Notisen/artikeln ingår i Finland 16/12 1888:|295 3|

Litterär egnaderätt.

1 Det är icke något nytt eller ovanligt att se våra tidningar kapplöpa om öfversättningar af det nyaste och mest anslående i grannländernas skönlitteratur. Teatrarne följa stundom exemplet. Man har icke tid att inhemta författarens eller förläggarens samtycke. Man vill vara den förste.

2 Helsingfors Dagblad är hvarken mer eller mindre skyldigt, än andra, till detta förbiseende. Men en mer än vanlig uppmärksamhet påkallar nämda blads allranyaste reproduktion af H. Ibsens »Frun från hafvet».konsekvensändrat/normaliserat Ingen antydning utvisar, att reproduktionen skett med författarens samtycke.

3 Sedan flera månader har allmänheten varit förberedd på detta teaterstyckes snara framträdande. Ett nytt verk af Ibsen är numera ett evenement. Det är han, som »framflyttar gränsmärkena».konsekvensändrat/normaliserat Huru långt går han nu? Har han uppnått den yttersta gränsen, eller går han ännu ett stycke längre? lngen vet, alla vänta. Hans nya bok framträder, och samma dag denna första gången annonseras i Helsingfors bokhandel, begynner dess aftryckande i Helsingfors Dagblad.

4 Vi nödgas begagna ordet aftryck, ty en öfversättning från norskan till svenskan är väl knappt något annat. När så är, frågar man med billig förvåning: är den litterära eganderätten erkänd eller icke erkänd i Finland? Ja, svarar man: för våra skriftställare. Riktigt. Det finns ännu ingen litterär konvention ens med de skandinaviska länderna, än mindre med andra. Lagligen kan ej ett aftryck af utländsk litteratur åtalas.

5 Men, frågar man vidare, är ej denna eganderätt i princip erkänd genom vår lagstiftning? Om lagen af den 15 mars 1880 stämplar ett aftryck af våra författare, utan deras samtycke som ett brott mot eganderätten, huru kan det, som är straffvärdt mot egna, vara tillåtligt mot andra? Tillhör det icke ett upplyst folks rättskänsla att protestera mot kränkningen af en princip, som detta folk erkänt, men som ännu ej lyckats vinna ett internationelt erkännande? Ja, visserligen. En sådan protest är det enda skydd våra egna skriftställare kunna åberopa mot en hejdlös plundring i utlandet. Icke till åtlydnad af något lagbud, utan just med kraften af denna utvecklade rättskänsla, är det som Sveriges, Noriges, Danmarks, Englands och Frankrikes öfversättare eller förläggare numera, med få undantag, anse sig böra anhålla äfven om finske författares samtycke att publicera dessas arbeten. I Tyskland anser man sig vanligen, icke alltid, höjd öfver slika omgångar. Hvarför fråga, när man sjelf dagligen plundras?

6 Ur synpunkten af eganderätt gäller verkligen frågan en stundom betydlig plundring (här Ibsens). Det medgifves villigt, att frågan berör äfven andra och vigtiga synpunkter, hvilka lifligt diskuterades före lagen af 1880. Tidningarna förordade, af naturliga skäl, fri konkurrens. Det tryckta ordet tillhör alla; tanken bör ej beläggas med tull. Lagen af 1880 beaktade ock dessa synpunkter genom en billig begränsning af den litterära eganderätten. Men principen är faststäld såsom ett rättmätigt skydd för tankens arbete.

7 De praktiska svårigheterna att tilllämpa samma lagbud för alla gälla för tidningarna sällan mer, än tidsförlust vid en kapplöpning. Man frågar författaren. Det är möjligt (och troligt), att Ibsen här skulle ha svarat nej. De flesta andra skulle ha svarat: med nöje, blott ni öfversätter korrekt. Honorar kommer sällan i fråga.

8 Z. T.