Notisen/artikeln ingår i HT 26/2 1851:|16 2|

Huru utlänningen bedömer finska ämnen.

1 Att först af utlandet lära sig akta eget land och dess produkter, är en odygd, som man icke utan skäl förebrått de nordiska folken. Huru mången Finne hyser icke ännu i denna stund rätt ringa tankar om sitt eget folk och allt hvad det i dagen bragt; ja när ha ett språk, en literatur blifvit så misskända, så åsidosatta, som Finlands språk och literatur af dess egna landsmän! Detta förhållande är bättre nu än förr, men ännu långtifrån hvad det borde. Det behöfves en röst från utlandet, för att säga till Finnarne: du fattiga glömda folk, du äger dock något, som de rikaste afundas dig; du äger en folkpoesi af för alla tider odödligt värde; ditt språk, din härkomst och dina slägtförbindelser göra dig till ett föremål för en af nutidens intressantaste vetenskapliga undersökningar.

2 Denna röst är ånyo Hr Leducs. Vi ha nämnt hans i Literaturbladet införda bref till Finska Literatursällskapet, och vi beklaga, att utrymmet icke tillåter oss aftrycka denna af en glänsande stil och upphöjda åsigter utmärkta skrift i dess helhet. I det vi således inskränka oss till följande utdrag, hänvise vi läsaren, för dess fullständiga inhämtande, till Literaturbladet N:o 1.

3 Hr Leduc börjar med en tacksägelse till Lit.sällskapet och uttalar derefter sin åsigt om hvad han kallar den finska frågan, (question finnoise), d. ä.det är vetenskapens problem angående finska folkstammen, representerad af finnarne. Hr L. tillägger denna fråga de största dimensioner, hvilka till den grad ådragit sig Franska institutets uppmärksamhet, att den förelagts Hr L. såsom ett af hufvudändamålen för den beskickning till norden, på hvilken han nu är stadd i institutets uppdrag och med franska regeringens understöd. Ja då Hr L. derjemte erhöll uppdrag att samla fransyska manuscripter ur kejserliga bibliotheket i S:t Petersburg, yttrade Hr Mignet, en berömd vetenskapsman: »Det betyder föga, om man hämtar oss några fransyska manuskripter mer eller mindre, men det betyder mycket, att den finska frågan studeras samt alla finska sånger samlas och meddelas åt Frankrike.»

4 Hr Leduc omtalar sin bok La Finlande, hvars brister han erkänner, samt yttrar derefter: »Så ofullkomligt detta arbete är, har det likväl haft ett i sanning uppmuntrande öde. Främst är det skalderna, som hedrat det med sitt bifall. ’Ni har gjort mig en betydande tjenst’, sade åt mig en dag Victor Hugo, ’genom att utgifva er bok, ty jag har der funnit en lefvande bekräftelse på mina läror; Kalevala aflägsnar sig från trampade stigar, man känner sig der hafva fritt svängrum, man simmar der i den obegränsade rymden.’konsekvensändrat/normaliserat Lamartine, hvars snille är så olikt Victor Hugos, är likväl ej mindre än han genomträngd af enthusiasm för Kalevala. Han kan den nästan hel och hållen utantill, och min bok hör till det utvalda bibliothek, som han medför på alla sina resor. Hr d’Israeli, denne så snillrike literatör och betydande ledamot af engelska parlamentet, åt hvilken jag öfverlemnade min bok under hans vistelse i Paris år 1846, äfven han intogs af ett så lifligt tycke för Kalevala, att han mången gång hemma instängde sig flera timmars tid, för att njuta af dess sånger.»

5 Derefter nämnes, huruledes Hr Guigniaut, den berömde akademikern hållit speciela föreläsningar öfver Kalevala i Sorbonne; huru Hr Egger ur samma poem lånat vidlyftiga citater vid sina föreläsningar öfver grekiska literaturen uti College de France; samt de tolkningar af Kalevala man fått höra vid föreläsningarne öfver de österländska språken i nationalbibliotheket i Paris. Hr Leduc uppräknar derefter en mängd af franska literaturens berömdaste samtida, hvilka synnerligen intresserat sig för de finska studierna, bland andra äfven Hrr de Salvandy och Guizot. Hr Ozanam, professor i den utländska literaturen vid Sorbonne och en bland det franska universitetets utmärktaste medlemar, skref år 1845 till Hr Leduc: »Jag har med beundran läst Kalevalas sånger. Jag kan ej tröttna vid denna vilda skönhet, der man ej märker någon skymt af efterhärmning, men der man så väl känner, att poesins källor äro desamma för menniskoslägtets alla familjer. Edra upplysningar kasta ett lifligt ljus öfver dessa nejder, om hvilka vi hittills vetat intet, öfver seder som äga sitt behag, öfver sociala intressen, hvilka det icke är oss tillåtet att akta ringa.»

6 Hr Leduc omnämner slutligen en i de ynnestfullaste ordalag affattad skrifvelse af H. M. Kejsaren af Ryssland, som behagat emottaga förf:s bok. Hr L. anser att den finska frågan i och för sig måste hafva en betydande vigt, då »ett så svagt redskap som hans bok» förmått omkring den samla så mycket intresse. »Banan är öppnad», tillägger han. »Eder (F. Lit.sällsk:s medlemar) tillhör det att fullfölja den. Europa skall gifva eder sitt bifall tillkänna, och sjelfva det stora kejsarevälde, under hvars spira I lyden, skall mot eder vara tacksamt, emedan I visat för verlden, att om det i finska folket också icke besitter något fruktansvärdt verktyg af materiel styrka, det likväl i detta äger ett ärofullt redskap för dygd och intelligens.»