Revy: 8 Mars

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 10/3 1862:|57 1|

Revy: 8 Mars.

1 – Ingenting är vanligare, än att vilja bota ett ondt med ett annat. Värker ett finger, så finnas alltid de, som anse för bäst att amputera handen. Vägarnas underhåll och hållskjutsen äro onekligen en tryckande tunga, som icke bör hvila helt och hållet på jordbrukets axlar. Men när man vill reparera vägar med afgift på de vägfarande och lindra hållskjutsen med en »betydligt förhöjd skjutslega»,konsekvensändrat/normaliserat så kan man icke annat än le åt den statsekonomi, hvilken ena stunden förklarar landets välstånd ligga under af brist på kommunikation och nästa ögonblick är färdig att fördyra och försvåra den enda kommunikation som finnes. Förgäfves hafva talare i utskottet erinrat derom, att vägar och skjutshästar äro till för hela samhällets nytta, icke blott för de vägfarandes, och att således tungan, liksom nyttan, tillkommer alla. Utskottets pluralitet var af en annan mening, deri följande svenska bondeståndets exempel, hvars motsträfvighet i bevillningsfrågor blifvit, riksdag efter riksdag, tröstad med en förhöjning af skjutslegan. Hvad den sednare angår, är det väl möjligt att en ringa förhöjning kan bäras, men visst ingen »betydlig». Utom andra skäl, må man endast besinna, att den så efterlängtade och vigtiga nedsättningen af bref- och pakettportot derigenom skulle uppskjutas på obestämd tid. Skjutslegan är också ett porto, hvilket, i konseqvens med det öfriga, icke bör ställas så högt, utan så lågt som möjligt; men man må se till att underhållet drabbar alla. Vägafgifter fordra ett uppbördssätt, som uppslukar det mesta af inkomsten. Den enda såbeskaffade pålaga, som har skäl för sig, är broafgifter, hvilka äro föga kännbara, lätt uppburna och lokalt berättigade. – Det finns endast ett verkligt skäl för vägafgifter och »betydligt förhöjd skjutslega», och det är att man må göra den nuvarande kommunikationen antingen så usel, eller så dyr som möjligt, för att påskynda jernvägar, diligenser och inre ångbåtsfart; – men törhända vore det lyckligast för alla de intressen, som skulle lida af öfvergångsperioden, om en bättre väg kunde beträdas, utan att reparera den nuvarande kommunikationen på samma sätt som salig länsman T., hvilken påbjöd att grushögarna borde med det snaraste undanskaffas, »på det att de resande måtte desto fortare omkomma».

2 – I frågan om förrymde sjömän synes utskottets pluralitet hafva stadnat vid den, äfven af oss förfäktade åsigt, att ansvaret bör lindras, men icke upphäfvas, således rymningen i alla fall qvarstå i lagen som »brott».konsekvensändrat/normaliserat Dagbladets motsatta åsigt fann veterligen ingen målsman; men väl förordade enskilde talare ett förkortande af den tid, under hvilken besättningen är bunden vid kölen. Det opraktiska och obilliga förslaget att bötfälla en hemkommande besättning för dess utrikes förrymde medlemmar förkastades alldeles. Att sådana förslag kunna göras, bevisar huru litet man från embetsbyrån kan försätta sig in i verkliga förhållanden, och så mycket mera förvåning väcker det, att ingen sjöman och blott en köpman blifvit inkallade i den komité, som har sig uppdraget att föreslå en revision af författningarne om handelssjöfarten. De tider borde likväl vara förbi, när all lagstiftande vishet ansågs vara ett monopol för statens tjenstemän.

3 – Ett lyckligt sammanträffande gör, att pressfrågorna stå här i landet på dagordningen vid samma tid som i andra länder. Dagbladet har anmärkt nödvändigheten att här trygga den literära äganderätten, och Allm. Tidningen har meddelat upplysande bidrag om huru denna fråga för närvarande diskuteras i Frankrike. Det är endast i vårt ungdomliga finska oskuldstillstånd, som literär egendom i vissa afseenden äger mindre skydd, än hvilka krukmakaregods och läsförhörsostar som helst. Förklaras en konstnärs eller skriftställares arbete för hans egendom, hvilket det utan tvifvel bör vara, så följer också dermed, att denna egendomsrätt icke bör godtyckligt inskränkas – t. ex. med det stadgande att förlagsrätten till literära arbeten frångår arfvingarne en viss tid efter författarens död, – utan grundas på perpetuitet, d. v. s. evärdelig äganderätt. Såsom det första, i sig sjelf ringa, men till principen vigtiga erkännandet af denna grundsats i Finland, kunna vi anföra, att härvarande theaterdirektion föreslår fastställandet af en sådan perpetuitet för inhemska dramatiska arbeten vis-à-vis scenen; d. v. s. att intet sådant arbete, tryckt eller otryckt, kan nu eller framgent uppföras utan förf:s samtycke.

4 Undecumque.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil