Notisen/artikeln ingår i HT 7/2 1862:|31 1|

Revy: 6 Februari.

1 – Efter hr senatorn Gripenberg, som uppträdde angående valet af utskottets sekreterare, har hr senatorn Furuhjelm uppträdt i H:fors Tidningar angående bondeståndets kasserade utskottsmän, och nu sednast har signaturen Fab. L–d i H:fors Dagblad meddelat upplysningar angående några till samma blad insända anmärkningar rörande skogsfrågor. Meddelanden af denna art äro något ganska vanligt på andra sidan hafvet, men hos oss – vi må upprepa det – hafva de med rätta väckt en aktningsfull uppmärksamhet. Det är icke endast pressen, som erhåller en ökad betydelse genom att blifva ett kommunikationsmedel mellan styrelsens medlemar och den stora allmänheten; det är fastmera de berörda samhällsfrågorna, som deraf erhålla en flersidig belysning och, vi våga tillägga, det är styrelsen sjelf, som af denna kommunikation med allmänheten drager den största vinsten. Man måste erinra sig den ställning, i hvilken det nästföregående systemet försatt styrelsen till landets upplystare opinioner. På samma gång som pressens minsta ord bevakades med den ängsligaste skuggrädsla, höljde sig styrelsens åtgärder uti ett mystiskt dunkel: man lyssnade till komitéer, men man talade endast genom förordningar. Hvar och en mins, huru ännu intill allrasenaste tid redan den halfva eller, om man så vill, konfidentiela offentlighetenoriginal: offentligyeten ansågs af den gamla tidens män såsom en vådelig eftergift, och huru exempelvis en sådan lifsfråga, som statsverkets tillstånd, blef år 1856 på detta besynnerliga sätt par grâce bekant i vårt konstitutionela samhälle. Följden var ganska naturligt den, att alla icke-officiela tidningar med deras flera hundrade insändare utan undantag tvingades in på en bana af opposition, ifall man får nyttja detta ord om de svaga försöken att bryta den rådande dåfva tystnaden, i hvilken allt missnöje fann den tacksamaste jordmån. Icke utan allt skäl betraktades tidningarna af det då herrskande systemet som hemliga, omutliga fiender, dem man på allt sätt borde kringskära; och opinionen besvarade detta genom att på förhand stämpla hvarje försvar af styrelsens åtgärder med misstroende, för att ej säga med infami. Det är glädjande, mindre för tidningarnas, än för landets skull, att styrelsen nu synes intaga en annan och till offentligheten tidsenligare ställning. Den talar icke mera orakelspråk till omyndiga, tanklösa massor; den vädjar till de tänkande, de upplyste bland nationen, för hvilkas omdöme man visar aktning och hvilkas gillande man önskar förtjena. Fortfar det så, är åtminstone den stora fördel vunnen, att opinionerna händanefter icke skola, som härtills, döma styrelsen ohörd. Det är möjligt, att dess åsigt icke alltid blir den allmänna; men dess motiver skola stå i renare dager, skäl kämpa mot skäl, och den öppna striden i dagsljuset är oändligen mindre vådlig för det allmännas lugn, är den smygande misstro, som frodas i mörkret och undergräfver det förtroende, förutan hvilket intet samhälle kan hoppas en varaktig lycka.

2 – Frågan om sjömäns rymning har varit föremål för nya artiklar i Allmänna tidningen och Åbo Underrättelser. Af den förstnämndas officiela ziffror erfar man, att under de fem åren 1856–1860 icke mindre än 500 finske sjömän rymt i utrikes hamn, förutom ett lika stort antal (504) dels aflidne, dels som sjuke å hospitalerna qvarlemnade. Summa 1 004konsekvensändrat/normaliserat utrikes afgångne sjömän, hvilket antal ännu torde ökas genom en och annan, som försvunnit från landtmannafartygen. Rymningarna förtjena bättre botemedel, och önskligt vore ett snart upphäfvande af 1851 års förordning, hvilken af »en strandbo» i Å. U. får det vitsord, att om den afskräckt en bland tio från att rymma, så har den ganska säkert afskräckt nio bland tio förrymde från att återvända hem. Vi hafva sett upprörande fall, när denna grymma förordning kommit i fråga att tillämpas, i det män af den redbaraste karakter, hvilka förledts eller trugats att rymma i de utländska hamnarna, men sedan frivilligt återvändt till hemlandet, der blifvit mottagne med den|31 2| varma servietten af sex års krigstjenst eller lika långt tukthusstraff – en i sanning föga smickrande sammanställning äfven för vårt lands krigare! Desse sjömän berätta enstämmigt att i mången amerikansk hamn, särdeles i Newyork, träffas ofta fordom förrymde finske matroser, hvilka ingenting högre önska, än att återvända hem, men afskräckas derifrån af det vanärande straffet. Bland desse landsflyktingar finnas många ordentlige, skicklige och bepröfvade sjömän, som kunde göra vår flotta heder, och icke få bland dem ha samlat en ej obetydlig förmögenhet att medföra till hemlandet. Men, säga våra sagesmän, när dessa olycklige länge plågas af en otillfredsställd hemlängtan, börja de vanligen supa och förstöra då snart både sin egendom och sig sjelf, hvarefter de gå förlorade i uselhet, i stället att under en förnuftigare lagstiftning ha kunnat gagna fäderneslandet och räddas åt deras familjer, som nu falla sjömanshusen och fattigvården till last på hemorten. – 1851 års förordning är dock endast ett af de många välmenta, men olyckliga försöken att stifta lagar i skuggan af den högre statsmannavishet, som föraktar offentligheten. Jemför samma års förordning om laga försvar. Rättvisan fordrar härvid den erinran, att det är kejs. senaten, som sjelf i utskottsfrågorna brutit stafven öfver en stor del af denna lagstiftning.

3 – Postförbindelserna, särdeles med Sverige, ha denna tid af omständigheterna gjorts till en särskild dagfråga. Låtom oss hoppas, att det är sista vintern denna förbindelse underhålles med segelbåtar i ångans tidehvarf. Dagbladet anmärker, att det varit för tidningsreqvirenter en betydande tjenst, om postverket härifrån reqvirerat svenska tidningar med telegraf i December. Inomlands ger postförvaltarearfvodet ständiga anledningar till klagomål. Ju dyrare en vara är, desto större anspråk har man på dess beskaffenhet. Men man har ej kunnat finna att den dyrare varan är bättre än den billigare. Man önskar nu att äfven med vestkusten få postförbindelse tre gånger i veckan. – I Åbo föreslås en stadspost. I Helsingfors blir en sådan med hvar dag behöfligare.

4 – Åbo Und:r upptaga ur ryska telegrafstyrelsens redovisning några ziffror om telegrafen i Finland 1860. Inrättningen var då i sin början: telegrammerna från 9 stationer inalles 8 348konsekvensändrat/normaliserat. Något torde de sedan ha stigit, men under nuvarande form och priser är föga deraf att vänta. Man går hellre i egna piexor än i andras lakerade stöflar. Finge vi föreslå ett utbyte af kommunikationsanstalter, så kunde ett finskt bolag få telegrafen och den nuvarande telegrafstyrelsen hellre öfvertaga hållskjutsen i landet.

5 Undecumque.