Notisen/artikeln ingår i HT 5/2 1853:|10 2|

Fru Lenngrens efterträdarinna.

1 Vi ha nyligen gjort bekantskap med en bok, som kallar sig »Dikter af T. K.» och är tryckt i Upsala 1852. Författarinnan är Thekla Knös, densamma, som för ett år sedan erhöll på engång Svenska akademiens stora och lilla pris.

2 Sedan fru Lenngrens tid har aldrig en svensk eller finsk skaldinna med denna friskhet, detta okonstlade behag förstått att »skapa omkring sig en verld af blommor».konsekvensändrat/normaliserat Icke så, att man just bör jemföra dem båda. Der är den stora olikhet, som finnes mellan fru Lenngrens tid – sällskapsvettets, qvickhetens tid, – och vår, som i många afseenden har en naivare, innerligare färgton. Snarare kunde man säga, att fru Lenngren, om hon lefvat 1852, varit ungefärligen Thekla Knös, och tvärtom. Men båda ha den för »blåstrumpor» ovanliga förtjenst, att vara qvinnor i vackraste andemening – natursanna, behagfulla, frimodiga tecknarinnor af både skämt och allvar – och vare det sagdt till deras stora berömmelse. Ty för allt i verlden skall man icke äflas att vara något annat än sig sjelf. Och huru rik och vacker den verld dock är, i hvilken qvinnan röres, när hon riktigt är sig sjelf, det får man lära af Thekla Knös – och se der hvarföre vi rekommendera hennes bok äfven åt dem, som missakta qvinnan vid skrifbordet, och åt dem, som anse poesin bestå uti sjuka månskensgriller och ett evigt tillgjord suckande, längtande och trängtande »till högre regioner»,konsekvensändrat/normaliserat utan att en menniska med vanligt sundt förstånd kan begripa hvarföre poeten vill dit.

3 Vi skola i följande numror meddela några profstycken derutur. För i dag nöja vi oss med att afskrifva en del af det korta, men mycket vackra och sanna företal af Atterbom, hvilket läses i bokens början och der det, bland annat, heter, att då Atterbom sista gången såg Geijer före dennes död, lade honom Geijer två ting på hjertat: det ena, att fullborda minnesgärden åt Thorild; det andra, att befrämja dessa dikters utgifvande. Atterboms ord lyda som följer:

4 »Ordens konstrikhet har i våra dagar stigit högt. Hvartenda åskådnings- eller känslosätt, som någongång i verlden gällt eller ännu gäller som poesi, har man ej blott försökt sig i, utan äfven – till ord och yta – temligen hittat. Likväl saknas esomoftast, i all denna konstrikhet, just det väsendtliga: ett inre, ett lif, en själ. Det endaste har i detta afseende förblifvit mest oupphinneligt. Det finnes en gedigenhet, lik diamantens, en renhet, lik hans vatten, som ej låta sig härmas.»

5 »Ungefär med dessa ord yttrade sig fordom, i en anmälan af svenska fornsånger, den oförgätlige Geijer: en man, hvars hela varelse lefde och rördes i andan af det diktslag, som af all vitterhet var det första och fortfar att vara det högsta: det Enklas poesi. Han såg den utgöra de gamla folkvisornas evigt unga behag; han värderade företrädesvis den, äfven i all nyare diktkonst; och förtroligast tilltalade honom den lyrik, som omedelbarast innebär, som skärast uttrycker hjertats innerlighet, känslans sanning, naturens friskhet, och denna ständigt – också i tårar – klartblickande lefnadsglädje, hvars outtömliga ursprung möter oss i föreningen af oskuldens vishet och vishetens oskuld. Ehvar denna förening väljer sitt hem i ett rent och varmt skaldebröst, der framljuder den lika anspråkslöst, som naturnödvändigt, i qväden, hvilkas tankar upprinna likasom konvaljer och gullvifvor ur ljusgrön vårgrund.»

6 »Dessa sånger lefva och klinga i kärlek – till Gud och menniskor, till natur och fosterland. De må läsas eller höras med den själsstämning, som ingifves af blomsterdoft och löfgrön skog, när än solen, än månan dela sina ögonkast mellan svala skuggor, spelande vatten och spridda utsigter åt fridsälla menniskoboningar.»

7 Det är nu åter en »puff»,konsekvensändrat/normaliserat men vi kunna ej hjelpa det. Sådant puffande har nu engång blifvit en vana hos oss.