1 Ja det är sannt nog: verlden och vitterheten ha allaredan tillräckligt af dessa känslofulla ingifvelser och utgjutelser, som under hvarjehanda titlar i de allrakäraste små duodecer framträda i dagen. Sedan några tiotal år har den svenska parnassen blifvit ordentligt belägrad, bestormad och utplundrad af nutidens i lejonhudar stoltiserande dvergslägte, som derifrån nedsläpat både blommor och kråkris, frukter och kart, för att dermed fodra en hungrande allmänhet. Men om nu den kära allmänheten allaredan fått sitt lystmäte? Derom bry sig poeter och poetissor icke det ringaste; de skrifva, och om Apollo sjelf ropade till dem: håll, håll! så skrifva de ändå.
2 A la bonheur, låt dem skrifva, efter de så vilja. Det är en stor, en verklig lycka här i verlden, att det odugliga och dåliga af sig sjelf försvinner utan spår. I|43 2| denna stora syndaflod af tryckpapper, hvarmed en del af verlden (icke just vårt kära fädernesland) nu öfversvämmas, går visserligen det allramesta bort som böljor i hafven, och efterverlden har annat att göra, än att tappa detta pappershaf på buteljer. Men om ock bland hundrade böcker och dikter endast en eller två öfverlefva råttorna, malen och recensenterna, så må de hundrade skrifvas, endast hvar och en, som utkastar sitt lilla häfte i dagens larm, icke anser sig dermed hafva gjort verlden någon synnerlig tjenst.
3 Man skulle tycka, att vi här i Finland till dato icke hafva något utomordentligt öfverflöd på skriftställare, än mindre på dem, hvilka ej skrifva för dagens lilla pris, utan af inre behof, med varm kärlek och med genomblixtrande genialitet. Ock likväl har kritiken från början med särdeles omildhet behandlat en af de högst få, vi kunne kalla våra: Cygnæus. Få hafva fått mottaga så iskalla skurbad öfver sitt hjertas glödande kärlek, som Cygnæus. Få hafva äfven, det är sannt, för kritiken blottat så lätt åtkomliga sidor, som denne skriftställare; men just derföre hafva äfven få blifvit så misskända, som han.
4 Om Cygnæi literära felsteg är så mycket allaredan sagdt, att näppeligen något nytt kan derom sägas. Må det då erkännas, att han plågar sig sjelf och läsaren med »den subjektivaste subjektivitet»;konsekvensändrat/normaliserat att han ständigt felar mot konstruktionens klarhet och ofta mot meterns korrekthet; att han sväfvar i en dimmig verld af bilder och allegorier, hvilka, uttänjda ins Blaue hinein, halka ur händerna som dunst och skuggor. Hans största, hans odödliga fel är dock, att med hela sin varma rika blick öfver lifvet ställa sig öfver det sens commun, i hvilket mängden af menniskor röres och hafver sin varelse, och att, just förledd af en sådan själsadel, ständigt begå det stora misstaget att hos sina läsare förutsätta det höga, stora och sköna, som genomblixtrar honom sjelf, och förutan hvilket de vida vägnar flesta af hans literära skapelser måste, såsom de ock gjort, förefalla mängden af läsare som fragmenter utan någon helhet, spridda guldkorn i en chaotisk massa af oformliga tankedunster.
5 Dessa, om man så behagar, stora fel återfinnas i »Ljus och Skugga»,konsekvensändrat/normaliserat en liten samling poemer, på hvilken författaren troligen sjelf ej lagt någon vigt, men hvilken i sin mån så klart – eller må vara, så oklart – återspeglar C:i hela literära personlighet, att ett omdöme öfver dessa poemer, för att blifva rättvist, måste ånyo blifva ett omdöme öfver förf:s hela poetiska skriftställeri. Vi djerfvas tro, att detta skriftställeri hvarken är »en sjelfherrskande subjektivitets förhäfningar och förvillelser»,konsekvensändrat/normaliserat eller ett sådant »amabile fractum»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket kritiken i sin lyckliga sjelftillräcklighet städse betraktar med ett tvetydigt medlidande, utan snarare en rik skaldenaturs ständigt uppriktiga, ehuru ofta fruktlösa kamp att gifva sig form och klarhet. Just i detta brottande mellan ande och form ligger något oändligt anslående; en fördomsfri betraktare skall vid läsningen af månget sådant af strid genombrusadt stycke af C. erfara samma känsla, med hvilken man betraktar ett upprördt haf bestråladt af morgonrodnaden, bidande hvarje ögonblick att se en Venus Anadyomene i skönhet uppstiga derur. Och skulle äfven väntan bedragas, lugna icke vågorna, gestaltar sig ej hafsskummet till en gudaform, – hvad mer? Äger icke denna kamp redan i sig sjelf ett intresse, mäktigt att lifva och värdt att älskas? Dertill kommer ännu, att sådana phenomener, som C:i poesier, bära den omisskänneliga pregeln af att vara fullkomligt oöfverlagda. Aldrig, det kan man tryggt försäkra, har C. satt sig ned för att skrifva af något yttre motiv; utan städse har det okufveliga behofvet af form och lust för den glödande inre rikedomen manat honom att i städse flyktiga pennritningar afteckna det som sträfvar till klarhet inom honom. Äfven det må vara ett fel, att han aldrig vårdat sig om att retouchera, att gifva något slags relief åt dessa sina pennritningar; men detta fel framgår ur samma förtroende till hans läsare, hvilket ofvannämndes som ett af C:i största misstag. Hvarföre, tänker han, skall icke hvarje menniskohjerta känna hvad jag känner? I sådana ögonblick erinrar han sig ej kritiken med dess anatomiska knif, ej det sjelfbelåtna sens commun med sitt iskalla hvarföre så? och: nå än sen då?
6 »Ljus och skugga» förete många bevis på sådana förutsättningar. Exempelvis ett stycke benämndt »Sorgens echo i fjerran».konsekvensändrat/normaliserat Få läsare torde deri finna annat än en dimdunklig känsla af sorg, sväfvande i bilder utan helhet och plan. Men den som känner, med hvilket djupt deltagande förf. i Paris erfor sorgeposten om Generalskan Munks död, skall utan tvifvel betrakta stycket med andra ögon och ej blott förstå de der förekommande vackra allusioner, utan i detta lilla stycke läsa den täckaste elegi på en af så många andra tårar fuktad graf. – Oberäknadt många och svåra tryckfel, vållar oklarhet i konstruktionen månget misskännande. För att nämna ett, erinre vi oss tvenne rader i ett af det lilla häftets vackraste stycken »Erin har sorg»:konsekvensändrat/normaliserat
Liksom strandens berg, som stormen sändt,
Hvilken insjöns bränningar har tändt etc.
8 En Hr –ab–*)Se H:fors Tidn. 1841 Dec. skulle härvid mycket förundra sig öfver stormens förmåga att »sända berg» och bränningarnas kuriösa egenskap att »tända stormar».konsekvensändrat/normaliserat En läsare deremot med något sinne för »non ego paucis offendor maculis» skall utan tvifvel med ringa omkastning af konstruktionen lätt finna meningen. Öfver höfvan har Morgonbladet nedsatt »Kejsarens Sorg»,konsekvensändrat/normaliserat ett stycke, som lider af talrika formfel och mer än vanligt ger hugg på sig i allegorierna, men det oaktadt genom storartad pathos och djerf fantasi är tusen gånger mera värdt, än månget slickadt thévattenstycke, för hvilket kritiken sparat sitt huldaste småleende. Så varma älskeliga stycken, som »Jag tackar dig»,konsekvensändrat/normaliserat och så rikt målande, som »Flodens öfversvämning» m. fl. borde vara tillräckliga att gifva den lilla samlingen ett värde, som tillbakavisar hållet, äfven om andra partier skulle stå värnlösa för dess förkastelsedomar. Vi tro icke derföre att dessa stycken tillhöra Cygnæi bästa. Till dessa räkne vi, bland annat, några, som inflöto i H:fors Tidningar sommaren 1842.
9 Sådana skaldenaturer, som C., rika och storartade, men ännu, och kanske sitt lif igenom, stadda i kamp och oro, behöfva mer än andra ett kärleksfullt erkännande, för att icke förtvifla om sig sjelfva. Vare det långt ifrån oss att för förf. af »Ljus och Skugga» af kritiken fordra en skonsamhet, hvilken förf. säkert sjelf vore den förste att afböja. Men hvad C., äfven som skald, äger full rätt att fordra af det land, för hvilket hans hjerta klappar så varmt, är kärlek mot kärlek och rättvisa åt allt det ädla|43 3| stora och sköna, som inom honom arbetar sig till ljus. »Ack»,konsekvensändrat/normaliserat klagar han,
... ejkonsekvensändrat/normaliserat den doft, som ångat,
Literatur.
Ljus och skugga, Vandringsbilder af F. Cygnæus.
1 Ja det är sannt nog: verlden och vitterheten ha allaredan tillräckligt af dessa känslofulla ingifvelser och utgjutelser, som under hvarjehanda titlar i de allrakäraste små duodecer framträda i dagen. Sedan några tiotal år har den svenska parnassen blifvit ordentligt belägrad, bestormad och utplundrad af nutidens i lejonhudar stoltiserande dvergslägte, som derifrån nedsläpat både blommor och kråkris, frukter och kart, för att dermed fodra en hungrande allmänhet. Men om nu den kära allmänheten allaredan fått sitt lystmäte? Derom bry sig poeter och poetissor icke det ringaste; de skrifva, och om Apollo sjelf ropade till dem: håll, håll! så skrifva de ändå.
2 A la bonheur, låt dem skrifva, efter de så vilja. Det är en stor, en verklig lycka här i verlden, att det odugliga och dåliga af sig sjelf försvinner utan spår. I|43 2| denna stora syndaflod af tryckpapper, hvarmed en del af verlden (icke just vårt kära fädernesland) nu öfversvämmas, går visserligen det allramesta bort som böljor i hafven, och efterverlden har annat att göra, än att tappa detta pappershaf på buteljer. Men om ock bland hundrade böcker och dikter endast en eller två öfverlefva råttorna, malen och recensenterna, så må de hundrade skrifvas, endast hvar och en, som utkastar sitt lilla häfte i dagens larm, icke anser sig dermed hafva gjort verlden någon synnerlig tjenst.
3 Man skulle tycka, att vi här i Finland till dato icke hafva något utomordentligt öfverflöd på skriftställare, än mindre på dem, hvilka ej skrifva för dagens lilla pris, utan af inre behof, med varm kärlek och med genomblixtrande genialitet. Ock likväl har kritiken från början med särdeles omildhet behandlat en af de högst få, vi kunne kalla våra: Cygnæus. Få hafva fått mottaga så iskalla skurbad öfver sitt hjertas glödande kärlek, som Cygnæus. Få hafva äfven, det är sannt, för kritiken blottat så lätt åtkomliga sidor, som denne skriftställare; men just derföre hafva äfven få blifvit så misskända, som han.
4 Om Cygnæi literära felsteg är så mycket allaredan sagdt, att näppeligen något nytt kan derom sägas. Må det då erkännas, att han plågar sig sjelf och läsaren med »den subjektivaste subjektivitet»;konsekvensändrat/normaliserat att han ständigt felar mot konstruktionens klarhet och ofta mot meterns korrekthet; att han sväfvar i en dimmig verld af bilder och allegorier, hvilka, uttänjda ins Blaue hinein, halka ur händerna som dunst och skuggor. Hans största, hans odödliga fel är dock, att med hela sin varma rika blick öfver lifvet ställa sig öfver det sens commun, i hvilket mängden af menniskor röres och hafver sin varelse, och att, just förledd af en sådan själsadel, ständigt begå det stora misstaget att hos sina läsare förutsätta det höga, stora och sköna, som genomblixtrar honom sjelf, och förutan hvilket de vida vägnar flesta af hans literära skapelser måste, såsom de ock gjort, förefalla mängden af läsare som fragmenter utan någon helhet, spridda guldkorn i en chaotisk massa af oformliga tankedunster.
5 Dessa, om man så behagar, stora fel återfinnas i »Ljus och Skugga»,konsekvensändrat/normaliserat en liten samling poemer, på hvilken författaren troligen sjelf ej lagt någon vigt, men hvilken i sin mån så klart – eller må vara, så oklart – återspeglar C:i hela literära personlighet, att ett omdöme öfver dessa poemer, för att blifva rättvist, måste ånyo blifva ett omdöme öfver förf:s hela poetiska skriftställeri. Vi djerfvas tro, att detta skriftställeri hvarken är »en sjelfherrskande subjektivitets förhäfningar och förvillelser»,konsekvensändrat/normaliserat eller ett sådant »amabile fractum»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket kritiken i sin lyckliga sjelftillräcklighet städse betraktar med ett tvetydigt medlidande, utan snarare en rik skaldenaturs ständigt uppriktiga, ehuru ofta fruktlösa kamp att gifva sig form och klarhet. Just i detta brottande mellan ande och form ligger något oändligt anslående; en fördomsfri betraktare skall vid läsningen af månget sådant af strid genombrusadt stycke af C. erfara samma känsla, med hvilken man betraktar ett upprördt haf bestråladt af morgonrodnaden, bidande hvarje ögonblick att se en Venus Anadyomene i skönhet uppstiga derur. Och skulle äfven väntan bedragas, lugna icke vågorna, gestaltar sig ej hafsskummet till en gudaform, – hvad mer? Äger icke denna kamp redan i sig sjelf ett intresse, mäktigt att lifva och värdt att älskas? Dertill kommer ännu, att sådana phenomener, som C:i poesier, bära den omisskänneliga pregeln af att vara fullkomligt oöfverlagda. Aldrig, det kan man tryggt försäkra, har C. satt sig ned för att skrifva af något yttre motiv; utan städse har det okufveliga behofvet af form och lust för den glödande inre rikedomen manat honom att i städse flyktiga pennritningar afteckna det som sträfvar till klarhet inom honom. Äfven det må vara ett fel, att han aldrig vårdat sig om att retouchera, att gifva något slags relief åt dessa sina pennritningar; men detta fel framgår ur samma förtroende till hans läsare, hvilket ofvannämndes som ett af C:i största misstag. Hvarföre, tänker han, skall icke hvarje menniskohjerta känna hvad jag känner? I sådana ögonblick erinrar han sig ej kritiken med dess anatomiska knif, ej det sjelfbelåtna sens commun med sitt iskalla hvarföre så? och: nå än sen då?
6 »Ljus och skugga» förete många bevis på sådana förutsättningar. Exempelvis ett stycke benämndt »Sorgens echo i fjerran».konsekvensändrat/normaliserat Få läsare torde deri finna annat än en dimdunklig känsla af sorg, sväfvande i bilder utan helhet och plan. Men den som känner, med hvilket djupt deltagande förf. i Paris erfor sorgeposten om Generalskan Munks död, skall utan tvifvel betrakta stycket med andra ögon och ej blott förstå de der förekommande vackra allusioner, utan i detta lilla stycke läsa den täckaste elegi på en af så många andra tårar fuktad graf. – Oberäknadt många och svåra tryckfel, vållar oklarhet i konstruktionen månget misskännande. För att nämna ett, erinre vi oss tvenne rader i ett af det lilla häftets vackraste stycken »Erin har sorg»:konsekvensändrat/normaliserat
Liksom strandens berg, som stormen sändt,
Hvilken insjöns bränningar har tändt etc.
8 En Hr –ab–*)Se H:fors Tidn. 1841 Dec. skulle härvid mycket förundra sig öfver stormens förmåga att »sända berg» och bränningarnas kuriösa egenskap att »tända stormar».konsekvensändrat/normaliserat En läsare deremot med något sinne för »non ego paucis offendor maculis» skall utan tvifvel med ringa omkastning af konstruktionen lätt finna meningen. Öfver höfvan har Morgonbladet nedsatt »Kejsarens Sorg»,konsekvensändrat/normaliserat ett stycke, som lider af talrika formfel och mer än vanligt ger hugg på sig i allegorierna, men det oaktadt genom storartad pathos och djerf fantasi är tusen gånger mera värdt, än månget slickadt thévattenstycke, för hvilket kritiken sparat sitt huldaste småleende. Så varma älskeliga stycken, som »Jag tackar dig»,konsekvensändrat/normaliserat och så rikt målande, som »Flodens öfversvämning» m. fl. borde vara tillräckliga att gifva den lilla samlingen ett värde, som tillbakavisar hållet, äfven om andra partier skulle stå värnlösa för dess förkastelsedomar. Vi tro icke derföre att dessa stycken tillhöra Cygnæi bästa. Till dessa räkne vi, bland annat, några, som inflöto i H:fors Tidningar sommaren 1842.
9 Sådana skaldenaturer, som C., rika och storartade, men ännu, och kanske sitt lif igenom, stadda i kamp och oro, behöfva mer än andra ett kärleksfullt erkännande, för att icke förtvifla om sig sjelfva. Vare det långt ifrån oss att för förf. af »Ljus och Skugga» af kritiken fordra en skonsamhet, hvilken förf. säkert sjelf vore den förste att afböja. Men hvad C., äfven som skald, äger full rätt att fordra af det land, för hvilket hans hjerta klappar så varmt, är kärlek mot kärlek och rättvisa åt allt det ädla|43 3| stora och sköna, som inom honom arbetar sig till ljus. »Ack»,konsekvensändrat/normaliserat klagar han,
... ejkonsekvensändrat/normaliserat den doft, som ångat,
Ej strålen, som sig gjutit
Kring bilderna, jag mäktat binda fast.
Som midnattssolens öga,
Så vänligt du dock blicke,
Mitt fosterland, på dem!