri kylan likväl icke har någon andel. Han utreder deremot, att man vid allmänt rådande farsoter, såsom kolera, rödsot, messling, koppor, måste antaga ett för hvardera af dessa sjukdomar eget smittämne, bestående af ytterst små, för ögat osynliga vexter eller djurväsenden, hvilka sväfva i luften och fortplanta sig till en förvånande mängd. Midtpå dagen, när solen uppvärmt luften, stiga dessa ämnen upp i de högre luftdragen, men på qvällar och nätter, när luften afkyles, nedfalla de åter och inandas af dem som den tiden vistas ute, särdeles under löfträd, vid hvilka dessa ämnen synas fastklibba, och på vattnet, som med lätthet upptager dem. Regnet deremot renar luften från dessa ämnen, hvarföre regniga somrar alltid äro helsosammare än torra.
46 Härefter tillägger förf. följande varningar, hvilka icke för ofta kunna upprepas, särdeles i Helsingfors och flera andra af våra finska städer, der man hellre synes vilja stoppa kyrkogårdarna fulla, än beqväma sig till några allvarsama åtgärder för den allmänna helsovården.
47 »Likasom alla de lägre organisationerna, så tyckas äfven sjukdoms- eller smittämnena trifvas bäst i fuktiga lokaliteter, dit solljuset icke, eller endast knappt, har tillträde; och man kan i allmänhet lägga märke till, att der mögel och mossvexter fritt frodas, der finna äfven de skilda sjukdomsämnena sin starkaste utveckling. Att sumpiga och af mossvexter fylda pölar äro för menniskan ohelsosamma i allmänhet och vid rådande farsoter isynnerhet farliga, det vet enhvar. Men det man mindre lärer hafva reflekterat till, är, att inom våra egna boningshus kan förekomma ett stort antal af mögel och mossvexter och inverka skadligt på helsan. I största mängd finnas dessa i mörka och fuktiga hörn af rummen. Den gråa beläggning, man ser uppkomma å väggarne, då de på en tid icke blifvit öfverstrukna, består väl till en stor del af dam, men äfven af mögelvexter i olika mängd. Då vi under ett tids bortavaro från hemmet, särdeles under sommaren, vidtagit den i många afseenden nödiga försigtigheten att under tiden hålla både dörrar och fönster i rummen noga tillstängda, finna vi vid återkomsten luften vara ofta nog i hög grad förskämd. Men den egentliga atmosferiska luften undergår ingen förruttnelse. Sagde allmänt kända omständighet beror derpå, att om också ingen menniska bebott rummen, hafva dock kanske milliontal lefvande varelser respirerat der och sålunda förskämt luften. Man kan således lätt, utan att veta eller vilja det, husa inom sina boningar ämnen, hvilka kunna alstra sjukdomar och ohelsa; och det fordras en den mest småaktiga snygghet till att hålla sina rum till alla delar fria från mögelvexter. Häraf den praktiskt riktiga regel, att icke hushålla med att låta ånyo öfverstryka väggarne i rummen, och att med pedantisk noggrannhet fullfölja städning öfverallt i huset. Hit hörer regeln, att aldrig låta fuktiga kläder upphängas till torkning inom boningsrummen. Professor Huss har för några år sedan på ett högst intressant vis ådagalagt, huru en svår tyfussjukdom i Stockholm uppstod inom en kasern för brandvakter, der dessa haft för sed att inom boningsrummen låta torka sina under nattvandringen genomblötta klädesplagg. Vid den nu berörde frågan om boningsrummen faller mig ännu i hågen en anmärkning, den jag anser vara af vigt. Vi bebo i allmänhet renligare boningar, än personer af samma lefnadsvilkor å flera andra orter ses bestå sig. Detta är ock, för den med vårt klimat förenade nödvändigheten att mera lefva inom hus, af stor vigt. Dock har hos oss en förvänd arkitektur ofta, ja i privata hus nästan utan undantag, placerat den delen af huset, hvilken är bestämd för det uppvexande slägtet, barnkammaren, så, att luft och ljus i vida knappare mån finner tillgång till den, än till de s. k. lyxrummen. Tages nu i betraktande, huru många slags fuktigheter nästan oundvikligen måste förekomma i nämnda för familjen vigtiga rum, så inses lätt, hvilken förträfflig näring parasitbildningen bör hafva för sig, och torde detta åtminstone till någon del förklara, hvarföre barnen i huset företrädesvis angripas vid rådande sjukdomar. En annan illa beräknad byggnadsåtgärd är, att under det man inreder åt sig och sin familj rymliga och kostsama rum, begagnas hvarje möjligt tillfälle att i husets stenfot inrätta små trånga mörka och fuktiga rum, beräknade att uthyras åt den fattiga delen af befolkningen – en visserligen god ekonomisk uträkning, emedan den här i staden betalar den i förhållandet till kubik-innehållet hos rummen högsta hyra. Men härigenom lemnar man i sitt hus säkra tillhåll för smittämnen af alla slag. Vi hafva hos oss nästan årligen kunnat bestyrka den erfarenhet, att vid inträffade farsoter, t. ex. koppor, messling, sharlakansfeber m. m. dessa alltid först uppträdt och utvecklats inom de fattiges boningar, der orenligheten opåtaldt får nå äfven de mest vidriga grader. Sedan sjukdomarne engång här fått utvecklas, sträcka de sig högre upp. Detta öfverallt iakttagna förhållande har inom de mera utvecklade samfunden skapat den s. k. medicinalpolisen. Må detta blott tjena till en antydning om hvad man åt ett dylikt håll äfven möjligen hos oss borde börja att tänka på att göra. Man har invändt, och gör det troligen länge än, att om styrelsen i vår kommun icke kan komma derhän, att få genom byggnadsreglementer utverkadt, att icke ens de fattiga mera få bo i små och usla kojor, så skall ingen makt kunna tvinga dem att lefva i snygghet. Detta ämne har ofta varit föremål för såväl mitt som mången af mina tjenstekamraters allvarliga eftertanke; och det synes mig, att med samma rätt kommunen låter sina brandsynekomitéer befalla den enskilte att för dessas granskande blickar öppna hvarje vrå af hans enskilda hus och låta dem se, att allting, hvarpå eldfarligheten beror, är i ordning, med samma rätt kan man väl inom vissa gränser få granska sin nästas helsovårdsförhållander. I en stad förhåller sig nemligen faran för smittosamma sjukdomar ungefär såsom faran för eldsvådor. Likasom jag med den största omtanke och ordentlighet i mitt hus icke kan vara trygg mot eldsvåda, ifall min granne alldeles får vårdslösa försigtighetsmåtten deremot, så är det äfven med faran för sjukdomar. Likasom elden, löskommen i kojan, lätt kan kasta sina gnistor upp till det närbelägna palatset, så skola äfven farsoter, hvilka fått sin första näring inom de fattigas boningar, snart nå äfven deras hus, hvilka gjort sitt bästa att omge sig och de sina med alla de för helsans vård nödigaste och tjenligaste förhållanden. Således här gäller den nödvändighetens lag, att genom att väl sörja för sig, måste man sörja för sin nästa. Den väl förstådda sjelfbevarelsedriften skall i den närmaste framtiden nödvändigt mana härtill. Huruvida detta kommer att utföras genom stränga bud och befallningar, eller genom en af kristlig kärlek lifvad håg att undervisa sin okunniga fattigare nästa om hans verkliga fördel, det vågar jag ej med visshet förutsäga. Det utomordentligt goda, vi hos oss dagligen se t. ex. vår fruntimmers-förening uträtta af blott ädla hjertans sympati för olyckan, tillåter väl den senare möjligheten att betraktas för annat än en dröm.»
48 Jemför vidare framl, professor J. W. Pippings märkeliga uppsats om helsovården i städerna, införd i Finlands Allmänna Tidning år 1856.
*)Den starka dödsnummern i Stockholm tillskrifves till stor del det oerhörda antalet af oäkta barn (hvartannat barn!), hvilka, så att säga, födas blott för att dö. Äfven är dödligheten der ovanligt stor bland män i deras kraftfullaste ålder mellan 26 och 50 år.
*)Månne förklaringen ej hellre bör sökas i den brist, som uppstår hos den fattigare befolkningen, sedan vinterråderna äro uttömda?
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Helsovård och icke blott Sjukvård.
1 Bland de flera komitéer, som de sednaste åren blifvit af regeringen nedsatte till förberedande af sociala förbättringar, saknar man ännu en, som skulle åtagit sig att utreda orsakerna till den stora dödligheten i Finland, jemförd med förhållandet uti andra länder, och föreslå åtgärder, dem samhället äger både pligt och rätt att vidtaga till helsans betryggande. I ett land, der omätliga ödemarker ligga ouppodladeoriginal: oupppodlade och industrin endast med största ansträngning arbetar sig upp ur sin vanmakt, förnämligast af brist på armar, kapital och kunskaper, måste det förvåna att, medan jemförelsevis mycket blifvit gjordt för sjukvården, föga eller intet blifvit gjordt för helsovården, för sjukvårdens förebyggande, för uppvexandet af en frisk och kraftig befolkning, det första vilkoret för ett lands välgång. Lagen tiger i detta fall och lemnar den enskilde att sköta sig sjelf, obekymrad derom att hans vanvård tillika sätter hundrade andras välfärd på spel. Man har allmänna lagbud mot eldfara, mot förgripelser på person och äganderätt, men ingen lag hindrar den enskilde att i sina boningar tillskapa pesthålor, der alla slags farsoter, i förening med allt slags fysiskt och moraliskt elände, kunna fritt utbilda sig och gå ut att förhärja samhället. Medgifvom, att en sådan likgiltighet från samhällets sida innebär en stor våda och en ständig hotelse mot allas lif, allas helsa och allmän välfärd.
2 Väl ha råd och föreskrifter derutinnan icke saknats från medicinalstyrelsen och landets läkare, men utan bestämda lagbud, som härutinnan förelägga den enskilde vissa oeftergifliga skyldigheter, skola föreskrifterna i månget fall blifva vanmäktiga. Det visar sig allt klarare, att ingenting kan uträttas utan en väl ordnad, klokt och dock humant inrättad sundhetspolis, hvartill man nu äger blott en ganska ringa tillstymmelse i förbuden mot förskrifning af skämda lifsmedel, föreskrifterna om renhållning m. m., för att icke tala om det hundraåriga, merändels misslyckade experimenterandet med bränvinslagstiftningen.
3 En nära anledning att återupptaga frågor, som mer än engång varit å bane i dessa spalter, finna vi i tillsättandet af en komité för ordnandet af sundhetsvården i Sverige. Denna komité, under ordförande af medicinalrådet Carlson, har numera till Kgl. Maj. inkommit med ett utförligt, sakrikt och motiveradt betänkande, som i utdrag läses i Svenska Tidningen. Vi utbe oss att af denna högst intressanta redogörelse få meddela så mycket utrymmet tillåter.
4 Komitén utvecklar först skälen hvarföre lagen nöd|73 3|vändigt måste ingripa i den enskilda helsovården. »Först då man kommit till insigt derom, att helsa och lif kunna bevaras och mången förtidig död besparas genom allmänna sundhetsåtgärder, kan man vänta att sjukdomar och farsoter ej mera skola betraktas som en blott hemsökelse, en försynens visa inrättning till förekommande af öfverbefolkning, hvarunder man måste tåligt böja sig.» Vid jemförelse med andra länder har man kommit till ett för Sverige särdeles nedslående, ja nedsättande resultat. Ehuru dödligheten enligt regeln är mindre i länder med gles befolkning och mindre städer, såsom Sverige, och detta land ej heller är vanlottadt i klimat och fruktbarhet, visar det likväl en kortare lifslängd, än Norige, Danmark och England. Denna större dödlighet måste komma af ett osundare lefnadssätt, isynnerhet uti städerna. Wien, Liverpool och Manchester, med deras talrika fabriksbefolkning, anses för de osundaste städer i Europa, och likväl dö i Wien endast 30, i Liverpool och Manchester endast 34 personer om året af 1 000konsekvensändrat/normaliserat, medan i Söderköping 40, i Lidköping och Jönköping 41 och i Stockholm 45 personer bland 1 000konsekvensändrat/normaliserat om året aflida.
5 I England antager man 14 döde om året på 1 000konsekvensändrat/normaliserat invånare som en naturnödvändighet. Går ziffran obetydligt högre, anses helsotillståndet vara godt, men går den till 23 om året på tusen, anses kommunen ha varit försumlig och regeringens mellankomst blifva af nöden (de sundaste år på sednare tider ha i Helsingfors utvisat 30 döde på 1 000konsekvensändrat/normaliserat, men vissa år har dödsnummern uppgått till 40 och derutöfver).
6 I det öfriga Europas större städer är det numera ett sällsynt undantag, som blott vid stora farsoter inträffar, att de dödas antal årligen öfverstiger de föddas. I Stockholm är detta regel, och der dö i medeltal 1 000konsekvensändrat/normaliserat flera, än der födas om året*)Den starka dödsnummern i Stockholm tillskrifves till stor del det oerhörda antalet af oäkta barn (hvartannat barn!), hvilka, så att säga, födas blott för att dö. Äfven är dödligheten der ovanligt stor bland män i deras kraftfullaste ålder mellan 26 och 50 år.. Skulle icke Stockholms befolkning åren 1806–1855 genom inflyttningar blifvit förstärkt med icke mindre än 98 procent af den nuvarande folkrummern, så vore det nära nog en utdöd stad. I 21 af Sveriges städer öfverskjuter likaledes de dödas antal de föddas, och äfven i dessa städer uppehålles folknummern mest genom inflyttningar.
7 Orsakerna till större osundhet och dödlighet äro förnämligast: 1) brist på godt och rent vatten; 2) brist på frisk och ren luft; 3) brist på ordentlig renhållning; 4) brist på torra och sunda boningar samt öppna platser. Klimatet här i norden förorsakar visst icke större dödlighet; det visar sig tvertom, att just en del nordliga länder, såsom Island, Skottland, Norige, äro de, der invånarne i medeltal uppnå den högsta lifslängden. Men i de svenska städerna, säger komitén, måste den fattigare befolkningenoriginal: befolkningningen, i anseende till dyrheten af hyror, lifsmedel och brännmaterialer i förhållande till arbetsförtjensten, tränga ihop sig i små, kalla kyffen med otillräcklig luftvexling, der invånarne ofta måste söka den mesta värmen af deras egen utdunstning i det trånga rummet, hvarigenom luften i hög grad förgiftas. Dertill komma fattigdomens öfriga försakelser och det olyckliga bränvinssupandet, som årligen kostar landet, direkt eller indirekt, flera tusende lif, förutom all den förnedring och försämring, som deraf härflyta för ett nyfödt slägte. Det är nemligen utrönt att, till följd af osunda bostäder och bränvinssupande, arbetarnes barn i städerne, generation efter generation, blifva allt klenare och sjukligare, så att hälften af dessa barn dör före femte året. Få af de öfverlefvande uppnå en stark mannaålder, och deras afkomlingar blifva sedan än ytterligare försvagade.
8 »I smuts, mörker och osund luft försämras och urartar hvarje djur-race, och menniskan kan ej undgå samma naturlag.» Hon kan omöjligt i längden motstå eländets fysiska och moraliska förnedring, och öfvergången är lika lätt från eländet till lasten, som från lasten till brottet.
9 »Det moraliska inflytandet af smuts, otrefnad och försakelse af lifvets beqvämligheter», säger d:r Soutwoud Schmith i sitt utlåtande till Health of Towns kommission, »har hittills icke varit tillräckligt bemärkt. Detta inflytande är i hög grad antisocialt. Hemmets usla tillstånd är en af de mäktigaste orsaker dertill, att mannen förslösar sina penningar på rent egoistiska njutningar; han hemkommer trött och hungrig, han behöfver hvila; osnygghet, smuts och obeqvämlighet i hvarje skepnad omgifva honom; vantrefnad drifver honom bort; under husligt missnöje, i förbiseende af renlighet och glömska af all anständighet uppvexa barnen, ett svagt och kortlifvadt slägte; men de, som öfverlefva sina förtidigt bortgångna föräldrar, hafva ofta framför sig endast fattigvården till stöd, brott eller prostitution till yrke.
10 »Min stora, vidsträckta och mångåriga beröring med Londons lägre klasser har gifvit mig den bestämda erfarenhet, att de hålor och tillhåll, der sjuklighet och dödlighet äro störst, också äro tillhåll för de största brottslingar. Det sämsta qvarter, jag känner i London, är Whitechapel, der också den lastfullaste och liderligaste befolkning finnes.»konsekvensändrat/normaliserat
11
original: »Samme doktor Schmidt redogör likaledes för sin erfarenhet om de indirekta verkningarna af ett osundt lif. Det är ej alltid febrar och epidemier, som i osunda distrikt skörda de flesta offren. De för helsan menliga verkningarna smyga sig småningom fram i organismen, vanligen genom att försvaga matsmältningsorganerna och göra lungorna lätt tillgängliga för inflammationer. En under åratal försvagad organism motstår långt mindre, dukar lättare under för de i nordliga klimaten förekommande temperaturvexlingar.
12 »Det gift, som generas i sådana osunda trakter, och som längre tid får inverka på de fattiga invånarne, är ett nedströmmande gift, ett försvagande till kropp och själ, en af de mest framstående orsakerna till icke allenast andlig tröghet och apathi, utan äfven till fysisk tröghet. »Jag är öfvertygad», säger d:r Schmidt »att denna känsla af nedstämning till kropp och själ är en af de mäktigaste lockelserna till förtärande af spirituösa drycker; och samma naturliga känsla eller instinkt drifver till deras njutande i öfverflöd, då tillfälle gifves. Jag är fullt förvissad, till följd af mina iakttagelser från denna klass, att nyssnämnda lockelse, att till denna mest helsoförderfvande öfverdrift njuta spirituosa, ofta kan härledas från denna känsla af trötthet och tröghet, den direkta verkan af de försvagande orsaker, som oupphörligt omgifva dem, och som göra hvarje bemödande till kropp eller själ omöjligt. Hvar och en, som lagt märke till sina egna känslor under dagar före utbrottet af en feber, bör kunna fatta denna odrägliga belägenhet, svårare än verklig plåga; och det är ej att undra på tillitandet af ett medel, som förskaffar, om än kort och öfvergående, lyftning och lätnad.»konsekvensändrat/normaliserat
13 Komiterade uttrycka den öfvertygelse, att de sprithaltiga dryckernas fördyrande och svåråtkomlighet är den enda praktiska utvägen att motarbeta dessa dryckers förfärande inverkan på samhället samt att en lagstiftning för helsovården i Sverige derförutan skall blifva ofullständig och mindre verksam.
14 Komitén undersöker vidare de osunda verkningarna af förskämdt vatten och förskämd luft. Ett exempel anföres för att visa den skadliga verkan af kloak-utdunstningar. Man hade i en låda af träd och glas om 5 832konsekvensändrat/normaliserat kubiktums rymd inledt gaserna från en gödselkista, fylld med animaliska uttömningar, gatsmuts och köksafskräden. När man sedan i lådan insläppte hundar, uppkommo hos dem efter 10 minuters, högst en halftimmas förlopp kräkning, diarrhé, matleda och afmattning, d. v. s. samma symptomer som i de febrar, af hvilka den arbetande klassen lider i öfverbefolkade rum med dålig luftvexling.
15 Ett af de märkvärdigaste exempel på det gift som alstras i öfverbefolkade boningar inträffade i Oxford år 1577. En mängd fångar, som någon tid, trångt sammanpackade, afbidat ransakning i Englands dåvarande usla och förpestade fängelser, uppfördes i domsalen, der en mängd nyfikna tillika fingo inträde. 40 timmar derefter voro ordföranden, sheriffen och 300 af de närvarande döda.
16 Verkningarna af dåligt, med förruttnande ämnen blandadt vatten äro allmännare kända. Sednast erfares följderna deraf vid kolerans härjningar på Kungsholmen. Franklin gaf i sitt testamente 100 000konsekvensändrat/normaliserat dollars till sin födelsestad Filadelfia för anskaffande af en vattenledning, »emedan hans erfarenhet från Europa lärt honom, att efter ett århundrade jordlagret under en större stad är så bemängdt med skadliga ämnen, att dess närmaste vattentillgångar orenas och blifva för helsan skadliga».
17 Ett lika nödvändigt vilkor för helsan äro ljusa boningar. I luften har man dessutom iakttagit ett nytt ämne, som fått namn af ozon och som alldeles saknas i tätt slutna rum. Under kolerans härjning 1858 i Königsberg trodde man sig finna att detta ozonämne i luften var ringa eller intet, men vid dess återkommande minskades samtidigt sjukligheten.
18 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 17/9 1859:|74 3|Helsovård och icke blott Sjukvård.
(Forts. fr. N:o 73.)
19 Statistiken utvisar, att i de svenska landsorterna dödligheten är störst under Mars och April månader, men i städerna, och särdeles i Stockholm, under Augusti och September. Landsorterna lida af vårens hastiga temperaturvexlingar*)Månne förklaringen ej hellre bör sökas i den brist, som uppstår hos den fattigare befolkningen, sedan vinterråderna äro uttömda?; i städerna deremot hafva luften och vattnen, genom en förruttnelseprocess under sommarvärmen, hunnit höjden af förskämning vid höstens början och inverka i samma mån skadligt på helsan.
20 Komiterade redogöra derefter för hvad som blifvit i andra länder gjordt för helsovården och komma sedan till sitt motiverade speciela förslag, som indelas i 3 hufvudafdelningar: 1) städernas helsovård; 2) landets helsovård; 3) allmänna bestämmelser. Första afdelningen indelas åter i 9 kapitel: 1) tomtreglering; 2) nybyggnad; 3) förändring af byggnad; 4) för helsan menliga handteringar; 5) osunda bostäder; 6) renhållning; 7) begrafningsplats; 8) åtgärder vid fortfarande större dödlighet samt 9) hvad med stad jemförligt är.
21 Vid tomtregleringar bör iakttagas: att marken afväges och den höjd bestämmes, som ytan bör äga för vattnets obehindrade aflopp; att nödig luftvexling åstadkommes; att gatan blifver minst 40 fot bred och så rak som möjligt samt att allmänna platser anläggas.
22 Nybyggnader. Grunden under ett hus bör kunna befrias från vatten, hvarföre marken bör undersökas till minst 5 fots djup, och är den så vattensjuk, att större fuktighet ej kan undvikas, må boningshus der icke uppföras. För luftvexlingens skull må icke mer än hälften af en tomts yta bebyggas och intet hus vara högre än 60 fot från grunden till taklistens öfra kant, ej heller större än förelöpande gatas bredd, ökad med en fjerdedel. Takets höjd får icke öfverstiga byggnadens halfva bredd, om fall anbringas å båda sidor, eller ⁵⁄₇, om fall endast göres åt gatan. Detta gäller dock ej offentliga byggnader vid öppna platser. Källare bör anläggas vattenfri. Golf bör ligga minst 2 fot öfver gatan. Rummens höjd bör vara minst 9 fot. Der skall finnas fönster med dragruta, och rummet skall kunna värmas. I fabriker, verkstäder och offentliga inrättningar bör särskild luftvexling anbringas. Afträden och spillningshögar få ej anbringas under boningshus eller trappa; de skola vara öfvertäckta och försedda med trumma eller dragrör, för att afleda den förskämda luften högre än byggnadens takfot; få ej heller ligga närmare än 30 fot till brunn, källa eller annat ställe, der dricksvatten hämtas, och böra genom stensättning eller cementmurning göras täta i bottnen och på sidorna, så att flytande orenlighet ej kan uttränga.
23 Vid förändring af byggnad gälla samma bestämmelser. Så visst som staten äger rätt att stifta lagar mot sjelfmord och ännu mer mot tillställningar, som sätta andras lif i fara, så visst måste äfven dylika förfoganden vara lika berättigade, antingen det gäller gårdsägares egna boningar, eller de rum som af dem upplåtas åt hyresgäster.
24 Vådliga handteringar. Lagen stadgar vissa försigtighetsmått mot sådana, när det blir fråga om eldfara. Men helsa och lif böra väl icke uppskattas ringare än egendom. Steget måste derföre tagas ut. Ammoniak, trycksvärta, terpentin, mönja, pudrett, stärkelse, talg, lim, lysgas m. fl. få ej tillverkas i eller nära boningshus, ej heller upplag af lumpor der förvaras. Likaså kan endast med vissa försigtighetsmått ylle blekas, läder lakeras, bränvin brännas, ångmaskiner, porslins-, kakel-, ferniss-, potatesmjöl- eller ljusfabriker, eller fisksalterier, garfverier, köttupplag m. m. inrättas i eller nära boningshus. Tapeter och leksaker, bestrukna med arsenikfärger, eller konfektyrer med sådana på omslagen, må icke till salu hållas.
25 Osunda bostäder. Komitén föreslår att förbjuda beboendet af sådana lägenheter, som kunna inverka skadligt på helsan, intilldess de blifva försatte i nöjaktigt skick. Icke heller må i en lägenhet inrymmas så många personer, att deras helsa deraf kan lida. Motiveringen af detta förslag har en märkelig tillämpning äfven på Helsingfors, med undantag af »det låga priset» för fattigt folks bostäder.
26 »Stadgandena om osunda bostäder bero af svaret på den fråga, huruvida den enskildes fria disposition af sin egendom kan inskränkas genom lag; och komiterade tro svaret icke vara någon tvekan underkastadt. Ett boningshus kan vara af den beskaffenhet, att tillåtelse till dess upplåtande såsom menniskoboning vore nära nog detsamma, som att se genom finger med mordförsök, under förevändning att man icke äger blanda sig deruti förr, än mordet är skedt. Då osvikliga vetenskapliga sanningar och en nästan daglig erfarenhet intyga, att beboendet af ett hus med vattensjuk grund, med multnade syllar, liggande omedelbart på marken, med svamp och röta, med oduglig eldstad, med brist på ljus och på frisk luft, är ofelbart åtföljdt af sjukdom, då torde man väl litet tvifla, att samhället, genom sitt styrelse och sina organiserade myndigheter, äger förbjuda dess användande till boning, som man tviflar, att försäljning af gift och af med skadliga tillblandningar förfalskade födoämnen kan förbjudas. Saken är så klar, att kommunala och polismyndigheter redan ofta meddelat dylika förbud, utan att hafva tydlig lagbokstaf till stöd; och det torde då vara bättre, att en sådan meddelas. Derigenom är åtminstone det vunnet, att hvad myndigheter förut tagit sig såsom en på mensklighet och förnuft grundad rättighet, äfven blifver ett åliggande, och att förbuden kunna medverkande påföljd inskärpas.»
27 »I flera af Sveriges städer har uppstått en industri att skaffa sig hus och enkom aptera dem till arbetsfolks inhysning. Husens beskaffenhet, deras helsosamhet, värmbarhet o. s. v. tagas icke i betraktande; äfven uthus, stall och dylikt inredas till boningsrum; och i hvartdera af dessa inpackas ofta flera familjer, så att osnyggheten och osundheten blifva upprörande för hvarje oförderfvad menniskokänsla. Det jemförelsevis låga pris, hvartill inhysning i dessa boningar kan ske, bidrager ej litet att locka de stora skarorna af landsbygdens lösa befolkning in till städerna, der de hoppas arbetsförtjenst, men oftast möta elände och förnedring, hvarefter, om icke döden mellankommer, landet får återtaga sitt lån, förderfvadt af sjukdomar, ofta nedsjunket i brott, nästan alltid i duglöshet och elände.»
28 »I Englands, Belgiens och andra länders lagstiftning hafva lokalmyndigheter blifvit berättigade att förbjuda beboende af hus och lägenheter, som tydligen befinnas farliga för allmän sundhet. Hvad särskildt föreslås angående allt för många personers inhysande i en lägenhet, är af omätlig vigt, såsom hvar och en funnit, som med uppmärksamhet följt en eller annan epidemis gång. Det är i de tätt befolkade qvarteren, i de af menniskor fullproppade boningslägenheterna, som sjukdomar uppkomma och utveckla sig, och hvarifrån de sedan spridas. Försök att, vid yppad sjuklighet, raskt ingripa och förekomma trångboddhet och öfverbefolkning hafva visat en nästan förvånande verkan. Malmö har två gånger, vid hotande kolera-epidemi, i detta medel funnit en räddning, hvarför staden har att tacka sina myndigheters upplysning, beslutsamhet och nit.»
29 Flera andra exempel anföras. I luftslottet S:t Cloud nära Paris uppstår hvarje år en stark sjuklighet, såsnart kejsaren ditflyttar, men upphör åter, när han flyttar derifrån. Orsaken är att garnisonen fördubblas under kejsarens dervaro, så att kasernerna den tiden bebos af dubbelt flera soldater än vanligt. I en liten trångt bebygd fransk stad nära Amiens dog årligen mycket folk af lungsot och skrofler. Staden brann, byggdes ånyo med större utrymme och anses nu vara en så sund ort som någon annan.
30 I Belgien antages som regel, att i ett sofrum böra finnas 540 kubikfot luft för hvarje person. I England är likaledes regel att bestå hvarje cellfånge 600 kub. fot luft, såsom nödvändig för hans helsa. Professor Guy i London har beräknat, att bland 300 arbetare i samma handtverk, af hvilka hundra kunde disponera 500 kub. fot luft hvardera, andra hundra åter 5 à 600 och de öfriga mer än 600 kub. fot, voro bland de förstnämnde 25 procent, bland de nästföljande 7 ⁸⁄₁₀ procent och bland de sistnämnde 5 ⁸⁄₁₀ procent angripne af lungsot, mest blodspottning. Från Jönköping klagades 1853 att arbetsfolk bodde mycket trångt. Man beräknade att tre personer ofta endast hade 600 kubikfot luft att andas i rummet, när det stängdes för natten, och då hvarje person behöfver minst 200 kubik fot i timmen, skulle dessa arma menniskor ofelbart qväfvas, derest icke lyckligtvis fönster, dörrar och spjäll tillika vore så otäta, att ny luft i någon mån kunde inströmma utifrån. Detta förhållande förklarar den oväntade observation, man icke sällan gör under härjande farsoter, att nemligen välmående arbetsfolk oftare sjukna och bortryckas, än lösdrifvare och andra, som den tiden sofvit under bar himmel, eller i stall, vindar och andra öppna ställen. Orsaken är att de sednare haft ständig tillgång på frisk luft, då deremot de förra lefvat instängda i deras otillräckligt vädrade rum.
31 Komitén tadlar skarpt det ocker, som bedrifves i Stockholm med att inhysa fattigt folk, så många som möjligt, i trånga, smutsiga rum: barn, halfvuxna och fullvuxna af båda könen om hvarandra i en luft, som lättare kan tänkas, än beskrifvas. Från dessa eländets tillhåll utgå öfver samhället tiggeri, laster, förnedring och brott, jemte sjukdomar af alla slag, isynnerhet skrofler och tuberkler, vår tids allmännaste krämpor.
32 Renhållning. I alla välordnade städer utomlands användes derpå en omsorg, hvarom man här i norden knappt kan göra sig en föreställning. Hvarje stad bör hafva ymnig tillgång på godt och rent vatten; derförutan är ingen renlighet, ingen sundhet möjlig. Vid valet af vatten är noggrann undersökning af nöden. Allmänna bad- och tvättanstalter höra till de oundgängligaste behof. Allmänna platser måste äga nödigt aflopp; gator, salutorg och andra medelpunkter för trafiken måste äga hård yta. Smygor mellan husen samt portar böra stenläggas och förses med rännstenar. Rännor, som från husen afleda orenlighet, böra göras af sten eller metall. Svin böra icke utan särskildt tillstånd få hållas i städerna och under intet vilkor i eller tättinvid boningshusen, emedan erfarenheten visat att deras närvaro är oförenlig med sundheten. Komiterade anse, att flera farsoter i Sveriges småstäder uppkommit genom dessa djurs talrikare uppfödande inom städerna.
33 Begrafningsplatser. Kyrkornas begagnande dertill är redan förbjudet, men dertill bör läggas, att ingen begrafningsplats får vara belägen inom stad, både i anseende till luftens förskämning af dess utdunstningar och emedan vattnet i närgränsande källor och brunnar filtreras genom grafvarna. Äfven i hvalf får ej begrafvas, såframt det ej, liksom vanlig graf, betäckes med jord till minst 6 fots höjd, eller liket balsameras. Till begrafningsplats väljes sandig eller kalkaktig (ej vattensjuk eller lerhaltig) jord utanför stad eller by; inom 600 fots afstånd derifrån får ej annat boningshus finnas, än som behöfves för tillsynen. Begrafvet lik får ej rubbas inom 20 år, och platserna böra planteras. Bisättningshus böra ock finnas att tillgå vi behof.
34 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/9 1859:|75 2|Helsovård och icke blott Sjukvård.
(Forts. och slut fr. N:o 74.)
35 Vid fortfarande större dödlighet i en stad eller stadsdel, – d. v. s. när under sistförflutna 5 år flera än 23 personer bland 1 000konsekvensändrat/normaliserat aflidit om året – skall sundhetsnämnden å orten undersöka orsakerna härtill och föreslå behöfliga åtgärder. Kronans befallningshafvande skall derpå infordra invånarnes yttrande om sundhetsnämndens förslag, hvarefter kgl. majestät äger att föreskrifva erforderliga åtgärder och bestämma om kostnadernas fördelning. Äro dessa kostnader så betydliga, att allmänt understöd erfordras, vidtagas inga åtgärder innan det erhållits.
36 Med stad jemförliga äro köping, fiskeläge, bruk och fabriksanläggning, som äro tätt bebyggda och räkna mer än 500 invånare.
37 Komiterade öfvergå derefter i sin berättelse till landsbygden och hvad der bör åtgöras. Äfven denna del af betänkandet äger i många delar tillämpning på Finland.
38 Under hundra år (1751–1851) har dödligheten på svenska landsbygden varit i jemnt aftagande. I medeltal på hela seklet ha 25 af 1 000konsekvensändrat/normaliserat aflidit om året. Men under de förra 50 åren var dödligheten betydligt större; någongång, under svåra missvexter och koppornas grasserande, afledo då ända till 50 af 1 000konsekvensändrat/normaliserat. Numera, under fredligare tider, allmännare välstånd och sedan skyddskopporna räddat så många lif, ha i medeltal och bland den jordbrukande befolkningen 19 till 20 personer på 1 000konsekvensändrat/normaliserat om året aflidit. Det är endast städerna, som visa ett ogynnsamare förhållande, icke blott inom sig, utan äfven i närmaste kringliggande landsbygd. De närmast kring Stockholm liggande socknar ha åren 1851–55 i medeltal haft 30 döde på 1 000konsekvensändrat/normaliserat om året. Detsamma är förhållandet kring Norrköping, Jönköping m. fl. städer. Dessas osundare vanor och lefnadssätt, understundom ock deras farsoter, ha spridt sig till den omgifvande befolkningen på landet.
39 Emellertid fästa komiterade en synnerlig uppmärksamhet vid det stora antal barn, som aflider på landsbygden. Olika län visa häri ganska olika ziffror, men i allmänhet visar det sig, att barn i första lefnadsåret utgöra i svenska landsbygden nära 22 procent och barn under 10 år 39 procent af årets dödsnummer, hvilken sednare ziffra är ogynnsamare än t. o. m. i Stockholm. Komiterade tillskrifva detta (såsom äfven finske läkare klart utredt att fallet är uti vårt land) en beklaglig vanvård, föranledd af okunnighet, likgiltighet, fördomar och inrotade sedvanor.
40 Sundhetskollegium har redan år 1856 utredt, att i de län, der största antalet barnmorskor finnas, dödligheten bland späda barn är minst och tvärtom störst i Jönköpings provincialläkaredistrikt, i hvars 28 socknar ingen enda barnmorska finnes på landet bosatt. Likaså|75 3| har tabellkommissionen utredt, att i den mån kunniga barnmorskor blifvit antagna, dödsfallen i barnsbörd under de sednaste 80 åren minskats till hälften. Dessa observationer behöfva inga kommentarier.
41 Det är otvifvelaktigt, säga komiterade, att barnmorskornas välgörande inflytande, genom de råd som oerfarna mödrar af dem erhållit och genom motarbetandet af skadliga vanor och fördomar vid barnens uppfostran, sträckt sig långt utöfver barnens första lefnadsår; hvarföre komiterade af allt detta funnit sig befogade att föreslå, det lagen må påbjuda en kunnig barnmorskas antagande och bosättning i hvarje pastorat. En sådan kan alltid mera direkt än läkaren inverka på helsovården under de tidigare lefnadsåren och motarbeta så förderfliga oseder, som barnens uppfödande med syrlig komjölk i de norra provinserna och deras förtidiga afvänjande i de södra. Komitén anser, att barnmorskan i många fall kan blifva en nyttig medlarinna, som hos befolkningen inskärper provincialläkarens föreskrifter.
42 Att vintertid döpa barn uti kall kyrka, bör lagligen förbjudas. Der presten ej kan infinna sig hemma, bör dopet denna årstid förrättas i uppvärmd socknestuga om söndagarna före gudstjensten och så att barnet derefter genast kan erhålla föda och vård.
43 Komiterade föreslå, att en centralmyndighet måtte inrättas för här ofvananförde sundhetsärender. Denna myndighet skulle: 1) öfvervaka sundhetsnämndernas verksamhet och af dem mottaga årliga berättelser; 2) afgifva utlåtanden i hithörande frågor; 3) hos styrelsen göra framställning i sådana ämnen der kgl. maj:ts stadfästelse erfodras; 4) till kgl. maj. afgifva årsberättelser om helsotilståndet i riket samt 5) granska planer till större och kostsamare arbeten, dem kommunerna företaga för allmän sundhets bevarande, såsom vattenledningar, vattenaftappningar m. m. Slutligen föreslå komiterade det tillägg i expropriationslagen, att enskild man, menighet eller inrättning tillhörig jord och lägenhet må kunna exproprieras, der sådant pröfvas nödvändigt för den allmänna sundheten; vidare att hemställan måtte göras till rikets ständer om understöd för obemedlade socknar för deras barnmorskors aflöning; att anstalter må vidtagas för lättare och allmännare förvärfvande af de för barnmorskor nödiga kunskaper samt understöd beviljas dertill förberedde män till inhämtande af andra länders åtgärder för allmän helsovård.
44 Så mycket om den svenska sundhetskomiten. Härvid kunna vi ej underlåta att i minnet återkalla professor F. v. Willebrands särdeles klart hållna och i Literaturbladet för 1857 N:o 12 publicerade inträdesföredrag om »några af sjukdomarnes orsaker».
45 Författaren kommer i sednare delen af denna intressanta framställning till den allmänna tron på förkylningar såsom orsak till många sjukdomar, deri kylan likväl icke har någon andel. Han utreder deremot, att man vid allmänt rådande farsoter, såsom kolera, rödsot, messling, koppor, måste antaga ett för hvardera af dessa sjukdomar eget smittämne, bestående af ytterst små, för ögat osynliga vexter eller djurväsenden, hvilka sväfva i luften och fortplanta sig till en förvånande mängd. Midtpå dagen, när solen uppvärmt luften, stiga dessa ämnen upp i de högre luftdragen, men på qvällar och nätter, när luften afkyles, nedfalla de åter och inandas af dem som den tiden vistas ute, särdeles under löfträd, vid hvilka dessa ämnen synas fastklibba, och på vattnet, som med lätthet upptager dem. Regnet deremot renar luften från dessa ämnen, hvarföre regniga somrar alltid äro helsosammare än torra.
46 Härefter tillägger förf. följande varningar, hvilka icke för ofta kunna upprepas, särdeles i Helsingfors och flera andra af våra finska städer, der man hellre synes vilja stoppa kyrkogårdarna fulla, än beqväma sig till några allvarsama åtgärder för den allmänna helsovården.
47 »Likasom alla de lägre organisationerna, så tyckas äfven sjukdoms- eller smittämnena trifvas bäst i fuktiga lokaliteter, dit solljuset icke, eller endast knappt, har tillträde; och man kan i allmänhet lägga märke till, att der mögel och mossvexter fritt frodas, der finna äfven de skilda sjukdomsämnena sin starkaste utveckling. Att sumpiga och af mossvexter fylda pölar äro för menniskan ohelsosamma i allmänhet och vid rådande farsoter isynnerhet farliga, det vet enhvar. Men det man mindre lärer hafva reflekterat till, är, att inom våra egna boningshus kan förekomma ett stort antal af mögel och mossvexter och inverka skadligt på helsan. I största mängd finnas dessa i mörka och fuktiga hörn af rummen. Den gråa beläggning, man ser uppkomma å väggarne, då de på en tid icke blifvit öfverstrukna, består väl till en stor del af dam, men äfven af mögelvexter i olika mängd. Då vi under ett tids bortavaro från hemmet, särdeles under sommaren, vidtagit den i många afseenden nödiga försigtigheten att under tiden hålla både dörrar och fönster i rummen noga tillstängda, finna vi vid återkomsten luften vara ofta nog i hög grad förskämd. Men den egentliga atmosferiska luften undergår ingen förruttnelse. Sagde allmänt kända omständighet beror derpå, att om också ingen menniska bebott rummen, hafva dock kanske milliontal lefvande varelser respirerat der och sålunda förskämt luften. Man kan således lätt, utan att veta eller vilja det, husa inom sina boningar ämnen, hvilka kunna alstra sjukdomar och ohelsa; och det fordras en den mest småaktiga snygghet till att hålla sina rum till alla delar fria från mögelvexter. Häraf den praktiskt riktiga regel, att icke hushålla med att låta ånyo öfverstryka väggarne i rummen, och att med pedantisk noggrannhet fullfölja städning öfverallt i huset. Hit hörer regeln, att aldrig låta fuktiga kläder upphängas till torkning inom boningsrummen. Professor Huss har för några år sedan på ett högst intressant vis ådagalagt, huru en svår tyfussjukdom i Stockholm uppstod inom en kasern för brandvakter, der dessa haft för sed att inom boningsrummen låta torka sina under nattvandringen genomblötta klädesplagg. Vid den nu berörde frågan om boningsrummen faller mig ännu i hågen en anmärkning, den jag anser vara af vigt. Vi bebo i allmänhet renligare boningar, än personer af samma lefnadsvilkor å flera andra orter ses bestå sig. Detta är ock, för den med vårt klimat förenade nödvändigheten att mera lefva inom hus, af stor vigt. Dock har hos oss en förvänd arkitektur ofta, ja i privata hus nästan utan undantag, placerat den delen af huset, hvilken är bestämd för det uppvexande slägtet, barnkammaren, så, att luft och ljus i vida knappare mån finner tillgång till den, än till de s. k. lyxrummen. Tages nu i betraktande, huru många slags fuktigheter nästan oundvikligen måste förekomma i nämnda för familjen vigtiga rum, så inses lätt, hvilken förträfflig näring parasitbildningen bör hafva för sig, och torde detta åtminstone till någon del förklara, hvarföre barnen i huset företrädesvis angripas vid rådande sjukdomar. En annan illa beräknad byggnadsåtgärd är, att under det man inreder åt sig och sin familj rymliga och kostsama rum, begagnas hvarje möjligt tillfälle att i husets stenfot inrätta små trånga mörka och fuktiga rum, beräknade att uthyras åt den fattiga delen af befolkningen – en visserligen god ekonomisk uträkning, emedan den här i staden betalar den i förhållandet till kubik-innehållet hos rummen högsta hyra. Men härigenom lemnar man i sitt hus säkra tillhåll för smittämnen af alla slag. Vi hafva hos oss nästan årligen kunnat bestyrka den erfarenhet, att vid inträffade farsoter, t. ex. koppor, messling, sharlakansfeber m. m. dessa alltid först uppträdt och utvecklats inom de fattiges boningar, der orenligheten opåtaldt får nå äfven de mest vidriga grader. Sedan sjukdomarne engång här fått utvecklas, sträcka de sig högre upp. Detta öfverallt iakttagna förhållande har inom de mera utvecklade samfunden skapat den s. k. medicinalpolisen. Må detta blott tjena till en antydning om hvad man åt ett dylikt håll äfven möjligen hos oss borde börja att tänka på att göra. Man har invändt, och gör det troligen länge än, att om styrelsen i vår kommun icke kan komma derhän, att få genom byggnadsreglementer utverkadt, att icke ens de fattiga mera få bo i små och usla kojor, så skall ingen makt kunna tvinga dem att lefva i snygghet. Detta ämne har ofta varit föremål för såväl mitt som mången af mina tjenstekamraters allvarliga eftertanke; och det synes mig, att med samma rätt kommunen låter sina brandsynekomitéer befalla den enskilte att för dessas granskande blickar öppna hvarje vrå af hans enskilda hus och låta dem se, att allting, hvarpå eldfarligheten beror, är i ordning, med samma rätt kan man väl inom vissa gränser få granska sin nästas helsovårdsförhållander. I en stad förhåller sig nemligen faran för smittosamma sjukdomar ungefär såsom faran för eldsvådor. Likasom jag med den största omtanke och ordentlighet i mitt hus icke kan vara trygg mot eldsvåda, ifall min granne alldeles får vårdslösa försigtighetsmåtten deremot, så är det äfven med faran för sjukdomar. Likasom elden, löskommen i kojan, lätt kan kasta sina gnistor upp till det närbelägna palatset, så skola äfven farsoter, hvilka fått sin första näring inom de fattigas boningar, snart nå äfven deras hus, hvilka gjort sitt bästa att omge sig och de sina med alla de för helsans vård nödigaste och tjenligaste förhållanden. Således här gäller den nödvändighetens lag, att genom att väl sörja för sig, måste man sörja för sin nästa. Den väl förstådda sjelfbevarelsedriften skall i den närmaste framtiden nödvändigt mana härtill. Huruvida detta kommer att utföras genom stränga bud och befallningar, eller genom en af kristlig kärlek lifvad håg att undervisa sin okunniga fattigare nästa om hans verkliga fördel, det vågar jag ej med visshet förutsäga. Det utomordentligt goda, vi hos oss dagligen se t. ex. vår fruntimmers-förening uträtta af blott ädla hjertans sympati för olyckan, tillåter väl den senare möjligheten att betraktas för annat än en dröm.»
48 Jemför vidare framl, professor J. W. Pippings märkeliga uppsats om helsovården i städerna, införd i Finlands Allmänna Tidning år 1856.