Revy af Theatern

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 17/12 1851:|100 1|

Revy af theatern.

1 Två veckor ha förflutit sedan Hr Stjernström lemnade Helsingfors. Vi hade önskat att med en liten öfversigt godtgöra den knapphändighet, hvarmed utrymmet tvungit oss att behandla theatern. Är det för sent?

2 Hr Stjernström gaf från d. 1 Oktober till den 1 December, om vi ej misstage oss, 23 spektakler, och på dessa 23 spektakler 26 olika stycken, bland hvilka 15 voro nya för scenen i Helsingfors. Af de 26 voro 13 komedier, 10 skådespel och 3 på musik byggda stycken. Man kan således icke neka att ju repertoiren under denna tid varit omvexlande.

3 Vi ha redan förut drifvit den satsen, att en god repertoir är det vigtigaste, som både bör och kan fordras af en theater, på hvilken man önskar sätta ett högre värde, än blotta rolighetens. En god repertoir är det första och sista man måste begära: en theater med dålig repertoir är ett förderf, en skandal, en styggelse, som förstör, förslappar och förvirrar en hel allmänhets sedlighet och konstsinne. En theater med god repertoir är, om icke alltid en konstnjutning, hvilket beror på utförandet, likväl alltid en spegel och en skola för lifvet, ja i värsta fall, om der spelas illa, är den åtminstone oskadlig. Det sceniska utförandet är utan tvifvel likaså vigtigt ur konstnärlig synpunkt; den skönaste musik kan förstöras af en falsk stråke. Men här kommer man in på konsiderationernas fält, här får icke den begära mycket som har litet att gifva; anspråken måste nedstämmas inom det möjligas och billigas gräns, som här är trängre. Deremot gäller ingen konsideration och ingen undflykt för en dålig repertoir, emedan den gångbara dramatiska literaturen är nog rik att erbjuda ett godt val för alla resurser.

4 När man, på grund af de mest kompetenta omdömen, jemför hvad Köpenhamns publik har blifvit genom en theater med god repertoir och hvad Stockholms publik har blifvit genom theatrar med öfvervägande dålig repertoir, så blir det här i Finland, der riktningen ännu icke är bestämd för det ena eller andra, en oeftergiflig nödvändighet, att de få röster, hvilka offentligen uttala ett omdöme öfver theatern, utan alla konsiderationer förklara ett krig på lif och död emot de usla tendenser, hvilka äfven här, likt sodomsäpplen, smyga sitt fagra gift mellan den dramatiska konstens skönaste blommor. Och härvid får icke det ringaste afseende fästas vid den framgång eller motgång ett stycke kan äga hos massan; öfver dess flyktiga intryck står det sedligt skönas eviga lagar, hvilka utgöra den enda tillförlitliga måttstock för värdet af en konstprodukt.

5 Vi kunna säga om oss, att vi de sednaste åren, sedan theaterns inflytande vuxit alltmera, ärligt, så godt vi det kunnat, sökt nedrifva och ur vägen rödjaoriginal: röjda det usla på scenen, hvarhelst det visat sig. Morgonbladet, ehuru stundom af olika tanke, har redligt sträfvat till samma mål. Ringa är det hvad tidningar i vårt land förmå, men hålla de fast tillsamman på ett fält, der de uppbäras af alla rättänkandes medhåll, så skall det snart blifva omöjligt att på Helsingfors scen framställa stycken af sådan halt, som t. ex. »Blodiga nunnan», »Mamsell Bager», »Arfvet efter min onkel» och »Omeletten».

6 Morgonbladet har strängt bedömt Hr Stjernströms repertoir. Innan vi underskrifva detta omdöme, skola vi i minnet återkalla de i höst gifna pjeserna. Goda äro, enligt vår tanke: Don Cesar de Bazano, Farinelli, Familjen Riquebourg, Systrarna, De begge döttrarna, Skärgårds|100 3|flickan; ensama genom stora förtjenster och stora fel stå Hernani och Lucretia. Medelmåttiga äro: 30 år af en spelares lefnad, Martin och Bamboche, En duell under Richelieus tid. Handsken och Solfjädern, Tidens strid, Engel och huskors, Bekännelserna. Obetydliga äro: Stornello Trasteverino (musikalisk scen), Fattig på mynt och rik på kärlek, En gammal vän, Tant Bazu. Dåliga äro: Fornioso, Längtan efter äfventyr. Spanjorer och Portugiser, Arfvet efter min onkel, Den puckelryggiga, Studentens majnatt, Gamla aktrisen och Omeletten.

7 Gränslinien är icke alltid lätt att angifva. Så t. ex. räkna vi för tendensens skull »Systrarna» och »De begge döttrarna» till goda pjeser, oaktadt de nog mycket bära moralen som skylt; deremot »Studentens majnatt», oaktadt dess qvickhet, till de dåliga, emedan den är bygd på ruset och ruset alltid är vidrigt på scenen. Det obetydliga vilja vi för ingen del utmönstra från repertoiren, och likaså litet det lustiga, ehuru olyckan så fogar, att icke mindre än 7 af Hr Stjernströms roliga stycken måste för deras lättfärdighet och lösaktighet räknas in på det dåligas område. Vi kunna icke neka, att ju denna repertoir, som blott innehåller ett enda stycke af första ordningen (Don Cesar), är långt under hvad Hr Stjernström med sina numera betydliga resurser för scenen kunnat välja. Hr Pierre Deland slog för litet an på effekt, Hr Stjernström för mycket; skådespelet gestikulerar och skriker, lustspelet stojar och svär, och konstens vingade genius tar skrämd till flykten.

8 Sjelf utrustad med en mångsidig eminent förmåga, hemmastadd i dramatikens flesta genrer och omgifven af ett talrikt sällskap unga förhoppningsfulla sujetter, dertill ännu omfattad af publiken med otvetydig välvilja, står Hr Stjernström mer än någon af sina företrädare i Finland uti den lyckliga ställning, att kunna höja den dramatiska konsten hos oss till en makt i det godas och det skönas tjenst, icke blott i den enskilda vinningens. Denna unga theater, så hyllad just för sin ungdom och sina förhoppningar, skall icke den en dag bilda en fulländad scen? Ära åt Hr Stjernström, om han en dag, så vidt hans skola förmått, lyckats förverkliga detta hopp! Men lyckas han icke och det befinnes vara felet af en skola, som ledt från konstens sanna mål till dagens bländverk, då skola vi måhända några år härefter upptaga ämnet ånyo och fråga i den svikna finska publikens namn, hvarföre så sköna förhoppningar burit en så ringa frukt.

9 Vi nämnde nyss att Hr Stjernströms resurser äro betydliga. Trängseln af dessa rader medgifver icke att, så som vi önskade, motivera detta omdöme. Bland theaterns 6 skådespelerskor är Fru Lagerqvist den mest utbildade, fin uti »Riquebourg» och »Duelln under R.», bländande i »Handsken o. S.», alltför vek Lucretia ännu, lider i skådespelet af manér i gester och entonighet i röst, men äger i lustspelet utmärkt talent och god skola. Mad:lle Sjöberg, ung på scenen, saknar skola, men spelar med hjertats instinkt och är derföre blyg, rörande varm och sannt poetisk, der rollen medgifver det, såsom i »De begge döttrarna», någongång naivt skalkaktig, såsom i »Farinelli», mindre lyckad i »Systrarna», vek som vax i den glödande Ines’ roll i »Hernani». Mad:lle Sjöbergs största triumf är Anna i »Lifvets strid». Mad:lle Säfström, likaså ung och utan erfarenhet, arbetar helst med hufvudet, går raskt framåt, brottas såsom »Don Cesars» Maritana med roller ett hufvud högre än hon sjelf, begynner likväl att vinna hållning och hejd, spelar försvarligt gumma i »Spelarn», lifligt »Engel och huskors» samt förträffligt och med känsla den förföljda lindanserskan i »Martin och Bamboche», hvilken roll är den bästa vi sett af Mad:lle Säfström. Mad:lle Lindman är oumbärlig som stöd för den yra ungdomen, fyller sina roller utan enthusiasm, men också utan missgrepp, en utilité, hvars plats ej kan ersättas. Mad:lle Lybeck är en godmodig frisk natur, som stundom ej utan framgång vågar sig in på det tragiska (i »Spanjorer o. P.»), och det burleska (»Bazu»), men vanligen lyckas bäst i en genomhederlig hvardagsroll (»Döttrarna»). Vi förutspå Mad:lle L. ingen lysande, men väl en värderad och sann talent. Mad:lle Nordgren bör till en början användas i tablåer, der hon gör en superb figur. Roller som fordra aktion (i »Längtan e. Ä.», »Handsken», »Farinelli») är hon ännu icke vuxen. I sången bör Mad:lle N., liksom Mad:lle S., undvika stora partier.

10 Bland de 12 skådespelarne röjas större förmågor och mindre framsteg. Hr Stjernström är den mångsidigaste skådespelare vi under 19 års tid sett uppträda på Helsingfors scen. Det är icke vanan blott i olika genrer, som ställer honom så högt i dem alla, det är den klara sjelfständiga uppfattningen, den skarpt utpräglade karakteren. Spelar Hr S. någongång mindre lyckadt – illa ha vi ännu aldrig sett honom spela – så felas der antingen tid och lust, eller hvad oftare händer, Hr S. sänker sig med afsigt under sig sjelf, för att slå an på massan. Som komiker har Hr S. gjort lycka med en intagande och äkta svensk bonhommi; Stockholmaren har i honom beundrat sig sjelf, och detta har ledt Hr S. på den olyckliga tanken att kopiera äfven frånsidan af det svenska lynnet, ett visst skojeri (vi hitta ej ett mera passande ord), hvilket förträffligt karrikeras af Hr Nyforss och som med välbehag hofverar i »Arfvet efter min onkel». I en sannare komik kan Hr S. ensam uppbära ett helt stycke (»Fattig på mynt» m. fl.). Två af theaterns öfriga största talenter på karlsidan, Hrr Åhman och Pousette, hafva icke gått framåt, såsom man hoppats, det sednaste året. Orsaken är sannolikt den, att dessa båda skådespelare till den grad öfverhopats af roller i olika genrer, att de icke hunnit inarbeta sig fullständigt i någon enda. Detta är en olycka, så mycket mer som den drabbar capaciteter; den kan i någon mån undvikas, om Hr Stjernström ger stycken som gå 4 till 6 gånger å rad, hvilket de flesta goda stycken visat sig göra. Hr Åhman har stundom med framgång lemnat skurkrollerna, för att uppträda som biedermann (i »Hernani», »Riquebourg», »Martin») eller som elegant. Hr Pousette har ännu icke kommit till hejd och sans i sin idealistiska riktning (i »Hernani», »Lucretia»); der rollen kyler hans glöd till is, såsom i »Systrarna» och »Martin», är Hr P. förträfflig. Hr Lagerqvist har med sitt alltid väl genomtänkta och skarpt individualiserade spel för litet användts. Hr Sjöberg har manér, det är sannt, men ett torroligt manér, som gör god effekt i roller åt detta håll, t. ex. soldaten i »Lifvets strid». Hr Nyforss är född för farcen; det är icke möjligt att med större natursanning kopiera på scenen en stockholmsk vaktmästare. Hr Bäckgren är icke född för scenen, men arbetar flitigt. Äfven Hr B. hade i den för sin ensemble utmärkta »Martin och B.» sin bästa roll denna höst. Hr Brandt lyckas i unga och veka roller och går framåt. Hr Söderberg har hållit dansskola och föga spelt med. Hr Dillner har endast sjungit vid ett par tillfällen. Hrr Laurent och Sandstedt äro unga nybörjare, om hvilka man föga kan döma efter några svaga försök. Mbl. har varit för strängt mot Hr L.; vi anse honom ej hafva debuterat illa i »Duelln under Richelieu», och likaså hade Hr S. sina lyckliga momenter i »Skärgårdsflickan».

11 Förtjensterna af raskhet och lif i ensemblen samt ett så godt sceneri, som här kunnat åstadkommas, hafva fortfarande utmärkt Hr Stjernströms theater. Hr Söderman den yngre har gjort af musiken det lilla som kunnat göras.

12 Sejouren i höst har icke, såsom i våras, gifvit briljanta, dock temligen goda resultater. På 23 spektakler räknades 4 utsålda, vidpass 7 fulla, 7 medelmåttiga och 5 klena hus. Det är vådligt, att, såsom Hr Stjernströms theater i våras, föregås af ett rykte utan hof, en väntan utan rimlighet. Vi känna af mångårig erfarenhet hvad det vill säga att i Helsingfors (liksom annorstädes) hafva tonen för och tonen emot, båda delarna ofta oförskylldt, och vi trodde oss derföre i våras göra Hr Stjernström en reel tjenst genom att snarare hålla mot, än hålla med popularitetens vindkast. Utgången har besannat detta förutseende,|100 4| och den dag är kommen snart nog, när vi nödgats erinra mången af Hr Stjernströms ifrigaste förre beundrare, att hans theater dock har verkliga förtjenster, värda publikens välvilja och uppmuntran. Sejouren har i detta afseende varit lärorik för både publik och theater; för publiken genom att nedstämma dess fordringar till billighetens gräns; för theatern genom att visa densamma vanskligheten af all annan folkgunst, än den som grundar sig på erkänd duglighet i repertoir och utförande. Hr Stjernström är en klok theaterföreståndare, han inser detta så väl som någon, och han lofvar derföre till våren en repertoir af solidare halt. I det glada hoppet att så skall ske, önska vi hans theater ett gladt välkommen till Helsingfors tillbaka.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil