1 Gräshopporna hafva sin fångtid, johannesmaskarna sin lysande period; flädermössen veta rätt väl när det för dem är tillständigt att flaxa i skymningen; sjelfva lutfisken afbidar sitt behöriga tillfälle att visa sig på bordet bredvid jultortan och almanackan förglömmer icke sin rätta stund. Hvarföre skulle då icke de poetiska kalendrarna hafva sin period, då »allt vet sin tid, och vi rimmande tropp, och vi skulle vårt klockslag ej veta.» När det lider in på September månad, mildras förläggarnes sträfva ansigten och den hungrige poeten hugnas förskottsvis med ett och annat blidt leende från läppar, hvilka annars utgjutit idel klagovisor öfver de dåliga tiderna, den ringa afsättningen och det inkuranta skribleriet nuförtiden. Af slika märken slutar man att en julspekulation är i farvattnet. Aldrig är den kära allmänheten så frikostig med sin gunst och sina pengar, som dagarna före jul. Tusende pappor skola då ro ut med julklappar, tusende fästmän, bröder och andra artige ungherrar skola hitta på något elegant och roligt till souvenirer, likgodt hvad det kostar. Mammor, systrar och fästmör bruka då stöka ihop någonting sjelfva; men karlarne, stackars folk, nödgas dertill anlita börsen och åter börsen. Hvad är då närmare, vigare, roligare, nyttigare, behändigare till hands, än en vacker bok? Det veta förläggarne rätt väl, och derföre knycka de allraförbindligast i författarne, desse åter i sina sånggudinnor, och så flödar bok på bok, rolighet på rolighet ur de fruktsamaoriginal: fruksama tryckpressarna. Det är sannt, att vetenskapen med högförnäm axelryckning jultiden drar sig i sin sköldborg in och att allvaret i alla skepnader då springes omkull af den fjeskande ströliteraturen; men det är så julens lynne. Likasom vid ett bord, der ett dussin ostyriga barn lifva om läckerbitarna, hvarje förnuftigt tal blir öfverröstadt, så äro barnböckerna, kalendrarna, planchverken de enda som få gehör i julliteraturen, och ser man bland gåfvorna en psalmbok med perlstil eller en praktbibel med ett gyllene kors på permarna, så ha de gunås kommit sig dit för det vackra bandets skull. Hvarje jul kastar af sig en skörd af flyktiga verk för dagen, och äfven i år befaras ej missvext. Att genomgå allt hvad svenska pressarna – att förtiga de finska – producera i julklappsväg, vore lönlös möda; men några notiser om hvad till dato utkommit af den sorten, skulle måhända lätta en och annan köpares bryderi vid valet.
2 1. Nordstjernan behåller i år, såsom tillförene, främsta rummet bland sina bröder och systrar, de öfriga mer och mindre statligt utstyrda kalendrarna. Det är en lycklig idé, att sålunda samla svenska literaturens samtida notabiliteter, andligen och lekamligen afbildade, till en kongress inom vackra pressade permar, en idé som kommer att bevara åt Nordstjernan en varaktig plats på hvarje bellettristisk bokhylla. Skada blott, att notabiliteterna icke räcka till i längden. De tre föregående årgångarna ha bjudit läsaren på Fredrika Bremer, Emeli Carlén, Frih:n Knorring (utan porträtt), Euphrosyne, Tegner, Geijer, Almqvist, Valerius, O. Fryxell, Wetterberg, Blanche, Adlersparre, v. Beskow, Kullberg, Ingelman, Grafström, Ny|100 3|bom, Böttiger, Carlén, Atterbom, och denna årgång upptager Franzén, Runeberg, Afzelius, Sparre och Sturzenbecher. Men nästa årgång, hvilka celebriteter månde den påhitta inom den sköna literaturen, ifall man inskränker sig till den? Malmström måhända, Börjeson och – det var sannt! – Wilhelmina Stålberg, den allrablåaste blåstrumpa i Svea rike, ehuru törhända den minst lyckade derjemte. Man finner, att Nordstjernan är på sista upphällningen i notabilitetsväg, men det skall ej hindra oss att helsa den sistfödda välkommen; förläggarn svarfvar nog ihop några ryktbarheter för nästa år. – A. A. Afzelius har, jemte sitt porträtt i allvarliga drag, inlemnat ett större poem »Lidandets Väkter»,konsekvensändrat/normaliserat ett mindre »på Prinsessan Eugenies Confirmationsdag»,konsekvensändrat/normaliserat båda mera reflekterade än varma, samt en ganska rörande berättelse, benämnd »Kanske med nästa post».konsekvensändrat/normaliserat – F. M. Franzén synes här porträtterad i yngre år, och troligen då ganska lik, med den milda svärmiska blick, hvilken ingen kan glömma, som någonsin sett den. Till Nordstjernan har han inlemnat en »berättelse från Lappland» i bunden stil, enkel, ljuf och frisk, som i den älsklige skaldens bästa dagar. Närmast detta för finska öron kära namn träffa vi J. L. Runeberg, aftagen i kaftan, men icke rätt lik, ej heller här. Till kalendern har han inlemnat några täcka småstycken i finska runans färgton och sammanförda under benämningen »Ett litet öde».konsekvensändrat/normaliserat – Följer så »Den siste Friseglarns» författare P. G. Sparre i uniform och med distingueradt utseende. Af honom har Nordstjernan erhållit en »roman-unge»,konsekvensändrat/normaliserat kallad »Himmelsblomman»,konsekvensändrat/normaliserat lifligt utförd, men för resten mängden lik. – O. P. Sturzenbecher, af hvars nervösa, lefnadsmätta drag man icke skulle ana till piggheten af hans penna, slutar kalendern med ett »vådevill-mellanspel»,konsekvensändrat/normaliserat kalladt »Apropåerna» och icke så illa karrikerande den ordrika och andefattiga konversationen vid ett kaffebord – arma nyhetskälla, som blifvit så ofta förlöjligad!
3 Nordstjernans yttre är lika vackert som tillförene.
4 2. Historisk Kalender för Ungdom är ett litet spekulationshäfte, innehållande några utan allt val och sammanhang hopade sagor och berättelser ur svenska historien. Icke ens stilen är af någon förtjenst och de 4 lithografier, som åtfölja häftet, äro temligen kluddiga.
5 3. Miniatur Almanach för 1847, en toilettartikel inbunden i hvita pressade permar och försedd med 6 fina stålgravyrer samt 2 lithograferade porträtter. Förutom sjelfva almanackan, får man ej vänta något egentligt nytt, men deremot ett något så när pikant val af bekanta saker. Stagnelii »fyra elementer» göra här sällskap åt tvenne noveller af Mellins lätta behagliga hand »Aurora Stenbock» och »Ulla de Besche» samt en ganska täck biografisk eskisse öfver Aurora Königsmark (af sign. -ns-). Ett par lätta bagateller, »Hustjufvarne» och »Se råttan!» sluta samlingen.
6 4. Det mest märkvärdiga i naturen, i vattnet och på land, af J. Marcet, bearbetad från engelskan af en barnvän. Denna lilla bok är i hög grad intagande genom sin enkelhet och sin klarhet. De allmännaste företeelser i lifvet och naturen, med deras orsaker och följder, framställas i lättfattlig stil och samtalsform. Vettgirigheten väckes på en så okonstladt och naturligt sätt hos de små, att dessa knappt veta af att de lära, man snarare tro sig sjelfva hafva utgissat sammanhanget med en sak. Det är just rätta sättet med barn: håll för dem en föreläsning i hvad ämne som helst, hvilket icke de, utan läraren bragt å bane, och de skola somna dervid. Men led dem oförmärkt från ehuru alldagliga iakttagelser inom deras egen lilla synkrets till större och allmännare företeelser, och de skola så utan att sjelfva märka det, fatta ett intresse för frågor, som annars hade förblifvit dem fullkomligt likgiltiga. Vi rekommendera den lilla boken (311 sidd. 12:o) som en roande och upplysande jul-lektyr för barn.
7 6. Nya Sagor af C. H. Andersen, öfvs. från danskan, är likaledes inom sagans verld en af de lämpligaste, älskeligaste böcker, att sätta i barnahanden. I den naiva lekande stilen söker A. sin mästare. Mycken godsint satir döljer sig under den färgrika skimrande omklädnanden af hans berättelser; det är de täckaste törnrosor man vill se. Barnet tjusas deraf, ty berättelsen rörer sig otvunget inom kretsen af dess föreställningar, och hvarje bild, hvarje löje känner det igen som sitt eget. Att skrifva så enkelt, är den största konst, och få gå i land dermed.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Jul-Literatur.
1 Gräshopporna hafva sin fångtid, johannesmaskarna sin lysande period; flädermössen veta rätt väl när det för dem är tillständigt att flaxa i skymningen; sjelfva lutfisken afbidar sitt behöriga tillfälle att visa sig på bordet bredvid jultortan och almanackan förglömmer icke sin rätta stund. Hvarföre skulle då icke de poetiska kalendrarna hafva sin period, då »allt vet sin tid, och vi rimmande tropp, och vi skulle vårt klockslag ej veta.» När det lider in på September månad, mildras förläggarnes sträfva ansigten och den hungrige poeten hugnas förskottsvis med ett och annat blidt leende från läppar, hvilka annars utgjutit idel klagovisor öfver de dåliga tiderna, den ringa afsättningen och det inkuranta skribleriet nuförtiden. Af slika märken slutar man att en julspekulation är i farvattnet. Aldrig är den kära allmänheten så frikostig med sin gunst och sina pengar, som dagarna före jul. Tusende pappor skola då ro ut med julklappar, tusende fästmän, bröder och andra artige ungherrar skola hitta på något elegant och roligt till souvenirer, likgodt hvad det kostar. Mammor, systrar och fästmör bruka då stöka ihop någonting sjelfva; men karlarne, stackars folk, nödgas dertill anlita börsen och åter börsen. Hvad är då närmare, vigare, roligare, nyttigare, behändigare till hands, än en vacker bok? Det veta förläggarne rätt väl, och derföre knycka de allraförbindligast i författarne, desse åter i sina sånggudinnor, och så flödar bok på bok, rolighet på rolighet ur de fruktsamaoriginal: fruksama tryckpressarna. Det är sannt, att vetenskapen med högförnäm axelryckning jultiden drar sig i sin sköldborg in och att allvaret i alla skepnader då springes omkull af den fjeskande ströliteraturen; men det är så julens lynne. Likasom vid ett bord, der ett dussin ostyriga barn lifva om läckerbitarna, hvarje förnuftigt tal blir öfverröstadt, så äro barnböckerna, kalendrarna, planchverken de enda som få gehör i julliteraturen, och ser man bland gåfvorna en psalmbok med perlstil eller en praktbibel med ett gyllene kors på permarna, så ha de gunås kommit sig dit för det vackra bandets skull. Hvarje jul kastar af sig en skörd af flyktiga verk för dagen, och äfven i år befaras ej missvext. Att genomgå allt hvad svenska pressarna – att förtiga de finska – producera i julklappsväg, vore lönlös möda; men några notiser om hvad till dato utkommit af den sorten, skulle måhända lätta en och annan köpares bryderi vid valet.
2 1. Nordstjernan behåller i år, såsom tillförene, främsta rummet bland sina bröder och systrar, de öfriga mer och mindre statligt utstyrda kalendrarna. Det är en lycklig idé, att sålunda samla svenska literaturens samtida notabiliteter, andligen och lekamligen afbildade, till en kongress inom vackra pressade permar, en idé som kommer att bevara åt Nordstjernan en varaktig plats på hvarje bellettristisk bokhylla. Skada blott, att notabiliteterna icke räcka till i längden. De tre föregående årgångarna ha bjudit läsaren på Fredrika Bremer, Emeli Carlén, Frih:n Knorring (utan porträtt), Euphrosyne, Tegner, Geijer, Almqvist, Valerius, O. Fryxell, Wetterberg, Blanche, Adlersparre, v. Beskow, Kullberg, Ingelman, Grafström, Ny|100 3|bom, Böttiger, Carlén, Atterbom, och denna årgång upptager Franzén, Runeberg, Afzelius, Sparre och Sturzenbecher. Men nästa årgång, hvilka celebriteter månde den påhitta inom den sköna literaturen, ifall man inskränker sig till den? Malmström måhända, Börjeson och – det var sannt! – Wilhelmina Stålberg, den allrablåaste blåstrumpa i Svea rike, ehuru törhända den minst lyckade derjemte. Man finner, att Nordstjernan är på sista upphällningen i notabilitetsväg, men det skall ej hindra oss att helsa den sistfödda välkommen; förläggarn svarfvar nog ihop några ryktbarheter för nästa år. – A. A. Afzelius har, jemte sitt porträtt i allvarliga drag, inlemnat ett större poem »Lidandets Väkter»,konsekvensändrat/normaliserat ett mindre »på Prinsessan Eugenies Confirmationsdag»,konsekvensändrat/normaliserat båda mera reflekterade än varma, samt en ganska rörande berättelse, benämnd »Kanske med nästa post».konsekvensändrat/normaliserat – F. M. Franzén synes här porträtterad i yngre år, och troligen då ganska lik, med den milda svärmiska blick, hvilken ingen kan glömma, som någonsin sett den. Till Nordstjernan har han inlemnat en »berättelse från Lappland» i bunden stil, enkel, ljuf och frisk, som i den älsklige skaldens bästa dagar. Närmast detta för finska öron kära namn träffa vi J. L. Runeberg, aftagen i kaftan, men icke rätt lik, ej heller här. Till kalendern har han inlemnat några täcka småstycken i finska runans färgton och sammanförda under benämningen »Ett litet öde».konsekvensändrat/normaliserat – Följer så »Den siste Friseglarns» författare P. G. Sparre i uniform och med distingueradt utseende. Af honom har Nordstjernan erhållit en »roman-unge»,konsekvensändrat/normaliserat kallad »Himmelsblomman»,konsekvensändrat/normaliserat lifligt utförd, men för resten mängden lik. – O. P. Sturzenbecher, af hvars nervösa, lefnadsmätta drag man icke skulle ana till piggheten af hans penna, slutar kalendern med ett »vådevill-mellanspel»,konsekvensändrat/normaliserat kalladt »Apropåerna» och icke så illa karrikerande den ordrika och andefattiga konversationen vid ett kaffebord – arma nyhetskälla, som blifvit så ofta förlöjligad!
3 Nordstjernans yttre är lika vackert som tillförene.
4 2. Historisk Kalender för Ungdom är ett litet spekulationshäfte, innehållande några utan allt val och sammanhang hopade sagor och berättelser ur svenska historien. Icke ens stilen är af någon förtjenst och de 4 lithografier, som åtfölja häftet, äro temligen kluddiga.
5 3. Miniatur Almanach för 1847, en toilettartikel inbunden i hvita pressade permar och försedd med 6 fina stålgravyrer samt 2 lithograferade porträtter. Förutom sjelfva almanackan, får man ej vänta något egentligt nytt, men deremot ett något så när pikant val af bekanta saker. Stagnelii »fyra elementer» göra här sällskap åt tvenne noveller af Mellins lätta behagliga hand »Aurora Stenbock» och »Ulla de Besche» samt en ganska täck biografisk eskisse öfver Aurora Königsmark (af sign. -ns-). Ett par lätta bagateller, »Hustjufvarne» och »Se råttan!» sluta samlingen.
6 4. Det mest märkvärdiga i naturen, i vattnet och på land, af J. Marcet, bearbetad från engelskan af en barnvän. Denna lilla bok är i hög grad intagande genom sin enkelhet och sin klarhet. De allmännaste företeelser i lifvet och naturen, med deras orsaker och följder, framställas i lättfattlig stil och samtalsform. Vettgirigheten väckes på en så okonstladt och naturligt sätt hos de små, att dessa knappt veta af att de lära, man snarare tro sig sjelfva hafva utgissat sammanhanget med en sak. Det är just rätta sättet med barn: håll för dem en föreläsning i hvad ämne som helst, hvilket icke de, utan läraren bragt å bane, och de skola somna dervid. Men led dem oförmärkt från ehuru alldagliga iakttagelser inom deras egen lilla synkrets till större och allmännare företeelser, och de skola så utan att sjelfva märka det, fatta ett intresse för frågor, som annars hade förblifvit dem fullkomligt likgiltiga. Vi rekommendera den lilla boken (311 sidd. 12:o) som en roande och upplysande jul-lektyr för barn.
7 6. Nya Sagor af C. H. Andersen, öfvs. från danskan, är likaledes inom sagans verld en af de lämpligaste, älskeligaste böcker, att sätta i barnahanden. I den naiva lekande stilen söker A. sin mästare. Mycken godsint satir döljer sig under den färgrika skimrande omklädnanden af hans berättelser; det är de täckaste törnrosor man vill se. Barnet tjusas deraf, ty berättelsen rörer sig otvunget inom kretsen af dess föreställningar, och hvarje bild, hvarje löje känner det igen som sitt eget. Att skrifva så enkelt, är den största konst, och få gå i land dermed.