»Litet hvar kunde ha något att lära af denna allmänna olycka.» A. M. i Å. T.
1 Det må icke sägas, att ett land, som i några sina delar lider en stor lekamlig nöd, skall deraf låta sig förlamas i sina kultursträfvanden eller hejda loppet af sin påbegynta andliga och materiela utveckling. Det må icke ens sägas, att glädjen i dess bättre gestalter der är oberättigad, såvida den kan förlikas med det sanna deltagandet; ty hvarje väsen behöfver glädje, såsom hvarje ört behöfver solsken, för att icke förtvina; och särskildt under våra förhållanden, der så mycket tynger och så litet upplifvar, der är glädjen mer än en omvexling, mer än en uppmuntran; den är ett vilkor för sjelfva lifvet.
2 Men allt detta, arbetet och glädjen, framtidens syften och dagens löjen, det får icke undanskymma, icke förneka ögonblickets första jernhårda nödvändighet. Det får icke, när det kastar en skärf åt nöden, tro sig dermed ha gjort nog. Med goda gerningar kommer ingen till himmelriket. Det är icke nog att man gifver sin gåfva och kanhända prisas derför uti tidningarna. Det fordras ännu något annat dertill. Låtom oss erkänna hvad erkännas bör, således också statens stora uppoffringar och många enskildes frikostighet. Men äfven för den händelse att dessa berömliga ansträngningar lyckas fylla ögonblickets djupa klyfta mellan behofvet och tillgången, äro vi skyldige Gud och vårt land och oss sjelfve räkenskap för hvad som varit och för hvad som komma skall, alltefter vår större eller mindre andel deri. Ty alldeles utan andel är ingen bland oss.
3 En annan förf., densamme hvars ord här ofvan citeras, har redan framhållit detta i glödande drag. Han har erinrat, huru kriget i sin begynnelse ansågs som försynens varnande fingervisning, men huru hastigt dess lärdomar åter förgätits, intilldess att en ny fara, en ny aga af den allsmäktiges hand så snart derpå blifvit nödig för att lära oss hvad vår frid tillhörer. Förstå vi denna varning? Ödmjuke vi oss i öfvermodet af vår sjelfviskhet? Erkänna vi den skuld, som härutinnan drabbar vår inbilskhet eller vår likgiltighet? Hämta vi deraf den visdom och den erfarenhet, som trygga oss för kommande faror af samma eller andra slag?
4 Nej, om vi kunde, så ville vi förneka nöden, men när vi ej kunne det, så kaste vi ifrån oss all skuld på oblida naturmakter eller på menniskors ohjelpliga håglöshet, likasom vi skulle ha uttömt alla medel att tämja naturen eller förekomma dess härjningar, och likasom vi skulle ha gjort något för att rycka dessa arma ur den håglöshet, hvilken vi nu så hjertlöst förebrå dem. Enhvar af oss pekar på sina gåfvor och säger till hungern: var till freds; jag har gifvit dig så och så mycket. Men alla de många tusende, som i fordna tider dött hungerdöden uti vårt land, och alla de 50 000konsekvensändrat/normaliserat, som 1833 föllo ett offer för nöden och nödens följder, och alla de som i år förtvina vid barkbrödet, och alla de tusende, som ännu framgent skola falla ett offer för samma naturmakter och samma håglöshet, – alla dessa säga till oss ur djupet af deras grafvar: hvad båta oss edra gåfvor? Samma öfvermod, samma inbilskhet, samma sjelfviskhet skola än vidare nedkalla från försynen samma fruktlösa varningar.
5 Äro vi blinda för skickelsernas högre maningar, så låtom oss åtminstone hämta af ögonblicket den praktiska lärdom, som det så tydligt påpekar. Vi, som anse oss äga bildningens företräden, hvad ha vi då gjort för att förekomma framtida olyckor? Ha vi gjort allt hvad som kunnat göras, för att upplysa de okunnige om deras sanna intressen, för att lära dem tänka och handla med egen omtanke, med denna sjelfverksamhet, som är motsatsen till den håglöshet, hvilken väntar allt af andras omtanke? Ha vi icke tillförene välvilligt matat dem och ställt allt i ordning för dem och sörjt för deras bästa som för omyndiga barn och vant dem att vänta allt utaf oss? Huru vilja vi då vänta af dem en mogen sjelfförsörjning af egen drift?
6 Och å andra sidan, ha vi gjort allt för att medelst det rationela jordbruket mildra, om icke upphäfva klimatets hårdhet? Ha vi gjort allt för att medelst en välorganiserad spanmålshandel förekomma eller lindra följderna af en missvext? Ha vi, de bildade, som bordt tänka på en oviss morgondag, försett våra visthus och magasiner så, att vi för andra än oss sjelfva haft en besparing i nödens stund? Ha vi, de kloke, som organisera eller handhafva fattigvård och undsättningskomitéer, ordnat dem så, att de förmått motsvara ett ökadt behof? Ha vi, de af andra länders erfarenhet upplyste, genom att lossa skråtvånget, beredt de medel till utkomst, som näringarne erbjuda? Ha vi, administratörer och vetenskapsmän, gjort allt menskligt för helsovården? Ha vi, samhällsmedlemar, gjort allvar utaf och med vårt föredöme befordrat dämmandet utaf bränvinets flod, som i denna stund uppslukar många tusende tunnor säd, dem Gud allsmäktig har gifvit till bröd, men icke till gift?*)I Helsingfors t. ex. är bränvinet billigare nu, än det varit på länge (52 à 55 kop.kopek kannan). Ha vi, enskilde medborgare och medborgarinnor i ett land med ringa tillgångar, föregått de mindre upplyste med ett enkelt och tarfligt lefnadssätt, med de flärdfria seder och det välberäknade, sparsama användande af våra tillgångar, att vi skulle vara berättigade säga till dem: vi ha ingenting förslösat; I bören ej heller göra det? Ha vi slutligen, vi lärare och målsmän för dessa mindre upplyste, dem vi nu förebrå deras bristande omtanke, gjort allt hvad i vår förmåga stått för att, utan sjelfvisk ärelystnad, utan egen vinning och njutning, förädla och utveckla samhället, höja dess sjelfkänsla och dess sjelfverksamhet, som äro upphofvet till dess kraft och utan hvilka denna kraft ej finns till, och sålunda, andligt och lekamligt, lyfta vårt land utöfver slumpens förhärjningar och naturmakternas tyranni?
7 Den af oss, som kan besvara alla dessa frågor med ja, han står skuldlös för verlden och samtiden och har för sin viljas renhet att redogöra endast för Gud.
8 Likasom fordom den milde Titus, som kallades menniskoslägtets vällust, hade under sin regering att kämpa mot stora allmänna pröfningar, så har äfven den milde Alexander sett början af sin regering fördystras af krig, hunger och farsoter. Och likasom han, pröfvad utaf bekymren, riktat sitt hela rikes krafter inåt, på de stora förbättringar, dem civilisationen påkallar i folkens andliga och materiela utveckling, har han äfven till oss i klara och högsinta ord uttalat en maning att börja i dessa hänseenden ett nytt och bättre tidskifte. Ha vi förstått denna maning i hela dess omätliga vidd? Ha vi redligt och samvetsgrannt, utan sken och flärd och skrymtan, sökt enhvar att efter måttet af våra krafter motsvara dessa upphöjda afsigter? Ha vi, såsom vår ädle herrskare vill det, lagt yxen till roten af våra brister och blottat dem utan förskoning, emedan de ej kunna botas utan att kännas? Eller skola vi alle, som främst äro kallade att arbeta uppå hans stora och ljusa framtidsverk, vi upplyste, vi tänkande, vi med makt eller insigt begåfvade, svika hans verk och hans väntan, qvarlemnande uti mörkret af våra intressen eller våra fördomar bristernas rot, hvars ogräs beständigt skulle ånyo tillintetgöra hans och vårt hopp om en bättre tid? Välsignelse öfver detta ädla hopp och obevekelig stränghet öfver den af oss, som sviker det!
9 Må derföre stundens pröfning, som är tillfällig och öfvergående i sina yttre orsaker, men innerst allenast en nödvändig följd af allas våra brister, rätt kraftigt mana oss att gå till doms med oss sjelfva i allt hvad som der kan falla uppå vår andel; på det att icke försynens straffdomar än vidare må hemsöka våra glänsande illusioner med en dyster och glanslös verklighet. Må vi inför Gud erkänna vår skuld och inför menskligheten och vårt land arbeta på denna ljusare framtid, som väl aldrig skall vara frikallad från mensklig pröfning, men bättre rustad att möta den och mäktigare väpnad mot slumpens intrång. Med endrägt, med förtroende, med vaken och upplyst allmänanda blir menniskan herre|20 3| öfver tillfälligheternas nycker, och der gäller det: hjelp dig sjelf, så skall Gud hjelpa dig. Men i bottnen af all mensklig vishet ligger erkännandet af den högsta vishetens öfverman, det verkligas förnuftiga betydelse, pröfningens maning och lärdomar – och det är dem vi ansett för en pligt att, medan intrycket ännu är friskt, lägga alla på hjertat.
*)I Helsingfors t. ex. är bränvinet billigare nu, än det varit på länge (52 à 55 kop.kopek kannan).
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Nödens lärdomar.
»Litet hvar kunde ha något att lära af
denna allmänna olycka.» A. M. i Å. T.
1 Det må icke sägas, att ett land, som i några sina delar lider en stor lekamlig nöd, skall deraf låta sig förlamas i sina kultursträfvanden eller hejda loppet af sin påbegynta andliga och materiela utveckling. Det må icke ens sägas, att glädjen i dess bättre gestalter der är oberättigad, såvida den kan förlikas med det sanna deltagandet; ty hvarje väsen behöfver glädje, såsom hvarje ört behöfver solsken, för att icke förtvina; och särskildt under våra förhållanden, der så mycket tynger och så litet upplifvar, der är glädjen mer än en omvexling, mer än en uppmuntran; den är ett vilkor för sjelfva lifvet.
2 Men allt detta, arbetet och glädjen, framtidens syften och dagens löjen, det får icke undanskymma, icke förneka ögonblickets första jernhårda nödvändighet. Det får icke, när det kastar en skärf åt nöden, tro sig dermed ha gjort nog. Med goda gerningar kommer ingen till himmelriket. Det är icke nog att man gifver sin gåfva och kanhända prisas derför uti tidningarna. Det fordras ännu något annat dertill. Låtom oss erkänna hvad erkännas bör, således också statens stora uppoffringar och många enskildes frikostighet. Men äfven för den händelse att dessa berömliga ansträngningar lyckas fylla ögonblickets djupa klyfta mellan behofvet och tillgången, äro vi skyldige Gud och vårt land och oss sjelfve räkenskap för hvad som varit och för hvad som komma skall, alltefter vår större eller mindre andel deri. Ty alldeles utan andel är ingen bland oss.
3 En annan förf., densamme hvars ord här ofvan citeras, har redan framhållit detta i glödande drag. Han har erinrat, huru kriget i sin begynnelse ansågs som försynens varnande fingervisning, men huru hastigt dess lärdomar åter förgätits, intilldess att en ny fara, en ny aga af den allsmäktiges hand så snart derpå blifvit nödig för att lära oss hvad vår frid tillhörer. Förstå vi denna varning? Ödmjuke vi oss i öfvermodet af vår sjelfviskhet? Erkänna vi den skuld, som härutinnan drabbar vår inbilskhet eller vår likgiltighet? Hämta vi deraf den visdom och den erfarenhet, som trygga oss för kommande faror af samma eller andra slag?
4 Nej, om vi kunde, så ville vi förneka nöden, men när vi ej kunne det, så kaste vi ifrån oss all skuld på oblida naturmakter eller på menniskors ohjelpliga håglöshet, likasom vi skulle ha uttömt alla medel att tämja naturen eller förekomma dess härjningar, och likasom vi skulle ha gjort något för att rycka dessa arma ur den håglöshet, hvilken vi nu så hjertlöst förebrå dem. Enhvar af oss pekar på sina gåfvor och säger till hungern: var till freds; jag har gifvit dig så och så mycket. Men alla de många tusende, som i fordna tider dött hungerdöden uti vårt land, och alla de 50 000konsekvensändrat/normaliserat, som 1833 föllo ett offer för nöden och nödens följder, och alla de som i år förtvina vid barkbrödet, och alla de tusende, som ännu framgent skola falla ett offer för samma naturmakter och samma håglöshet, – alla dessa säga till oss ur djupet af deras grafvar: hvad båta oss edra gåfvor? Samma öfvermod, samma inbilskhet, samma sjelfviskhet skola än vidare nedkalla från försynen samma fruktlösa varningar.
5 Äro vi blinda för skickelsernas högre maningar, så låtom oss åtminstone hämta af ögonblicket den praktiska lärdom, som det så tydligt påpekar. Vi, som anse oss äga bildningens företräden, hvad ha vi då gjort för att förekomma framtida olyckor? Ha vi gjort allt hvad som kunnat göras, för att upplysa de okunnige om deras sanna intressen, för att lära dem tänka och handla med egen omtanke, med denna sjelfverksamhet, som är motsatsen till den håglöshet, hvilken väntar allt af andras omtanke? Ha vi icke tillförene välvilligt matat dem och ställt allt i ordning för dem och sörjt för deras bästa som för omyndiga barn och vant dem att vänta allt utaf oss? Huru vilja vi då vänta af dem en mogen sjelfförsörjning af egen drift?
6 Och å andra sidan, ha vi gjort allt för att medelst det rationela jordbruket mildra, om icke upphäfva klimatets hårdhet? Ha vi gjort allt för att medelst en välorganiserad spanmålshandel förekomma eller lindra följderna af en missvext? Ha vi, de bildade, som bordt tänka på en oviss morgondag, försett våra visthus och magasiner så, att vi för andra än oss sjelfva haft en besparing i nödens stund? Ha vi, de kloke, som organisera eller handhafva fattigvård och undsättningskomitéer, ordnat dem så, att de förmått motsvara ett ökadt behof? Ha vi, de af andra länders erfarenhet upplyste, genom att lossa skråtvånget, beredt de medel till utkomst, som näringarne erbjuda? Ha vi, administratörer och vetenskapsmän, gjort allt menskligt för helsovården? Ha vi, samhällsmedlemar, gjort allvar utaf och med vårt föredöme befordrat dämmandet utaf bränvinets flod, som i denna stund uppslukar många tusende tunnor säd, dem Gud allsmäktig har gifvit till bröd, men icke till gift?*)I Helsingfors t. ex. är bränvinet billigare nu, än det varit på länge (52 à 55 kop.kopek kannan). Ha vi, enskilde medborgare och medborgarinnor i ett land med ringa tillgångar, föregått de mindre upplyste med ett enkelt och tarfligt lefnadssätt, med de flärdfria seder och det välberäknade, sparsama användande af våra tillgångar, att vi skulle vara berättigade säga till dem: vi ha ingenting förslösat; I bören ej heller göra det? Ha vi slutligen, vi lärare och målsmän för dessa mindre upplyste, dem vi nu förebrå deras bristande omtanke, gjort allt hvad i vår förmåga stått för att, utan sjelfvisk ärelystnad, utan egen vinning och njutning, förädla och utveckla samhället, höja dess sjelfkänsla och dess sjelfverksamhet, som äro upphofvet till dess kraft och utan hvilka denna kraft ej finns till, och sålunda, andligt och lekamligt, lyfta vårt land utöfver slumpens förhärjningar och naturmakternas tyranni?
7 Den af oss, som kan besvara alla dessa frågor med ja, han står skuldlös för verlden och samtiden och har för sin viljas renhet att redogöra endast för Gud.
8 Likasom fordom den milde Titus, som kallades menniskoslägtets vällust, hade under sin regering att kämpa mot stora allmänna pröfningar, så har äfven den milde Alexander sett början af sin regering fördystras af krig, hunger och farsoter. Och likasom han, pröfvad utaf bekymren, riktat sitt hela rikes krafter inåt, på de stora förbättringar, dem civilisationen påkallar i folkens andliga och materiela utveckling, har han äfven till oss i klara och högsinta ord uttalat en maning att börja i dessa hänseenden ett nytt och bättre tidskifte. Ha vi förstått denna maning i hela dess omätliga vidd? Ha vi redligt och samvetsgrannt, utan sken och flärd och skrymtan, sökt enhvar att efter måttet af våra krafter motsvara dessa upphöjda afsigter? Ha vi, såsom vår ädle herrskare vill det, lagt yxen till roten af våra brister och blottat dem utan förskoning, emedan de ej kunna botas utan att kännas? Eller skola vi alle, som främst äro kallade att arbeta uppå hans stora och ljusa framtidsverk, vi upplyste, vi tänkande, vi med makt eller insigt begåfvade, svika hans verk och hans väntan, qvarlemnande uti mörkret af våra intressen eller våra fördomar bristernas rot, hvars ogräs beständigt skulle ånyo tillintetgöra hans och vårt hopp om en bättre tid? Välsignelse öfver detta ädla hopp och obevekelig stränghet öfver den af oss, som sviker det!
9 Må derföre stundens pröfning, som är tillfällig och öfvergående i sina yttre orsaker, men innerst allenast en nödvändig följd af allas våra brister, rätt kraftigt mana oss att gå till doms med oss sjelfva i allt hvad som der kan falla uppå vår andel; på det att icke försynens straffdomar än vidare må hemsöka våra glänsande illusioner med en dyster och glanslös verklighet. Må vi inför Gud erkänna vår skuld och inför menskligheten och vårt land arbeta på denna ljusare framtid, som väl aldrig skall vara frikallad från mensklig pröfning, men bättre rustad att möta den och mäktigare väpnad mot slumpens intrång. Med endrägt, med förtroende, med vaken och upplyst allmänanda blir menniskan herre|20 3| öfver tillfälligheternas nycker, och der gäller det: hjelp dig sjelf, så skall Gud hjelpa dig. Men i bottnen af all mensklig vishet ligger erkännandet af den högsta vishetens öfverman, det verkligas förnuftiga betydelse, pröfningens maning och lärdomar – och det är dem vi ansett för en pligt att, medan intrycket ännu är friskt, lägga alla på hjertat.