Notisen/artikeln ingår i Finland 19/3 1889:|66 1|

Den tysta nöden.

(Till allmänheten i Helsingfors.)

1 Så mycken allmän och enskild välgörenhet, så många kända och okända gåfvor, så många skyddshem, vårdanstalter, föreningar, insamlingar, och ännu ej nog! Nej, ännu ej nog; det blir aldrig nog. Forsen upphör aldrig att brusa, lifvets betryck upphör aldrig att klaga. Berättigad eller oberättigad, utsträckes ständigt en afmagrad hand mot deras dörr, som synas, – om också blott synas, – oberörda af lifvets stormar, dessa lyckliga, som tros hafva dragit en vinst i det stora allegri, der flertalet utdrager niter.

2 Alltid klagan, alltid böner om hjelp, ofta nog äfven anspråk derpå! Hvarför då ej en gång minnas dem, som ickeoriginal: ieke klaga, icke knota, icke utsträcka en bedjande hand mot de bättre lottades dörr? Det finnes ju ock en tyst nöd, som skyr att framträda och blyges att anlita andras hjelp, – en stundom alltför ömtålig, men alltid aktningsvärd sjelfkänsla, som icke vill begära en tjenst utan att kunna erbjuda en annan i utbyte. Och denna nöd, som gömmer sig undan, tiger, försakar, fryser, hungrar, lefver förgäten och dör obegråten, denna nöd är pauvres honteux.

3 Det franska ordet är välbekant; i vårt språk finnes ej något fullt motsvarande. Man kunde säga de blyga, de skygga fattiga, de som känna sig förnedrade af en klagan. Det är ej de, som i eländet anklaga lyckans ostadighet, i stället att anklaga sig sjelfva, och som gerna låta förstå, att de förr varit »bättre folk». Pauvres honteuxoriginal: houteux äro de, som, svikna af lyckan, förgås i tystnad. De finnas i alla samhällsklasser, men klyftan mellan ett bättre fordom och ett sorgligt nuvarande vidgar sig djupast och smärtsammast hos den mera finkänsliga bildade klassen. Och der är den åter mest behjertansvärd hos äldre fruntimmer, som, ensamma med sina sorger, stå utan skydd för lifvets bergning.

4 Pauvres honteux ha tidtals ihågkommits för att åter förgätas. Till hvarje jul har en skärf insamlats för dem och fördelats af Fruntimmersföreningen. Denna vängåfva har säkerligen aftorkat mången obemärkt tår och kommer väl aldrig att blifva helt öfverflödig. Men tyvärr är det jul endast en gång om året. Om nu denna tillfälliga gåfva, eller en del deraf, kunde blifva ett varaktigt skydd för några bland de i elfva månader glömda, så vore ju detta att utsträcka gifvarnes gåfva till år eller lifstid, att förverkliga gåfvans mening och betrygga dess frukt.

5 Denna tanke är icke ny. I många större städer finnas sedan länge skyddshem för äldre obemedlade och värnlösa qvinnor af den bildade samhällsklassen. Stockholm har tre sådana. Åbo har föreningen »Hemmet» med stadgar af 1886. Det är således icke fråga om välmenta, opraktiska drömmar. En redan vunnen, icke obetydlig erfarenhet kan frågas till råds och vittnar, att dessa anstalter, klokt anordnade, burit lyckliga frukter.

6 Enskilda kända fall ha i Helsingfors upplifvat ett länge spordt deltagande för dessa värnlösa gamla. En önskan har vaknat att äfven här förvandla den tillfälliga skärfven till ett varaktigt skydd, – att äfven här bygga och underhålla en fristad för spillror af menniskolycka, ett hem för äldre obemedlade och ensamma fruntimmer, tillhörande Helsingfors kommun. Man har tänkt sig en förening i detta syfte, egnad att komplettera hvad välgörenheten på andra håll nödgas lemna oberördt, en förening, så mycket som möjligt grundad på talrika små bidrag, men ej utan hopp att äfven ihågkommas med större. Man har vidare tänkt sig en enkom dertill nybygd och inredd gård med frisk luft och angenämt läge vid någon af stadens utkanter; en anspråkslös träbyggnad med utrymme för 20 till 30 skyddslingar, hvilket antal kan ökas, när tillgångarne medgifva. Och slutligen har man af flere skäl, ej tänkt sig denna anstalt såsom en fattiggård, utan såsom ett skyddshem, en pensionsanstalt, der endast undantagsvis en fri plats kan erbjudas åt fullkomligt utblottade, men der regeln fordrar af hvarje pensionär en låg årlig afgift, eller inackordering för lifstid mot visst belopp. Granlaga aktning, förenad med all den frihet och det oberoende, som god ordning tillåter, skulle söka åt denna anstalt bereda ett hems trefnadoriginal: hemstrefnad och ostörda lugn.

7 Det är för denna förening och detta skyddshem nu ett frågande ord utgår till Helsingfors allmänhet. Finnas här vänskap och deltagande nog för den tysta nöden, skola svårigheterna ej vara oöfvervinneliga. Känslan skall icke löpa bort med den praktiska klokheten; behofvet och resultaten skola intyga något mer än en flyktig dagfråga eller en modesak. Frågan går ut på att minnas de glömda och minnas dem så, att de icke förgätas mer.

8 Ett förslag till stadgar uppgöres på grund af andra likartade föreningars och anstalters erfarenhet samt kommer att underställas granskning af ett allmännare möte, som skall tillkännagifvas i tidningarna. Hvarje råd eller upplysning skall med tacksamhet mottagas.

9 Z. T.