Notisen/artikeln ingår i HT 24/5 1854:|40 2|

Gamla Sanningar.

1 Det ges tider, när man bakom hvarje ord söker en man och hos hvarje man en öfvertygelse.

2 En öfvertygelse är långtifrån lätt förvärfd. Hugskott af känslan, utkast af fantasin, fördomar ärfda eller förvärfda – alla dessa ha ännu långt till en öfvertygelse. En sådan mognar långsamt under erfarenhetens lärdomar, under lifvets kamp med verld och menniskor.

3 I allmänna frågor fordras en vana att bilda sig ett eget omdöme, och der denna vana saknas, är det sällsynt att finna en utbildad öfvertygelse. Vissa föreställningar, vanligen traditionela, genomgå folken och bestämma deras tänkesätt. Vissa idéer genomblixtra ynglingens själ och antaga för hans blick gestalten af oryggliga grundsatser. Dessa föreställningar och dessa idéer äro djupt aktningsvärda, när de grunda sig på en känsla för sanning och rätt. Men i tillämpningen äro de blottställda för stora förvillelser.

4 Ty hvaraf kommer det, att just de högsta, de för menskligheten dyrbaraste idéerna, sanning, frihet, rättvisa, så ofta i tillämpningen slagit om i deras fullkomliga motsats? Deraf, att byggmästarne icke varit verket vuxne och bakom de herrliga stora orden lemnat ett tomt rum, der den menskliga sjelfviskheten smugit sig in och förgudat sig sjelf under de stora idéernas namn. Men den mognade, på historiens och lifvets lärdomar grundade öfvertygelsen söker icke det förnuftiga annorstädes, än i det verkliga. Att uppfatta, att mäta denna verklighet, att deruti urskilja det till formerna vexlande, men till väsendet bestående, som är de höga idéernas verk och uppenbarelse, från det blott tillfälliga, öfvergående och föränderliga, der de lägre makterna hafva sitt spelrum i lifvet, dertill fordras mera insigt, mera erfarenhet, en lugnare blick och ett klarare omdöme, än som fallit på hvar mans lott.

5 Deraf en så stor obekantskap med verldshändelsernas inre mekanism. Deraf viljornas söndring och det oklara famlandet efter outförbara mål, som så ofta bragt ofärd åstad öfver de ädlaste föresatser.

6 Man måste veta hvad man vill och huru man vill. Det är ej nog att hafva ett mål, man måste också hafva en väg. Vill man bygga seklers verk, så måste man kunna den stora konsten att vänta.

7 Geijer säger härom skarpt, men träffande: »Ej frågan hvad? utan tillika frågan huru? är det|40 3| som i alla menskliga saker först utmärker att man kommit till klarhet öfver sig sjelf och sin verld och förmår fatta det egentliga och verkliga i all handling. Det är en allmän fallenhet i lifvets häftigare ålder, äfven hos dem som äro mäktige af enthusiasm för ett värdigt ändamål, att för målet förgäta vägen. Felet ligger ofta ej så mycket i missberäkningen af krafterna, som i en mindre grannlagenhet i afseende på medlen, i sorglösheten derom att ej det goda äfven sker på det bästa sättet, blott det angelägnaste ernås, att någonting verksamt och kraftigt i allmänhet sker derföre. Detta sätt att hasta, menniskoslägtet till hjelp är i sjelfva verket att tro sig ofanteligen nödvändig för verlden, och ett högst oförlåtligt högmod. Menskligheten är ej nog fattig på krafter, för att behöfva med hvar och en enskild köpslaga öfver hvad henne ske skall. Hon är tvärtom tillräckligt rik och behöfver i intet afseende låta pruta med sig. Ingen lära står i historien skrifven med outplånligare drag, än läran om den enskildes fullkomliga obetydlighet i afseende på hvad han kan uträtta. Ingenting motsäger hon så rakt som den tanken, att till någon stor, för menskligheten vigtig förändring den eller den personen varit omistlig, de eller de omständigheterna helt oumbärliga. Hvad en i sådant hänseende ej vill eller kan uträtta, det uträttar helt säkert en annan, under andra omständigheter och på annat sätt. Historien skulle på hvar och en sådan knut kunna ha oändeligt många upplösningar. Hvad den högmodige anser sig ensam förbehållet, är just det som han ej utför.»

8 I »brinnande frågor» är visserligen viljornas splittring en stor olycka. De herrligaste verk ha fallit för tvedrägten. Men sålänge meningarne kämpa med inbördes aktning för hvarandras afsigter, återstår alltid det hopp, att de en dag skola räcka hvarandra handen öfver en gemensam helgedom. Först när de olika åsigterna begynna att slunga mot hvarandra beskyllningar för oädla motiver och det dyrbaraste sättes i fråga, nemligen hedern, då först inträder »början af slutet».konsekvensändrat/normaliserat Alla fallande folk ha ropat uppå förräderi, och detta rop har förebådat och påskyndat deras fall.

9 Ty hedern är lika mycket för allmänna, som för enskilda frågor ett lifsvilkor. Utan denna tyngdpunkt faller allt i ett kaos af sjelfviska beräkningar och små intressen i strid med hvarandra och med det hela.

10 Derföre har man både i äldre och nyare tider med ett utomordentligt och rättvist förakt stämplat sådana brott och olater, som fläcka hedern i allmänna förhållanden, nemligen:

11 lögnen, som är moder till all vanära, all skymf, allt mörker öfver jorden;

12 trolösheten, som sviker sin pligt för hat eller nit, för fara eller frestelse, för gunst eller fruktan;

13 skrymteriet, som påtager sig helighetens mask för verldsliga ändamål;

14 hyckleriet, hvars ord och tankar beljuga hvarandra inbördes;

15 lågheten, som rullar sig i stoftet, obekymrad att den smutsas deraf;

16 smickret, som ljuger i rosenrödt;

17 förtalet, som ljuger i svart;

18 falheten, som säljer sin pligt;

19 försnillningen, som rodnar för sitt verkliga namn;

20 misstroendet, som, trolöst sjelf, lurar efter andras trolöshet, och

21 fegheten, som i allmänna faror darrar allenast för sin lilla person.

22 Dessa alla ha af ålder sin plats i det allmänna omdömet. Men tidernas stormar uppröra mycket grummel; mången klar blick förvillas deraf. Divergerande åsigter taga då lätt en partisk färg och synas för olika tänkande i ett förhatligt ljus. Det fordras en stor besinning, stor moderation och, till viss grad, en stor uppoffring af den sjelfviska tron på egen ofelbarhet, för att i sådana tider respektera en olika öfvertygelse. Man har i historien otaliga och bedröfliga exempel uppå, huru de renaste afsigter under sådana förhållanden blifvit ställde i samma linie med dem, öfver hvilka hedern och samvetet i alla tider uttalat sin rättfärdiga dom.

23 Visserligen är detta ett eldprof, som kunde skrämma äfven den modigaste att frångå den bana hans öfvertygelse utstakat såsom den rätta. Men »die Weltgeschichte ist das Weltgericht».konsekvensändrat/normaliserat En gång, när det förgängliga sorlet af dagens röster tystnat, och en kommande tid oväldigt granskar hjertan och handlingar, då skall den sena rättvisan randas för de misskända uppsåt, de redliga viljor; – de skola bida sin stund, och den skall ej uteblifva.

24 Popularitet är ett vanskeligt ord. Ganska mycket bedrager sig den, som för ett vindkast uppoffrar det ringaste af sin öfvertygelse.

25 I striden med lifvet om verdsliga ting finnes blott en ledstjerna nog fast för att aldrig svigta, nog klar för att aldrig gå ned. Det är vissheten om det rättas, sannas och godas slutliga seger, vore det också först öfver grafvarna.