Notisen/artikeln ingår i HT 16/4 1845:|29 3|

Qvinnan och Historien.

1 Nej, mina sköna damer! – I kunnen tänka ädelt och känna djupt, I kunnen skrifva täckt och icke sällan skönt, lefvande friska taflor ur hjertats verld målen I bättre än någon, men – förlåt mig – historie kunnen I ej skrifva.

2 Jag känner endast en häfdetecknerska af större och förtjent ryktbarhet, hon var en kejsares dotter och satte sig ned att afteckna en djupt romantisk tid, rik på känsla och rik på sådana vuer, som tjusa quinnoögat mest af alla. Lyckliga Anna Comnena! snillrik genom naturgåfvor och uppfostran, vexte hon upp i ett lysande hof och såg på dess borggårdar blomman af vesterlandets riddare med fladdrande skärp och blanka vapen, tappre och artige, tumla sina modiga springare under den äfventyrliga färden mot ett mål, med hvilket känslan hade mycket men det kalla förståndet ganska litet att göra. Och det allt fick den sköna prinsessan måla – derföre målade hon också väl.

3 Men när en madame Charlotte Birchpfeiffer eller en fröken Johanna Franul von Weissenthurn sätta sig ned att skrifva historie i form af skådespel, så göra de som den skicklige kocken, hvilken kokade soppa på kiselstenar, med tillhjelp af färskt kött, grönsaker och gryn. Historien är deras kiselsten, af den få de ingen must, men den är dock der för att gifva soppan ett visst anseende, medan de hulda damernas egna små grönsaker gifva den smaken. Hon är rätt mycket att beklaga, den arma historien; lik en kattunge i barnhänder, marteras hon till döds med idel ömhetsbetygelser, och de kindpustar, hvarmed hon undfägnas, svida icke mindre för det de gifvas af mjuka frökenhänder. Det är underbart, hvad de värda författarinnorna grossa med handlingen och minutera med motiverna; det är deras förtjusning att bestämma rikens och folkslags öden efter en liten känslonyck i ett furstehjerta; Scribes qvicka, men temligen lättfotade »Ett glas vatten» är för dem ett verkligt mönster. Att der finnes en lång löpande tråd i händelsernas trassliga härfva, att små orsaker blott derföre frambringa stora verkningar, emedan härfvan just då råkat blifva afnystad till en viss knut på tråden, der passman är full, – det tänka de goda damerna icke uppå. Och deras historie blir derefter.

4 Nu sätter sig en förmodligen vacker och älskvärd fröken von Weissenthurn (jag säger förmodligen, ty man är icke alltid grace för det man är blåstrumpa) att skrifva »Catharina af Finland».konsekvensändrat/normaliserat Den hulda fröken valde intet dåligt ämne, ty svenska historien vid den tiden, liksom hela femtonhundratalet, är högst dramatisk. Här fanns alltså ett godt material; skarpa händelser, markerade karakterer, romantisk kostym. En konungadotter går i frivilligt fängelse för att med sin man dela ljuft och ledt i främmande land; det var en god uppränning. Om nu vår fröken kunnat uppnysta denna ränning ensam, hade hon sannolikt lyckats bra; sådant låg inom hennes synkrets och, när man undantager någon konstlad theatereffekt, målar hon en makas och en moders ljusa bild förträffligt. Men nu ville olyckan att det var en historie hon skref; tog hon sig äfven stora mästares frihet att fantisera litet i händelserna, så hade hon så mycket mindre lof att uppborsta karaktererna, ty om dem gäller barnaregeln: se, men intet röra. Om frökens Erik XIV vilja vi ej säga något illa, ty der finns dock i bilden något af det vilda, men högsinta Vasablodet. Men Johan, Hertig af Finland – – ! Aldrig har svenska historien haft den sorgen att i sin konungalängd upptaga en lumpnare son af en en stor fader. Brodermördare! skria häfderna öfver Johan III, mördare icke af öfverilning och sinnesförvirring, som Erik, utan bödel med kall blod, af berådt mod, af usel hämd och neslig fruktan. Men fröken Johanna Franul von Weissenthurn målar en gudsnådligt ädel furste, hugstor och känslofull, en riktig fruntimmerskarl. O den milda fröken, visste hon kanske, huru väl hennes ömme Johan, som nu gret i sin högsinte broders armar, några år sednare förstod att tillreda denne broders ärtsoppa?

5 Nej, mina sköna damer, skrifven verser och täcka romaner, men skrifven aldrig historie! Familjekretsen och det lilla hvardagslifvet gå ofta sin gång efter känsla och nyck; de tillhöra er. Men tidsvågorna gå vida och djupa i historiens öppna haf och er nätta målade speljakt med dess vimplar och flaggor gör alltid klokast uti att hålla sig inomskärs och nöja sig med lasten af de leende strändernas blommor och frukter.